En gång fick jag, på ett jobb, en irriterad tillsägelse för att jag hade städat en toalett för noga. Tydligen skulle jag inte ha lagt ner så mycket tid med att städa toaletten. Det är en typisk grej med autismspektrumtillstånd, en anledning till att det kan vara svårt att slutföra arbeten, man vet inte vilka delar av ett projekt man ska lägga ner energi på. Man kan lägga ner för mycket tid på detaljer och inte ser helheten. Detta är bara en anledning till att autistiska inte slutför, eller skjuter upp saker. Med lite finare ord kallas det för att ha bristande exekutiva funktioner. Andra svårigheter med arbeten kan vara att man har ojämn intelligens och att olika moment tar mycket mer energi för oss än för andra. Paula Tilli har skrivit bra om detta. Läs gärna henne om du inte har gjort det: Vardagen har en enormt hög prislapp, Därför skjuten en person med autism upp viktiga saker. Jag tog detta exempel, för att jag har anekdoten med städjobbet och jag har hört andra med samma diagnos berätta liknade historier.

Det jag funderar på nu är om bristande exekutiva funktioner också kan göra det svårt att ha förhållanden? Den romantiska synen är att två människor ibland bara passar ihop. Dras till varandra. Men i verkligheten krävs det jobb(?). Att gå från att prata med varandra, till att vara ett par. Eller gå från att prata till att ligga mellan två lakan (fast jag misstänker att ONS inte förekommer i verkligheten, utan är något Hollywood hittat på). Hur går sådana saker till? Finns det någon risk att man satsar för mycket energi på fel saker, även i dejtande? Kan man vara ojämnt bra på olika moment inom dejting? Eller, troligare, kan dejting helt enkelt ta mycket, mycket mer energi än för andra?

Någon skulle kunna skriva en romantisk komedi om karaktärer som är bra på en del av dejtande, men usla på andra delar. Som satsar för mycket på bara en del av samspelet.