Lyxfällan och sjukskrivning

Av ekergard, 29 oktober 2018 kl 11:09, Bli först att kommentera

Något jag har funderat på om Lyxfällan är seriens budskap om sjukskrivning? Några av deltagarna, inte alla men några, i serien presenteras som – förutom slarviga och besatta av överflöd – ha en sjukdom eller funktionshinder. Det kan vara ångest, ADHD, utbrändhet eller, faktisk vanligt, alkoholism, men programledarna kräver ändå att deltagarna ska jobba 40 h i veckan. Förutsägbart kommer deltagaren, tidigare beskriven som sjuk, att börja jobba heltid och när programledarna kommer tillbaka en månad senare kommer deltagaren att vara lyckligare än tidigare. Det passar deras dramaturgi, men budskapet blir att vilket problem de än hade var tydligen lösningen att jobba heltid. Den lutherska arbetsmoralen övervinner sjukdomar.

I verkligheten fungerar det inte så. Ska jag behöva förklara att personer med sjukdomar eller funktionshinder, kanske inte kan jobba heltid? Detta oberoende av vad programledarna av Lyxfällan tror.

Två eller tre saker till om romanen Player one

Av ekergard, 24 oktober 2018 kl 12:01, Bli först att kommentera

Jag återkommer till Douglas Coupland, faktiskt till samma roman som tidigare. En annan av besökarna på flygplatsbaren i Player one hette Karen och var anställd ett psykiatrisk avdelning. Hon säger att hur patienterna där beter sig beror helt och hållet om de har tagit sin medicin eller inte. Sedan tillägger hon att vi är våra gener, vi är vad mamma åt när hon var gravid, vi är vad vi såg på teve förra kvällen. Det är en krass verklighet, vi består av olika biologiska mekanismer, i ett komplicerat samspel.

Om det andra hon nämner: psykofarmaka. Jag har påverkats av debatten om att psykofarmaka inte fungerar. Jag jobbade länge på en vänstervriden bokhandel. Något som vänstervridna bokförlag, lite oväntat, gillar att ge ut är böcker som kritiserar psykofarmaka. Men jag måste säga att min erfarenhet ändå är att de fungerar. Både vad jag har hört andra säga och mina egna erfarenhet. Jag har träffat de som säger att de hör röster om de inte tar antipsykotiska medicin. Är det ”bara placebo”? Jag har även när jag varit skeptisk till medicin, fått resultat av antidepressiva läkemedel. Dessutom, om det bara hade varit ”placebo”, undrar jag varför jag inte har fått den effekten av när jag provat dieter och kosttillskott, utan bara fått effekt av läkemedel? Man kan till och med undra varför vissa läkemedel inte fungerade för mig. När jag fick några tabletter diazepam (kända under varumärket ”valium”) förväntade jag mig att bli helt lugn. Det heter ”lugnade tabletter” och de är starka nog att vara narkotikaklassade. Suggestivt! Men nej, jag blev inte lugn av dem. Det blev jag däremot av en behandling med det antidepressiva läkemedlet Efexor.

Och jag vill gärna skriva ytligare detalj från Douglas Couplands roman Player one. Egentligen skulle följande vara ett eget, väldigt kort, blogginlägg men i sådana fall hade det blivit tre blogginlägg om en enda roman. Coupland citerar sig själv. Både i nämnda roman och i hans roman Girlfriend in a coma (1998) finns följande hårda läxa om livet med: ”You know, from what I’ve seen, at twenty you know you’re not going to be a rock star. By twenty-five, you know you’re not going to be a dentist or a professions. And by thirty, a darkness starts moving in – you wonder if you’re ever going to be fulfilled, let alone wealthy or successful. By the thirty-five, you know, basically what you’re doing to be doing the rest of your life; you become resigned to your fate.”

Vad som var självklart för min tonårshjärna

Av ekergard, 22 oktober 2018 kl 12:15, 1 kommentar

På gymnasiet hade jag en lärare som en gång förklarade att alla skulle kunna nå upp till betygskriterierna för godkänt. Läraren i fråga hade en förståndshandikappad son. Mitt tonårshjärta tänkte direkt irriterat: “hur kan hon [läraren] säga så, hon har en förståndshandikappad son.” Hon hade berättat för oss att hennes son aldrig hade lärt sig läsa och skriva. Jag tänkte att det måste finnas en hel skala mellan de som är så förståndshandikappade att de inte kan läsa och skriva och de som utan problem kan nå upp till betygskriterierna. Några av oss måste hamna på den skalan. Jag tillhörde inte de, jag klarade att få minst godkänt i alla ämnen – förutom Svenska C*, som inte var en obligatorisk kurs. Men jag anser fortfarande att jag har rätt. Den skalan måste finnas.

En eller två terminer innan hade min geografilärare klagat på att en uppsats jag skrivit inte var tillräckligt bra, jämfört med hur jag presterat på proven. För mig var det självklart att jag var bra på att skriva prov, men mindre bra på att skriva uppsatser. Jag anser fortfarande att det var en korrekt beskrivning av mig. Bara för att man är bra på en sak, behöver man inte vara bra på andra.

Problemet är att folk i allmänhet kanske inte tänker på att dessa varianter finns. De utgår från att du är lat om du inte lever upp till mallen. Mallen som säger att alla ska klara ett specifikt betygskriterium. Att alla som presterar bra på prov, nödvändigtvis måste vara lika duktiga på att skriva uppsatser.

* Jepp, på den tiden hade jag IG i svenska c och nu idag är blogga enda som går bra i mitt liv. 🙂

Foto från bioblioteksfönster

Av ekergard, 17 oktober 2018 kl 15:26, Bli först att kommentera

Jag har tagit mig vanan att sitta på biblioteket och skriva. Och när man sitter på stadsbiblioteket med utsikt över älven är det inspirerande att ta kort. Här är tre fotografier från tre årstider. Den årstiden som saknas är våren.

Övervinna funktionshinder

Av ekergard, 15 oktober 2018 kl 11:01, Bli först att kommentera

När jag var 16 år och vi i skolan skulle läsa en bok på engelska, valde jag att läsa 1984 av George Orwell. Min lärare verkade tro att boken var för svår för mig och hon rekommenderade en mycket tunnare bok. Jag kunde bevisa henne fel och läste 1984 från pärm till pärm på engelska. Till saken hör att jag har dyslexi och denna andra diagnos som kan vara handikappande.

Det är ju kul när man kan vissa tvivlare fel. Men låt oss vara ärliga, alla med funktionshinder kan inte i alla sammanhang vara hjältar som övervinner sina funktionshinder. Erlend Loe låter i sin bok Expedition L Kim, en man närmare 30 år, berätta att han är bitter eftersom han inte passade in i skolan. Han var en av de som skolan inte var anpassad till. När det gäller akademiska prestationer kunde han inte visa sina tvivlare fel. Istället fick han bli konstnär, en plan B som inte är öppen för alla men som fungerade för honom.
Synliga och osynliga funktionshinder är något som kan få tvivlare att tvivla. Förutom läraren i inledningen har jag träffat en sjuksköterska som har sagt att jag inte kan ha en karriär. Hur mycket vi än hoppas alla kan övervinna sina funktionshinder – som jag kunde läsa 1984 på engelska trots dyslexi – måste vi ibland leta efter andra vägar. Ibland måste man bli konstnär eller vad man nu har för plan B. Även om vi vill ha ett samhälle där alla ska få möjligheter, även de som har synliga och osynliga funktionshinder ska få chanser, och det är inte alla som vill det, är vi ännu inte där.

Vad säger mina ekonomiska problem om samhället

Av ekergard, 10 oktober 2018 kl 12:00, 3 kommentarer

Ibland undrar jag om jag skulle gå med i ett politiskt parti. Jag har inget bättre för mig. Nej, allvarligt talat, det handlar om att göra något mer än att gnälla på internet. I detta fall är mitt gnäll som följer. När man har problem med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen är det lätt att känna sig bortprioriterad. Vår ekonomi går som tåget och arbetslösheten är låg. Men Försäkringskassans pengar räcker inte och det tar månader att få tid på arbetsförmedlingen. Våra politiker verkar ha prioriterat annat än oss. Och visst jag är bara en person, jag kan inte förvänta mig att jag kan ändra något. Men i bästa fall är det mer konstruktivt att gå med i ett parti än att bara gnälla på sin blogg.

Sedan när jag har problem med myndigheter som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen kan jag känna mig bortskämd. Att jag borde klara mig själv utan dessa myndigheter och att jag inte har någon rätt att kräva de ska “fixa” sysselsättning och pengar. Detta har givetvis också att göra med politik. Den senaste psykologen jag träffat sa, ord för ord: “det är samhällets ansvar att alla ska passa in”. I sådana fall har jag inget att skärmas över. Jag har ändå gjort så gott jag kan. Men det är svårt att hitta balansen mellan hur mycket ansvar individen har för att passa in och hur mycket är samhällets ansvar. Säkert en fråga att återkomma till.

Autismspektrumtillstånd och vetenskap

Av ekergard, 8 oktober 2018 kl 11:44, 1 kommentar

Jag har skrivit och postat en handfull inlägg om biologi, bioteknik och konst. Dels var biologi ett av mina special intressen när jag växte upp. Jag trodde nog jag skulle bli forskare inom biologi. Dels leder det fram till följande citat som tillskrivs Hans Asperger. Att lite autism är bra om för att lyckas inom vetenskapen eller konsten.

Nu är det inte längre lika kul att citera doktor Hans Asperger, eftersom det har varit tal om hans samarbete med nationalsocialisterna. Det är möjligt att om du läser detta några år in i framtiden kanske Hans Asperger är persona non grata. Men som tur är, har även andra sagt liknade saker om vetenskap. Att de egenskaper som behövs för att bli en bra forskare också kan vara med i diagnos kriterier för AST. Påståendet finns med i t.ex. Temple Grandin’s TED-talk med titeln The world needs all kinds of minds, samt i ett avsnitt av teveserien Science Britannica med Brian Cox. Däremot kan jag inte minnas jag sett något TED-talk eller någon tv-serie där det hävdas att konst och autismspektrumet hör ihop. Därmed inte sagt att man inte kan hoppas på en sådan koppling.

Östasiens blå nejlika

Av ekergard, 3 oktober 2018 kl 12:06, 1 kommentar

I förra inlägget fantiserade jag ihop en självlysande, blå ros som luktar vanilj. Och här följer en skärmdump från det japanska företaget Suntory hemsida och deras blåa ”Moondust” nejlika:

Använda syntetisk biologi för att odla blåa nejlikor. Det är att kombinera vetenskap och konst. Intressant..

Edit: autokorrekt ändrade ”Suntory” till ”Sjuntorp”. Irriterande, men det är fixat nu.

Självlysande blå ros : Syntetisk biologi och växter i provrör

Av ekergard, 1 oktober 2018 kl 11:57, Bli först att kommentera

Det sägs ibland att det finns en överlappning mellan egenskaper som behövs för att bli en bra forskare och diagnoskriterer för autismspektrumtillstånd. Det är ett ämne jag kommer att återkomma till. Så läge kan jag nosa på ämnet. Mitt nattduksbord ser ut så här. Det mest ambitiösa är böckerna som återfinns i förgrunden: Plants from test tubes : An introduction to micropropagation, Holly Scoggins, Mark Bridgen, Lydiane Kyte och John Kleyn ; Synthetic aesthetics : Investigating synthetic biology’s designs on nature, Alexandra Daisy Ginsberg, med flera.

En bok om syntetisk biologi och en om att odla växter i laboratorium. Båda sakerna intresserar mig. Jag vet att många är rädda för nya tekniker. Jag har också varit det. Men samtidigt kan man tvärtom bli lite “triggerhappy” när det kommer en ny cool teknologi. Typ man blir arg över att ”The Man” i Bruxelles förbjuder mig att tillverka en självlysande, blå ros som luktar vanilj i mitt eget hem. (Löjligt överambitiöst exempel, som jag tvivlar på att privatpersoner kan lyckas med.) P.g.a. EUs och Sverige stenhårda gmo-lagar från 1990-talet. Fast EU’s lagar har viktigare konsekvenser än att jag inte får leka med tekniken och böckerna handlar om mer än gmo. Och det finns annat intressant inom design, biologi och ingenjörskonst.

Ekergårds fisk och grönt