Jag antar jag ska skriva om dating, det är ändå en av de riktigt svåra sakerna i livet, speciellt när man har är inom autismspektrumet. Om man provar datingappar som Tinder och Bumble finns det två alternativ. Antagning får man inga träffar. Vilket är ledsamt. Eller så får du träffar. Vilket är skrämmande. Sedan är det möjligt att många träffar är falska. Igen ledsamt. Förresten innan jag laddade ner Bumble gjorde jag en Fermi uppskattning av om hur många som använder den. För man ska alltid göra en Fermi uppskattning innan man laddar ner en dating-app. Jag kom fram till 1250 st potentiella partners i Sverige. Antagligen alldeles för högt.

Om man bortser från dagens dating-appar. På en äldre datingsida, nämligen okcupid, fick jag faktiskt en date. Det kan vara värt att nämna att hon, som vi kan kalla M, hade en autistisk son. M hade också diagnosen prosopagnosia, ansiktsblindhet, då man har svårt att se ansikten, och hon var smart. Men dejten ledde inte till något. Så min erfarenhet är att online-dating inte fungerar.

Nu skulle man kunna skriva något skämt om att den enda som vill träffa mig hade ansiktsblindhet. Men jag avslutar här.