Jag är dålig på att städa. Kanske har jag en ursäkt i form av min diagnos, att jag har problem med exekutiva funktioner, kanske inte. I alla fall en ledig dag då jag insåg att jag inte kunde ligga i sängen och lyssna på poddar, en hel dag, städade jag köket samtidigt som jag lyssnade på Snedtäkts avsnitt om kulturmannen. Det startade en tankeprocess i mitt huvud som ledde fram till att jag kan berätta om gången en läkare erbjöd mig opioidantagonisten, Naltrexon. (Notera ordet “antagonist” att be en läkare om en opioid är något helt annat.)

Naltrexon, bild: Wikimedia

Ja medicin är ett återkommande tema i mina inlägg. Denna gången kom jag in på mediciner eftersom jag frågade mig själv: “Om jag hade lyckats som författare* hade jag då blivit en av dessa kulturmän?” Kulturmannen måste väl i princip vara alkis? Och alkoholism behandlas med just Naltrexon. Men det var inte därför jag erbjöds läkemedlet. Detta var för några år sedan, jag minns inte exakt hur länge sedan, men jag klagade för en psykiatriker på att jag åt för mycket. Psykiatrikern frågade om jag märkte jag gick upp i vikt, t.ex. om gamla kläder inte passade längre. Glatt kunde jag säga att det inte var så, att jag utan problem kunde ta på mig kortbyxor jag köpt för två år sedan. Trots det sa han, läkaren, att jag kunde få Naltrexon mot överätning. Jag var inte intresserad.

Visst, vissa skulle säga att vi lever i ett hemskt pillersamhälle där man kan få medicin mot överätning, istället för t.ex. gruppterapi. De kan trösta sig med att se t.ex. ett avsnitt av Lyxfällan. Det är relevant eftersom lyxfällans s.k. kickass coach diagnostiserar var och varannan deltagare med alkoholproblem, men han rekommenderar aldrig läkemedelsbehandling. Istället skickas deltagarna iväg på 12-stegsbehandling. Vår populärkultur, som antingen är amerikansk eller har amerikanska förebilder, säljer en behandlingsmetod från det religiösa, amerikanska 1930-talet. Inte läkemedelsbehandling. Nåja, det var en lite längre utläggning. Men det är en tröst du har om du ogillar pillersamhället. Annars kan man fundera på om kulturmannen skulle må bra av den medicinen som jag för åratal sedan tackade nej till.

* Naturligtvis har jag drömt om det. Nästan alla går igenom en period då de vill skriva.