Ekergårds fisk och grönt

Etikett: Douglas Coupland

Två eller tre saker till om romanen Player one

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag återkommer till Douglas Coupland, faktiskt till samma roman som tidigare. En annan av besökarna på flygplatsbaren i Player one hette Karen och var anställd ett psykiatrisk avdelning. Hon säger att hur patienterna där beter sig beror helt och hållet om de har tagit sin medicin eller inte. Sedan tillägger hon att vi är våra gener, vi är vad mamma åt när hon var gravid, vi är vad vi såg på teve förra kvällen. Det är en krass verklighet, vi består av olika biologiska mekanismer, i ett komplicerat samspel.

 

Om det andra hon nämner: psykofarmaka. Jag har påverkats av debatten om att psykofarmaka inte fungerar. Jag jobbade länge på en vänstervriden bokhandel. Något som vänstervridna bokförlag, lite oväntat, gillar att ge ut är böcker som kritiserar psykofarmaka. Men jag måste säga att min erfarenhet ändå är att de fungerar. Både vad jag har hört andra säga och mina egna erfarenhet. Jag har träffat de som säger att de hör röster om de inte tar antipsykotiska medicin. Är det ”bara placebo”? Jag har även när jag varit skeptisk till medicin, fått resultat av antidepressiva läkemedel. Dessutom, om det bara hade varit ”placebo”, undrar jag varför jag inte har fått den effekten av när jag provat dieter och kosttillskott, utan bara fått effekt av läkemedel? Man kan till och med undra varför vissa läkemedel inte fungerade för mig. När jag fick några tabletter diazepam (kända under varumärket ”valium”) förväntade jag mig att bli helt lugn. Det heter ”lugnade tabletter” och de är starka nog att vara narkotikaklassade. Suggestivt! Men nej, jag blev inte lugn av dem. Det blev jag däremot av en behandling med det antidepressiva läkemedlet Efexor.

Och jag vill gärna skriva ytligare detalj från Douglas Couplands roman Player one. Egentligen skulle följande vara ett eget, väldigt kort, blogginlägg men i sådana fall hade det blivit tre blogginlägg om en enda roman. Coupland citerar sig själv. Både i nämnda roman och i hans roman Girlfriend in a coma (1998) finns följande hårda läxa om livet med: ”You know, from what I’ve seen, at twenty you know you’re not going to be a rock star. By twenty-five, you know you’re not going to be a dentist or a professions. And by thirty, a darkness starts moving in – you wonder if you’re ever going to be fulfilled, let alone wealthy or successful. By the thirty-five, you know, basically what you’re doing to be doing the rest of your life; you become resigned to your fate.”

Odla modellorganismer : Douglas Coupland från Vancouver

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag skulle kunna skriva många inlägg om den kanadensiska författaren Douglas Coupland. Han har vissa teman, saker som återkommer i flera av hans romaner och Autismspektrument är faktiskt ett av dem. Autism nämns i Microselfs (1995), i Jpod (2006), och till och med i hans biografi över Marshall McLuhan (fast han säger inte att McLuhan var autistisk). Och i Player one (2010) (ej att förväxla med Ready player one) är en karaktär Rachel, en 18-årig autistisk tjej. Förresten boken utspelas på en flygplatsbar* och jag kan nämna att Rachel gick dit med avsikten att bli gravid, för det skulle vissa hennes pappa att hon var mänsklig.

Vad jag skulle komma till var att hon försörjer sig genom att avlar vita möss för försäljning. Det känns som ett jobb som skulle kunna passa ”oss”. Jag kan inte lova att arbeten i labb passar alla, jag är inte heller säker på att laboratorium är de största uppköparna av vita möss, men jag skulle gilla att få leverera material till labb. I mitt fall skulle det vara att odla växter till växtforskare, inte vita möss. Tyvärr får jag anta att våra växtforskare inte har brist på växter, jag spekulerar bara. Jag har faktiskt en gång besökt ett sådant laboratorium. Lustigt nog inte här i Umeå (även om vi givetvis har växtforskare här också), utan i Linz, Österrike. Här är ett av mina foton därifrån. En micropropagation, tobaksplantor som växer i gel.

Screenshot_2018-08-27-15-54-38

Detta inlägg är lite virrigt. Jag vet. Vad jag vill säga förutom att Coupland är en favoritförfattare, är att jag, när jag funderar på vad jag kan ge tillbaka till samhället ändå tänker på labbarbete.

* På tal om vad som återkommer i Couplands romaner. En kvinna i baren beställer Singapore sling.  Och den drinken återkommer i flera av hans romaner. Första gången i Livet efter Gud (1993), då en hiv-positiv karaktär dricker det eftersom det är en retro-drink. Förstår ni? Hiv är ett retrovirus.