Insekter nämns ofta som en framtida proteinkälla. De är små, kallbloiga och äter inte mycket. Jag har lekt med tanken på att föda upp insekter hemma av den anledningen. I det sammanhanget nämns mjölmaskar (Tenebrio molitor). Ett problem med mjölmaskar är att man rädd att många ska vara allergiska mot mjölmaskar (de innehåller proteiner som är lika allergener i skaldjur). Jag har inga allergier, så jag har inte den ursäkten. Däremot får jag erkänna att mjölmaskar inte låter så apptitligt. Av någon anledning låter silkesmaskar mer aptitlig. Silke är något, exotiskt, suggestiv och lyxigt. Plus att de äter silkesmaskar i Thailand. För en man som jag är Thailand fortfarande exotiskt. På youtubekanalen How to make everything odlar de silkeslarver till en silkesslips (till en hel kostym han tillverkar själv). Det enda som behövs är ägg till larverna, pulveriserade mullbärsblad och lite utrymme.

Skärmdump från nämnda kanal.

Sedan om mjölmaskar och silkeslarver är klimatsmart protein borde väl även sniglar vara det? Så tänkte jag i alla fall. Först blev jag fascinerad av äppelsnäckor, tropiska, sydamerikanska, vattensniglarna. De skulle nämligen vara ätbara och sniglar som är både sydamerikanska och tropiska är mer exotiska än de sniglar som fransmännen äter. Fast äppelsnäckor verkar vara totalförbjudna i EU, eftersom det är en invasiv art. Kanske kan man få dispens om man föder upp dem i t.ex. Abisko? För visserligen säger man att: “Life find a way”, men inte kan tropiska snäckor kolonisera Torneträsk?

Så av de tre småkrypen jag har nämnt som proteinkälla återstår bara silkeslarver som är tillåten och som inte låter oaptitlig.