Jag har en lärare, Gertrud Hellbrand, som vill återupptäcka den svenska synden. Därför har jag väl nästan en skyldighet att skriva några ord om hur hon är som lärare? Ja, jag går en skrivarkurs på distans och har G.H. som lärare. Vi hörde henne klaga på att alla i det svenska kulturklimatet försöker vara så goda hela tiden. Alla är för ängsliga om känsliga frågor. Hon menar att litteraturen ska få utforska det omoralisk. Nej, litteraturen ska inte bara få utforska det omoraliska, det är mer än så. Litteraturens uppgift är att utforska människan med all sina skavanker, fördomar och brister. Jag kan förresten skriva ett konkret exempel. Hon menade att svensk, radikalfeminism och amerikansk konservatism från olika utgångspunkter har skapat samma sak, nämligen ett samhälle som accepterar brutala våldsskildringar (vilket påminner mig, jag ska skriva om Bron) men inte accepterar skildringar av sex. Den gamla hästskoteorin.

Men tillbaka till att utforska det omoraliska. Eftersom jag var tonåring på 90-talet kommer jag att tänka på Placebos sång, Slackerbitch. För två årtionden sedan kunde man en eller två gånger se deprimerade tonårsflickor som online, på det gamla hederliga web 1.0, tagit sig alliansen “Slackerbitch”. Och någonstans läste jag att sångaren i Placebo har sagt att låten Slackerbitch är misogyn, men den som tycker så har fel. Alltså i sådana fall utforskar gruppen misogyni på ett sätt som dagens svenska artister inte skulle våga? Eftersom svenska kulturpersonligheter försöker vara så goda? Och att sjunga orden “slackerbitch faghag whore” ingår inte i att vara god?

Ps. G.H. sa faktiskt att hon tyckte just Umeå verkar vara ett ställe där alla är moraliska. M.a.o. inget ställe för den som vill återuppliva den svenska synden.

Pps. Placebo var bandet som av en dansk tidning sammanfattades som en androgyn amerikan, en homosexuell svensk och en straight engelsman.