Nu har jag flera gånger på ett par veckor fått läsa påståenden om att 80-talisterna skulle vara lata och bekväma. Jag tar för det första lite illa vid mig, och för det andra undrar jag vem fan som har kommit på den teorin?
Nu idag såg jag ett inlägg hos Blondinbella. Nu ska man ju inte lägga för mycket vikt vad vid den tjejen säger om saken, för vad vet en 18-årig Löwengripska på Östermalm om hur lat en 24-åring i Norrlands glesbygd är?
Däremot har också Amelia Adamo gjort ett uttalande om hur lata 80-talister är ... Och den (ursäkta franskan) kärringen har då absolut inget att säga om saken enligt min åsikt. Nä okej, många i vår generation har inga jobb just nu. Men vi har ju en finanskris som ger brist på arbetstillfällen då många industrier och även kommuner gör nedskärningar större än vi någonsin sett som 80-talister. Sedan finns det en annan aspekt - 40-talisterna, dit Amelia Adamo räknas, sitter ju faktiskt kvar på väldigt många jobb då de är den s k 'proppen'.
Dessutom vill många 40-talister kanske inte ens gå i pension då de är 65, de känner sig så pigga och vitala att de kan jobba ett par år till!! Jag tycker inte heller att det är rätt att du ska ses som kasserad när du är 55, men kom igen! När du fyllt 65 så har du faktiskt gjort ditt i arbetslivet, lämna plats för de yngre som behöver jobb!
Jag är väl medveten om att pensionerna har blivit sämre och sämre, speciellt nu under finanskrisen. Och det är helt och hållet regeringens idiotpolitik som rår för det. Men det ursäktar ändå inte att en hel generation sitter och håller på jobben, samtidigt som de kallar nästa generation på ingång för lata. A-kassan är inte heller speciellt rolig att leva på.

Blondinbella gjorde dock en blunder som jag inte kan låta bli att kommentera, hon nämnde finanskrisen som något som hon och 90-talisterna påverkas av. Jag är ledsen, men så är det inte. Den första generationen 90-talister tar förvisso studenten i år, och några ska ut i arbetslivet. Men största delen kommer troligen att plugga vidare. Den generationen kommer troligen inte att märka av finanskrisen så mycket för egen del förrän vi är på uppgång igen och industrier anställer folk på löpande band för att klara av efterfrågan. Det är vi 80-talister som försöker försörja oss NU som märker av det. Vissa av oss hann inte få jobb innan arbetstillfällena försvann, andra hade jobb men fick gå bland de första när varslen kom. Åter andra tog examen efter flera års studier och var redo för arbetslivet, men fick inse att tiderna var som sämst för en examen nu.

När det gäller den attityd och inställning som Bella skriver om, att 90-talister fått lära sig att allt är möjligt och att man inte ska 'ta nån skit', så finner jag den något löjlig. Visst, om 'ta ingen skit' betyder att vara allmänt oförskämd och uppkäftig så kan det stämma in på många 90-talister. Och om vi 80-talister blivit curlade, så är det inget mot vad 90-talister verkar ha blivit - av sina föräldrar. Hur ofta ser man inte föräldrar som aldrig satt några gränser för sina barn, och överlåtit till skolan att uppfostra dem? För att sedan skälla som f-a-n på skolan när ungen gjort något dumt ... För det var ju inte förälderns fel, och absolut inte barnets.
Jag accepterar att barn och ungdomar alltid kommer att testa gränser. De gör det för att få veta var gränserna går. Men om ingen visar var gränserna går, så kommer de att fortsätta testa tills dess att någon annan - skola, polis eller samhälle - måste sätta gränsen. Men då blir det plötsligt ett jävla liv från föräldrarna.
När jag gjorde fel som barn och tonåring så fick jag inget orimligt stöd från mina föräldrar, snarare ännu en utskällning. När jag tangerade en gräns, då fick jag veta det. Jag har alltid tvingats ta ansvar för mina egna handlingar, tvingats av mina föräldrar. Och jag tyckte förstås att det var pest när jag var 16, men nu inser jag ju att det har gett effekt.

Jag tycker faktiskt det är tragiskt när föräldrar inte ens kan säga åt sin 2-åring när den gör fel. Herregud, ungen skriker i en minut, sen har den glömt varför den var arg! Sånt måste man faktiskt kunna ta om man sätter ett barn till världen. När jag jobbar på dagis så vågar jag säga ifrån till barnen, just för att jag vet att de inte kommer att tycka att jag är världens häxa ... i mer än en halvtimme åtminstone.

Eftersom jag nu har generaliserat om generationer i ett helt inlägg så ska jag bara tillägga att jag vet att det finns undantag i alla grupper. Det finns 90-talister som är ödmjuka, trevliga och ambitiösa. Och det finns 80-talister som är uppkäftiga, lata och bortskämda (jag känner några av varje). Men jag är väldigt less på att som 80-talist kallas lat, bara för att jag råkar vara född -85, då jag vet att jag jobbat så mycket som jag bara kan sedan jag var 17, den tid då jag inte pluggat så bra jag kan.

Och då jag nu ska sätta en ny generation till världen, vill jag verkligen inte bli sedd som en förvuxen tonåring, utan som den vuxna människa jag faktiskt är.

Undrar vad som sägs om 00-talisterna om 15 år? Jag hoppas att det är något positivt, jag som förälder har en del i det ansvaret.