I debatten talar vissa partier om människor, oss medborgare, i huvudsak som konsumenter och skattebetalare. En bild målas upp där det viktiga är att alla ska arbeta och betala skatt och att alla ska konsumera mycket så vi får tillväxt. Jag anser att det finns stora risker med att debatten målar upp en så enahanda bild av vad det innebär att vara människa i Sverige.

När ramarna för vad en ”bör” vara som medborgare blir så smala, hindras människor från att leva på det sätt som får dem att uppfylla sin fulla potential, samtidigt som riskerna för att människor sätter sig i miljöer där de inte mår bra ökar. Det exkluderar också människor. Vi har olika förutsättningar, gör olika val och våran situation är föränderlig över tid. Om man är sjuk, stödjer en anhörig i missbruk, lägger majoriteten av sin tid på ideellt engagemang, går ner i arbetstid för att vara mer med barnen – hur känner man sig då när vissa partier lägger allt fokus på att alla ska jobba heltid och konsumera mycket?

För mig är ett av statens viktigaste syften att skapa ett samhälle som bidrar till så mycket livskvalitet som möjligt för samtliga medborgare. Om människor reduceras till att primärt vara konsumenter och skattebetalare så förbises så många aspekter av vad det innebär att vara människa. Statens förutsättningar att uppfylla sitt syfte att skapa livskvalitet kommer då vara mycket svårare, om inte omöjligt, att uppfylla.

För att forma ett samhälle som skapar livskvalitet för alla måste vi se till hela människan och alla människor, alla våra likheter och olikheter, våra behov och preferenser. Det öppnar också upp för att värdera politik som rör kultur, föreningsliv, arbetsmiljö, bildning, naturvård, rekreationsområden, arbetsmiljö m.m. mycket högre.

Jag vill driva en politik som ser till hela människan. Vi är så ofantligt mycket mer än konsumenter och skattebetalare.