Varför kan inte Annika Strandhäll vara kvar som minister?

Varför kan inte Annika Strandhäll vara kvar som minister?

Ann-Marie Begler tillsattes som generaldirektör för Försäkringskassan september 2015 av Socialdemokraterna. Hon fick uttryckliga order att sänka kostnaderna för Försäkringskassan, vilket hon gjorde till punkt och pricka men när valet 2018 närmade sig, stämde inte den verkligheten överens med socialdemokratins självbild. Därför bestämde man sig för en valpolitisk åtgärd och gav generaldirektören sparken. Socialdemokraterna ville helt enkelt inte bli förknippade med att spara pengar på sjuka och utsatta.

Man skulle kunna tro att deras mål var att hon lugnt och städat skulle ta erbjudandet som generaldirektör på Pensionsmyndigheten vilket erbjöds henne. Alternativet var att hängas ut och förnedras i pressen genom att hon fick sparken. Sedan gick det väl inte riktigt som man hade tänkt sig, då Begler valde att kämpa för sitt jobb och sin integritet. Taktikerna inom socialdemokratin hade nog inte föreställt sig att det skulle gå så långt och hade helt uppenbart ingen färdig plan för det. Därav stod Strandhäll i en situation där hon tvingades till efterkonstruktion och rena lögner:
– Att Begler skulle ha avgått i samförstånd
– Att hon helt plötsligt utmålades som en person med grava samarbetsproblem
Detta i sig var inte trovärdigt då Ann-Marie Begler uppenbarligen ville sitta kvar på positionen som generaldirektör på Försäkringskassan samt att regeringen erbjöd henne en tjänst för en annan tung myndighet. Bortsett från att detta pekar på en oärlighet från regeringen och socialdemokraternas sida (vilket skapar politikerförakt) har vi nästa allvarliga del; detta agerande politiserar i hög grad tjänstemannaskapet.
Det gör de genom att öppet visa att de sparkar en tjänsteman baserat på efterkonstruktioner och fabrikationer för att hon inte passar in i en politisk mall. Med andra ord; Dansar du inte efter socialismens pipa så åker du ut! Ett beteende som Sveriges regering gärna, snabbt och kraftigt fördömer när det sker i andra länder.
När lögnernas fasad börjar spricka och man inser att argumenten tryter försöker man flytta fokus mot att detta skulle vara någon form av könskamp eller att oppositionen skulle låta sig styras av någon hatsvans, vilket bara är patetiskt.
Misstroendeförklaringen mot Annika Strandhäll är vare sig en könsfråga eller hatkampanj som statsministern försöker påskina. Det här handlar om vad som är RÄTT eller FEL. I Strandhälls fall har hon agerat FEL i sin roll som minister, upprepade gånger. Det ska inte överskuggas av dåliga ursäkter.

Förtroendekapital är det viktigaste vi politiker har. Det har Strandhäll förbrukat gång på gång. Därför ska hennes roll som statsråd ifrågasättas.

Elisabeth Björnsdotter Rahm (M)