När politiker och ledarskribenter ska uttala sig om sina pekpinnar till föräldrar och om en tvångskvoterad föräldraförsäkring talar de aldrig om de förbenade mammorna som inte tar ut tillräckligt många mammamånader. Det är aldrig mammorna som har för lite tid med sina barn. Det är aldrig papporna som behöver jobba mera för att höja jämställdheten (kan man höja jämställdheten? Det kanske bara handlar om att höja inkomsterna för kvinnorna? Eller kanske om pensionerna, som vi inte vet hur de kommer se ut om 35 år, som kvinnorna tydligen inte bidrar tillräckligt till i dagsläget).

Jag anser att precis som skolpengen följer barnet, skulle barnomsorgspengen följa barnet, och föräldraförsäkringen skulle följa barnet. Sen bestämmer föräldrarna var barnet skall vara, och med vem. Det borde vara så enkelt.

Istället har vi en mängd oroade politiker som tycker att vi har för lite pappor i hemmen. Vad de kanske missar är att föräldrar måste få komma fram till själva vilket som är den bästa lösningen. Om vi tvingar ut mammorna kanske deras pappor kommer hem då? Men det är inte alls säkert att det är på det viset. Kanske istället får barnen mindre föräldratid. Kanske är det i vissa familjer hemskt besvärligt för ena föräldern att ta ut föräldradagar. Är det inte bättre att familjen få komma på en lösning som funkar för dem? Det ska väl ändå inte vara någon elit som bestämmer vad som funkar bäst för mig? Eller för min grannes familj?

Jag uppmärksammade kristdemokraterna för att de drev vårdnadsbidraget. Jag tyckte att föräldrar skulle få bestämma om de ville ha sina barn hemma längre, och att det skulle vara ett alternativ som samhället accepterade. Det tycker jag fortfarande. När ledarsidan på VK yrar om en tredje pappamånad vill jag bara säga: det heter inte pappamånad, det heter kanske inte heller mammamånad, men det borde väl heta barnmånad?