Jag hade förmånen att vara med på MR-dagarna både igår och idag. Tack Nordmalings kommun! Jag var med på MR-aktuellt där jag bland annat fick se Clowner utan gränser som pratade kort om vikten av att människor till exempel på flykt också får chansen att skratta, att bli människa, genom kulturupplevelser, och inte bara mat och värme.

Cleo var där och hon berättade om Fatta-kampanjen, om hur viktigt det är att lagen görs om så att samtycke ska vara kriterium för sexuellt umgänge. Det räcker inte att någon ger sin ”tillåtelse” vilket en del domstolar verkar ha trott, eftersom det ger ett fruktansvärt läge för dem som blivit utnyttjade och så tror domarna på förövarna. Att inse att människor måste ge sitt samtycke är ett steg på vägen. Hon berättade också om en ny kampanj som riktas mer mot männen. För, som hon sa, ”alla” känner ett offer, men ”ingen” känner en förövare. Såklart att vi måste fokusera mer på männen, eftersom troligtvis kommer mannens kompis lättare kunna stoppa honom om han Fattar att mannen håller på att gå för långt.

Jag var också med på Röda Korsets rollspel ”På flykt” som Gunilla Forsberg i Bjurholm hade berättat lite om på KDK:s seminarium förra helgen om Integration. Vilken tankeställare, om man inte kan lita på polisen, då är det mycket som faller. Vem kan man lita på då? Kan man lita på Migrationsverket? Kan vara värt att komma ihåg när man läser om ensamkommande flyktingbarn eller familjer som ”ändrat” sin historia någon eller några gånger.

Sen var jag med och lärde mig mer om minoriteter och deras rätt till sin kultur. Och vad det innebär i praktiken. Jag blev faktiskt lite surare än jag redan var över hur lite jag vet om våra minoriteter. Varför lär vi oss så hemskt lite om samerna? Varför visste jag nästan ingenting om sametinget? Jag fick i alla fall träffa några personer som berättade mer om detta, och fick lära mig att sametinget har 31 ledamöter, att de har plenum tre gånger per år, och att de inte har en parlamentsbyggnad, men att det har varit på gång flera gånger och troligtvis kommer byggas i Kiruna ganska snart. Dessa sammanträden är öppna för allmänheten, och nästa gång skulle det visst äga rum i Sundsvall, och webbsänds dessutom. De som deltar får tala sitt språk, men de flesta debatter förs på svenska. Då någon vill tala sitt språk, finns tolk på plats. Det finns flera partier. De har val vart fjärde år, förra året hade de val. Det finns flera grupper av samer. Många av dem vill inte vara ”ett folk” eftersom de identifierar sig med sin mindre grupp. Var och en för sig kan det dock vara svårt att hävda sig mot majoritetssamhället, så jag fick intrycket att det finns vissa som kämpar för att de ska ena sig.

Jag hoppas kunna lära känna några av de som är minoriteter i vår kommun för att kunna förstå vad de har för behov. Umeå är förvaltningskommun, men det kanske finns behov i Nordmaling också. Det vill jag veta från personer som bor här.

Jag fick se en pjäs om Elsa Laula som sprängde gränser. Man kan lätt bli upprörd över hur svenskarna har betett sig mot urfolken här. De har levt här i många generationer, så kommer svenskarna och tränger sig på och börjar ställa krav. Det blir surrealistiskt när man hör deras berättelse. Jag känner mig som nybyggare i Sápmi, och hoppas kunna vara en god granne.

Sen var det visning av ”The President”, som var en film från Kamerun, där samma president suttit i 42 år. Filmen är förstås förbjuden i hemlandet. En sak jag lärde mig av den filmen är att den som tar över efter presidenten avgår är presidenten i senaten. Bara det att… konstitutionen ändrades 1996 och senaten finns inte längre. Så det blir nåt vakuum om presidenten försvinner. Det är inte rätt att presidenten utser sin tronföljare. Vad händer då? Dessa saker reflekterade filmen över.

Under lunchen fick jag prata med en diakon från Skara/Hjo i Västra Götaland. Vi pratade om barnfattigdom, och jag reflekterade över vem som bestämmer vad som är viktigt för en familj. Är det verkligen politiker eller socialsekreterare som ska bestämma om det är viktigare för barnen att gå på teater eller ha en snyggare jacka? Det tror jag egentligen inte. Varför ska någon utom familjen själv bestämma det? Jag tror att vi måste komma ifrån omhändertagande-mentaliteten, och jobba mer med ”hjälp till självhjälp”. Om barn lever under knappa omständigheter, kanske de bäst hjälps av att deras föräldrar får hjälp att komma igång och förbättra sin situation, och det är nog bäst att det är som en helhet, både med kortfristiga lån och idéer och stöd, hellre än att politiker sitter och öronmärker olika bidrag. Det tror jag mycket mer på.

Sist men inte minst hade Ordfront sin utdelning av demokratipriset till Edward Snowden, visselblåsaren från underrättelsetjänsten i USA. Han berättade över en videolänk att massavlyssningen inte lett till att någon terrorist hade kunnat stoppas. Däremot gav den massor av information till regeringen, och ingen kontroll över hur den används. Det är stora inskränkningar i vår privata sfär, i brevhemligheten, i friheten att vara kritisk mot sin regering. Det är mycket viktigt att massavlyssningen stoppas, för vill vi verkligen bo i ett samhälle där vår regering eller där USA:s regering, håller koll på alla våra sociala kontakter, var vi är, vad vi säger, till vem och när, utan ett domstolsbeslut och misstanke om brott? Inte jag.