Nu är det snart en vecka sedan jag blev förkyld, oturligt nog. Först var det bara lite hosta som jag trodde skulle gå över, men icket. Inom kort hade jag även snuva och halsen vart värre och ömmade lite. Honung med te lindrade min hosta och halsirritation, så att hela förkylningen blev mildare.

Nu – en vecka senare – har jag även råkat på näsblod och andra krämpor i kroppen. Jag har haft ont i min axel som tidigare, samt i sidan ungefär mellan min mjälte och njure. Kanske beror dessa två återkommande ondosmoment när jag är förkyld och har ansträngt mig, men det finns som ingen smärtlindring för mig heller. Jag har en lång sjukdomshistoria, med många frågetecken runtomkring. En sak skall jag dock säga, ifall inte dagens sjukvård fanns.. Så skulle inte jag finnas heller.

I morgon bär det av till NUS, för då skall jag sitta där i några timmar och få mitt immunförsvarshöjande medel via infussion. Ibland undrar jag hur det faktiskt hjälper mig, när jag själv inte märker någon skillnad. Det sägs att den ska skydda mig från luftburna bakterier och liknande, eftersom mitt egna försvar är så lågt. För några år sedan – när jag fyllde 18 år – började jag behandlingen, eftersom mina värden var under det normala. Nu några år senare, gör jag samma behandling i förebyggande syfte..

Jag sitter nu och tänkter på hur många andra där ute som har svårt med förkylningar, lever med någon speciell åkomma eller bara känner sig annorlunda på grund utav något. Jag kan känna mig unik som jag är, när jag har ärvt diverse saker från släkten och läkarna påträffar nya saker med mig som de inte verkar ha påträffat tidigare.

Jag minns första gången jag verkligen pratade med min nya läkare, när hon verkade konstatera att många av mina åkommor berodde på en viss sak. Inom mig blev jag lite upprörd när hon verkade så säker på att det var så. Hur kunde hon veta att det är så? "Det påträffas liknande" saker hos andra patienter som har samma åkommor som jag. När hon talde om det för mig som om det vore självklart. "Det är så." En del inom mig förstod inte hur hon så "självklart" visste/antog problemet och dess åkomma, när andra fortfarande inte visste.

I dagens läge förstår jag henne bättre, men håller inte helt med i hennes spekulationer.. som jag kallar det. Nåväl, allt som leder framåt i min sjukhusjournal och inte bakåt duger. Jag har många år framför mig, så mer lär man sig alltid på vägen.

Nu vankas frukost.  Morrn.