Att hata…

Av , , 2 kommentarer 1

 ..är något väldigt starkt och kraftfullt. Något som väger tungt i sinnet.

 

Kom nyligen hem, med massor av känslor, frågor, förvirring, tveksamhet och allt där emellan.. Till att faktiskt få känna sig avslappnad.. Jag är inte lugn ännu, vet inte om jag kommer bli det förrän jag fått kanske gråta ut ordentligt eller så. Av någon anledning har jag, för er som inte vet.. Gått och varit olyckligt kär rätt länge..

 

Det hela startade i Augusti. En lördag på en rätt normal utekväll. Plötsligt innan två befann jag mig utomhus, intill en annan person. Han hade kommit för att möta upp mig, för han kunde inte träffas på över månaden hade han sagt. Vi pratade, kysstes och kramades under en lampa. Det kändes som att vi spanade efter om folk såg oss, eller så var det bara så som det kändes. 

 

Jag kände i kroppen redan då att något var konstigt. Vi fortsatte prata, skämtade lite samt en och annan kram och kyss utdelades innan han skulle börja cykla hem. Efter jag sagt hejdå och jag vänt mig lite om, kändes det hur något i kroppen föll ned i magen. Något var inte "rätt" eller som det brukade vara. Jag kände mig ensam och tanken gick direkt till honom. Känslan som jag minst av allt önskade mig just nu, hade växt sig fast i köttet på mig. Bara på några minuter.

Fan, helvetes jävla skit. Kropphelvete. Varför!?

Gick tillbaka till kompisarna som var kvar, efter en stund sade man hejdå även till dem och begav sig sedan till bilen. När man väl satt där kände man hur trasig kroppen var, utan en annan. Även om det kändes nytt på något sätt, så visste jag redan att en tung tid började.. Att jag skulle hata min kropp för att jag fått dessa känslor..

 

Tiden gick. Dagar. Veckor. Han hade inte tid. Mer tid gick. Jag försökte skriva till honom någongång då och då, men kändes inte direkt som att jag fick någon respons. Själv visste jag dock att han hade mycket med studier, nollning och vad nu annat med inspark och universitet heter.. Ingen tid, nästan inget livstecken.

 

Mer tid gick, vi skrev någongång.. När jag såg att han var online och kände att jag inte störde allt för mycket… Sedan när han sa "Men jag kan skita i det jag gör för tillfället om du hör av dig.. För att vara med dig istället.." lät inte dåligt, men då blev  det ändå lagt på mig.. Att jag skulle höra av mig, vilket jag försökte.. 

Sedan att förvänta sig att få ett nej varje gång man ska fråga om personen vill hitta på något, det tar lixom ned peppen att ens försöka.. Blev dock att jag en kväll var i stan under denna tidsperioden jag skriver om.. Hade tänkt åka hem men det vart inte så.. For och väntade på honom, funderade på kidnappning.. Blev dock inget av det, men jag fick i alla fall sova i samma säng som honom när sömnen tillslut nalkades efter en lång natt.. 

 

Tillslut var jag less.. Tillräckligt less och försökte gå vidare.. Nummret på telefonen åkte, facebookvän till mig var han inte längre.. Jag kanske klarade mig ~2 veckor, sedan tog tanken "tänk om" och "jag måste prata med honom" över.. Han åkte tillbaka som vän på facebook, men ingen fråga kom..

 

Jag fortsatte vänta. Dagar. Veckor. Tiden gick. Hörde av mig som hastigast.
Våran kommunikation hade fortfarande bara bestått av textmeddelanden. Inget mer.. När vi pratat sa han att "jag ska försöka bättra mig" på att höra av sig.. Jag gjorde något halvhjärtat statusmeddelade.. Infogade en annan gång ett liknande och sedan hans namn, för han var en bidragande anledning till varför jag kände som jag gjorde..

 

Han kommenterade och tyckte det var lite hårt, men inget mer med det.. Först nu i veckan som var, vart jag väldigt förvånad. Han skrev till mig. HAN SKREV TILL MIG! Jag undrade direkt varför.. Han frågade hur läget var, vi utbytte några ord och sedan nämnde han att studierna hans skulle börja dra igång igen. Efter det skulle han sova. Natti natti du, du som fortfarande inget vet..

 

Jag själv sätter mig in i situationen. Försöker se hur han ser saker, men kan bara försöka förstå.. Vet att det är jobbigt och att han inte mått bra heller av att ha så mycket att göra. Att även fler där ute har tappat lite kontakt med honom..

 

Han kanske bara vill ha sexet, men har inget emot att umgås med mig.. För han har nämnt att jag är trevlig att vara med.. Men att det blir lite distraherande att ha mig i närheten när han ska studera.. Tankar om manipulation, vänners tankar kring det hela, samt ens egna tankar.. Han är inte intresserad, han gör det bara för dittan och dattan, eller så tänker han bara inte på saker och ting. Dåligt är hela sammanfattningen iaf. Jag försökte bearbeta det hela.. Men vet hur jag kunde ta itu med saken..

 

Idag var jag förbi honom och talade som hastigt om.. Lite av detta. Lade upp korten på bordet, de som jag han spela ut av min hand. Jag försökte lägga ut lite frågor, men fick inte så mycket till svar än de liknande dessa: "Sånt är livet.," eller "Jag har tid 2015..", Hur bra mår en själv av att höra det?.. Skenet häll jag ändå uppe, så gott jag kunde..

Jag kände medan jag stod där hur kroppen och tårarna tärde på mig. Ville inte belasta honom med mina problem. Jag ville inte vara för besvärlig, med allt annat som han nu kunde tänkas ha att göra.. Dumsnälla sympatiska, empatiska, omtänksamma och förstående jag. 

 

Fortfarande har jag inte fått alla mina svar jag ville ha något hum om.. Frågor om intresse.. Andra saker.. Jag fick i alla fall veta att han tyckte att han kände mig redan.. Vilket gjorde mig lite förvånad, när vi träffats kanske 6-8ggr? Hur väl känner man någon då? Hade vi verkligen pratat så mycket? Vi pratar knappt något nu?

 

Efter att ha gått ut genom dörren kände jag ännu mer tårar, kroppen som längtade och ett medvetande som försökte inse hur sårad jag egentligen är.. Jag biter ihop fortfarande, medan jag känner sånadär gråt-svullna ögon kan vara och hur både bihålor och hals känner sig förkyld.. Även om det bara är ledsamheten som gör det så..

 

Nu framöver får vi se, om han svarar på något av mina återstående små försök att få kontakt.. Om jag kommer ta bort honom igen, tills det har "läkt".. Eller saker och ting har rett sig åt det bättre.. Eller ifall det ens kommer vara lönt.. Ifall det finns något, om det finns något alls..

2 kommentarer
Etiketter: , , , , , , ,

Lättare nu

Av , , 1 kommentar 1

 

När jag kom hem idag hade jag verkligen noll energi. Slängde in en tallrik med rester i micron och rätt så snabbt hade man fått i sig middag. Tog en liten stund innan man insåg att kanske en tupplur var på sin plats och att kanske kvällens aktiviteter skulle bli inställda.

Oftast när jag känner mig så låg blir det att man inte orkar vara med vännerna eller hitta på annat roligt på kvällen. Sedan kände jag att orken varken fanns psykiskt eller fysiskt. Blev helt enkelt att man tillsvidare ställde in alla planer och meddelade de berörda.

När man sedan vaknade så kände man sig väldigt seg. Mobilen fick som hastigast laddas medan jag vägde lite mellan att stanna hemma eller fara till stan. Messade lite med en kompis just som jag bestämde mig att fara till Ica Maxi i alla fall. Slutade med att jag köpte lite onyttigheter och drog till Teg.

När man kom dit var det en mysig skara med folk där. Folk skrattade och umgicks och jag hade min cola som jag blev lite sockerhög på. Undvek de flesta dalgångar med att dricka ”rätt så jämt”. Haha. Vart även så att fyra andra vänner och bekanta tog sig dit, så det vart mycket bättre än jag trodde. Från att ha en halvkass dag till att den faktiskt rätade ut sig till det bättre på kvällen.

Kvällen förgylldes av skratt, leenden, lite närhet, kramar och goa människor. Är verkligen glad att jag tog mig ut såhär i efterhand, även om jag lyckades ha sönder min lillebrors ena torkarblad på bilen. Slant ur handen på mig när jag skulle skrapa rutan, woops.

Nu skall jag avrunda min kväll med en kopp te och kanske ett avsnitt ur någon serie, vet ännu ej riktigt vilken.. Sedan väntar en god natts sömn hoppas jag. Peppar morgondagen. Godnatt

1 kommentar
Etiketter: , , , , ,

Tuff dag

Av , , Bli först att kommentera 1

 

En inte så bra början på det nya dynget var att man inte fick den sömn man behövde. Minns jag var upp vid 05.34 innan jag gick å la mig efter ett kort toalettbesök. Bara några timmar senare vaknade man av telefonsamtal efter telefonsamtal. Ingen bra sömn där inte.

Vid 10-tiden hade jag i alla fall tagit mig upp ur sängen och ätit frunch, för att sedan försöka få tag på diverse läkare, säljare, vänner, med mera. Tillslut lyckades jag i alla fall ordna så jag fick tag på min vän vars mobil inte funkade så man tillslut kunde ordna upp dagens planering.

Fick som hastigast lämna blodprov och sedan följa med min lillebror på Media Markt. Trotts min dåliga ekonomi så fick jag för mig att köpa ett packe AA-batterier. Därav kan jag nu i alla fall sitta och spela på mitt Wii och även till andra nödvändigheter. Nu ska jag leta fram laddaren till min dator och ta mig en snabb tupplur så kanske man orkar med kvällen som nu vaknas. Tjo

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Obehagligt men genomförbart

Av , , 2 kommentarer 2

Kom hem ungefär vid tolv, efter att ha vart på NUS och gjort benmärgsprov. Var inte lika farligt som jag trodde, men mest obehagligt. Det "roligaste" var när hon markerade med pennan ungefär vart hon skulle börja med själva "ingreppet". Jag ryckte till redan då, för jag är som sagt nålrädd. Hon klappade då mig lite på ryggen och sa "Det var bara pennan" medan jag kunde höra leendet i rösten.

Känns lite ovanligt nu i efterhand, men det är andra gången i livet som jag får göra benmärgsprov. Är fortfarande bedövad, men känner att jag börjar ändå vara lite öm. Plåstret som man har över stramar huden, men det är nog bara bra. Ska vara noga och kolla att det inte blöder igenom. Blir lite jobbigt då.

~

Det började med att jag fick lägga mig på mage på britsen, lägga mig tillrätta och hasa ned kläderna på nederdelen av kroppen så de kunde komma åt. Sedan klämde och kände de för att få komma åt för att ta själva provet. Jag ryckte sedan till och läkaren klappade mig lite på ryggen. "Det var bara pennan" och man kunde känna hennes lätt roade leende i rösten.

Tvätta rent med sprit runtom och sedan bedöva med en nål. Det tog en liten stund och fick även hålla hand med sköterskan som var med. Hon hade för övrigt samma efternamn som jag, hon kommenterade det nämnligen när jag låg och väntade på att bedövningen skulle ta full verkan.
 

Lyssnade lite på radion och våndades lite över hur ont ingreppet skulle göra, så som många sagt att det skulle göra. "Aj, fan va ont." "Usch vad ont." "Har hört det gör skitont". Så diverse kommentarer ang. benmärgsprovet man nu låg inför gjorde så att det var lite nervöst. Fick även ta ett stick i fingret och sköterskan kommenterade att jag hade ett snyggt efternamn, eftersom hon tydligen hade detsamma. ;)


Texten nedan kan vara lite obehaglig för vissa att läsa,
därav varnar om detta nu innan!

Lite mera sprittvätt innan de skulle sätta igång, lade över ett sådant fint grönt "förkläde" och tog sedan fram kniven och gjorde ett litet snitt i huden för att enklare komma åt. Det enda som kändes var att de pillade med något, men inte specifikt vad.. Försökte också fokusera på andningen, för det är rätt viktigt har jag hört..

Sedan när de börjat och sköterskan skruvade upp radion lite låg jag och trummade med fingrarna mot britsen. Tror inte jag fick någon egentlig melodi men själva trummandet underlättade lite på fokuset som jag hade kring min höft.. Det kändes hur det knastrade lite när hon pysslade för att komma ned till benet, och fick för mig att det skulle låta som ljudet man får av när man gnider händerna eller liknande mot en ballong. "Gneeeeek gnjeeeek" ungefär.

När hon sedan verkade behöva sticka om var det att göra om processen. Ut igen och sedan in igen med knekandet och knastrandet. Lätt obehagligt, medan fingrarna trummade. Tror inte ens jag hörde vad det spelades på radion, men när jag försökte lyssna var det något på engelska.. Sedan kände jag hur det spände i låret, på baksidan när jag låg där. Kom de kanske åt någon nerv? Tydligen var det rätt vanligt.

Det spände när hon verkade komma åt benet i höften och kroppen fick sig en liten shock tror jag, vilket resulterade sedan bara sekunden efter att jag anades in väldigt häftigt och kroppen spände sig som hastigast innan man kunde slappna av igen. När hon sedan kom åt själva benet och fick ut en del av denna(tror jag?) var det samma procedur.

Muskeln eller nerven spände sig i benet, något obehagligt och det var så att det gjorde lite ont.. Jag fick en sådandär häftig inandning igen och efteråt kommenterade läkaren att jag hade starkt ben ändå, trots att jag gick på kortisonbehandlingen. "Det är ju bra det i alla fall." kommenterade jag med den positiva inställningen jag har.

"Nu är det bara det sista kvar". Jag tänkte att detta kan nu inte vara så farligt, eller vad skall jag jämföra det med. Muskeln i benet var fortfarande lite spänt och hon gick sedan ned med en nål. Hon letade sig fram lite och kändes lite runt om själva området när hon tillslut kom tillrätta. Andningen går bra, lugnt å sansat.

När hon då började "suga upp" benmärg var det som att hela kroppen spände sig och jag fick en sådan häftig inandning att jag reste överkroppen i chocken. Var bara att försöka slappna av, men benet spände sig ända upp till rumpan och lägga sig ned tillbaka på kudden. Trummeli trum, trum trum, med fingrarna. Fokus på annat håll. Sedan vart det en sådan höftig inandning och överkroppen spände sig lite igen. Det var som att man bet ihop lite bara för att försöka hålla kroppen i schack samtidigt som man utsattes för detta obehag. 

Man försökte fokusera på andningen. Nerven eller muskeln i benet kunde man inte göra så mycket åt, så det var bara att leva med det. "Slappnar säkert av sedan." var tanken som gick innan sista chocken kom. Reste mig lite halvt och tog nu nästan stöd av armbågarna för att hålla mig kvar uppe när hon sög ut "den sista", men gled sedan ned på kudden igen. Jag kände hur mina ögon var lätt tårade, men hur nu det hela var över. Nu skulle jag bara bli omplåstrad.. Fick en kompress och sedan plåstrat över.

Jag kände hur spänningen började lätta, när jag fortfarande låg på mage efter att hon plåstrat mig. "Börja med att sätta dig upp". Kände redan hur det började återgå till det normala, förutom att det kändes lite konstigt just där bedövningen satt. Tydligen kunde en del känna sig somnade eller liknande i benen, men inte så vanligt. Det kändes bra och jag rättade till kläderna lite innan jag ställde mig upp. Skönt att det nu var bortgjort.

"Tack så mycket. Hejdå!"

Så nu sitter man hemma och håller lite koll.. Brukar inte vara så vanligt att det blöder igenom, men kan hända. Alltid bra att veta om att det kan hända. Fick skjuts till och från av min snälla lillebror som tyckte det gick ovanligt snabbt för mig att bli klar. Yup, yup, yuu-up.

Detta var dagens äventyr, så nu blir det att fixa mig en bit lunch. Over and out!

2 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

Klättrar uppåt

Av , , Bli först att kommentera 2

Inläggen verkar fortfarande vara för få per vecka, men har fortfarande inte riktigt hittat igen det här med tiden och motivationen att skriva. Det känns dock som att det blir lite bättre nu när man även håller på med studierna och sitter med MS Word bland annat.

 

En annan grej är att det känns som att vi närmar oss med stormsteg nästa år.

 

Helgens tema har dock varit kommunikation. Bristen av den och även den som inte riktigt kommit fram, trots att den andra parten tror det. I lördags ringde kompisen både till polisen, akuten och andra för att få reda på om en annan kompis lyckats köra av vägen eller så. Som tur nog hade hon inte gjort det, så allt slutade gott.
Hon hade bara missat att meddela att hon skulle bli sen, sådär två timmar.

 

Dagen efter var det med mig själv inblandad kommunikationen inte funkade. Tydligen hade han som hade nyckeln till lokalen sagt att han inte skulle vara med på träningen, så jag själv var i stan och runt träningslokalen när ingen annan var det. Inte toppen, men man kan bara klättra uppåt från botten.

 

Nu väntar jag mig en skön dusch, så jag får sova gott och återgå till  studerna i morgon. Känns bra att ha något att göra på dagarna nu och jag har även annat jag borde försöka fundera kring. Allt från relationer till lägenhet och framtid innom jobb och hobby. 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: