Heavyweight

I stundens andetag känns allt inte så lätt.

Jag känner för att skriva ut allt som stimulerar tårarnas uppkomst och klumpen som sätter sig i halsen. Ting som tynger här och var, saker som alltid funnits och nya saker som dyker upp.

Det som tynger just nu är ensamheten, fastän jag vet att jag ej är ensam. Jag vet jag har vänner omkring mig, vänner som jag kan prata med och som försöker förstå.. 

Jag själv försöker reda ut mina tankar och få insikt och förståelse i mig själv.

"Man måste älska sig själv för att kunna bli älskad av andra."

Ibland känner jag mig omtyckt av andra, uppskattad och så vidare.. När jag dock får komplimanger eller folk uttrycker sin uppskattning så har jag väldigt svårt att ta åt mig, som att det rinner av mig och inget når mig innanför mitt skal. Komplimanger försöker jag ta åt mig, men är det att jag har svårt att se det andra ser?..

Orden slingrar sig och jag har svårt att skriva. Ett vettigare inlägg får bli en annan gång. Godnatt.