Robin Enander

Tino Sanandaji och Katarina S-förening

Av , , 7 kommentarer 1

Detta inlägg är ursprungligen publicerat på min facebooksida.

När Katarina S-förening på Södermalm, via Harald Ullman, meddelade att man bjudit in Tino Sanandaji för att hålla föredrag och antydde diffust att någon ”opponent” eventuellt skulle bjudas in, blev jag besvärad, i egenskap av partimedlem.

Även andra partikamrater hade invändningar.

Därför valde jag att i Harald Ullmans tråd på Facebook ifrågasätta programupplägget.

När jag läser presentationen av Tino Sanandajis bok som inleds med:

Sveriges experiment med storskalig invandring från tredje världen till en välfärdsstat har varit unikt till sin omfattning men har i många avseenden misslyckats.

så ryggar jag som socialdemokrat tillbaka.

Min ideologiska utgångspunkt är det okränkbara människovärdet och jag kommer aldrig att ställa upp på tankefigurer där människor från ”tredje världen” (ett av invandringsfientlighet belastat begrepp) framställs som ett demografiskt ”experiment”.

Sanandaji förneka inte att han är tesdrivande i migrationsfrågan eller att hans bok är en debattbok och inte ett vetenskapligt alster. Sanandaji har all rätt att vara tesdrivande. Men den tes han driver är inte förenlig med den socialdemokratiska grundhållning som jag kommit att lära känna under 11 år som partiaktiv.

Eller som August Palm uttryckte det:

Vi socialdemokrater förnekar intet fäderneslandskärleken, nej, också vi älskar fäderneslandet, kanhända högre än de som har utburit detta rykte om oss. Men över kärleken till fäderneslandet sätter vi kärleken till hela mänskligheten. Är det inte ädlare och skönare att älska hela världen än att inskränka sin kärlek till en liten fläck som statsmän efter behag kan inskränka eller utvidga?

Johan Ehrenberg uttrycker också vad jag menar på ett bra sätt i följande krönika.

Min uppfattning om Sanandajis gärning är att han, i alltför många fall, på löst underlag drar långtgående slutsatser som ofta landar i bekräftelse av en invandringsfientlig tes. Att han är samlad och håller en lågmäld ton i vissa av sina framställningar är inget bevis för vederhäftighet vad gäller hans slutledningar.

I debatten är han snabb med att avfärda kriminologiska auktoriteter som Jerzy Sarnecki och Felipe Estrada i svepande ordalag.

Den 19 februari 2016 skrev han:

Betraktar kriminologiprofessorer som Jerzy Sarnecki och Felipe Estrada sitt uppdrag att informera allmänheten eller missbruka sina titlar för flyktingaktivism?

Uttalanden som dessa avslöjar enligt mig Sanandajis ideologiska motiv. Och dessa överensstämmer inte med mina eller den demokratiska socialism, vars kärna är den internationella solidariteten, på vilken det socialdemokratiska partiet är grundat.

Sanandaji begagnar sig av officiell statistik som underlag för slutsatser som de myndigheter som producerar statistiken (jag tänker då främst på BRÅ) själva avfärdar. Jämför även följande inlägg som åskådliggör Sanandajis vanskliga hantering av kriminalstatistiken

Ekonomen Sandro Scocco har illustrerat hur Sanandaji använder sig av orealistiska beräkningsmodeller för att framställa föga sannolika mardrömsscenarion som om de vore en nära förestående verklighet.

Fredrik Segerfeldt och Johan Norberg har i en tidigare debatt med Sanandaji visat på hur Sanandaji gång på gång russinplockar referenser för att underbygga sina teser.

Sanandaji har all rätt att sprida sina teser och åsikter på internet, i tryck, i anföranden, i tv och radio.

Men socialdemokratiska föreningar har ingen skyldighet att medverka i att driva en tes som står i strid med grundläggande socialdemokratiska ideal.

Katarina S-förenings arrangemang framstod för mig som sensationssökande, snarare än ett led i en strävan efter ett upplyst samtal om migration och integration.

Följaktligen föreslog jag att S-föreningen skulle bjuda in experter från Migrationsverket, forskare som faktiskt specificerat sig på migrationsfrågor och skolade kriminologer som kan avfärda mytbildning om invandring och brottslighet.

Harald Ullmans tråd spårade ur. Jag triggades till att bli onödigt hård, när jag blev påhoppad från flera håll samtidigt, och det var dumt av mig. För det ber jag om ursäkt.

Men jag gjorde mig aldrig förtjänt av det dussin meddelanden jag erhållit under dagen där jag kallas ”idiot”, ”kommunistdrägg”, ”oduglig”, ”en skam för socialdemokratin”. I den aktuella facebooktråden förekom liknande epitet riktade mot mig, stundtals.

Vad som gjorde mig mest besviken var nog inte påhoppen i sig, utan partikamrater som lät det passera.

Jag har nu dragit mig ur den aktuella debatten.

Detta inlägg sammanfattar den ståndpunkt jag hela tiden förfäktat och är det sista jag tänker säga i det här ärendet.

Tiggeriförbud oförenligt med rättsstat och mänskliga rättigheter

Av , , Bli först att kommentera 0

Debattartikel tillsammans med jur stud Hanna Lundkvist, publicerad i Västerbottens-Kuriren 2016-08-25 

Den rödgröna regeringen har vid flera tillfällen utmärkt sig med kraftfull kritik mot stater som åsidosätter mänskliga rättigheter och rättsstatliga principer. Det är bra och viktigt. Men angreppen mot andra stater klingar falskt när den svenska regeringen själv börjar behandla den internationella rätten och rättsstatliga principer som något man bara kan unna sig i bättre tider eller när opinionen tillåter det.

Ett tydligt exempel på regeringens hyckleri är införandet av den nya utlänningslagen, vars konsekvens är att flyende familjer mister möjlighet till återförening och berövas möjligheten till en trygg fristad. Nu följs den antihumanistiska omläggningen av politiken upp genom civilminister Shekarabis uttalande om att regeringen överväger att kriminalisera tiggeri.

En kriminalisering av tiggeri är ett långtgående ingrepp i människors frihet. Som tidigare doktorand i offentlig rätt borde Shekarabi vara medveten om att sådan lagstiftning endast kan godtas i en demokratisk rättsstat om det finns tungt vägande skäl för detta. Sådana skäl skulle kunna vara att det beteende som förbjuds äventyrar andras rättigheter, liv eller hälsa. Tiggeriet, alltså att be andra om ekonomisk hjälp, inkräktar dock inte på något tungt vägande skyddsintresse över huvudtaget. Tvärtom så är tiggeriet för många människor det enda sättet att själva värna sådana rättigheter som staten egentligen är förpliktad att tillgodose.

För den som är fattig och måste tigga för sin överlevnad innebär ett tiggeriförbud således ett allvarligt ingrepp i rätten till adekvat levnadsstandard samt till liv och hälsa. Detta är fundamentala mänskliga rättigheter som Sverige förbundit sig att skydda genom ett antal internationella konventioner. Med ett tiggeriförbud kan staten också göra sig skyldig till att utsätta fattiga människor för omänsklig och förnedrande behandling, till följd av att dessa berövas den i många fall enda möjligheten att värja sig från en tillvaro som understiger all mänsklig värdighet.

Mänskliga rättigheter är universella och ska gälla för alla, utan åtskillnad på grund av etnicitet eller härkomst. Det tiggeriförbud som regeringen nu överväger skulle dock nästan uteslutande drabba romer från andra delar av Europa. Regeringen är till och med öppen med att det är denna grupp som avses drabbas. Det talas om att diskrimineringen i Rumänien inte kommer upphöra genom att tillåta tiggeri i Sverige. På vilket sätt diskrimineringen i Rumänien skulle förbättras genom ytterligare diskriminering i Sverige, förklarar emellertid inget av de statsråd som gjort utspel i frågan.

Vad regeringen än säger så är den främsta orsaken till att tiggeriförbudet kommer på tal att det finns tillräckligt många människor som hyser agg mot tiggarna. Människor som har sitt på det torra och tycker att det är besvärligt att konfronteras med andras fattigdom och lidande. Det handlar alltså om att städa upp gatorna. Precis som när Goebbels ledde sin kampanj mot tiggeriet på 30-talet eller när vi hade lösdriverilagar i Sverige under 1800-talet och början av 1900-talet. En sådan politik hör inte hemma någon annan stans än i historiens skräpkammare.