Allting började vid 6?års ålder.

En liten flicka med 3 äldre bröder&underbara föräldrar.

en lycklig familj,trodde hon. 

Men inom kort skiljdes föräldrarna åt,

och allting började visa sig klart,att lycklig kanske var fel ord.

Varannan vecka hos mamma,varannan hos pappa.

Ärligt, hon minns inte så mycket om hennes barndom. 

Sängvätare,javisst hur kan hon glömma?

inte bara i sängen, hände överallt.

Pappa som jobbade mycket,annars sov och drack. 

Minns inte hur det var hos mamma.. 

Skolan/dagis,vad kan man säga..

Vänner som inte visade sig vara som man trodde.

Vänner som inte ens var en vän, utan en mobbare.

Som även utsatte henne för mobbning,eller ja..

För det mesta bara henne.

Här någonstans börjar även hennes bror misshandla deras mor,

Var,och varannan dag.Kan du tänka dig?

se den man älskar bli slagen,av en annan man älskar?

Samma broder frågar henne en dag,om hon kan suga av honom.. 

Tänk dig vilken osäkerhet,otrygghet,

som den lilla flickan måste ha utsatts för? 

Någonstans här omkring flyttar mamman&barnen.

En ny skola,kanske bättre.

Men nej, även mobbning här.

Barnen hälsade på pappa,lite då&då.

Värre med alkoholen,deckade ofta. 

Lagade maten sent, pissade på sig,skällde,

Ja,vad mer gjorde han.. 

Och vem fick ta hand om honom? 

Jo, flickan, den yngsta av alla barnen.

misshandeln,mobbningen,alkoholen..

otryggheten,rädslan,allt fortsätter,ännu en gång familjen flyttar.

I hopp om en ny början,en ny start. 

Med mammans nya kille.

Misshandelns antal minskas,flickan slutar åka till pappan,

en del,lite bättre.

Men skolans helvette fortsätter,Mobbning,

men även en del vänner,efter några år upphör mobbningen,

men flickan blir istället en av skolans värsting,en massa bus,

skolk,förstörelser..

helgerna tillbringas med alkohol och killar. 

Mitt i allt,dör hennes farmor.

Allt blir värre.

Sover,dagarna ut.

deprimerad,som aldrig förr.

Här omkring får hon även en lillebror,

som är sjuk och behövde en hel del tid. 

Dom 2 första åren tillbringades mest på sjukhuset.

Flickan får klara sig själv mycket,hon har växt upp väldigt tidigt..

Egentligen kände hon dag in,och dag ut att hon inte orkade.

Det har hon känt många år, att hon inte orkade leva längre.

Mamman försökte allt,men fick inte hjälp.

Inte från nått håll.

Skolan värre,helger värre.

Alkohol,killar,rökning,även självskadebeteendet.

Hon börjar skära sig själv,då hon mådde dåligt,

Vilket var, varannan dag,om inte oftare.

Som vanligt i tonåren, en massa vänner som sviker,

Killar som lurar& uttnyttjar, en massa skit bara. 

Ingenting blir bättre,jo,hon slutar skära sig. 

Men allt annat, blir bara sämre. 

Hon blir även våldtagen, av en nära vän,ett ex,en underbar kille..

Trodde hon.. 

Skolan,måendet,allt. Nere på botten. 

En vän tar livet av sig,en dör i en olycka. 

I 9an börjar skolan& soc reagera. 

Mamma får som hon flera gånger förr velat,

Efter 3 års kämpande.

Evk på skolan& samtal på soc,och även bup. 

Anpassad skolgång,men inge vidare ändå. 

Det är försent,med skolan. 

På bup,blev flickan avvisad första gången,

senare fick hon akuttid..Efter det fick hon en bra person,

som kan få henne att prata lite iallafall.

Soc hjälpte med skolan,

hämtade henne på morgonen och en del samtal.

Men efter ett tag, fick dom för sig att skicka henne på hem.

Flickan får ett återfall av sitt självskadebeteende& skar upp hennes fotled,& drack sig full,smsade sin mamma och sa,

jag orkar inte mer.Åkte in på sjukhus,

& dagen efter akuttid ännu en gång på bup.

Men valde ändå att försöka,ge hemmet en chans.

En chans hon aldrig skulle gett.

Några månader för att få en förändring, en ny början. 

Men efter en vecka klarade hon det inte mer,Hon får åka hem.

Personal,som kritiserade och ignorerade,idiotiska regler,

som bara fick henne att må sämre.

Hemma igen,och allt som vanligt..

Sover bort dagarna,mår dåligt, förlorar tid och dagar i sömn..

Skolan var inte ens värd att tänka på.

Ingen chans alls,att hon kom in på en gymnasielinje.

Det fick bli iv för hennes del.

Hon har nu gått på iv,snart ett år. 

Det är dags att söka gymnasium ännu en gång, 

men hon vet att hon inte kommer in, 

så hon orkar inte ens hoppas. 

Som ni kanske förstår, 

så har inte skolgången blivit bättre,eller jo. 

Delvis,det går i perioder. 

Likadant hennes mående, Upp&ner hela tiden. 

Men sedan 3 månader tillbaka är hon tillsammans med en underbar kille,en kille som får henne att orka. 

Som får henne att kunna lita på någon igen,

att kunna ge livet en chans,om och om igen. 

Egentligen, är hon så van,att misslyckas,

Om och om,och om igen. 

Men hon försöker kämpa,varje dag.

Som sagt,det är alltid upp och ner, 

så det är väldigt svårt för henne att orka. 

Men hon är en tjej som springer runt med en fasad. 

Hon vill inte ses som en deprimerad tjej som behöver uppmärksamhet, men hon är även den som gärna delar med sig av allt. Allt hon har varit med om, är en erfarenhet enligt henne, en tråkig,men kanske bra. Hennes största önskan är att bli psykolog.

Att kunna hjälpa andra. Hon vill även åka runt på skolor och lite överallt,för att kunna dela med sig om allt. För att visa att det inte är något att skämmas över.För att visa att man inte är ensam här i världen, men även visa att det inte är värt att ge upp. 

Och även hur viktigt det är att visa att man bryr sig..

 

Idag är flickan 16 år, går på iv. 

Diagnoser: Add  & depressiv,

inga mediciner ännu,har haft mot "depp" förr,

men hennes blodvärden försämrades,så fick sluta.

medicintid slutet av månaden för add.

Hon har även skriv&läs svårigheter. 

Hennes mående,är upp och ner. 

Skolan hit&dit. 

Ett fint förhållande med pojkvännen,3 månader i skrivande stund.

Relationen till fadern är bättre,

men inte lika bra som hon egentligen vill. 

Broderns misshandel på mamman,

Har upphört,men man är aldrig säker.

Han går på samtal men hon vet inte om det hjälper, 

Kompisrelationer,hit och dit, sämre än hon önskar.

Hennes lillebror är även friskare nu.

 

 

 

Hon/flickan/dottern är jag.

 

 

Jag har haft dagar jag har försökt,velat & bara drömt om att dö. 

Men oftast,ser jag ett ljus någonstans.

Ett stopp,en anledning att fortsätta.

& det är jag rikigt glad över.

För även om jag har haft det jobbigt dom flesta dagarna,

av mitt liv. så tror jag att jag finns av en anledning.

Jag vet att det finns mer att se,mer att lära.

Mer att göra& upptäcka.

Både dåliga& bra saker.

Men jag är villig att ta risker,att stöta på många motgångar.

För jag vill leva mitt liv, deprimerad eller glad,jag vill leva. 

 

Det är oftast svårt att tänka som jag då det är som mörkast,

men jag har lärt mig,att oftast kunna göra det. 

& jag vill även lära alla andra att kunna göra det. 

För jag kan lova er alla, Livet är verkligen värt att leva.

Med eller utan motgångar, lev livet!

 

 

 

Som sagt,

Min dröm är att bli psykolog,

Förhoppningsvis en bra också, för mitt facit är mitt liv.

Dom flestas facit är en bok. 

 

Jag vill även kunna föreläsa

&berätta om det jag är & varit med om. 

Jag ser på mitt liv som en erfarenhet,

 en sjukt jobbig men kanske bra.

 

Jag vill kunna hjälpa andra, som har&haft det som jag,

kanske svårare eller lättare än mig, men jag vill hjälpa. 

Det är därför jag kämpar fortfarande,

För jag har en önskan,en dröm,en vilja…

att göra skillnad i någons liv.

 

Vill du veta något mer?

Vill du ha tips och råd? 

Kanske en intervju,eller en föreläsning på din skola/jobb? 

(bor i västerbotten)

Skriv en kommentar. 

jag svarar på allt!

 

Tack för ni läser detta.

Ge gärna kommentarer,feedback&frågor!