Story of my life

Vad har jag för fel?

Av , , 4 kommentarer 3

 En av det värsta sakerna jag vet i livet är skolan. Känner mig så otroligt borttappad och dum. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till, Alla om kring mig fattar och gör rätt. Men jag fattar verkligen ingenting, ligger så otroligt efter och jag vågar inte ens säga till. Känner mig så otroligt dum, idiotisk, bortblåst och så förbannat trög. Skäms över hur dåligt jag presterar i skolan att det inte är sant. Jag vågar inte be om hjälp och då jag väl gör det så är det ända man hör är att det är inte så svårt och alla andra förstår ju. 

Varför ska jag vara så otroligt dum trög och efterbliven? Vill verkligen klara av detta. men känner mig så jävla dum och trög så jag vet inte vad jag ska ta mig till, fattar inte ens en enkel liten text, en enkel jävla uppgift. och varför ska jag vara så förbannat  blyg och osäker att jag inte ens vågar säga till?  Hatar verkligen detta. Känner mig så otroligt utanför och annorlunda. 

Men detta kanske är livet för en med ADD? En som har skriv och lässvårigheter? 

Jag vet inte vad jag ska göra. men jag vill så gärna klara av min skolgång. 

Varför ska jag vara så förbannat efterbliven? blir galen. 

 

vem är den jag borde vara, den jag vill vara?

Av , , 2 kommentarer 3

 Ännu en gång, sitter jag här. 

Tankarna går runt och runt. 

Är jag verkligen stark? Kan man verkligen kalla mig stark? 

Jag är livrädd för allt. Allt som kan kallas liv, allt som kan finnas. 

Jag har inget hopp, ingen tro. 

Jag vill inte längre, jag kan inte längre. 

Jag orkar inte längre. Jag försöker inte ens längre. 

Vem är jag? och vart fan finns jag? Vem vill jag vara? vem kan jag vara? 

Hur ska jag göra? 

Ständigt har jag dessa frågor inom mig. 

Jag vill ha en förändring, jag vill vara någon annan. 

Jag vill slippa känna det jag alltid känner.  Men hur gör jag? 

Hur ska jag ta steget till ett nytt liv? 

 

Jag vill inte leva, men jag vill inte heller dö. Jag väntar ut tiden, väntar ut mitt liv. 

Jag är levande men ändå död. Jag lever inte, död i en levande kropp. 

Jag vill vara levande, jag vill vara glad. 

Jag tänker inte ge upp, det är en sak som är säker. 

Men hur ska jag göra för att fortsätta? 

Hur ska jag göra för att bli levande, hur lever man? 

 Vad äre som krävs för att jag ska vakna upp igen? 

Vad äre för fel på mig? på mitt liv? 

Jag har så många frågor men inga svar. 

 

There are wounds that never show on the body that are deeper and more hurtful than anything that bleeds.

 Har inte skrivit här på länge, jag vill skriva men jag vet inte vad. När jag tänker så blir det rätt, men hur ska jag få ut det i text som jag vill? 

Allt är fortfarande som de brukar.Står och stampar, på samma plats. Jag tar mig ingenstans. Jag mår inte bättre, jag känner fortfarande inte mig själv. Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vad som är fel. Och framför allt så vet jag inte vad jag behöver.

Jag är så otroligt less på att det är så här, varför tar jag mig ingenstans? 

Vad är det som krävs för att jag ska känna mig lycklig för en längre stund? åtminstonde få känna mig lite glad.  Jag är så otroligt less på att så fort jag börjar känna en liten gnutta glädje så kommer det någonting i vägen och trycker ner mig under jorden igen. Kan jag inte få känna glädje? vad gör jag för fel? vad har jag gjort för att förtjäna detta? 

Det sägs att "Gud har en tendens att förstöra då man väl blir glad, det sägs även att Gud väljer dom han vet klarar av det,dom han vet är starka nog för att orka med" . Det kanske är sant, vad vet jag? 

Men jag är så otroligt less på att vara stark.

Jag är less på att mitt humör svänger och svajar värre än en kurvig skogsväg. Det känns verkligen som att "jag är en bil", som kör efter världens dåligaste skogsväg. Kan ni tänka er? Den dåligaste skogsväg ni känner till?  Smal,full med gropar,guppig och även ibland väldigt hal,kurvor över allt,mörker och hinder ni kan krocka med är det enda ni ser.

Så känns mitt liv,så känns min vardag. 

Ni kan inte slappna av,andas ut, för när som helst så kan det komma ett gupp,det kan bli halt, det kan komma en kurva, och fortare än vad ni hinner med så ligger du där,bilen är krockad i ett träd och ditt huvud har krossat framrutan. 

Kan ni tänka er att ni aldrig kan känna er säker,och att ni är så grymt åkrädda att ni skriker inom er, ni kan aldrig andas ut och njuta av den lilla glädjen ni kanske någon gång kommer åt pågrund av att det är kul att köra fort? Kanske är omgivningen så fin att ni vill stanna upp och njuta, vad vet jag, ni kanske behöver en kaffe/rökpause eller gå på toa?   Kan ni tänka er att det går så fort att ni bara ser allt svischa förbi i bakspegeln?  Och det värsta av allt, ni kan inte bromsa, ni kan inte säga stopp, och ni tar er inte ur bilen på något sätt, utan ni är bara tvungen att åka med. Och ni kan inte heller sova, eller stanna för att tanka bilen, För vad som helst kan hända. Bara på någon sekund kan allt ta slut, allt kan gå åt helvette. Bara för att du inte var på din vakt. 

Detta är mitt liv, jag är denna bil. Fast i min egen kropp, tar mig inte ut, jag är trött, helt slut, jag har ingen ork, ingen kraft att ta mig vidare, jag är livrädd. 

Jag vet inte vad jag ska göra för att komma på en fin och rak väg, jag vet inte vad jag ska göra för att kunna hålla den hastighet jag känner mig säker i. 

Överhuvudtaget så vet jag inte hur jag ska leva. 

 

 

 

 

(ja denna text kanske är konstig.. men jag skriver för mig själv. )