De odrabbade tystas genom "Jobbeskatteavdraget" Säljer sin själ för några ynka hundralappar, tystas genom osann statistik, medias framfart där vi drabbade utan någons  som helst urskilljning kallas "Bidragstagare", "Lata" "parasiter". I krönikor, Bloggar och på ledarsidor raljeras det på ett elitistiskt och rent facsistit sätt, utan något som helst mothugg!

 Jag får hela tiden rådet läs inte! Ta hand om dig själv! Men hur skall det gå till när vänner och medmänniskor går under mitt framför ögonen på mig!

Vi som är sjuka och drabbade tystnar genom att Fattig göras, vi tystnar genom den ständiga kampen om överlevnad, att välja mellan mat, läkarbesök, och mediciner.

Genom att ständigt få berätta vår historia om och om igen, men vem tror på oss? Vi står med mössan i handen på socialen efter ett långt arbetsliv!

Jag gråter inte längre över min sjukdom, eller när jag blir kränkt, jag gråter när någon är vänlig, när någon höjer rösten för oss!

Jag har inte ens en tanke längre på  hur jag skall bli frisk, det får jag lägga åt sidan, till det finns ingen kraft! I mig maler bara hyran hyran hyran hyran, jag måste kunna betala hyran! Allt av värde är sålt! Medecinen jag måste kunna betala medicinen!

Inte en enda dag i mitt liv har jag varit arbetslös, aldrig behövt söka ett arbete! Nu står jag med mössan i handen framför en 26 årig "socialtant" Och ber om pengar för att överleva! Långsamt mals vi ner och tystas!

Men jag ger mig aldrig! Vilken dag som helst tar jag matchen mot Alliansens vidriga människosyn, kom an bara!!!!

    Jag har tänkt på honom hela helgen, och jag vet varför! För många år sen var jag nyinflyttad i Stockholm, hade rymt från min barndomsstad Göteborg, helt ogenomtänkt, men absolut nödvändigt att lägga mil mellan mig och min uppväxt. Redan när jag skymtade Stadshuset från tågfönstret fick jag jag äntligen luft, så skulle det vara efter varje besök i Göteborg, Stadshuset betydde luft!

Mohammed betydde också luft och frihet, vi träffades på jobbet och hade för vana att cykla hem från jobbet i sommarnatten, köpte frukost hos  hos vår Bagare på Söder, cyklade till Fåfängan och pratade medan solen gick upp över Stockholm, vi hade båda rymt och tro det eller ej men vi hade samma anledning till det, han från sitt land, jag från min stad. Vi var båda homosexuella och kunde inte leva på det sätt vi var födda i de städer där vi var födda, så var det då!

Han lärde mig mycket, rakryggade tog han emot gliringar och hån, både för hans hudfärg och för att han var bög.

Han lärde mig att heter man Muhammed ringer man inte Polisen om man råkar illa ut, man springer eller tar emot, jag däremot blev galen….. jo jo ränderna går aldrig ur.

Mycket Party var det på den tiden, hos honom fick alla som ville alltid plats, alltid! Han var också den människa som hade den största intrigiteten, och samtidigt en enorm tillit till sina vänner, var man vän så var man, tyvärr tog jag den vänskapen förgiven, visste inte att var man hans vän var man utvald av honom att vara det, han vågade nämligen redan då att skilja ut människor, han hade inte tid eller ork att inte ha riktiga människor omkring sig, vänskap var för honom den högsta av kärlekar och behövde alltid arbetas på, precis som i en kärleks relation, man tar inte varandra för givet! Det var precis det jag gjorde den där kvällen på "Vickan". Jag höll hov vid stambordet i vanlig ordning, ringde honom gång på gång "Du måste komma ner, jag villl att du skall vara här, saknar dig" Han kom såklart…. såg honom knapt, skrattade på med de andra to di lo…… Med hög röst hörde jag honom, hans bruna ögon tittade djupt i mina..  " Ann, jag är din vän, jag är här nu som du ville, och det finns inte plats för mig, det finns ingen ledig stol till mig vid bordet" " Det finns ingen stol till mig vid bordet…….. och jag är din vän, den meningen glömmer jag aldrig, aldrig.. Då tyckte jag att han bara kunde hämta en stol och slå sig ner. Tyckte han var löjlig, skitlöjlig….. Nu vet jag bättre Mohammed, det tog sin tid, många år att förstå hur du kände dig när du sa : 

" Det finns ingen stol till mig vid bordet, och jag är din vän"

Förlåt Mohammed!

     Där står hon som hon lovat, brunbränd, lite orolig, skannar av mig och ser att det inte är läge för några frågor, ser att jag måste kedjeröka, att jag måste ha en minut för mig själv!  Utredninsmötet var det det var, det går inte att fråga hur det gick, jag är avstängd, känslolös, upprörd, och otroligt ledsen på samma gång.

Vi går förvirrade ner mot Huvudentren på Nus, jag samlar ihop mig, torkar tårar, och försöker vara cool, så löjligt att försöka vara cool när hela kroppen bara vill falla ihop, men sån är jag, INTE visa, Inte visa. Journalisten på P1 är på plats, hjärnan fungerar inte, men jag svarar så gott jag kan, så otroligt tacksam att det blir ett program. Ser inte att Eva försvinner en stund, får en blomma av henne, blir förvirrad men glad. Blomman sätter på något sätt en punkt för det svåra. Säger hejdå till Journalisten, blir fnissig, hinner inte fundera om jag skall klara att åka bussen hem, bara gör det. Blir Stockholmsirriterad på att bussen står fem minuter på Vasaplan, och löser i ett nafs lokaltrafiksproblemen i min nya hemstad Umeå, inser inte ens hur löjlig jag låter………..Blir inte ens generad när jag ser att alla andra på bussen ler och tar det med ro, sån är jag to di lo….

Inne på Ica har jag fniss i hela kroppen, Eva och jag låtsas gräla om tomaterna, skrattar åt reaktionen, fnissar… Är trött och lättad! Vi vet båda vad som skall ske om några timmar, jag skall bli av med min Surströmmingsoskuld, ikväll är det bra väder sol, och framför allt lite blåst, förstår senare vad hon menar med blåsten………………………  Vilar en stund, vill iväg, vill upp till Eva, vill ha det gjort:)))

Där sitter hon med ett pillimariskt leende, hon tror inte att jag fixar det, allt är förberett.

Det pysser på ett oroväckande sätt när burken öppnas, och så slår den i emot mig LUKTEN…… Likmaskarna samlar sig, står klara till attack, flugorna likaså, samma lukt som när Polisen öppnade dörren till min granne som legat död i sex månader…… I stockholm kan sådant händ vill jag lägga till…… Precis samma lukt!, sååååååå otroligt vidrigt! 

Eva ler, …………….. Jag tänker på dyra illaluktande ostar, och hur jag älsakr smaken av dem.

Vinden vänder lite och jag klarar att sätta mig vid bordet, förstår det där med blåsten:))

Härmar Eva, gör en likadan som hon, lyder order, så här skall den vara, jag tar dock lite extra lök…… Så biter jag, tuggar väntar på kräkreflexerna. Eva tittar på mig, jag tuggar……. och så kommer den smaken, går inte att beskriva, går inte att förklara, jag ler, jag är fast…… Jag är fast i surströmmingsträsket, jag är fast, skrattar…… Så här skall livet vara, precis så här! Så otroligt Gott, helt magiskt! 

Precis så skall livet vara!

 Solen skiner, jag hade behövt en dag med ösregn, åska, och storm! 

En dag som "Pusslustigheten" inte var så stor, där inte alla människor skrev om hur grillen åker fram, hur vinet är kylts, hur vänner väntas på besök! En dag när inte badutflykter stod på agendan, en dag när det verkliga livet inte doldes bakom allt detta!

Jag kan tyckas bitter och avundsjuk, det är jag inte alls. Jag är rädd och helt hudlös idag, ännu en gång förväntas jag leva helt utan intrigitet, ännu ett utredningssamtal väntar mig idag!

Jag förväntas skala av mig det lilla försvar jag har kvar, idag skall allt mitt  liv och mående synas i sömmarna, nogrant och smärtsamt skall jag synas, nya intyg skall skrivas…., ny kamp börjas! Kampen om ett människovärdigt liv börjar på nytt idag!

Börjar på nytt idag!

Omutförsäkrad, smaka gärna på det ordet en stund!

Skulle bara vilja sätta mig ned och säga till min nya läkare: Gör vad du vill, skriv vad du vill, för jag kan inte längre rapa upp mitt mående, min historia! Gör vad du vill! Jag har inga ord kvar…………………………

Jag är inte en missundsam och avundsjuk människa, jag är bara rädd och hudlös!

Fredagen den 10/6 Torgmötesdagen!

 Jag vaknar i min egen bastu (mitt sovrum) årets varmaste dag, Torgmötesdagen!

Så fort hjärnan börjar fungera efter x antal koppar kaffe, kommer den, ångesten, den välkända, min sambo i livet. Fan.. inte idag, inte idag, inte idag, idag måste jag ha kraft att ta mig ner till Rådhustorget, måste…… När min sambo slår till med full kraft hjälper inte mina verktyg, då hjälper det inte att jag lagt ner 345 000 på att få just det, verktyg…. för frisk blir jag aldrig aldrig mer, men bra dagar visar den sig inte med full styrka. Jag vet att det är för att jag är stressad och klockan tickar på, jag vet det , men min sambo lever sitt eget liv. Eva ringer och säger att hon självklar kommer ner, det hjälper en stund, samlar mig, djupandas, vankar, spelar rock, dansar, spelar progg……. sjunger med för full hals i de välkända texterna, Jag har väl stått på "Barrikaderna" förr, jajjamän:).
 

Jag packer min Kamel…( läs cykel), jag vet att om jag gör det riktigt komplicerat för mig, lastar fel tex, så släpper sambon taget, helt galet, men så är det! Försöker hitta några sommarkläder som jag får platsi ( Man blir inte smal av billiga kolhydrater) äh ta på mig det som är bekvämt!

På skakiga ben börjar färden mot Rådhustorget, tar vägen vid Älven, inte för att den är vackrast, utan för att ångesten blir värre i trafiken, och jag vill inte riskera andras liv. Gud så varmt, men det går faktiskt bättre än jag tror, nästan framme möter jag ett gäng skrattande, vackert klädda Afrikanska ungdommar, de försöker att  ta ett kort där alla får plats, jag erbjuder mig att ta det kortet åt dem, får en stor varm kram och leenden som Gudssända… Klick.. nya skratt nya kramar…. Det här blir en bra dag, YES!

Delar ut vårt " VälfärdsQuiz", människor vill tala, människor vill fråga. Jag talar och svarar… Lycklig! Väl framme ser jag Bernth, lugn o trygg, Annelie med sambo kommer, stressad, med sitt leende, Liselotte kommer med ljud, Annsofie kommer med Baner och härlig son. Mina nyfunna vänner!

Vi sätter igång, talar delar, svarar,eldar,stödjer,får ros av okänd kvinna, rösten spricker, gråten går inte att stoppa, då viskar AnneLie : "Jag står här bredvid dig, jag står här bredvid dig" Då släpper sambon taget. Radio vill spela in för framtida progrem, jag är plötsligt stark, jag vill bara skrika ut " Vi tystnar aldrig" Vill krama mina hjältar i arbetsgruppen, hjärtat svämmar över….. cyklar hem längst Älven, just bara för att den är vacker!!!!!!!!

Tack till AnneLie, Liselotte, Annsofie, och Bernth (Eva får plats också)

TACK!!

    Har inget att förlora längre, vill bara att sanningen skall komma fram! 

Därför får du här läsa vad som står längst ner på mina läkarutlåtanden, och utlåtandet från Handläggaren på AF, även motivationen på FKs avslag!

Varsågoda!

Min läkare skriver (hon är överläkare och specialist) : " Alla rehabinsatser är uttömda och arbetsförmågan bedöms vara permanent nedsatt med 50% för all framtid, och det gäller alla befintliga arbeten på arbetsmarknaden"

Min handläggare på AB skriver: "Arbetsförmedlingens bedömning är att Ann Brehmer ej kan anses stå till arbetsmarknadens förfogande, varken på öppna arbetsmarknaden eller i anpassat arbete. Det är därför inte aktuellt med någon arbetsmarknadspolitisk insats"

Försäkringskassans beslut : " Försäkringskassan avslår din ansökan om sjukersättning på 50%!"

" Motivation ; I läkarutlåtandet står att du lider av………………… Detta leder till…………….. ( Här cencurerar jag) Försäkringskassan bedömer att det medicinska underlaget INTE styrker att arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt på grund av sjukdom i förhållande till förvärvsarbete på hela arbetsmarknaden"

Mitt tredje avslag. 

Jag är inte ensam innan året är slut är vi 70 000

Den 16 sept blir jag på nytt utförsäkrad, allt börjar om, helvetet börjar om! Nya utredanden, nya bedömningar, nya tester, nya möten!Vet faktiskt inte hur länge jag skall orka!

Aldrig i mitt liv har jag varit arbetslös, trots att jag blev sjuk när jag var 22 har jag alltid kämpat alltid arbetat, men tillslut tog min sjukdom över! Nu är jag heltsjukskriven lever på nåd med hjälp av ekonomisktstöd!

Vi är 70 000 innan året är slut! 

70 000 "Enskilda fall"

 Vaknar med en obehaglig känsla, somnade i samma känsla……. 

Inför torgmötet vi skall ha här uppe i Umeå den 10 Juni på Rådhustorget kl 16, har jag försökt hitta fakta om Fas 3, jag möts av en mur av tystnad…. Det är helt omöjligt att hitta fakta, det lilla jag hittat är så skrämmande att jag börjar fundera över om vi verkligen lever i en demokrati!

Hur är det möjligt att människor som tvingas leva slaveri (läs Fas3) måste skriva under ett "Tystnadsplikts avtal". Hur är det möjligt??? Var i ligger vår Regerings rädsla i ? Varför får de utsatta människorna inte berätta? De utsatta tvingas leva i en förnedring som går över allt förstånd, berättar man om den finns det risk att man åker ur systemet, hur är detta möjlig?

Hur är det möjligt att vi tillåter detta slaveri ???

Varför sätter inte handläggarna på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan ner foten, och säger STOPP DETTA VILL VI INTE VARA MED OM!

Var har vi hamnat när rädslan för sanningen är så kompakt, när vi tillåter oss att bli tystade?

Hur kommer det sig att det är vi sjuka och utförsäkrade, att det är de arbetslösa som helt ensamma skall föra kampen mot systemet ?

Var är ni andra??? Har  Jobbskatteavdraget tystat er ????

  Vaknar upp lika harmoniskt som vanligt efter minst 10 timmars lika harmonisk sömn, sträcker på mig förnöjt  ler lite när jag tänker på de stackars friska människor som tvingas gå till sina arbeten, de skulle bara veta, lite sjukdom skulle ge dem en lika mysig och avslappnad tillvaro som min. Stackars satar! 

Varför väljer de inte ett liv med kroniska sjukdommar, jag kanske inte är så smart men jag är sjuk och samtidigt frisk, det går att vara det i dagens Sverige, bara skickka in ett läkarunderlag och söka sjukersättning, fyra månader senare dimper din friskförklaring ner, sen är det bara att njuta av ett liv i överflöd, enklare än så kan livet inte bli!

Få se nu vad jag skall göra av den här dagen, vad jag skall ha på mig vet jag, min alldeles nyinköpta rosa sidenskjorta sponsrad av Umeåkomun, ett litet bidrag som bara damp ner, otroligt enkelt ! Andra må titta på sina aktiekurser och följa räntans väg, jag tar mig en titt på Bidragsmarknaden, hittar just inget jag kan söka i dag, men vem vet  imorgon kanske det dyker upp någon ny försäkring som döpts om till bidrag, då klipper jag till direkt! Här vilar inga ledsamheter, bara fylla i ett kort litet frågeformulär och bidraget är ditt!

Tar en pralin till, hmmm… Undra om jag skall ta mig ner till det nyöppnade trendriktiga gymet " El sjukgymnasto" eller kanske helt enkelt bara somna om i min rosa sidenskjorta, de där mysiga gula tabletterna gör mig lite så där skönt trött, så får det bli jag sover en stund till medans ni andra försörjer mig, får så är det väl???????