En gårdag för drygt 40 år sedan – upproren i reservaten

Av , , Bli först att kommentera 63

Svenska Dagbladet publicerade på sin förstasida, den 15 mars 1973, ett fotografi av en indian sittande framför den episkopala kyrkan i byn Wounded Knee i indianreservatet Pine Ridge i South Dakota. Mannen håller i en bok men blicken är fjärran, runtom skymtar hundratals aktivistersom vid denna dag ockuperat byn under två veckor. Flertalet tillhör den militanta rörelsen American Indian Movement (AIM). Den 27 februari 1973 intogs byn Wounded Knee som en protest mot ett korrumperat reservatstyre, fattigdom, hopplöshet, brutna fördrag och brustna drömmar.DSCN5979

I förordet till nyutgåvan av Dee Browns klassiker ”Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee”, återberättar Mikael Kurkiala kongenialt, ger en bakgrund och inblick, även till bokens tillkomst och följderna av utgivningen 1970. En avgrundslik historia rullas upp, om hur ett urfolk berövades sitt land, men samtidigt bidrog Browns bok till att forma en ny vision för framtiden.

Vid tiden för massakern vid Wounded Knee, 80 år tidigare, hade de heliga riterna förbjudits, barnen skickats till internatskolor där de varken fick tala sitt språk, bära långt hår eller be på sättet de lärt sig. Till och med glaspärletillgången hade strypts för att indianernas traditionella hantverk skulle kväsas. Svaret på förtvivlan var ”andedansen”, en dröm om en väg ut, om ett liv värt att leva. En dröm som Hotchkisskanonerna slets sönder i Wounded Knee. En dröm som slängdes i en massgrav nyårsdagen 1891.

Nyutgåvan är en enastående publikation, nu kompletterad med tidigare uteslutna kapitel (1974) med utförliga sakkunniga kommentarer, förord och en mängd nya illustrationer. Köp, låna, läs! Dee Browns bok om Fettermanmassakern (utgiven 1962)DSCN5981 - Kopia kom häromåret i nyutgåva ”Månaden när hjorten fäller sina horn”, i vilken kulturantropologen Kurkiala författat ett enastående förord, bara det värt en läsning.

I Sverige har få händelser historiskt utbrutit i öppet våld i det samiska området (Sapmí). Upproret i Kautokeino (1852) får snarast betraktas som en parantes. Erövringen, konfiskationen av Lappmarkerna, benämns rätteligen som det ”oblodiga slagfältet”. Av historikern Lennart Lundmarks böcker om stölden av lappskattelanden - stulet land – borde åtminstone någon skrift vara standardläsning i svensk historieundervisning.

När Sveaskog upplåter mark till Vattenfalls vindkraft i Lappland, då är det en dubbel kolonialism. När kommuner, som famlar efter halmstrån i ändlös norrländsk utarmning, hamnar i folkomröstningar kring naturresursexploateringar, då är det enda som är säkert att landsbygds- och glesbygdspolitiken misslyckats helt, och att samer spelats ut mot renägande samer, som i sin tur underordnas centralmaktens och majoritetssamhällets intressen och desperata arbetsmarknadspolitik (som även ska utgöra grund för nationella miljömål). Från urminnes hävd och äganderätt till renbetesprivilegier på nåder av konungariket Sverige. Malmen, skogen och vattenkraften, har varit grunden för uppbyggnaden av den moderna välfärdsstaten. Tärande förblir Norrland, i huvudstadens sinnebild. Och vindkraftexploatering en ”kompensation” för tidigare exploatering. Återbäring och återinvestering för en ny lokalt hållbar framtid synes avlägsen. Kommunernas ekonomiska strypsnara underminerar, centraliserar och går ofta exploateringskapitalet till mötes.

Lagstiftningarna som reglerade samers rättigheter, utmönstrade och utarmade desamma, successivt från 1886, 1898, 1928 och 1971. Den sistnämnda avvecklar ett samefolks rättigheter och urminnes hävd, till en rennäringslagstiftning för samebyar och främst renägande samer. Under 130 år; en ständigt tilltagande rättslöshet, diskriminering och rasism, tvångförflyttningar (dislokation). Skogsamebyar och sydsamisk renskötsel som något avvikande från den ”rätta” nordnormen. Lappväsendet och lappfogdar som överförmyndare, i alla avseenden, varefter länsstyrelserna tog över i början av 70-talet. Fogdar blev konsulenter. Men vassa pennor och tjocka kritstreck bestod i stort. Koncessionssamebyarna, i Norrbottens län, i Tornedalen, har sin egen historia där otaliga oförrätter förekommit.

Konstnären Anders Sunnas måleri tar även utgångspunkt i sin egna historia i koncessionssamebyarnas land, där tvångförflyttning även förekommit. En historia som drabbat hans familj, vars kamp pågått i över 40 år.

Den samiska konsten har varit alldeles för undfallande och opolitisk. Det menar konstnären Anders Sunna som skildrar sin egen bakgrund med ett ohöljt raseri. – Om jag inte haft en bra uppväxt trots allt, hade det kanske blivit militanta handlingar i stället för konst. Genom konsten kan jag utöva mina aggressioner. Den har räddat mig och kanske andra, säger han.” Sapmí 2013-09-17

En omfattande utställning finns nu på Västerbottens museum, där fotografen Michiel Brouwers kliniska bilder ger skarpa påminnelser om samisk historia, av rasbiologi och av svensk samepolitiks misslyckanden in i nutiden, vilket ackompanjerar Anders Sunnas konst på ett ypperligt sätt. I utställningen väcker Anders Sunna och Michiel Brouwer frågor om samepolitiken, rasismen och exploateringen som den svenska staten utsätter det samiska samhället för. Det är på sin plats. Varje dag. Gå och se MAADTOE, det är min starkaste rekommendation! Den är ett uppror mot en förtryckande stat. Vars praktik och handlingar regering och riksdag ständigt vänder bort blicken från.

Upproret i reservaten borde inte låta sig vänta, till ett Lappland där samer ej ställs mot samer, och samer ej ställs mot nybyggares ättlingar och andra utbyssingar. Att sätta ner foten mot den osinliga raden av exploateringar och kräva rätten, rätten till rättvisa för folk som urfolk. I de inställda upprorens tid, är det hög tid att vakna.

Maadtoe [maa­too­ä] sydsamiska: ”ursprung, härkomst”

Västerbottens museum:

IMG_4299

 

Bli först att kommentera

Demokratiska nyval [extra val] – inte seriöst?

Av , , 5 kommentarer 103

Valmöjligheterna till en ny politisk ledning, i och med återgången till samma oklara parlamentariska läge som efter valet 2014, redovisar Max Fredriksson på ett bra sätt i sin blogg. För det är komplicerade regelverk och metoder, likaledes komplicerat att lösa. Hur kan man politiskt betrakta skeenden och lämpligast hantera dem?

I kommunvalet 2014 fick S&V 46,2% av rösterna, övriga partier 53,7%. Räknades de etablerade oppositionspartierna erhöll de 49,3% (Sd borträknat). Socialdemokraterna förlorade tydligast valet med ett stort tapp ( – 17 %-enheter). Vänstern stärkte dock sin position en aning.

Men genom en omoralisk politisk kupp och mandatstöld återtog S&V makten. Majoriteten har nu fallit, fulspelet är över. ”Får detta ingen tydlig konsekvens är fria val meningslösa”, skrev jag tillspetsat i VK:s tyck-till. Vem ska köpas nästa gång för att säkra makten? Hur ska väljarna kunna lita på partier och politiker?

Efter valet fanns det inte en chans att något alliansparti skulle liera sig med S&V. Efter den politiska kuppen och mandatstölden borde närmast ett avståndstagande föreligga, nu när majoriteten har fallit genom Bergstens utgång. Efter vad jag betecknar som politiskt maktmissbruk. Hårda ord, men det är så jag upplever saken. För förhistorien är varken glömd eller förlåten.

Kan man göra vad som helst i Vilhelminapolitiken, lägga sig i nomineringar (Kristoffersson, Jonzon) och degradera/utestänga ”skadliga” politiker? Nita politiker för fabricerade regnbågeskandaler (Kristoffersson, Kärkkäinen) eller köpslå med politiska vildar (Bergsten) – utan verklig politisk konsekvens? Räcker busfrölöftet igen: ”ska inte göra om det”. Ytterligare två allianspolitiker blev spelpjäser i detta cyniskt spel (2010). Partier tufsades till rejält, allianssamverkan ansattes hårt och folkpartiet dukade under i valet 2014. Den politiska hårdnackade praktiken har påverkat och skadat politiker i hjärta och själ. Det var en plåga att bevittna. Under år.

Så kom mandatstölden 2014 för ”Vilhelminas bästa” och mediautspelet att S/V/BB till och med skulle driva PA:s politik. Ett lågvattenmärke jag benämnde politisk sjöröveri. Hetsen och drevet mot PA chockade många med mig. Att åter styra kommunen, återta makten, överordnades det höga priset. Att använda en politisk vilde för att skapa majoritet, dessutom ge vilden höga poster i kommunstyrelsen, var Sverigeunikt – och en skandal. Att sopa bort partiväsendet som grund för den representativa demokratin – en sorg.

Med 2010 års manipulationer av alliansens nomineringar, förra mandatperiodens mörker i åminne och den politiska kuppen 2014, så kanske man kunde anta, att det är nu är dags för S&V att möta de politiska konsekvenserna. Att släppa majoriteten i nämnderna/styrelsen helt eller att gå till nyval, s.k. extra val. Förutsättningslösa samtal ska inledas mellan partierna, men hur är det med ingången?

Det är utmärkt att socialdemokraterna önskar fortsätta det goda samarbetet som hittills kännetecknat kommunpolitiken, men för ett parti har varken budgetförslag eller merparten initiativ bemöts med omfamningar eller vidare respekt. Den avgrund som S&V öppnade mot PA finns kvar på flera plan. Politiska konsekvenser borde inses, men utropstecknet reser (s) kring svåra och nödvändiga beslut och att alla hinder ännu inte är undanröjda. En underton av vädjan till samstyre förnimms.

Som ett svar på posten, skrev Göran Jonzon, för övrigt gruppledare Kd, på VK-Tyck-Till; att han inte trodde ”någon seriös politiker vill bidra till de jänkasteg bakåt ett ett nyval skulle innebära för den viktiga saneringsprocessen för vår ekonomi vi påbörjat och kommit en god bit på vägen med”. Kanske varje val ska betraktas som ett bakåtgående. Men när en majoritet faller tungt, så måste man ta ett steg framåt, i mitt tycke. Och ett blockpolitiskt kaos, som Jonzon förespegar efter ett nyval, skulle bevisa att inget under ytan förändrats. Jag tror annorlunda.

Besparingar och omstrukturering har f.ö. varit på tapeten sedan 2008. Den grundliga genomlysning kommunen gjort under 2015 och  som under vårvintern kommer avslutas med beredningen ”kultur och fritid”, vars förslag torde läggas in i budgetremissen, har varit djuplodande och skapat ett bra underlag. I egentlig mening återstår främst de politiska prioriteringarna och avvägningarna. Budgetremissen arbetar partierna igenom under april/maj. I egentlig mening finns inga hinder varken för styrelseskifte eller nyval. Det sistnämnda behöver två fullmäktigepassager, en bordläggning och ett beslut. Ytterligare ett skäl för extra val, är att det är 2½ år till ordinarie val. Ett år vore något annat.

Som ansvarstagande partier måste alla partier arbeta vidare som tidigare. Oavsett vad man sinsemellan anser om hela smörgåsbordet av ärenden, lösningar och besparingar. Eller hur mandatfördelningen ser ut mellan partierna efter ett extra val.

Varje ordinarie val kan väl inte sägas vara ett hinder, till arbeta för Vilhelminas utveckling eller ta sig an de utmaningar som finns. Tänk hypotetiskt tanken om någon föreslagit idén om att låta 2010-års val vila fyra år, för att kommunens ekonomi var under hårt tryck, då skulle alliansen blivit sågade utmed fotknölarna. Att blåsa upp kris och ropa sanering, som alibi för ”låt stå”, kan snarare ses som populistiskt då man vädjar till folket om förståelse till att låta den diffusa ”ledningen” av idag stå intakt.

Komplikationen av en valteknik samverkan (med rådande mandatfördelningen13-13-1) skapar lottade majoriteter i nämnder och styrelser och en förmodat ofta hoppande majoritet i fullmäktige (hur många vågmästare finns inte!). Naturligvis kan man förlita sig på den goda samförståndsanda som förespeglas, bland partierna som ställde sig bakom budgeten, men jag undrar om någon verkligen önskar denna situation med lottad ledning. Fyllnadsval är dock helt oacceptabelt. Intressant är om något parti ändå möter upp S&V, för att återupprätta deras maktställning – en ny ”kupp”. Vilket sätter fokus på om oppositionspartierna i grunden anser att politiska konsekvenser för en gång skull borde utges.

Jag tycker faktiskt, att alliansen har ett stort ansvar, utifrån hur ”majoriteten” tagit makten och att allianspartierna gick till val som en fyrklöver ”Allians för Vilhelmina”. Ett nyval (extra val ) skulle ge alla chansen att börja på nytt, att rensa luften, och även markera möjligheterna uttryckligen för ett blocköverskridande samarbete, från de partier som så vill tillkännage. Det förtjänar väljarna. Vilhelminapolitiken behöver en nystart och revitalisering. Med början nu, inte om två år.

Klart att sittande, eller ska vi säga fallande, majoritet nu försöker samla sig och klara livhanken, i Vilhelminafallet finns en stark självbevarelsedrift, rentav för stark. Att behålla makten eller dela makten, för att behålla makten, är i dagläget urtypen av ett partipolitiskt egoistiskt beteende. Vilket Göran Jonzon istället befarar vid ett nyval (enligt Tyck-Till). Men jag tror ett nyval verkligen skulle sätta fokus på sakpolitiken, med luppen på vad partierna gått till val på, och vad partierna genomfört i politiken. En sansad och vänlig valkampanj, blir kvittot på att inte bara ord finns bakom samförståndsandan utan politisk vilja i handling. Nyval, extra val, är något jag tycker de politiska partierna i Vilhelmina faktiskt bör överväga på allvar.

5 kommentarer

Trygghetsboende – i gamla kontorslokaler vid E45an eller nybyggnation?

Av , , 3 kommentarer 64

Med trygghetsbostäder avsågs enligt stödförordningen (2007:159) bostadslägenheter och utrymmen för de boendes måltider, samvaro, hobby och rekreation. Med personal som dagligen på olika sätt kan stödja de boende under vissa angivna tider. Trygghetsbostäder kunde byggas som hyresrätt, kooperativ hyresrätt eller bostadsrätt. Ytterligare ett krav var att bostäderna ska innehas av personer som fyllt 70 år. Det sistnämnda tycker jag var en onödig begränsning. Av olika skäl kan människor ha olika behov, vid olika åldrar, en 60-årsgräns kan kännas mer flexibel.

Genom Boverkets sjösättning 2007 av investeringsstöd till äldrebostäder skapades uppmärksamhet och incitament för bostadsombyggnad eller nyproduktion. Stödet handlade om 2200 kr/m2 respektive 2600 kr/m2. I dagsläget kan inte stödet längre sökas, då regeringen utreder en ny stödform för äldreboenden. Att inte en stödform ersätter en annan, där kontinuiteten nu brutits, skapar tyvärr ett vakuum. I en tid när Sverige behöver hela 75000 nybyggda bostäder per år, skulle betydligt mer kraftfulla åtgärder/stöd för äldreboenden kunna lösa en del av bostadsbristen. Det handlar inte om utan när en ny stödform kommer. Förhoppningsvis rejält förstärkt.

Gemensamma lokaler, för måltider, samvaro, hobby och rekreation ställer höga krav på utformning och byggnader. En viss storskalighet är att föredra, för ekonomi och möjligheter till socialt umgänge och goda servicemöjligheter. Uppmärksammat mediellt var Bäckbackas projekt ”Backen” med 108 lägenheter (där 500 seniorer ställde sig i kö vid projektstart). I  Vinnovas belysande broschyr finns många exempel, bl.a. ”Backen”. Den stora vinsten, för alla, är att boendeformen skapar mening, gemenskap och fyller sociala och individuella behov. Som är hälsofrämjande i sig. Samtidigt minskar behovet av kostsamma platser på s.k. särskilda boenden.

För mindre kommuner och behov, tycker jag Bäckbacka Röbäck är ett bra exempel på utformning av äldreboende (även om det ligger i Umeå). Utöver Vinnovas inspirationsbroschyr, finns en väldigt intressant förstudie ”Höstsol” som utförts i Vännäs kring kooperativt äldreboende. En tankvärd redogörelse av önskemål, behov och idéer, där samtidigt goda boendeexempel lyfts fram i bilagorna. Bara fantasin sätter gränsen för trivselfaktorerna. Ett trygghetsboende är en plats man ska kunna bo på i tiotals år.

Genomgående för ”Backen” och många andra boenden är att varje lägenhet ska ha uteplats eller balkong. Ofta önskat är; närhet till grönområde/natur, en ”kolonilott” där man odla lite. Att bo i markplan. Inglasade uterum mot söder (inomhusträdgård), utomhusträdgård, ombonade matsalar och gemensamhetslokaler, hobbyrum och gästrum/lägenhet. Närhet till service är betydelsefullt, samtidigt i stadstermer sett, är avstånden relativt korta inom mindre kommuntätorter. Äldre vill ofta behålla sin rörlighet (kollektivtrafiken är begränsad i inlandskommunerna) varför bilen för många är en nödvändighet. Behovet av carport eller garage får inte förglömmas.

Fallet Vilhelmina kommun

Här har flera politiska partier drivit frågan kring trygghetsboende i många år. När ärendet nu blivit skarpt talas det om ”på senare tid”. Det har även funnits aktörer som presenterat förslag, men som ignorerats av kommunstyrelsen. När påståenden kommer, som att inga företag presenterat förslag, klingar det falskt. Vilhelmina kommun, som ligger i den verkliga botten av företagsklimatundersökningar, har mycket att bevisa – aktivt - inte sitta och vänta på företag som ska bulta på den blytunga porten. Och om några beslutsfattare har aversioner mot Riksbyggen, eller privata alternativ, så är det enkelt att bota:

Kommunen börjar med att se över potentiella markområden och rivningsmöjligheter, utför enkätundersökning och förstudie kring önskemål, behov och markalternativ. Bjuder sedan in aktörer (inklusive allmännyttiga bostadsföretag) till att lämna förslag på lösningar. Då har alla likabehandlats. Under 2015 hade kommunen alla chanser att förlägga ett trygghetsboende på området för det rivningsbeslutade Tallåsen (f.d. elevboende). Förslag ingavs i maj till budgetremissen. Och det skall sägas, det här är ett av de mest viktiga strategiska långsiktiga besluten för att avlasta och minska behovet av särskilda boenden. Inget som ger effekt i en handvändning, men ett trygghetsboende ska vara hållbart i många decennier framåt.

Verkställigheten av Tallåsens rivning åsidosattes (vilket ett blogginlägg framgent ska belysa). Tack vare detta reducerades alternativen. Men en inbjudande sondering kunde skapat fler. Tallåsens närhet till äldreboendet Tallbacka har f.ö. samordningsmöjligheter. Ett annat kvarter med möjligheter är ”Hemmanet” (naturligtvis ska inget rivas där). Samtidigt, när Tallåsen inte längre behövs, vad gör man då, river och låter tomten stå? Tallåsen är därför fortfarande intressant på något års sikt. Hemmanet och Tallåsen kan vidareutredas. Men centrumhuset är kvar på tapeten, med två huskroppar byggda 1962 respektive 1974. Delvis tömt efter en skandallös myndighetsflytt (till industriområdet i tätortens yttersta östra kant). Främst med kontorslokaler, idag med stora renoverings-, energieffektiviseringsbehov och påtagliga vattenskador (platta tak i Norrland borde förbjudits).centrumhuset lennart sehlin

Kostnader för ombyggnationer ansågs så stora att en förhyrning av lokaler inte var tänkbara (uppbundna i en räcka av år), och riskerna för tomma lokaler i framtiden var så betydande att VIBO/VIFAB (kommunens bostads/ förvaltningsbolag) ville har kontraktsklausuler för ersättning från kommunen vid framtida vakansproblematik. VIBO/VIFAB bedömde inte risken tillräckligt låg. Då borde det ringt en varningsklocka. Istället funderar politiken över hur ett inköp ska legitimeras.

Naturligtvis med så många hyresgäster och verksamheter som går att trycka in. Så börjar karusellen snurra. Man förespeglar att utbildningsnämnden är positiv när gymnasiet säger nej till lokaler pga för höga kostnader. I handlingar anges att även individ- och familjeomsorgen är intresserade. Gäller det? För att få in hemtjänsten (hur många fordonsplatser behöver de f.ö?) så kräver lokalbehovet så mycket ytor att långvariga befintliga hyresgäster kan komma att sägas upp. I sig beror allt även på trygghetsboendet. Att bara bygga 8 lägenheter skapar ingen tillfredställande lösning, beaktat synen ovan på vad ett trygghetsboende bör och ska innehålla. Då krävs det minst 16. Som kräver ytor och två våningsplan. Hur blev det slutgiltigt med utbildningsförvaltningens behov? Frågetecknen reser sig på rad.

Läget vid E45:an inrymmer bullerstörningar, ofta på kvällar och nätter, utmed raggarstråket och cirklande epatraktorer och däckslirande. Det kan vara skränigt av passerande kvälls- och nattetid. Någon utemiljö i markplan går inte tillskapa, en yta ovanpå ett parkeringsgarage i norrläge är ingen höjdare alls. Balkonger i syd skulle bli kostsamma och närmast ”hänga” ut över en bullrig E45. Det är alltså i ett utsatt läge många vill skapa ett s.k. trygghetsboende. Eventuellt inklämt mellan undervisningslokaler och kontor.

När jag gått igenom äldreboenden i ett antal kommuner, så bedömer jag att centrumfastigheten inte är lämplig. Och själva avstampet, att det är socialnämnden som driver frågan, ställer jag mig lite frågande till. Initierande, ja, men trygghetsboende borde vara fråga för privata, kooperativa eller allmännyttiga aktörer. Utan trygghetsboende blir centrumhuset ett verkligt högriskföretag. Men inte en enkät- eller intresseundersökning har genomförts. Vill någon bo där? Men självklart, finns ett (1) trygghetsboende att flytta till, så ska efterfrågan ledas dit. Att sitta och rösta om ett (1) alternativ (på socialdemokraternas blogg) är som ett presidentval i forna öststater. Det finns bara en kandidat. Valfrihet och boendekvalité känns avlägset.

Beslut på beslut har tagits i kommunstyrelse och fullmäktige, sistnämnda instans utan varken pris eller renoverings/ombyggnationskostnader presenterade (14/12). Anmärkningsvärt? Siffror mellan 15000-19000 kr/m2 i ombyggnationskostnader har cirkulerat. Men om kalaset landar på, låt säga 30-35 mkr, räcker det till ett nybyggt trygghetsboende, med passivhusegenskaper och låga driftskostnader, med låt säga 20 lägenheter (om kommunen äger marken).

Ett par personer, ledande politiker, säger sig ha siffrorna i huvudet. Som vanligt ska övriga politiker lita blint på upplägget. Och en stor enighet vaccinerar mot framtida politiskt ansvarsutkrävande. Men inte en kostnadssammanställning har satts på pränt. Flyttkaruseller (hemtjänsten ånyo) kostar och framför allt kan driftskostnader dra iväg rejält. Vad blir kostnaden för kommunala verksamheter och vad kalkyleras hyran till för trygghetsboendet? Och besluten redan tagna. Pappersexercis kvarstår. Att allt är sig likt, är ingen trygghet, inte i Vilhelmina.

Det går säkert att fylla upp centrumhuset med verksamheter och aktiviteter, liksom att långsiktigt återetablera statliga servicekontor och verksamheter (dock till stora kostnader, förmodligen bortom god ekonomisk hushållning och affärsmässighet), men något trygghetsboende tror jag oavsett inte på.

fotnot: fotografiet är hämtat från Vilhelmina kommuns fotoarkiv, copyright, fotograf Lennart Sehlin

3 kommentarer

Aftonbladets ledare om dödshjälp – överförmynderi av guds nåde?

Av , , Bli först att kommentera 31

Fredrik Virtanens ledarkrönika (6/2) löd: ”Att döda de svaga är lönsamt men oetiskt”. Meningen är en moralisk dubbelfälla. Det är inte bara olagligt att döda människor, utan olagligt och oetiskt att döda svaga människor. Ingen lär säga emot. Att dessutom döda de svaga, för det är lönsamt, är verkligen lika groteskt som avskyvärt. Virtanen försätter läsaren i försvarstillstånd, ska lönsamt dödande av svaga bli verklighet? Huvvaligen, ge oss argument NU för att säga mot, kvider ryggraden darrande.

Skälet till Virtanens utspel är ett inlägg på DN-debatt (30/1), ”Partierna duckar och vågar inte utreda frivillig dödshjälp”, signerad Jersild, Klein, Koivunen Bylund och Ulvaeus. Ett inkast som var en återkoppling till Harald Norbelies upprop ”Sverige måste våga utreda frågan om frivillig dödshjälp” (DN 4/8) vilket möttes med tystnad. Tilltalad sjukvårdsminister Gabriel Wikström teg. Norbelie avled en månad senare av sin obotliga cancer. Hans inlägg är mycket tankvärt.

Jag undrar om debattreplikerna (DN-debatt 3/2, 5/2) skulle formulerats så kategoriskt och närmast aggressivt om de även hade adresserats Harald Norbelie. För replikerna bär just kännetecknet av den statliga utredningen 1997, Vård i livets slutskede, vars direktiv avfärdar dödshjälp som utökad rättighet. Margot Wallström var ansvarig minister den gången.

Debattkvartetten citerar i sin artikel den als-drabbade Gloria Taylor som hann dö, innan hennes fall togs upp av kanadensisk domstol, där hon postumt fick rätt: ”Jag vill inte avsluta mitt liv på ett våldsamt sätt. Jag vill inte att min död ska bli traumatisk för mina närmaste. Jag vill ha den lagliga rätten att dö fridfullt, vid den tidpunkt som jag själv väljer, omgiven av min familj och mina vänner. När den tiden kommer vill jag kunna kalla samman min familj, berätta för dem om mitt beslut, säga ett värdigt farväl och nå ett avslut – för min del och för deras. Min nuvarande livskvalitet försämras av att jag inte säkert vet att jag kommer att ha rätt att be en läkare hjälpa mig att dö …”

Vad kvartetten i ”Partierna duckar och vågar inte utreda frivillig dödshjälp” riktar in sig på är den sista friheten, det egna livet i dess slutskede. Enligt en doktorsavhandling från Karolinska Institutet är 73% av landets befolkning positivt inställd till frivillig dödshjälp för den bortom all hjälp. Fredrik Virtanen viftar bort argumenten lättvindigt, men antalet motioner i riksdagen säger inget om tjugo års vakuum att inte utreda saken grundligt. Socialutskottet kommer dock inom kort lägga ett betänkande 2015/16:SoU7 men saken kan mycket väl åter förpassas till törnrosasömn.

De sjuttiotre procenten människor direktkopplar Virtanen med sådana som stödjer ”statligt sanktionerade mord”. Statliga mord vilka ”uppskattas” i Nederländerna, Belgien och Luxemburg. Och benämner frivillig dödshjälp som ”läkarassisterade självmord”. Så har dödshjälp också omformulerats till självmord, som är ett väldigt stort samhällsproblem där känslan ska väckas, det här ska vi väl inte sanktionera? Men hur ställer sig Virtanen till Aftonbladets egen Sifoundersökning 2010, då 87% av de tillfrågande var för aktiv dödshjälp?

Virtanen viftar vidare med svårfångade blytunga haranger, att ”ur ett strikt liberalt identitetspolitiskt perspektiv låter det måhända mysigt”. Liberala ideal har varit grund för mänskliga och individers rättigheter i århundranden. Med frihet från övergrepp och förtryck. Eller där staten inte ska lägga sig i det privata. Där gränserna ständigt är föremål för debatt. ”Identitetspolitik” är sällan entydig, men handlar ofta om minoriteters rättigheter. Det är kärnan för mig, om ett antal människor väljer dödshjälp och en majoritet ställer sig bakom detta, vad är problematiskt? Jo, tydligen att de inte vet sitt eget eller andras bästa, utan behöver expertstyre från övermänniskor som Virtanen. ”Liberalt” ska användas för att blåfärga saken negativt, ”mysigt” för att smitta ner saken som en ideologisk njutning eller excess, lika blåfärgat.

När artilleriet är slut äntrar Virtanen sin jag-skuta. ”Jag kanske skulle be en stackars läkare skriva ut dödlig medicin… (för det vet alla att det är synd om alla läkare som i framtiden kan komma att assistera (vilket i sig kan och bör ges frivillighet). Virtanen ställer sig även grundfrågan ”Och varför skulle jag be om att få dö?”.

Uppenbarligen handlar det mycket om hans egen personliga inställning och syn på dödshjälp. Och argumentet ”för att bespara sjukvården pengar” ska upprepas till sanning. Är det så han tänker, undrar jag. Och återkommer till hans anslag, att i de privata sjukförsäkringarnas USA, där vill man tjäna pengar på att människor dör i förtid där ”en död patient är en billig patient”. Frågan är inte bara etisk, som Virtanen skriver, utan även ”egoistisk” (bra, då har han stämplat alla dödshjälpsförespråkare som egoister, och Harald Norbelie, måste väl varit en otrolig egoist som ensam gick ut och debatterade frågan på DN-debatt).

Samtidigt misstänkliggörs vårdsektorn och landsting, ekonomiskt pressade kan de vika från den etiska vägen för att bli mer lönsamma. Dödshjälpsfrågan är marknadsliberal, blåmålar Virtanen vidare. Men USA är inte Sverige. I Sverige, med ett offentligt finansierat socialförsäkringssystem, där privatansvar förblir privatansvar vid sådant vårdval, är det snarare lönsamt för privata vårdgivare att hålla människor vid liv så länge som möjligt (debattrepliken i DN 5/2 exemplifierar övertydligt, där debattörerna f.ö.anser människor ej vuxna om de inte klarar av slutfasen i sitt liv, utan att fuska med amoralisk dödshjälp).

Virtanen avslutar med att ingen ska få den möjligheten (att erbjuda döden istället för en havererad vård). Ingen ska tvingas känna den pressen. Som om detta vore den springande punkten för att förpassa dödshjälpsfrågan till sophögen.

Nej, Fredrik Virtanen, jag är övertygad att Sveriges Riksdag, socialdepartementet och socialstyrelsen kan utföra ett gediget arbete med att utforma en svensk etisk modell för aktiv dödshjälp, som tar sin utgångpunkt i den breda erfarenhet som finns i andra länder.

Tänk om Virtanen lade samma värderingsraster över svensk abortlagstiftning, med liv till varje pris och Hippokrates läkared ristad i sten. Att bestämma över embryot som bärs, är i dag den enskildes rätt, med hänsyn till de etiska och medicinska kriterier som är satta. Skulle detta raderas i en handvändning med Virtanens syn? För övrigt svär inte läkare någon läkared (till Apollon eller en räcka av gudar) utan förhåller sig till Socialstyrelsens riktlinjer. Men Hippokrates läkared tillåter f.ö. inte fosterfördrivning (abort). När Virtanen ropar ”hallå Hippokrates” för visa att dödshjälpsdiskussionen öppnar för tanken att vissa liv är mindre värda mot andra, så öppnar han snarare dörren till abortförbud och överförmynderi (ingen ska få bestämma över sitt livs slut, i skedet då assistans krävs).

Kärnan ligger i att det förmodligen handlar om ett smärre antal människor som kommer att välja aktiv dödshjälp om det tillåts. Att 73%, eller 87%, av befolkningen vill ge människor denna chans, förvägrar Virtanen. De vet inte sitt bästa. De rika, skriver han, får finna sig i att tvingas dö lika långtråkigt som alla andra. Om Virtanen vakat vid en dödsbädd förefaller avlägset, liksom att han följt en nära anhörig under år av sjukdom och lidande till det bistra smärtsamma slutet. ”En skön cocktail”, är inte vad jag lägger i betydelse till dödshjälp, oavsett om det handlar om en letal dos morfin. Men Virtanen ska borra till slutet, förvränga varje begrepp till något osmakligt som vi ska känna äckel eller avsky till.

Fredrik Virtanens ledare är cynisk och oempatisk. Full med logiska kullerbyttor för att frammana en moralisk panik som stöd för sitt personliga korståg. Sättet att piska fram känslor och stigmatisering på, sker med en manipulation som ger mig obehag. För Virtanen är duktig på sitt hantverk. Att sänka skepp istället för att samtala om något så viktigt som rättigheten till sitt livs slut. De ideologiska skruvarna är lika hårda som onödiga.

Jag blir trött, bedrövad. För Aftonbladet är en av landets största tidningar, faktiskt Årets Dagstidning 2015. En blogg i ett hörn av cyberrymden, visst, men på ledarsidan… Det är rent kränkande mot de människor som tror och kämpat för rättigheten, att få bestämma över sitt eget slut, den sista friheten. Inte ens de cancersjuka som stått upp på barrikaderna i slutet av sitt liv, ska ges en tanke eller ett uns respekt. Som vore det ett test för Virtanen, kan jag göra min åsikt till allas. Alla ska behandlas lika, alla ska dö lika – om det är en socialistisk identitetspolitik betvivlar jag, det luktar bara unket mentalt envälde. Det enda som saknades var att Virtanen skulle gett sig på Humanismen och förpassat den som nåt omänskligt ner i individualismens soptunna.

Måtte socialutskottet ha modet att ge Riksdagen mod att i sin tur att utreda saken grundligt, genom tillsättande av en statlig offentlig utredning och därvidlag lägga ett lagförslag. Det är ju i en demokrati möjligt att en minoritet, eller mindre skara människor, kan tillerkännas rättigheter genom att alla ges den principiella rättigheten, även om ett litet fåtal önskar nyttja den i praktiken. Att ge enskilda rätten att bestämma över sina egna liv och livsslut. Även om inte majoriteten av riksdagsledamöter kan tänka sig dödshjälp för sin egen personliga del.

En slutreplik kom i skrivande stund från kvartetten ”Låt oss få välja” (länk nedan). Det får bli slutet.

 

Repliker på DN-debatt till ”Partierna duckar och vågar inte utreda frivillig dödshjälp”

Rasmus Isaksson, DHR och Maria Johansson, Lika Unika:
”Riskabelt tillåta aktiv dödshjälp”

Tre överläkare inom den palliativa vården:
”Sverige halkar inte efter i dödshjälpsfrågan”

Slutreplik från P C Jersild, Georg Klein, Tuulikki Koivunen Bylund och Björn Ulvaeus:
”Låt oss få välja”

Bli först att kommentera

Lappland – det stulna landet – en påminnelse med anledning av Samefolkets dag

Av , , 4 kommentarer 39

Idag, den 6:e februari, är det samernas nationaldag, i vissa fall eller länder även kallad Samefolkets dag. En påminnelse om den koloniala historien.

Odlingsgränsen framstår ibland som ett mysterium. Kring begreppet ställs ofta frågan – går det inte odla väster om den? Men gränsen var en senkommen åtgärd, för att inga fler nybyggen skulle anläggas bortom denna och markerna enbart användas till renbetesland. Det var intentionen.

Den provisoriska odlingsgränsen drogs 1867. Riksdagens beslut blev en kunglig skrivelse i december detta år, om ”bestämmandet av en provinsiell gräns mellan kulturland och fjällbygd”. När odlingsgränsen fastställdes 1890, förstår man att det var just senkommet, redan 1815 togs det första nybygget upp i Dikanäs och fler långt upp i fjällen.

I Kittelfjäll fick inte lappskattelandinnehavarna insyna nybyggen. Länsstyrelserna hade tagit över häradsrätterna och år 1800 är en brytpunkt i synen på ägande. Tidigare betraktades innehavaren som ägare av lappskatteland, så länge denne betalade skatt. Lappskattelanden, i vad som kom att bli Vilhelmina, ägdes av enskilda samer och samiska familjer, med exklusiv nyttjanderätt med renbetesrätt, jakt- och fiskerätt. Lappskattelanden kunde ärvas, säljas eller bytas bort. Men i Matsdal iddes inte landhövdingens utsände få medgivande från dalgångens samer, så det blev nybygge och en framväxande by. I en fjälldalgång där kornet knappt gick i ax.

Det tycks som rena lotteriet, men ”lapp ska vara lapp”-politiken lyser igenom, samer ska inte vara annat än nomadiserande renskötare, enligt myndigheterna, Ett synssätt som blev norm i slutet av 1800-talet. Skogssamebyar och jakt- och fiskesamer sågs varteftersom som en avart. Än mer avvikande var att odla jorden och bli bofast, då fick man välja att bli ”svensk”. En effektiv statlig assimilationspolitik som även ställde samer mot renskötande samer och i sin tur ställde nybyggare mot renskötande samer.

Stormaktskonflikterna spädde på med tvångsförflyttningarna av karesuandosamer. Omflyttningarna skapade turbulens i dåvarande lappbyar och var en ytterst plågsam flytt för många. Unionsupp-lösningen 1905 gav sedan upphov till en märklig eftergiftspolitik där lappkodicillens grund (1751), om gränsöverskridande renskötsel, vittrade bort och samer på svensk sida förlorade omfattande renbetesområden andra sidan riksgränsen. Den forne diplomaten Lars Norberg beskriver detta på ett förträffligt vis i ”Begrav mitt hjärta vid Uddjajaur”. Fortfarande är ”vi” långt ifrån en renbeteskonvention som ger urfolket sin rätt. Att inga gränser finns i sameland.

Att odla pären invid en fyrkantig stuga vid fjällvistet kunde leda till att en same allvarligt ifrågasattes som same, med därtill följade ”privilegier” hotade (för rättigheter ersattes succesivt genom rennäringslagen 1886, 1898 och 1928, med privilegier). 1928 försvann lappskattelanden. Lantmäteriets förrättare var sedan delaktiga att stryka bort begreppet ur rullorna, en gång för alla, strax efter andra världskriget. Statlig revisionism i full blom. En erövrande epok avslutades som kan summeras i uttrycket ”det oblodiga slagfältet”.

Till slut var det endast renskötande samer som bibehöll ”privilegier” – på sin ursprungliga mark med urminnes hävd. Den s.k avvittringen/laga skifte var ett delmoment i att upplösa lappskattelanden och avstyckade mark till nybyggarna. Värdefulla områden, t.ex. med fallrättigheter kring forsar och älvar, tillskansade sig ofta kronan. Det är mycket av denna process som historikern Lennart Lundmark belyser i ”Stulet land”. Hur staten stal marken från samerna. Stulet land som staten idag förvaltar. Sveaskog har nyligen presenterat en försäljning av skogsegendomar i Lappmarkerna öster om odlingsgränsen. Samma sak där, är det inte i egentlig mening häleri Sveaskog sysslar med, försäljning av stulet land?

Under avvittringsfasen uppstod sedan en mängd olika nya kategorier mark, kronoparker, domänreservat och kronoöverloppsmarker m.m. Fjällägenheter kom till pga olagliga bosättningar, men hur kan man kalla ett samiskt nybygge på samiska lappskatteland för olagliga? Allt beroende på vem som äger blicken. Kronan har kunnat mycket. Under den statliga myndigheten Lappväsendets tid reglerades renskötselverksamheten hårt under lappfogdarnas styre (som avvecklas 1971 i och med renäringslagens införande). Genom samebyar som ekonomisk föreningar och ny rennäringslagstiftningen sopade man bort kvarlevorna av en bred samisk kulturform i ett forna sameland, som ersattes med rennäring – en renodlad näringsverksamhet: Vilket flertalet svenskar betraktar det som idag, som vilken näring som helst. Statens förvaltning av sjö och land skapar uppfattningen att det just är staten som äger och alltid har gjort, landet ovan odlingsgränsen. Men staten har inga fångesthandlingar, därmed inga lagfarter. Rättighetsuppfattningen har nötts och nötts, ner till en illusion att det är samerna som tär på majoritetssamhället och ”svenskarna”. När saken historiskt är annorlunda. När rättigheterna för samerna, just grundar sig i urminnes hävd och urfolksrerkännandet.

Men vad var det i grunden som gjorde att de forna innehavarna och ägarna av lappskattelanden inte fick nyttja sitt land som man ville? Vad var det som legitimerade de av konungen utfärdade lappmarksplakaten1673 (plakatet av 1695 förtydligages tonvikten på jordbruk och boskapsskötsel med synsättet att samernas näringar var förenbara med kolonisatörernas, den s.k. parallellteorin). Landshövding Graans enträgenhet att få till stånd kolonisering är ett mynt med två sidor, vilka än idag spökar. Att befria samerna från slavlika pålagor och se till att kronans gruvor får sitt manfolk för att stärka statskassan. Känns det sistnämnda måhända igen?

Det finns stråk av eftertänksamhet efter samernas flykt undan sina tvångsåtaganden och umbäranden kring Nasafjäll silvergruva. Att kolonisatörer kanske vore bättre skickade att bringa hem rikedomarna, i detta Lappland som skulle kunna bli Sveriges Indien. För att stärka krigskassor och härar och stormaktsspel. Och paradoxalt nog var befrielse från knektutskrivning och skatt som skulle locka nya bosättare genom lappmarksplakaten. Mindre känt är att första plakatet av 1673 var orsaken till att rensköteln inom sinom tid kollapsade i Kemi lappmark. För svedjebruket avtog inte oavsett nya plakats fortfarande tänjbara förordningar.

När man kastar ett getöga på markområden ovan odlingsgränsen, är de skiftade nybyggenas mark och allmänningen (i sig en historia att diskutera) närmast marginella. Mitt bland alla fritidshus, allteftersom förvinnande bofasta och övrigas bopålar vilar en inställning, detta är en del av Sverige, där några i periferin uppfattas vara samer. Notera bilden på statens områden (blåmarkerade). Då förstår man att den marken har ett mycket bestämt syfte vilande på historiska och urfolksmässiga grunder.

Statens mark ovan odlingsgränsen Vilhelmina

Renskötselrätten är en egendomsrätt, enligt rennäringslagen, som motsvarar och är lika stark som äganderätt. Samer är enligt regeringsformen erkända som ett urfolk. Men hur många är inte ättade från samiska nybyggare? Så hur borde samiska rättigheter se ut? Staten bär en oerhörd skuld som delat upp samer och renskötande samer och ställt de förstanämnda närmast rättslösa under långa tider.

Få känner till att före 1751 endast fanns endast samer i vad som senare blev Vilhelmina socken. Få känner till att det 1752 fanns en (1) nybyggare – i Råsele. I många socknar var samer de första nybyggarna. I Vilhelmina t.ex. Tresund, Storsele eller Dajkanvik. Liksom den första nybyggaren i Åsele. I Gafsele slog finska nybyggare ner bopålårna precis som i Örträsk – Lycksele lappmarks första nybyggare. Men synar man idag nybyggarnas bakgrund framträder att betydligt fler var samer än vad man ansåg för några decennier sedan. Men oavsettt bakgrund summeras vid sekelskiftet 1900 drygt 6500 invånare i Vilhelmina. Befolkningen närmast exploderade i slutet av 1800-talet. Samer befanns sig vara en en bedövande minoritet som genom ett trollslag.

Var detta avsikten med statens kolonisation? Att kolonisera ett ofantligt område, Lappland, att ta över alla tillgångar, göra dem till sina? Oavsett avsikten, så blev det följden. I successiva rättsliga stegvisa anpassningar. Med vilken rätt skedde detta, då man betraktat samerna och deras lappskatteland som eget territorium där uppbörden och skatten garanterade deras ägande?

Elsa Laulas skrift ”Inför Lif och Död” avtecknar den snabba förändringen och stora inverkan på det samiska samhället och traditionalla näringsfång. Ett eget land, Sápmi, var en av hennes tankar. Men det var hundra år för sent. Ändå var Laulas kamp mycket betydelsefull och inte en ögonblick för sent, utan en av gnistorna till starten av den etnopolitiska mobiliseringen som gjorde motvärn mot statens kolonisation, gränslösa rofferi och diskriminering. Utan denna mobilisering hade förmodligen det samiska samhället varit betydligt mer ansatt och eroderat idag. I ljuset av statens syn, med nomadiserande renskötsel som något som kommer dö ut. Där det moderna, det industrialiserade samhället med enhetskultur, lyste så mycket starkare. För beslutsfattarna i riksdagen.

I lappmarksplakaten finns andemeningen kvar, nybyggare ska inte inkräkta på samernas näringar. När upphörde kraven på nybyggarna?

Detta var en ”kort” generaliserad beskrivning målad med bred pensel (ett och annat sakfel har säkert smugit sig in precis som tolkningarna kan vara fler än mina). Under 1800-talet ses samerna både som en exotisk och underlägsen kultur, där rasistiska och diskriminerande inslag duggade allt tätare mot slutet av århundradet och 1900-talets början. Kronan hade då förstått vilka otroliga tillgångar som fanns i Lappland. Skogen, vattenfallen och malmen. Mycket har staten tagit, konfiskerat, eller som många tolkar det, stulit på ren svenska.

Ursäkten från jordbruksminister Annika Åhnberg 1998 till samerna räckte inte långt. Det vore dags att inte bara tala om en ratificiering av urfolkskonventionen ILO-169, utan hur den ska genomföras i praktiken för att inte utesluta samer och samiskättade i stort. Men också finna en modell för hur övriga bofasta och nybyggarättlingar inte ska få sina rättigheter försvagade samtidigt som samiska rättigheter stärks. Det går om fantasin tillåter. Om viljan finns. I kommuner och riksdag. Om man också hanterar statliga markegendomar på ett klokt sätt i Lappland. Sveaskogs försäljning borde läggas på is till dess en ny utredning om hur ratificeringen av  ILO-169 ska genomföras i praktiken.

När pendeln slår tillbaka, då är frågan, vem äger egentligen Lappland, vem har rätt att fördriva och förpassa samerna till marginalen. Ännu en gång få dem att maka på sig. Jag tycker alla ska ställa sig den frågan. Och söka större kunskap och bilda sig en uppfattning på saklig, historisk och rättslig grund.

Rekommenderad läsning:

”Stulet land” av Lennart Lundmark

”Begrav mitt hjärta vid Uddjajaur” av Udtja-Lasse (Lars Norberg)

”Lappväsendet” av Patrik Lantto

”Från skattemannarätt till nyttjanderätt” Nils-Johan Päivio

”Lappskattelanden på Geddas karta” av Gudrun Norstedt

4 kommentarer

Asyl i dödens väntrum – vad är humanitärt mottagande? För vem?

Av , , 5 kommentarer 59

När den avslagna flaskan glittrar rycker jag till. Än i dag. Ser människan som tappat flaskan på väg in i bussen, ögonen flackar, trött, aggressiv, men plötsligt vapenlös. Söker passagerare med blicken, gestikulerar, skriker. Men attackerar inte, bara skenanfall, som en björn. Men för berusad. Jag ser uppgivet på soldaten, uniformslös, förlorad i världen som en gång var hans räddning. Åk hem, säger jag, om du vill kriga. Åk hem. Chauffören kliver ur båset och avvisar personen som viftar och skränar. Lika maktlös som innan. Hur en avslagen flaska sliter sönder halsens vävnader har inget med etnicitet att göra. Bara med brukaren. En hårsmån från utbrott. Vad är hem?

På ett hem för vård eller boende (HVB), i Mölndal, knivhöggs en människa ihjäl av en ung man. Omständigheternas pusselbitar blåser kring. Det är inga vandrarhemsboenden med tågluffande ungdomar. Det är uppsamlingsplatser för unga människor, vars liv ofta är kantade av krigets bestialiteter, tortyr, familjetragedier, sönderbombade hem och byar, död och slakt, upplevelser bortom fantasins gränser. Unga människor som varit offer. Men förövare förekommer. Barnsoldater. Alla i skuggan av krig. I krig.

Men bara flykten genom världen kan vara fylld av vedermödor och svåra traumatiska uppleveler, ryggsäcken ett berg. För att slutligen hamna utan familj, släkt, vänner, i sällskap med helt okända. Utsatthet, otrygghet, psykisk ohälsa, kan följa, ledsagat av en malande ovisshet genom asysprocessen – som kan ta år. Även bland landsmän kan etnicitet bygga murar. Utanförskap, mobbing, trakasserier, våld. Ett kvävande kollektiv bestå, men en utsatt omplaceras. För sin egen skull, samtidigt som det tysta medgivandet beseglats. Förstår ingen personal språket är det inte ens en fråga om att se bort. Men likafullt händer det att något rinner över. Innan. Besinningslöst. Att kristna eller konvertiter t.o.m. dödshotas för ett de inte deltar i fredagsbönen, på ett asylboende, vittnar om allvaret, att toleransen mot det intolerabla inte får bli norm. Sexualövergreppen mot asylsökande pojkar är inte bara oroande, utan lika förskräckligt som skandallöst. Nolltolerans mot hot, våld och kränkningar, är ett måste, men känns avlägset.

Under 2015 skedde runt 1300 incidenter (för inskrivna hos Migrationsverket). Av dessa rörde 230 av fallen hot om självmord, psykiska kollapser och självskadande. I ett fall tände en man eld på sig själv när han besökte ett myndighetskontor. Anlagda bränder är f.ö. återkommande. Rådiga ingripanden har förhindrat katastrofer. Storbråk bortom personalens kontroll förekommer allt oftare. Polisbrist och långa utryckningstider gör att väktarbolag anlitas. Bristen på lokaler och bostäder skapar ett hårt tryck. Verbalt utagerande och hot, har f.ö. ett stort mörkertal, språkbarriärer och människors fruktan minskar upptäckt respektive anmälningsbenägenhet.

Det slutna rummets psykologi knackar på. Världen utanför ett stängsel. En låst avdelning på psyk eller LVM-hem. Ett kök där gemensam matlagning är ett terapeutiskt inslag. Där knivar ingår. Att aldrig veta säkert. Subtila skämt. Förtäckta hot. Psykologiskt maktspel. Lukten av metallisk svett. Det våld som vrider sig ur sig själv, ur människor på kanten till avgrunden, kan riktas varsomhelst. Men likafullt mot det som de egentligen tycker om, rentav värnar, en vårdare eller behandlingsassistent som kommit betyda något, där en relation och tillit kanske börja spira eller bara förhoppningen. (Liksom avundsjuka och svartsjuka – ibland.) Där rädslan för svek och uppbrott kan frammana slutet. Innan det skett. Mekanismerna är sällan medvetna, snarare ryggradsreflexer. Bråkdelar av en sekund. Handlingen som skär genom huden. Där man sällan eller aldrig kan förutspå sprickan när verkligheten rämnar. Till en ny sanning.

Kommunalrådet i Mölndal uttryckte att hennes tankar även gick till gärningsmannen, att det finns en människa bakom. Rikspolischef Eliasson riktade förtvivlad sina frågor kring gärningsmannens bakgrund – vilket trauma bär han med sig? Frågorna kan tyckas rimliga, men i andra fall har gärningsmän varit psykotiska, haft psykopatisk personlighetsstörning eller brottet varit hederskulturrelaterat. Eliasson föregår brotts- och personutredning, leder in på ett spår av relativisering. Kondoleansorden (kommunalrådet) eller den närmast ömmande attityden (Eliasson), borde riktas till de som inte nämns, övriga ungdomar på HVB-hemmet, och personalen. Om några riskerar att bli traumatiserade är det av ett dråp/mord mitt bland dem, synnerligen i flyktingarnas asyl, där de sökt skydd (ytterligare en person attackerades). Att försöka förstå, för att hjälpa och förebygga, får aldrig snudda ett legitimerande, oavsett en våldsverkares bakgrund.

En klient, vilken jag var övervakare för, hade under drogrus upprepat huggit en taxichaufför i bröstet med kniv. Ett mirakel att mannen överlevde. Det fanns inga tydliga minnen, inga förklaringar, bara ett vettlöst våld mot någon som inte gjort ett dyft, kanske fel betoning, för lite pengar i plånboken, kanske ingenting. Besinningslöst. Denne klient, en ung man, var mitt uppdrag att följa, stötta, i görligaste mån, för att bli en del av vad vi delar och uppbär, ett samhälle. Men när en människa sökt skydd – asyl – och dödar den eller de som skyddar, då är för mig asylrätten förbrukad. Vilket även leder till frågan om erhållet medborgarskap efter asyl ska kunna fråntas vid grov brottslighet. Att konsekvens av handling, utvisning, kan bli följden. Ett allmänpreventivt förhållningssätt. Att en bortre villkorad gräns existerar.

En handläggare berättade en gång, att det var svårt att tillgodose kravet på samhällsorientering till nyanlända, på modersmål, men gjordes det första året så var det bra. Grundläggande samhälls- och rättsinformation borde vara ett krav att förmedla snarast efter ankomst dvs första veckorna. Distansteknik kan överbrygga mycket. Och tidigt sätta igång en lärandeprocess, istället för att väntan blir vardagens fokus. Fokus måste även riktas på både kompetenta SFI-lärare och lektionstid. Bristfällig undervisning, och på många håll tok för få lärotimmar, försenar nycklarna till integration och delaktighet. 2016, 2017 lär inte bli bättre. Bristen på SFI-lärare är redan skriande.

Tillståndet i december? Några axplock från Socialstyrelsen och MSB (Myndigheten för skydd och beredskap).Under hösten gjorde 31 kommuner Lex Sarah-anmälningar om missförhållanden vid HVB-hem. Men kommunerna själva har också ett bedrövligt återredovisningsresultat. Strax före jul skickade IVO (Inspektionen för vård och omsorg) en rapport till regeringen som beskrev att kommunerna inte klarade uppdraget, de uppfyllde inte lagens krav på kvalitet, säkerhet och rättsäkerhet. Under veckorna 48-50 rapporterade 186 kommuner allvarlig eller kritisk påverkan på socialtjänsten. I massmedia framkommer allt tydligare att situationen på många HVB-hem anses vara ohållbar.

Istället för åtgärder har Socialstyrelsen gett efter. Efter årsskiftet behöver inte HVB-hemmen uppfylla alla krav. En ny boendeform införs också – stödboende. Bakgrunden, drygt 35000 ensamkommande flyktingbarn/ungdomar kom till Sverige 2015 (jmf. 7000 ensamkommande år 2014 och 23000 för hela EU detta år). Förmodligen tog Sverige emot fler än övriga EU-länder tillsammans (Eurostat dröjer). Oavsett, legitimiteten, att ge efter, är obefintlig i mitt tycke. Kravet att EU delar ansvaret är absolut. Den direkta kostnaden för ensamkommande är 23 miljarder! Men Dublinförordningen ger föga verkan, att Sverige är en bland de få nettobetalarna till EU (närmare 20 miljarder 2016) intresserar ingen heller. Medlemsländer tittar bort. Sammanhållningspolitik och solidaritet förblir ord likavackra som tomma. Med en flyktingmottagning jämnt fördelad över EU skulle Sverige tagit emot 23 000 året 2015 (totalt – alla kategorier asylsökande). Motsvarande siffra 2014 blir 12 000. Kräver inte Sverige en kraftig nedskrivning av medlemsavgiften, då består regeringen av mähän.

Under 2015 sökte 163 000 människor asyl i Sverige. Prognosen för 2016 ligger på 120 000. Samhällskostnaderna för mottagande och integration kommer kosta hundratals miljarder – de närmaste åren. 2016, 2017 och 2018 är 100 miljarder årligen i nettokostnader, för den offentliga sektorn, rentav en låg uppskattning. Jag tar inte ställning numerärt, utan påpekar vilken finansering som krävs och ska budgeteras. Flyktingkrisen har administrerats ut i kommunerna på ett sätt som många upplevt som ren ordergivning. Trots att prop 2015/16:54 först börjar gälla 1 mars. Det blev kommunerna som fick ansvar för ett havererad flyktinghantering i EU. Omfördelningsmodellen (september) i EU är ytterligare ett bevis på publika avsiktförklaringar utan reell verkan. Statistik om flyktingars etablering framvisar att 50% av arbetsföra personer har arbete efter 10 år. Cirka 60% efter 13 år. Integrationen i Sverige är sämst i OECD-länderna. Med den mängd asylsökande som anlänt krävs radikala grepp, insatser och resurser, för att ändra riktningen på utvecklingen, vilken annars kan förvärras.

Alla röster som återkommande hävdar att Sverige är så rikt och att det finns pengar, kan de förklara varför regeringen i tidigare budgetpropositioner tillskjutit en eller ett par miljarder till kommuner och landsting? En betydande del av smulorna är fortfarande låsta i ofta kontraproduktiva stimulansmedel. Landstingen och regionerna, av vilka många gått på knäna under år och åter står inför drastiska sparbeting. Vård och omsorg, patientsäkerheten, faktiskt folkhälsan i stort, har hamnat i bakvattnet Hundratusentals undersökningar, medicinska och psykiatriska behov, ska nu tillgodoses för alla asylssökande och kvotflyktingar. Sverige, som för övrigt är det land som över tid tagit emot flest tortyroffer.

Polisen behöver 2500 fler tjänster. Ökade resurser måste tillföras migrationsverket, till kommunerna, för säkra boenden, trygga arbetsförhållanden, utbildning, samt övriga nödvändiga insatser. Men bara medel räcker inte (vilket ständigt är föremål för debatt som om bara pengar kan lösa allt och bibehålla höga nivåer på mottagande), brist på personal, handläggare, utredare, lämpliga boenden, skollokaler, språklärare, tolkar, ”gode män”, socialsekreterare, psykiatrisk kompetens, vårdinsatser, väktare, mm, gör att gränsen är nådd. Och kärnan, det bästa för barn och unga, är som oftast familjehemsplacering är i absolut bristvara, familjehem vilka måste identifieras och i sig kräver utredning, vilket sällan hinns inte med. Det ofta bästa helt satt på undantag. Det finns kritik mot vad som blivit norm, uppfyllda hyreshus och lokaler, långa korridorer och en expedition i ett hörn. Ofta överbelagda. HVB-hem ska inte vara förvaring. Inte heller reproducera trauman.

Folkhälsomyndigheten bedömer flyktingsituationen med låg risk för smittspridning av ett antal infektionssjukdomar. Riskbedömningen förutsätter dock att tidiga hälsoundersökningar för asylsökande genomförs. Samtidigt rapporterar länsstyrelserna i enkätsvar att sjukvården på vissa platser i landet inte klarar av att genomföra hälsoundersökningar i tillräcklig utsträckning. I de landsting där distriktsläkarbrist råder och stafettläkare huserar förvärras saken, långa väntetider och bristande kontinuitet (vilket övriga bofasta i länets inland lidit av länge). Socialstyrelsen bedömer att situationen inom främst primärvården, tandvården, psykiatrin och elevhälsan kommer att bli ytterligare ansträngd under 2016.

Elevhälsan har främst ett förebyggande och hälsofrämjande uppdrag, men har även betydligt tyngre uppdrag på sina axlar. Antalet barn i skolan som far illa ökar, mängden utredningar ökar, parallellt med flyktingbarn/ungdomar, därtill en avsevärd mängd ensamkommande. För en kommun som Vilhelmina, med ett gymnasium med tillresande från kranskommuner, blir arbetsbördan betungande. I dagarna rapporterar media om allt hårdare arbetsförhållanden för skolkuratorer. Tre av fyra upplever att de inte hinner eller knappt hinner med sina arbetsuppgifter.

Så vad fångas upp i detta system, där primärvården har det huvudsakliga uppdraget med hälsoundersökning vilken även ska ta fokus på psykisk hälsa och livsresan. Utan kompetenta inkännande tolkar blir det som vilket läkarbesök som helst. Utan insikter om ungdomars psykiska ohälsa, blir det föga remittering till BUP eller vuxenpsykiatrin. Komplicerar gör normer, att erkänna problem eller ”må dåligt” är tabu inom flera kulturer och kan leda till social isolering. Stigmatisering av psykiska sjukdomar är också vanligt. Kunskapen, och bemötandet, är helt avgörande. Ett samarbetsprojekt i Uppsala konstaterade att när man vidareremitterade flyktingpatienter med s.k. storkonsumtion av sjukvård och oklara symptombilder, visade det sig att 66,4% hade en traumatisk bakgrund, något de aldrig hade berättat för sina husläkare på berörda vårdcentraler.

Psykisk ohälsa och/eller posttraumatiskt stressyndrom. (PTSS) kännetecknas av ångestreaktioner, där intryck från en livshotande händelse präglas så starkt, men fragmenterat att minnen, tankar och rädslor inte släpper sitt grepp trots att år har förflutit. Utlöst av minnen (flash-backs) som leder till återupplevanden/ångest/panik som i sig skapar undvikande, stress , mardrömmar, rädsla, överspändhet mm. I många fall kan drabbade få svårt att få sitt liv att fungera normalt. Men PTSS kan således förbli oupptäckta av en mängd orsaker. Asylsökande kvinnor är särskilt utsatta. Kompetens och resurser inom s.k. transkulturell psykiatri/flyktingtrauma, PTSS samt behandlingsformer, är i Norrland tämligen begränsad. Primärvårdens förutsättning bör genomlysas i grunden, per omgående, precis som BUP och vuxenpsykiatrin. Varför?

Uppskattningsvis 20-30% av de asylsökande (Sverige) beräknas lida av psykisk ohälsa. För 2015 kan det värsta fall handla om nästan 50 000 personer. Förekomsten av posttraumatiskt stressyndrom och depressioner är svåra att uppskatta. Men olika forskningsstudier pekar, för barn, mot 19-54% av PTSS och 3-30% för depression (ref. Socialstyrelsen). Summerat har man tidigare uppskattat att cirka 30% av alla flyktingar som kommer till Sverige är svårt traumatiserade. Den psykiska ohälsan kan försämras, efter några års vistelse, av en mängd stressfaktorer. Ovisshet, arbetslöshet, utanförskap påverkar, men kan också bero på sen debut av PTSS. Det handlar i dag om tiotusentals människor som lider av psykisk ohälsa vilket kan leda till sociala funktionsnedsättningar, arbetsoförmåga och psykiskt lidande. Vilket påverkar familj och omgivning.

Syndromet PTSS beskrevs från början bland krigsveteraner och överlevande från koncentrationsläger. Utan tidigare insatser, stöd och behandling, kommer både lidande och samhällskostnader blir mycket omfattande och riskera att en betydande del människor som fått uppehållstillstånd, tillfälligt eller permanent, hamnar i utanförskap därtill med mycket lång tid till etablering på arbetsmarknaden (där vissa aldrig beträder den). Påminnelsen: 50% har etablerat sig på arbetsmarknaden efter 10 år.

Med mottagningsnivåerna för 2014, 2015 och en fortsatt relativt hög flyktingström 2016, ställer det oerhört stora krav på mottagande och omhändertagande. Landstingen/regionerna måste fortsättningsvis få betydande förstärkning för att stärka kompetens och öka resurser i sina organisationer, för att möta ett omfattande behov, varav tusentals svåra fall, som på inga villkor får tappas bort. Men närheten till psykiatrin, framför allt barn- och ungdom (BUP), är också central. I dagsläget borde både Vilhelmina och Storumans psykiatriska mottagningar definitivt kompletteras med barn- och ungdomsmottagningar.

Några uppskattningar om vilka medel som behöver tillskjutas, har jag inte siktat, men det hög tid för myndigheter, verk, landsting, kommuner och beslutsfattare att omgående se över saken. Situationen, och tusentalet incidenter, på anläggningsboenden och HVB-hem talar sitt tydliga språk. Den psykiska ohälsan förskjuter vi annars bara rakt in i framtiden och vårt samhälle, påverkande alla och envar. Människor i långvarig psykisk och social utsatthet, löper sedan en betydande risk att hamna i missbruk och kriminalitet. Ansvaret, måste man nu ta nu.

Asyl, betyder fristad eller tillflykt, denna frizon ska inte behöva beträda tröskeln till dödens, smärtans eller marornas väntrum.

Boktips för den intresserade: ”Transkulturell psykiatri” av Sofie Bäärnhielm (Natur och Kultur)

Uppdragsutbildning ger Karolinska Institutet i samverkan med Transkulturellt Centrum (SLL).

5 kommentarer

Olaglig kommunbudget i Vilhelmina? Självklart!

Av , , 8 kommentarer 88

På budgetfullmäktige i oktober ställdes två kompletta budgetförslag mot varandra. Från socialdemokraten Mikael Österberg påstods att oppositionens budget var olaglig och inte kunde ställas i proposition mot majoritetsförslaget, men ordförande KG Abramsson tillät förslagen prövas.

Oppositionens budgetförslag hade föregåtts av budgetremissyttrande samt flera yttranden, besparings- och utredningsförslag under sommaren, samt en slutlig summering PA driftbudget 2016 – 2018  Ett tämligen gediget arbete som inget alliansparti utfört. Ändå framställer socialdemokrater och kristdemokrater detta som ihoprafsade siffror, underförstått ett mindre seriöst hastverk. Om politik är att nedvärdera och förminska, så beträds åter väl upptrampade vilhelminastigar. Fler exempel följer längre ner i texten.

Om ett budgetförslag är olagligt eller inte, kan debatteras men avgörs formellt vid förvaltningsrättslig prövning, men någon överklagan följde inte. Frågan – varför hjälper partierna inte varandra att göra rätt? – är mer intressant, då man genom ett penndrag (pensionskostnader minskas genom fonduttaget istället för att skrivas in som intäktspost) skapa nya hållbara budgetförlag!? Självklart enklare att ställa alternativ i skamvrån än att ställas mot väggen själv.

Att använda medel från pensionsfonder som tilläggsfinansiering (13,7 mkr) för att täcka rusande pensionskostnader och stärka budgeten som helhet, har dock inte fallit i god jord. ”Metoden” har kristdemokraten Göran Jonzon betecknat som stöld ömsom konfiskation. Som också påtalat, ni ska veta hur det pratas i kommunhuset. Och det vill ju ingen, att det ska pratas. Bäst att tiga. Men för klarhetens skull: Pensionsfondens grundkapital är taget från kommunkassan, under goda år med stor s.k. överlikviditet, dvs egna medel som kommunen förfogar över efter eget huvud.

Men när majoriteten i december plockade 10 miljoner ur nämnda fond, för att lösa ut pensionskostnader för vissa årgångar, fanns varken ny långtidsprognos (trots löften från kommunalrådet) eller strategi framtagen. Missminner jag mig inte helt, utlovade kommunalrådet att uttag från pensionsfonden inte skulle ske under denna mandatperiod. Vidare: Stöld!? Och vilket prat förekommer nu i kommunhuset? Hur kommer det sig att närmast alla partier slöt upp i december? Tillika helt okritiskt, då en samlad strategi frånvarar om hur dåvarande fondvärde om 80 miljoner kr borde användas på bästa vis sett över 5-10 års horisont. Används pensionsfonden till pensionskostnader (som idag överstiger 35 mkr/år) så finns varken rättsliga eller moraliska betänkligheter (avstämt med SKL:s jurister och ekonomer).

Efter kommande månadsskifte blir vi varse om underskottet för Vilhelmina kommun blir 10 eller 17 eller mer för 2015. Skälet till upprepat stora underskott är att verksamhetsbehoven inte tillfredställs i grunden, budgetramarnas ribba läggs tidigt, utifrån förväntade intäkter, dessvärre långt under behoven. Sista åren mellan 20 och 30 mkr. Men ännu en post spökar, de årliga pensionskostnaderna har ökat med runt 10 mkr och fortsätter stiga. Vilket indirekt sänker marginalerna för driftsbudgeten och verksamheter. Socialnämnden har upprepat satts i strykklass med stora och krävande sparbeting.

KPA (pensionsbolag ägt av Folksam och SKL) har under många år påtalat att kommuner måste ha en tydlig strategi, då de ökade pensionskostnaderna riskerar dränera kommunekonomin och påverka kärnverksamheterna direkt negativt. Hur många lokalpolitiker som läst KPA:s långstidsprognos för Vilhelmina (2010) låter jag vara osagt. Men är det socialnämnden som nu ska drabbas hårdast pga detta? Besparingar och tilläggsfinansiering genom pensionsfonder alt. skattehöjning är enda farbara väg, men merparten partier har vägrat sistnämnda. Om egentligt behov är, låt säga 30 mkr, och man tillskjuter 13,7 mkr för att mildra åverkningarna (främst till socialnämnden), är det att strö pengar runt och ge mer åt alla? Nej, ingen i PA har någonsin sagt mer åt alla, snarare skär ner mindre på lagpliktig kärnverksamhet och tillåt vissa mycket värdefulla verksamheter bestå (museiverksamheten samt musikskola till dess en alternativ kulturskola i föreningsregi etableras).

Oppositionens bedömning vilade på KPA:s långtidsprognos 2010 och de senaste årens utfall och pensionsprognoser tre år framåt (se skiss utfall och trend). Kombinationen med stora kostnadsökningar inom socialnämnd och pensioner, i läget där vi befinner oss i början av en kostnadsplatå/puckel pensionskostnad / skatteintäkter inkl utjämning, gör att kommunen kan (och bör) använda pensionsfonden under 7-8 år framåt (t.o.m. 2022-2023) med cirka årliga 10 mkr i förstärkning. Det ger en hyfsad avlastning och minskar underskotten som annars måste återställas utslaget över tid.

Den här lösningen är något som Göran Jonzon (gruppledare KD) anser vara oansvarig och benämner oppostionspartiet PA:s medlemmar som privat vara färdiga för kronofogden - om PA vidhåller sin politik. Detta dumkallande och kollektiva nedvärderande (som berör medlemmarnas privata sfär) måste vara mandatperiodens absoluta lågvattenmärke. Om Jonzon erinrar sig KD:s inlaga under PSG (politisk samverkansgrupp) så öppnade KD för en tillfällig ”värnskatt” om hela en eller två kronor, vilket skulle innebära en förstärkning i runda tal 10 alt. 20 miljoner. KD signalerade både krismedvetande och föreslog extraordinära åtgärder för en betydligt bättre balans. Så varför betecknar inte Jonzon sitt eget partis utspel som att gödsla kommunekonomin helt i onödan?

Vidare har Jonzon insinuerat att budgetförslaget tagits någon annanstans än i partiet (PA), när varje yttrande och ställningstagande beslutats löpande vid medlemsmöten. Spekulationerna om ”arkitekten” visar bara att Jonzon anser det legitimt att ryktessprida falskt om partiers inre arbete. Men när budgeten inte var taget vid köksbordet, då ansåg Jonzon vara det ännu värre. Undertecknads förtydligande: Allt har skett i partidemokratisk ordning. Där summan av delarna gav det slutliga budgetförslaget vilket klubbades på partimöte några dagar före budgetfullmäktige. Tyvärr påminner det om hur Åke Nilsson för några år sedan spred förtal på sin och socialdemokraternas bloggar, där undertecknad framställdes som despot med järnhand. Någon ursäkt följde aldrig.

Samma misstänkliggöranden om odemokratiskt partiarbete och toppstyrning har Göran Jonzon nu spridit till tusentals läsare på VK-bloggen, samtidigt som partimedlemmarna i PA beskrivs som ansvarslösa oduglingar i kö till fogden. Subtila frågetecken reser också Jonzon när han omskriver andra partiers frånvaro vid beredningar, men Jonzon nämner aldrig när han själv frånvarar eller när alla KD-ledamöter helt frånvarar vid t.ex. ett partigruppsfullmäktige (vilket förekommit). Vidare har Jonzon påstått att PA:s Ks-ledamöter aldrig lagt ett besparingsförslag. I PA:s yttrande och budget godkänns verksamhetsbesparingar om 20 mkr och egna besparingsförslag förmedlade till PSG (och delgivna kommunstyrelsen) landade kring 2-3 mkr. Förtal och misskreditering har nu staplats i sociala medier. Nålstick efter nålstick. Metoden, att med återkommande nedsättande personomdömen och vild fabulering sänka förtroendet för ett parti och dess medlemmar - istället för att diskutera sakfrågan – känns bekant. Men från ett helt annat håll, under åren 2006-2014 i Vilhelminabloggen m.fl sociala medier. Alla vackra ord från talarstolen i fullmäktige, om ett gott politiskt klimat, ekar ihåligt. Personligen är mitt förtroende fullständigt förbrukat för kristdemokraternas gruppledare. Så var befinner sig sakfrågan?

Att ta ekonomiskt ansvar är lika mycket att ta långsiktigt ansvar för lagpliktiga kommunala verksamheterna som inte kan skäras ner hur som helst. En för liten ”personalstat” skapar arbetsmiljöproblem, ökar ohälsotalen, ökar kostnader för sjukskrivningar och omfattande övertid. Organisationsstabiliet är ett ledord för hållbarhet. Ett svårt planeringpussel sliter på ledning (chefer och mellanchefer) och botas inte med ökad fortbildning. Att låta vakanser stå vakanta, på ”golvet” eller i ledningsnivå, blir sparmetoder som biter sig i svansen. Om socialnämnden är underbudgeterad med närmare 10%-enheter, under flera år, så kommer konsekvenserna bli alltmer kännbara. Kompetensförsörjning och rekrytering försvåras dessutom om kommunen inte ses som en attraktiv arbetsgivare. Verksamhetsutveckling ges inte heller utrymme (som även kan ge intäktsförstärkning). Vilka blir istället kostnaderna, kommun- och samhällsekonomiskt? När ska den negativa spiralen brytas?

För socialnämnden, i budgetarbetet för 2016, innebar det 20 miljoner kr för lite. Under april/maj 2015 utredde förvaltningen besparingsförslag. 10 miljoner nåddes, sedan vart det ogörligt. En enig socialnämnd äskade då 10 mkr från kommunfullmäktige, men ärendet kom aldrig dit. Intressant är att samma fenomen skedde 2014. Är det kommunstyrelsen som vägrar att ta upp ärendet, vägrar bereda det, respektive vägrar ge beslutsförslag till fullmäktige? Finns det några politiska partier som sätter luppen på oegentligheterna respektive opponerar sig? Det är tunt. Om ärendet kom upp till fullmäktige, så skulle politiken tvingas ta den nödvändiga debatten.

Anmärkningsvärt nog slank ett äskande om drygt 4 miljoner igenom i december, eftersom vårdavdelningen ”Svalan” återuppöppnats. Men äskandet åkte på pumpen i kommunstyrelsen liksom i fullmäktige, inte en krona gavs. Att bedriva verksamheter obudgeterat och ofinansierat, borde vara oacceptabelt. Förmodligen olagligt (vid en rättslig prövning). När kommunalrådet Nilsson frågade fullmäktige (december) om socialnämnden abdikerat, kanske han själv borde ge synen på vem som fastlägger nämndsramarna från första början, ramar 20 mkr under behoven. Egentligen borde 14 mkr tillskjutas efter att 10 mkr skurits bort inför 2016. Men frågetecken ska ständigt resas kring socialnämndens oförmåga och ordförande Wibrell talade då om för ks-ordförande Nilsson, hur verkligheten faktiskt förhåller sig. Men inga pengar. Vårdavdelningen ”Svalan” drivs fortsättningsvis ofinansierad.

I majoritetens (S+V-BB+C+Kd+M) budget förekom även ”generella besparingar” för utbildningsnämnden, socialnämnden och kommunstyrelsen, annars hade ”överskottsmålet” aldrig uppnåtts. Då ska vi minnas att nämnder/kommunstyrelsen utrett besparingar i flera omgångar. De generella besparingarna (5 mkr) är inte fromma förhoppningar, de är högst osannolika – tomma luftbesparingar. Det är inte en budget i balans som tagits. Det är en flykt undan kravet på antingen konkreta besparingar (realistiska) eller tilläggsanslag (ramhöjning). Kommunbudgeten ger inte ett överskott på 3 mkr utan ett underskott på minus 6,4 mkr. Allianspartierna borde riktat kritik mot de inkastade generella besparingarna, men skulle då satt sig i stolen att tvingas tilläggsfinansiera. Att sopa behoven under mattan istället för att tala om den krassa verkligheten och tillskjuta 9-10 mkr, är utslag av ansvarlöshet. Att gömma sig bakom en bred enighet duger inte. Sett till kommunallagen, finns inga undantag från att ha en budget i balans (finansierad till varje krona eller prissatt åtgärd) när år av underskott står på tur att återställa. Den av majoriteten klubbade kommunbudgeten kan alltså betraktas som olaglig.

Märkligast är att hur allianspartierna ställt sig bakom S/V/BB:s förslag, då en mängd förändringar tillfördes till kommunstyrelsen vid sittande bord. Men utan krav eller vidare diskussioner (eller ens ajournering) slukande allianspartierna budgeten med hull och hår. Ingen i C, M eller KD har kunna förklara vad man fått igenom konkret, i ljuset av att vissa talar om en kompromisslösning. Kompromiss om vadå? Textmässigt, smög (s) in ett antal punkter in i strategidokumenten, markerande t.ex. att nu var byaskolornas fortsatta existens rent ekonomiskt betingad. Det parti som skrivit under ett sådant plandokument, legitimerar nedläggning av alla byaskolor, vilket indirekt styrs av vilka budgetramar som utbildningsnämnden tillförs (vilka vi vet har varit snäva och krasst sett ofta underbudgeterad).

Att glesbygdsvärnaren Centerpartiet även i fullmäktige ograverat skrev under plan- och strategidokumentet är också anmärkningsvärt. Samtidigt stod Latikberg skola kvar på pappret. Ett löfte som socialdemokraterna gav i sitt valmanifest, som man även ställde sig bakom i slutsummering i skolberedningen. Så länge verksamheten är pedagogiskt försvarbar. Men på ekonomiska premisser läggs nu skolan ner. Kristdemokraternas splittring understryker. Moderaterna gör som man gör. Någon samstämming allians synes icke.  Alliansväljare torde ha svårt att se ett ”regeringsalternativ” inför nästa val.

Vad ska väljare och kommuninvånare förvänta sig? Kan man lita på valmanifest och vallöften? Nej, ekonomiska prioriteringen genomför den majoritet som tillskapas. Vilket numer är tillåtet genom politiskt sjöröveri, stulna fullmäktigemandat och köpta politiska vildar. Är politiken döende i Vilhelmina, genom det maktspel som aldrig vill upphöra? Närmar vi oss en sovjetkommun där opposition snart är utraderad till förmån för en konsensusbaserad ”samlingsregering” med en och endast en tydlig stämma. Som väljare skulle jag idag vara väldigt brydd över vilket parti jag skulle rösta på idag. Om det vore val.

Skapas ett konstruktivt politiskt arbete genom att undvika debatt eller svåra frågor? Får man ett gott samarbetsklimat genom en politisk kultur som fortfarande framvisar förtal, härskartekniker och vuxenmobbing? Vilhelmina har inte de politiker man förtjänar. Det krävs en omfattande revitalisering och ett generationsbyte i alla partier, om så ska ske. Blir det samma laguppställningar, inför nästa val, då förblir jag allvarligt oroad. Å både kommunens och befolkningens vägnar. Vilhelmina förtjänar bättre.

8 kommentarer

Miljonlånet till Cloudberry och bröderna Grimms sagor

Av , , 12 kommentarer 73

I en fullmäktigedebatt, när undertecknad redovisade synen på miljonlåns-”ärendet”, dels i en inlaga, dels detaljerat i en partiblogg, https://politisktalternativ.wordpress.com/2011/05/22/ett-forsok-att-redovisa-cloudberryarendet-del-1/ så blev omdömet från kommunstyrelsens ordförande att trovärdigheten var i klass med bröderna Grimms sagor. Kanske var det andra inlägget som väckte så mycket anstöt att återberättelsen förpassades till sagans värld. https://politisktalternativ.wordpress.com/2011/06/21/del-2-cloudberry-ett-arende-som-i-varsta-fall-aldrig-funnit/

Formellt sett prövades aldrig miljonlånsärendet, som ett nytt ärende under sammanträdet, det bubblade upp plötsligt i ett detaljplansärende gällande Kittelfjäll. Min kritik i kommunstyrelsen då, som jag för övrigt satt som ledamot i för första gången någonsin, var omfattande, mitt ifrågasättande torde varit besvärande. Ett återremissyrkande, uttalade jag. vilket jag aldrig återtog. Det försvann. Inte en rad i protokollet, inte heller hade jag enligt protokollet yttrat mig. På pappret ser det ut som om jag tigit mig igenom ”ärendet” och beslutet -  och ställt mig bakom allt. Ärendeavslutningen var så forcerad och svajig, att jag inom mig bara skakade på huvudet. Jag hade även krävt en protokollanteckning, att ärendet skulle beredas djupare, men som synes i protokollet varken sa jag eller yrkade jag något.

Formellt bär jag ansvar för vad som skett. Jag misslyckades kapitalt med att ta ansvar. Och blev delaktig i något som jag aldrig trodde mig kunna bli delaktig i. Här kommer för en gång skull den politiska kulturens kärna upp till ytan och visar allmänheten, skattebetalarna, hur saker kan ske, bortom all sans. För i enighet, måste alla utkrävas ansvar, alla partier ställa sina egna mot väggen. Och när sker så? Enighet kan verkligen vara en sköld.

I dag framstår verkligen allt som en saga, en mörk saga. För än idag är partiföreträdare inte överens om lagligheten i varken miljonlånet eller Clodberrys nyemission som kommunen skulle delta i med ett flertal miljoners insats. Den sistnämnda med stora frågetecken från min sida, då Cloudberrys fastighetsinnehav var ett luftslott, köpekontrakt fanns på flera större fastigheter men de var aldrig betalda (lagfartsärendena var vilade på inskrivningsmyndigheten). Även nyemissionshistorian blev föremål för överklagande till förvaltningsdomstolen.

Miljonslånsärendet fanns inte skriftligt, det skulle ändå direktjusteras och miljonen sedan direktutbetalas på minuten. Att allt var riggat och klart, står bortom allt rimligt tvivel. Idag undrar jag hur jag blev delaktigt i ett så märkligt beslut som detta. Miljonlånet var av principiell karaktär och kommunstyrelsen överskred sina befogenheter, men det betecknades även av förvaltningsrätten som ett otillåtet företagstöd: ”Mot bakgrund av klagandenas uppgifter om det aktuella företaget, som är oemotsagda, finner förvaltningsrätten att beslutet om lån måste ses som ett stöd till en enskild näringsidkare”

En del tycker nu att mediabevakningen varit förvånansvärt tyst när miljonen nu är konstaterat som förlorad. Jag instämmer. En mindre notis fanns i Folkbladet efter fullmäktige 26/4 2015 då frågan ställdes och Åke Nilsson svarade att miljonen är borta. Min förvåning är att detta inte blev någon debatt kring, just själva ansvarsfrågan. Det var verksamhetsåret 2014 som miljonen konstaterades vara förlorad vilket kommunstyrelsen bär ansvar för. Förvaltningsdomstolen upphävde ju beslutet. Så ansvarsbefriades kommunstyrelsen vid fullmäktige i april 2015. Att inte kommunrevisionen på något vis reagerade kring detta, är faktiskt förvånande, då miljonen diskuterats varje år, som varande en kortfristig fordran (återkommenade ifrågasatt som säker eller osäker). Nu vet vi. Noll kronor.

För en återblick på omfattande mediareaktionerna i maj 2011, då förvaltningsdomstolen kom med sina ”fällande” domar, kan man läsa följande:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=109&artikel=4491966 Där Åke Nilsson (s) är kritisk mot dom om lån, och han delar inte förvaltningsrättens uppfattning. Och förespeglar överklagande till Kammarrätten, ja, hur blev det med det, blev det en ny dom?

http://www.vk.se/540581/forvaltningsratten-upphaver-miljonlan Min kommentar är här, om beslutet nu upphävdes, varför återkrävde kommunen inte miljonen direkt? Detta påminde jag om, efter domen i maj 2011, men ingen gjorde en ansats att omgående försöka återkräva miljonen. Det tog anmärkningsvärt lång tid att komma till skott, att försöka ”rätta till” vad som sades vara så angeläget.

http://www.folkbladet.nu/253691/ett-markant-brottmot-kommunallagen?mobil

Slutligen http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vasterbotten/gladje-over-cloudberrydom där Jonny Kärkkäinen (kd) uttalar sig om olagligheterna.

I dag är det förvånansvärt tyst. Fyra år är kanske för lång tid för massmedias och politikens minne. Den bröderna Grimm-saga som jag tycker Vilhelminapolitikens värsta dikeskörningar främst liknar, är sagan om Haren och Igelkotten. Där en kapplöpning mellan djuren om och om igen slutar med att Igelkotten vinner. Haren ger sig inte. En gång till, utmanar han. Den 73: gången dör Haren av utmattning. Precis så är det med sanningen kring miljonlånet, nyemissionen och fallet med Regnbågens kostnadsrusning och absurda ansvarsjakt (som fortfarande är ett ärende i Vilhelminapolitiken då omprövningar och överklaganden fortsätter på allt högre prövningsnivå efter hela fyra år). Vilhelminapolitiken gör aldrig fel och vissa politiker ska punktmarkeras till dess de faller av – utmattning.

Och sanningen har i Vilhelmina alltför många gånger dött av utmattning. Tänk om detta fenomen kunde upphöra. Ruta ett är efterlängtad.

 

12 kommentarer

Latikberg skola – i skuggan av fullmäktigeberedningen – tyvärr en följetång

Av , , Bli först att kommentera 43

Häromveckan skrev jag om beslutet som Vilhelmina kommunfullmäktige formellt aldrig tog, om att tillsätta en s.k. fullmäktigeberedning för ”Skolan i framtiden”. Om det var lagligt eller inte, tror jag många struntar helt i. Därför gräver jag vidare där jag står.

Urvalet av ledamöter kan man fundera över. Valberedningen tillfrågade inte alla partier, Sverigedemokraterna åsidosattes och missade att nominera – smidigt utestängda. Däremot tillfrågades den politiske vilden Bengt Bergsten, partilös och utan ansvar inför parti eller väljare. En person vars närvaro är, milt sagt, besvärande för flera i Politiskt Alternativ (PA). Bergsten, partiförrädaren som ”sålde” PA:s tredje fullmäktigemandat och den politiska majoriteten till S&V och förpassade PA utanför alla arbetsutskott i facknämnderna och kommunstyrelsen.

Detta odemokratiska övergrepp aktualiseras oupphörligen, varenda gång Bergsten kliver in i kommunstyrelserummet, eller oförskämt sitter och småpratar med Åke Nilsson när någon har ordet i fullmäktige, eller av outgrundliga skäl väljs till en fullmäktigeberedning. Jag mäktade inte att gå upp i talarstolen och förorda ett stopp. Men insikten fanns, jag skulle inte uthärda detta, vad S&V iscensatt, de bittra frukterna av sitt maktövertagande. Att sitta gisslan, utestängd av PA:s eget tillvunna men stulna mandat. Jag var och är spyfärdig på detta.

Efter budgetfullmäktige 15 december begrep jag – inte ett vitten till inflytande på någon vital punkt, och inte ett vitten från S, V eller den politiske vilden, i termer av PA-politik. Som de gemensamt oetiskt utlovat i Folkbladet. Att verka för ett parti, få väljarnas mandat, framstod som meningslöst. Uttröttad tänkte jag, nu lämnar jag schackbrädet. För någon ovan där upphävde spelreglerna för grunden till den representativa demokratin – partiväsendet. För att tvingas in i beslutsrum där partiförrädaren och en normlös koalition utestänger PA.

Om jag är förbannad? Ointressant, jag glömmer inte och kommer aldrig glömma. För oförrätten finns där, varenda eviga dag, fram till nästa val. Fem års idogt arbete för partiet – bortsopade.

I en vrå av sinnet, den 15/12, hade jag väntat på ett formellt beslut om en skolberedning i fullmäktige. Någonstans väntade jag mig direktiv, riktlinjer. Ärendet kom aldrig. Ledamöterna utses. När Viveka Abramsson äntrar talarstolen är det inte tal om ett första möte för avstämning och planering. Ett akut och späckat mötesschema radas upp och avlämningsdatum är spikat. Utan att fullmäktigeberedningen ens träffats en enda gång eller diskuterat ett uppdrag som inget parti haft möjlighet att påverka. Utom socialdemokraterna och vänstern. Det här, förstod jag då, är en snabbutredning, en byaskoleavvecklingsutredning.

I PA:s valmanifest och budgetremissvar var partiet övertydligt med att en skolutredning skulle ta ett helhetsgrepp om skolan, långsiktigt med början i nästa mandatperiod.

Hur stärker man byarna, utvecklar dem, behåller befolkning, ökar inflyttning? I perspektivet av landsbygdssäkring (social och ekonomisk konsekvensanalys, före beslut) och bygdeutveckling. Om och om igen har PA talat om medborgar- och kulturdialog, bygderåd, bygdeutvecklingsplaner – men för döva öron. Vad är då pedagogiskt försvarbart – för små byaskolor? Nära tätorten, i fjälldalarna? Hur värderar vi Skollagen och Kommunallagen där elever/kommuninvånare har rättigheter med likabehandling som utgångspunkt? Samverkan eller gemensamt gymnasium med Storuman? Dikanäs, Slussfors, Tärnaby – samverkan, samarbete? Omvänd skolskjuts? Nya skolor? Allt handlar om ett samhällsbärande uppdrag. Men få eller inga av ovan nämnda ämnen berördes. En partiremiss kunde fångat upp detta och ytterligare frågeställningar.

Fullmäktigeberedningen handlade aldrig om tätorten. Inte om gymnasiet. Inte om framtiden. Istället utreds förslag som flytt av Malgoviks skola till Volgsjö, men som föll på platsbrist. Fokus var ekonomisk rationalisering. Om man utgått från partiernas och kommunens målsättningar – hela Vilhelmina ska leva – och rättigheter, vad hade en utredning då utgått från? Vad har skattebetalare för rätt att kräva någon samhällsservice alls, i Malgovik, eller Latikberg?

Latikberg skola sattes under galgen, underförstått nedläggningshot, av ekonomiska skäl. Samlokalisering skola/förskola blev ett mantra för socialdemokraterna i valprogram och strategidokument. Skol- och förskoleverksamheterna i Latikberg satte sig nu gemensamt för att hitta en godtagbar lösning. Eftersom verksamheterna godkände detta, bereddes projektet nogsamt. Med adekvat kravspecifikation och efterlevande av arbetsmiljöriktlinjer, kom summan aldrig under 2 miljoner kr.

Det var för dyrt för makten. När klumpsumman 1,5 mkr, för Nästansjös och Latikbergs samlokaliseringar, i stort var förbrukad för den förstnämnda, så sänktes ribban. Nu började man leta lösningar som passade plånboken – inte verksamhetskrav. Dåvarande teknisk chef började snickra på en lågbudgetlösning i ytmässigt för små lokaler. Där står fortfarande politiken och stampar och letar alla kryphål i regelverk för att undslippa nytt ventilationssystem. När nuvarande teknisk chef, konsultativ arbetsmiljöinventering och verksamheten själv varit övertydlig – ny ventilation krävs om förskoleverksamheten ska flytta in i skolan (i den numera berömda högra delen)

Men ytbehovet för förskolan har också varit en nyckelfråga. När jag ställde frågan till förvaltningschefen (för några veckor sedan), var 21 barn inskrivna och ett medel på 15 stod som prognos för nästa år. 2-3 personal på det, i en lokal på drygt 70 kvadrat. Rekommendationen är 7,5 m2 per barn. Därför har PA upprepat hävdat, att samlokalisering är möjlig först om något eller några år. Och lokalerna ska byggas om och utrustas ändamålsenligt. Utifrån behov sker äskande.

Slutligen tror jag ytbristen var ett av skälen till att majoriteten i fullmäktigeberedningen började fokusera på en årskurs f-3-skola där samtidigt personalminskningen blev horribel. För att överhuvudtaget kunna spara pengar. När fullmäktigeberedningens förslag presenterades, fanns inga konsekvens- eller riskanalyser för detta. Inte heller när förslaget var uppe i utbildningsnämnden 17/3. Som naturligtvis aldrig äskade ett belopp utan efterfrågade investeringsmedel från kommunstyrelsen (KS). Som i sin tur avsatte 500 000 kr. Ingen hade satt en prislapp och ingen gjorde därför fel. Smart upplägg där alla höll ryggen fri.

En tämligen slimmad variant som tidigare passerat utbildningsnämnden betingande 808 000 kr. Plus byggherrekostnader. Då var inte ventilation m.m. inräknad. En senkommen ytlig uppskattning kräver ytterligare 150 000 kr. I kalkylen finns flera förbehåll som kan kosta åtskilligt och ventilationen är inte fackmannamässigt bedömd. Förmodligen är en rimlig totalkostnadsuppskattning 1,2-1,3 mkr. Hälften av detta är idag avsatt. PA anslog vid fullmäktige ett minimum om 808 tkr + 150 tkr och ett krav på en ny fackmannamässig projektering (som kan kräva ökad finansiering). Flera har faktiskt tyckt det varit märkligt att allianspartierna inte har kritiserat projekteringen. Men jag förmodar, man gör nog allt för att rädda skolan. Förutom Moderaterna som nu tagit ett steg åt sidan, i fullmäktige kungjorde de att man kunde tänka sig lägga ner skolan helt.

När utbildningsförvaltningen fick budet 500 tkr i investeringsmedel från KS gavs uppdraget att skära i kostnaderna. Kommunstyrelsen undermåliga ram blev norm. Någonstans har jag frågat mig, var går den undre gränsen för ombyggnationer och utrustning? Jo, å ena sidan är det nu minimisäkerhetsnivå som slutligen är dimensionerande. Å andra sidan är majoriteten piskade att hålla ner investeringsbudgeten totalt och samtidigt visa ”lönsamheten” i en samlokalisering. Kanske inte så märkligt då, att frågan inte återvänder till utbildningsnämnden som mycket väl kan äska mer medel eller gå till fullmäktige. Det var så bråttom att man inte hann. Eller ville. Apropå en konsekvens- och riskbedömning från verksamheterna i Latikberg, som damp ner en tid innan fullmäktige i slutet av april. Skulle fullmäktigeberedningen och utbildningsnämnden trummat igenom en nedbantning till f-3-skola om detta var känt?

Det som ändå förvånar, när jag läser bilagorna till fullmäktige, är varför förvaltningen i all hast kallar till en arbetsplatsträff (APT) på Latikberg skola och där sitter och skalar bort kostnader från kravspecifikationen för den samordnade verksamheten, vilket samtidigt innebär en reduktion från en f-6 skola till en f-3-skola, i en tappning och med personalbemanning som få tror på. Det här omfattande förändringarna är inget som ett APT ska handha (där man åter verkar satts under galgen) – enligt mig. Detta ligger inom ramen för MBL-förhandlingar. Jag får en svag förnimmelse, att verksamheterna i Latikberg kan ha känt ett nedläggningshot även mot en f-3-skola, om man inte strikt höll sig i den ytterst begränsade ramen om totalt cirka 650 tkr.

Vad som är helt uppenbart, är att en f-3-skola i den tappning som majoriteten (S/V/BB) föreslår är ett typexempel på något som inte är pedagogiskt försvarbart. Det känns närmast oetiskt, sett hur man systematiskt sopat kostnader och krav under mattan – under år av utredning. När jag läser S/V/BB:s skrivning i kommunens beslutade budget- och strategidokument, så försvarar man Latikberg skola så längde den är – just det – pedagogiskt försvarbar. En ansenlig mängd personer och politiker, ser en f-3-skola som spiken i kistan för Latikberg skola. Så varför gå denna omväg S/V/BB? I sista fullmäktige visade triaden klart och tydligt, att skolpersonalens risk- och konsekvensbeskrivningar inte var något att lägga någon större vikt vid. Det är mycket anmärkningsvärt!

När man synar rationaliseringstankarna i sömmarna, blir det betydande negativa konsekvenser för den kvarvarande personalen. Sju A4-sidor beskriver förskoleverksamheten och f-3-skola. En (1) lärare ska hålla ihop förskoleklass och årskurs 1-3, vilket pekar mot orimliga arbetsförutsättningar. Förväntade besparingar bedöms inte infrias, kostnaderna kan till och med öka. Utvecklingsarbete och kollegialt lärare blir obefintligt, ett omfattande ensamarbete i strid med anställningsvillkor och arbetsmiljööverenskommelser osv…

I fullmäktige var positionerna tydliga. Kristdemokraterna, Centern och PA ville behålla f-6-skola men PA ville senarelägga samlokalisering f-6 till 2017 och i budgetarbetet under 2016 inarbeta investeringarna. Debatten tog timmar. Socialdemokraterna, Vänstern och ”politiskt beroende” stod kvar vid f-3-skola när det drog ihop sig till beslut. Då dyker plötsligt en ”okänd” handling upp. En enkätsammanställning från elever och föräldrar i Latikberg. Kommunstyrelsens ordförande fick kännedom om handlingen (riktad till fullmäktige) innan helgen. Fullmäktiges ordförande, enligt honom själv, på morgonen före fullmäktige.

När man står inför beslut och yrkanden är klarlagda, är i egentlig mening överläggningarna slut. Inget mer ska tilläggas. Vad är det då som gör att denna handling är av sådan vikt att det åsidosätter beslutsrutinen och avgörandet? Om handlingen var av vikt, kunde majoritetens företrädare meddelat övriga partier under grupptimmarna före fullmäktige. Om handlingen hade vikt, kunde dess existens omnämnts under överläggningar för att möjliggöra en ajournering. Gruppledarna kunde fått materialet tillhanda. I hela förfarandet, att inte offentliggöra eller ens förmedla nya uppgifter, ligger något oetiskt och odemokratiskt. För några nyckelpersoner och partier har haft enkätinformationen under fullmäktige, några andra - oppositionspartierna - inte alls.

Någon hävdade att det skulle vara oetiskt att inte lyssna till eleverna och föräldrarnas röster från Latikberg (med omnejd). Ett sätt att övertala alla partier och fullmäktige till att återremittera ärendet. De som från början till slut, agerat oetiskt, i fallet Latikberg skola och alla turer kring samlokalisering, är socialdemokraterna. Vad som är oetiskt, får stå för dem. Det är deras ansvar. Om återremiss var ett svar på en skrivelse få hade läst, var det socialdemokraternas ansvar. Inte de partier/politiker som mött upp verksamheternas modell och krav för samlokalisering av förskola och f-6-skola.

Det fanns inga egentliga skäl för C, Kd och PA att återremittera ärendet. Man borde ställt majoriteten inför ett avgörande. Jag gissar att det var av välvilja. För att det kanske finns en öppning till omtag. Men att låta Latikbergborna, elever, föräldrar och personal sväva i ytterligare ovisshet, är samma sak, oetiskt. Den forcerade snäva tidshorisonten har varit socialdemokraternas ansvar från början till slut. I slutfasen, blev alla varse, att flera föräldrar/elever i Latikberg kommer välja Strandskolan och att nivån på personalbesparingarna inte är realistiska. Summan av kardemumman ser ut att vara ett rent nollsummespel. Den slutsatsen tror jag många fullmäktigeledamöter drog.

Att träffa personal, föräldrar och elever, eller varför inte stormöte i byn, det har ”skolan i framtiden” haft alla möjligheter att arrangera, för att stämma av sina förslag och idéer när nu S/V/BB föreslagit det helt nya, en delavveckling av Latikberg skola genom flytt av mellanstadiet till tätorten. Det modet tror jag inte de hade. Istället visar man i fullmäktige ”nåd”, i att lyssna i elfte timmen, men att inte fatta beslut. Genom att snubbla på en ”ny okänd handling”. Det är faktiskt lika fegt det. Personal, elever och föräldrar förtjänade ett besked. Alla utom S/V/BB gav dem det.

Bli först att kommentera

Kommunernas delegation att besluta om bygdemedel upphör – bara sådär på en grisblink?

Av , , 12 kommentarer 45

Den första tanken som slog mig var att Länsstyrelsernas kritik, men även från huvudstaden, kretsat kring hur bygdeavgiftsmedlen (en kompensation för vattenkraftutbyggnadens konsekvenser) har kommit att användas av kommuner, som ett sätt att dryga ut egna medel till exempelvis näringsbefrämjande åtgärder och projekt ”…som annars är bygden till nytta”. En kritik som egentligen borde leda till en större förståelse för de stora strukturella skillnaderna mellan residensregioner och perifera glesbygdskommuner, och behövliga justeringar i statsbidragen, eller varför inte det allra bästa, en vattenkraftåterbäringsmodell alá Norge.

Har märkligt nog sett varken en notis eller artikel i ämnet, men det har gått rykande fort efter Riksrevisonens revisionsrapport (20/3) av Länsstyrelsen i Västerbotten, där granskningsmyndigheten gav anmärkning på följande vis:

Grund för uttalande med reservation: Länsstyrelsen i Västerbottens län redovisar lämnade bidrag till kommunerna i transfereringsavsnittet om 27 618 tkr avseende bygde- och fiskemedel. Utbetalningarna har gjorts med delegerad rätt för kommunerna att fatta beslut om utbetalning till slutliga mottagare. Förfarandet är i strid med förordning (1998:928) om bygde- och fiskeavgifter. Enligt uppgift från länsstyrelsen uppgår den ackumulerade behållningen hos kommunerna av ännu inte utbetalade medel från kommunerna per den 31 december 2014 till 49 477 tkr. Om utbetalning och beslut i dessa bidragsärenden hade fattats av Länsstyrelsen i Västerbottens län enligt förordningen skulle fonden för bygdemedel i länsstyrelsens redovisning ha redovisats med motsvarande högre belopp”

Kritiken här rör dock inte hur bygdemedelsavgifter används ute i kommunerna, den underliggande förklaringen torde vila i hur Länsstyrelsen hanterat (eller inte hanterat) de medel som ej förbrukats under ett givet år. Kritiken rör dock även laglighetsaspekterna, vilket man blir aningen brydd över, var inte detta prövat och känt långt tidigare när man gav kommuner rätt till delegation?

Kommuner har särskilda deponeringskonton för bygdemedlen där reglering sker när Länsstyrelsen godkänt kommunens bygdemedelplan och förutvarande ansökningar. Kontot ”hänger” i luften och kan därför inte tillgodose räkenskaperna i årsredovisningen för Länsstyrelsen i Västerbotten (inte heller ingår det i kommunernas årsredovisning). Bristerna som Riksrevisionen anmärker på, men inte alls förklarar, skulle säkert kunna lösas på ett bättre sätt, där innestående/kvarvarande medel återförs till Länsstyrelsen. Då skulle de kritiserade nivåskillnaderna minska. Om det nu är där skon verkligen klämmer.

Ansökta och genomförda bygdemedelprojekt, precis som ej eller delvis slutförda, kan löpa över flera år och eftersläpningen gör det svårt även för kommunerna att på kronan uppskatta vad som finns och kommer att finnas på ”kvarståendekontot”. Rent praktiskt har det nog varit bra att medlen inte flyttas tillbaka i all hast till Länsstyrelsen. Rent praktiskt 2, alla medel borde kunna kvarstå och utbetalas från länsstyrelsen, även om kommunerna behåller beslutsdelegationen. Jag kan i ögonblicket inte låta bli att fundera över innehållet i Tillväxtverkets granskning av bygdemedlens användning, en rapport skulle lämnas till regeringskansliet den 16 april. Om detta har det varit mycket tyst.

Oavsett så brinner det nu i knutarna. Länsstyrelsen lät den 23 april meddela att beslutsdelegationen till kommunerna i länet nu återtas. Inte helt oväntat, men högst anmärkningsvärt är de dagar omställningen ska ske på. Redan under 2015. Senast den 18 maj flyttas hela kontoinnehavet hos kommunerna till Länsstyrelsen. Ska Länsstyrelsen även per omgående överta handläggningen av bygdemedelansökningar lär det bli inte så lite bökigt. Om detta måste besked ges genast. Vad gäller för 2015?

I Vilhelmina kommuns var sista ansökningsdag 20 mars för bygdemedel och beredningsarbetet långt gånget inför kommunstyrelsens arbetsutskott 11 maj. Hade Länsstyrelsen aviserat en ny ordning från årskiftet 2015/2016 hade nog övergången skett smidigare och utan ovisshet och förmodligen även utan oro. Man får innerligt hoppas att Länsstyrelsen har avsatt medel och personal för handläggningen och sitt återtagna uppdrag. Annars riskererar ansökningar och beslut förskjutas månader framåt. Det är sommarmånaderna som är möjligheternas tid, annars tappar många föreningar lätt ett år. Tycker verkligen det är hög tid för Länsstyrelsen att tydliggöra och offentliggöra detta. Det finns f.ö. inte en rad om detta på Länsstyrelsens hemsida.

12 kommentarer