Utmaningsrätt – företagsutveckling, kommuneffektivisering eller symbolskval?

Av , , Bli först att kommentera 41

Utmaningsrätt är något kommuner kan besluta införa, där företag kan utmana kommunal verksamhet för drift i privat regi. Kommunen måste då först bedöma om utmanad verksamhet är tillåten att upphandla. Strategiska ledningsfunktioner och myndighetsutövning är undantagna. Kommunen får sedan bedöma om det är lämpligt att berörd verksamhet upphandlas. Väl vid en beslutad upphandling finns inga garantier att det utmanande företaget kommer ges uppdraget, det kan likväl hamna hos ett företag i en grannkommun eller utomläns.

I Vilhelmina var frågan uppe i fullmäktige i slutet av april med anledning att Centern, genom Annika Andersson, skrivit en motion om att införa utmaningsrätt. Debatten i fullmäktige fick, enligt mig, en alltför ideologisk slagsida. En fördjupad sakdiskussion var då som nu önskvärd, man har inte sett mycket till utvärderingar kring hur kommunal utmaningsrätt fungerar i praktiken och vad eventuell nytta eller nackdelar det kan innebära. Intresset var inledningsvis stort i många av de kommuner som infört utmaningsrätt, men har klingat av. En del kommuner får inga utmaningar alls, över senaste året.

I Sverige har idag närmare 40 kommuner (av 290 där 140 har borgerlig majoritet) samt ett landsting infört utmaningsrätt. Att endast en kommun norr om Dalälven, Härnösand, infört utmaningsrätt tål att diskuteras, även om det stora antalet röd/rödgröna majoriteter är en delförklaring. Härnösand införde det under förra mandatperioden, men nuvarande rödgröna styre har beslutat att inte röra i besluten utan låta utmaningsrätten kvarstå. Härnösands policydokument för alternativa driftsformer och utmaningsrätt är grunden och något en kommun bör ha utrett och klargjort innan man klubbar igenom något som helst beslut om utmaningsrätt.

http://www.harnosand.se/download/18.54bb023f13599f076a833ef/1351256968811/Alternativa+driftformer+-+Policy.pdf

Här tydliggörs att vad som kanske är än mer intressant, är möjligheten till intraprenad – avgränsade kommunala verksamheter blir resultatenheter med större handlingsutrymme, eller att personal startar eget och tar över en verksamhet – avknoppning. Kanske är det här möjligheten främst ligger på kvalitetethöjningsplanet och att man på så sätt stimulerar lokalt företagande och entreprenörskap. I mina ögon är det mer intressant än utmaningsrätten, men jag tror i många fall att detta är en möjlighet för kommuner av betydligt större storlek än ytstora befolkningsvaga inlandskommuner i Norrland.

Syftet med utmaningsrätten, hävdar somliga, är att pröva verksamheter bedrivna av kommunen, såväl kostnads- som kvalitetsmässigt. Den största vinsten, hävdar somliga, är att anställda och företag kan bidra till att det uppkommer helt nya och bättre sätt att utföra kommunal verksamhet på. Resultatet, generellt sett, är att en tredjedel av de utmaningars om görs, leder vidare till en upphandling. Och det finns exempel när varken kvalitetshöjning eller prissänkning blivit följden. Att förfrågningsunderlagen är kristallklara och inte missar ett endaste detaljkrav är grundförutsättningen. Vilket kräver att kommunen har erforderliga resurser och kompetens. Antalet utmaningar från lokala företag kanske inte blir oöverstigliga men man får räkna med åtskilliga från företag i kranskommuner och hela landet. Arbetsbördan ökar för förvaltningen, inte tu tal om annat

Större kommuner vilka besitter kompetens och resurser, ofta i en upphandlingsenhet, har helt andra förutsättningar än små kommuner vilka antingen måste tillföra kompetens/resurser eller rentav köpa tjänster för att konkretisera uppdrag och förfrågningsunderlag, krav och utvärderingskriterier, samt att genomföra upphandlingen, kontroller och uppföljning. Samt att tillse hur insyn i den privata verksamheten ska kunna tillgodoses. Bristen på meddelandefrihet och krav på kollektivavtal har kommit upp i diskussionerna kring nackdelar. En del företag har också förväntningar att göra precis som de vill, vid ett övertagande, men blir varse att tar man över en verksamhet så får man emellanåt även ta över befintlig personal.

För Vilhelmina kommuns del tror jag man måste utreda saken mer grundligt om man vill anamma alternativa driftsformer, förslagsvis enligt Härnösand kommuns modell. Småskaligheten och förluster av samordningsfördelar, samt resurs- och kompetensbrist talar emot, för Vilhelminas vidkommande. Det hindrar dock aldrig att en nämnd eller kommunstyrelsen kan utreda och överväga att lägga ut en verksamhet på entreprenad genom anbudsförfarande/upphandling.

Det är dock inte nödvändigtvis så att valfriheten ökar automatiskt för att det finns fler utförare. Riksrevisionen konstaterade i rapporten ”Statens styrning av kvalitéten i privat äldreomsorg” att ”De avtal som kommunerna sluter med privata vårdgivare saknar dessutom ofta tydliga krav på kvalitet och insyn. Därmed minskar möjligheten för äldre att påverka samtidigt som risken för missförhållanden ökar”. Kraven på beställaren, kommunen, är avsevärda. Och får inte fallera.

Huruvida det moderata kommunalrådet Paul Lindqvist i Lidingö står kvar vid sina kritiska ord från 2009; ”Vi vill sitta i förarsätet”, är i dagsläget okänt. Känt är dock att både moderaterna och folkpartiet i Lidingö röstade nej till en motion om utmaningsrätt från en allianskollega. Känt är att Lidingö Stad än idag, ännu inte har infört någon utmaningsrätt. Man vill sitta i förarsätet.

Vid Vilhelmina kommunfullmäktige den 28 april röstades om utmaningsrätten, i det fallet ställde sig kommunlistan Politiskt Alternativ (PA) tveksam till ett införande, med grund i vad som här anförts. Ledamöterna i PA reserverade sig inte mot ett avslag, utan ställde sig bakom majoritetens avslagsyrkande. I det här fallet reserverade sig Folkpartiets och Centerns ledamöter mot beslutet att avslå motionen.

Privata alternativ kan vara ett komplement till kommunal verksamhet, men som undertecknad och kommunlistan PA ser saken, är det kommunen själv, även framledesvis, som initierar och styr över vilka verksamheter som ska läggas ut på entreprenad och när det i så fall ska göras.

Kommunpolitiskt sett, skulle jag, i ett sådant beslutsfall, vilja eftersträva enighet i besluten, där lejonparten av partierna är överens om sakernas tillstånd. De ”politiska kostnaderna” för en oenighet, kan vara betydligt större långsiktigt än kostnaderna för en dålig upphandling. Synnerligen i Vilhelmina.