Ohälsa och sjukdomar tar aldrig semester

Jag läste en debattartikel på VK, förmedlande en ögonblicksbild, från insidan, från golvet. http://www.vk.se/1230913/varden-balanserar-pa-gransen

Jag läste sedan 18 kommentarer. Jag kände en sorg över tillståndet. I sjuk- och hälsovården. Att arbetsförhållanden på många håll är ohållbara, oacceptabla. För känslan är inget nytt, bara upprepad, bedrövligt nog. Som läggs till den långa raden av tillkortakommanden.

En reflektion. En gång fanns ett socialmedicinskt centrum inom Landstinget i Västerbottens län. Bevekelsegrunderna för avvecklandet kan jag återge inte på rak arm. Men ett tvärvetenskapligt förhållningsätt, i många fall, är oerhört betydelsefullt. Precis som ett paramedicinskt sådant, där man ser till helheten, även utanför det rent medicinska. Där dietister, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, kuratorer och logopeder arbetar teambaserat tillsammans med läkare.

Inget nytt, säger säkert flera, men en sådan bred bas kan ge bättre förutsättningar för rekrytering och en god utvecklande arbetsmiljö. Om stafettlösningarna upphör, och därtill luckorna, inte bara för läkare, utan för sjuksköterskorna och många andra kompetenser. Men någonstans tror jag ändå höjda lönenivåer är ett måste, längs med hela vårdsektorn. Hur löser man det med minskade statsbidrag? För att komma i paritet med andra landsting borde man tillskjuta primärvården i VLL med 100 miljoner för att bryta negativa spiraler. För att även fler ska söka sig till hälso- och sjukvården i sitt yrkesval.

När jag sedan läser ännu en debattartikel: http://www.vk.se/1222862/nedskarning-av-lakartjansten-ar-ett-illavarslande-beslut som berör kvinnofridsmottagningens läkartjänst, vilken planeras att dras in, då börjar jag fundera. Är bara läkare siffror och kolumner i en nådig budgetlunta? Är utsatta människor, en grupp som får finna sig i ett besparingslotteri precis som utsatta människor ofta förr, hamnade i ett lotteri och cirkelvandring bland vård- och specialistenheter, till dess den behövande och prövade någon gång, förhoppningsvis, hamnar rätt. Anmärkningsvärt nog, inte en endaste kommentar till artikeln, än mindre debattsvar, så vitt jag sett (rätta mig om jag missat). Min undran är, ju mindre verksamhet, som kan försvara sig, desto större risk för ”budgetrensningar” med ett pennstreck? Var finns massmedias undersökande eller uppföljande journalistik här?

Men sen då, där ute i buskarna, i glesbygden, långt åt Lapplandsfjällen, bortom kustens Västerbotten, finns det kompetenser, finns det resurser? Eller väntar vi på lappmarksdoktorns hemkomst med statliga provincialläkare och kallortstillägg…

Vidare. Psykiatrimottagningar i fjällkommunerna slår igen helt under den tid (vet inte om det är mönster), den sköra sommartiden, då man, generellt sett, väl vet att människor gör fler ”spontana” självmordsförsök eller rent faktiskt tar livet av sig. För många försämras deras psykisk ohälsa under sommaren och ferietid.

En utvidgad reflektion mitt i detta, hur kommer det sig att inte barn- och ungdomspsykiatri (BUP) finns varken i Vilhelmina eller Storuman? För psykiatrimottagningar finns. Låt säga en eller två dar i veckan. Än mer märkligt, med den grad av kvotflyktingar och ensamkommande flyktingbarn vi idag har, vilka inte sällan lider av posttraumatiskt stressyndrom (PTS), borde definitivt en BUP-mottagning finnas, med behövliga kompetenser och ett nätverk av tolkar. Att fånga upp PTS så tidigt det går, är en grundförutsättning för att trauman inte ska bli livslånga med betydande påverkan av individens livsförutsättningar och psykiska mående.

Samtidigt, den kommunala skolhälsovården har genom flyktingmottagningen fått en grupp barn/ungdomar man inte alls träffat på i samma utsträckning tidigare. När BUP (oavsett ort) inte klarar av vad den ska (konkret – vårdgarantin uppfylls inte) så belastas elevhälsans organisation betydligt. Man får ökad arbetsbelastning och därtill på ett område man inte besitter tillräcklig kompetens eller har resurser för. Här måste en tydligare samverkan ske mellan kommuner, landsting och staten (migrationsverk, länsstyrelse, departement). Resurser och kompetenser måste stärkas på alla nivåer, ansvars- och kostnadsfördelning förtydligas. Krav enligt lag, nya uppdrag, måste följas av ökade resurser till kommuner och landsting.

Vem granskar och skriver om detta i massmedia? Eller försvinner det i partipolitisk polemik och bloggdebatt?

Denna sommar har jag också sett något nytt, helt nytt. Under en period har vi inte haft distriktssköterskor alls i fjälldalarna, på filialmottagningarna i Saxnäs och Dikanäs. Det finns inte personal nog, inte vikarier och stafettsjuksköterskor blir ännu en dyr affär som undviks. Med tanke på antalet äldre och därtill tillfälligt vistandes personer så borde man ha minst samma nivå som tidigare (ja, tre dagar i veckan, inte två). Då drar ”man” istället ner sjuksköterskorna till tätorten och närmast stänger mottagningarna i Saxnäs och Dikanäs en månad.

Filialmottagningarna i fjälldalarna skulle kunna marknadsföras brett inför sommaren, turister och stugägare, ut- som insocknes, gör besök och rutinkontroller. Även läkarbesök. Och verksamheten skulle kunna kompletteras, med ett paramedicinskt perspektiv, sjukgymnast m.m., en gång i veckan eller varannan vecka. Precis som tandläkare/tandhygienist skulle ha en filial i anslutning, med mottagning en dag i veckan eller stötvis en vecka för att beta av. Det vore jämställd och likvärdig sjuk- och hälsovård. Och tandvård. Och utveckling i dalgångar som härbärgerar emellanåt tusentals besökare och stugboende. Motsvarande en mindre kommun.

När jag häromdagen ringde barnmottagningen i Lycksele, för rådgivning och beställning av en tid till snart tvåårig krabat, hälsas vi per telefon att mottagningen är semesterstängd. Man hänvisas till Umeå. Det ligger bara 30 mil bort. 60 mil tur och retur. 8 timmars bilkörning. Omöjligt att åka kollektivt med buss över dagen.

Jag minns en reseredovisning. Fyra sjukresor till Vilhelmina-Dikanäs (105 km x 8). Jag tror jag fick tolv (12) kronor i ersättning. Körtid varje resa cirka 3 timmar. Att åka kollektivt kostar lika mycket som soppan till bilen. Åker man med ett barn till tandläkaren förlorar barnen en skoldag och föräldern en arbetsdag. Vad kostar inte detta samhällsekonomiskt och miljömässigt?

En läkare sa vid något tillfälle, att man får skylla sig själv om man flyttar hit och synnerligen upp i fjällen. Visst är det så, hen hade så utomordentligt rätt. Synd att undertecknad inte visste om det. Innan. Men vem talar om detta? Kommuner och landsting som skriker efter nybyggare och inflyttning. Icket.

Landstingsval stundar. Frågorna hopar sig. Bristerna hopar sig. Vem ska man rösta på, vem tar helhetsansvaret för sjuk- och hälsovård? Genom hela vårdkedjan, från universitetssjukhus till distriktssköterskefilealerna i fjällen. Eller finns det någon, något parti, något block, eller blocköverskridande, som sätter ner foten och säger, vägs ände är nådd. Inga fler skattehöjningar eller bortprioriteringar. Låt staten bli huvudman för hälso- och sjukvården, ända ner till hemsjukvården som kommunerna i god tro övertagit med förhoppningar om något nytt och bättre

Den kommunaliserade hemsjukvården som massmedia borda vända in och ut på, för att tala om hur det gick, eller snarare inte gick, och till vilket pris. Är det inte märkligt tyst från så många kommuner i Västerbottens län? Fortfarande dröjer sig kvar en slags from förhoppning från landstingsråd såväl som oppositionsråd.

Eller ska vi bara få höra, att det ena eller andra blocket, som är de bäst skickade att ta fullt ansvar för landstingets alla ansvarsområden? Det sistnämnda är nog att vänta. Det sittande blocket säger sig stärka primärvården (som närmast haft frysta nivåer de senaste åren) med 20 miljoner, motsvarar 2%, knappt täckande löneökningarna. I det andra blocket har två borgerliga partier bestämt varit emot skattehöjning, vilken skulle kompensera bortfallet genom det nya kommunala utjämningssystemet (320 miljoner fasas ut över fem år). Hur ska man stärka primärvården om man skulle dra ner 350 miljoner på VLL:s budget? Det finns så många motsägelser. Statsbidragen – regeringens förtjänst i vårbudgeten – minskar nu till VLL med 15 miljoner och kanske kanske, om VLL är riktigt duktig, så kan landstinget få motsvarande medel åter genom prestationsbaserad ersättning för att minska vårdskador. Mest piska och föga morot. För att om möjligt hålla en fryst nollnivå.

Vad betyder geografisk rättvisa, vad betyder jämställd och likvärdig hälso- och sjukvård för partierna som ställer upp till val i Landstinget i Västerbottens län? Finns det ett enda parti som kan framvisa hur man ser på glesbygd, fjällkommuner med fjälldalar mot kölen, kontra lagkrav enligt Hälso- och sjukvårdslagen och Patientsäkerhetslagen? Och själv drar en gräns. Sätter tydliga mål. Så vi glesbygdare vet.

På VLL:s hemsida tronar fortfarande målsättningen: 2020 har Västerbotten världens bästa hälsa och världens friskaste befolkning. Det verkar gälla just Västerbotten och inte Lappland. Å ena sidan ser vi parallellt försämringar, även för Umeå och Skellefteå. Vilka tankar hade landstingsledningen när man lade ner dagrehabiliteringen vid Geriatriken i Umeå? Får de äldre trygghet och möjligheter till ett så aktivt liv som möjligt genom denna åtgärd? Å andra sidan vet vi att socioekonomiska förhållanden är intimt kopplande till folkhälsotillståndet. Ska vi gissa på att mottot försvinner i god tid innan man upptäcker omöjligheten eller misslyckandet börjar lukta?

Men vad vi kan kalla negativ jämlikhet behöver vi inte se negativt på. Tvärtom, se det positiva att alla har eller får det lika eländigt. Bäst i världen kan VLL bli för det, på ett eller annat statistiskt vis. Glesbygden försvinner i mängden, precis som Norrland är en marginell del av det som kallas Sverige (9% av befolkning). När jag väger samman summan av delarna, är jag djupt bekymrad för glesbygdens och Norrlands vidkommande och inte särdeles optimistisk.

Två månader för klargöranden återstår. För att visa väljarna, medborgarna, de som gemensamt äger samhället, förvaltar det, kring vad ett landsting ska möta och fullborda. Från kust till riksgräns.

Min egen ögonblicksbild sluter sig. Natten randas, i morgon en ny dag. Förhoppningsvis med nya svar.