SR Sameradions valturné – ett bra initiativ men med lite smolk i demokratibägaren

För en tid sedan fick partierna, i de samiska förvaltningskommunerna, en frågeenkät från SR sameradion/SVT-Sápmi. Även om inte Politiskt Alternativ (PA) har representation på riksnivå verkar vi för de frågor vi tycker är av vikt, lokalt såväl som regionalt. Därför tog PA ställning och besvarade alla enkätfrågor.

Jag trodde svaren utgjorde grunden för valturnén och hoppades att lokala politiska företrädare skulle delta i programmet. Vi ställde frågan till sameradion i mycket god tid, men PA fick inte svar förrän lunchtid samma dag. Trist. Lokalpolitiken i Norrlands inland består definitivt inte av två entydiga block, men varken PA, eller Piratpartiet för den delen, fick delta. Bekvämt och enkelt från producenterna, men samiska frågor skär ofta genom alla partier. Om man nu ser till vad Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt uttalat till SR sameradion och sedan sneglar på Vilhelminas socialdemokrater.

Programmet så. Det var ett bra upplägg att låta två samiska väljare bli intervjuade, ge sin syn och ställa frågor. Vad som blir uppenbart, är att verksamheten i den samiska förvaltningskommunen kommer i skymundan när politikens kontaktytor är obefintliga. I en del kommuner deltar politiker regelbundet i samrådsgruppen, t.ex. Storuman men i Vilhelmina är det tunt värre. Här förordar PA att man måste arbeta mer närvarande från politiken, då både kommunstyrelse och facknämnder berörs. Modellen måste självklart samrådsgruppen själv diskutera fram med politiken.

Vad som dock saknades i enkäten, var konkreta frågor kring äldreomsorg och förskolor. Om nu Socialdemokraterna och Centern fanns på plats för debatt, då tror jag ändå det var svårt att svara oförberett. Möjligen har man på förvaltningsledningsnivå haft frågorna på bordet, men att det inte kommunicerats som det bör, med politiken. Men här har alla partier ett ansvar att ta och följa upp. Ingen undgår kritik här, inte PA heller.

För några år sedan besökte jag Jokkmokk och intervjuade en pensionerad föreståndare i äldreomsorgen. Genom åren har olika arrangemang provats, helt enskilda samiska avdelningar eller avdelningar öppna för alla. Vad som framkom i samtalet, och var av största betydelse, var att det fanns samisktalade personal där behoven fanns. Då talar vi om konverserande eller flytande språklig förmåga. Den målsättningen, när det efterfrågas, är verkligen något vi måste se till att förverkliga. Jokkmokks idékoncept för samiskprofilerad äldrevård ger ett bra avstamp för en fortsatt diskussion: http://www.jokkmokk.se/Filer/Utvecklingsenheten/Minoritetsspråk/INING.Microsoft%20Word%20-%20Rapport%2014%20mars,%20samisk%20äldreomsorg.doc.111.pdf

När det kommer till samisk förskola har jag mig veterligen aldrig sett ett protokoll eller hört att frågan varit uppe i utbildningsnämnden, ens i arbetsutskottet. Men finns en efterfrågan ska man självklart utreda behov och genomförande. Men samma sak här, att det främst finns personal som behärskar samiska fullt ut, om förskolebarn har samiska som modersmål. Till att börja med. Det finns mycket att arbeta på och det är en utmaning. Men utan någon form av politisk närvaro i den samiska samsrådsgruppen, så tror jag utvecklingen och anpassningen går betydligt långsammare än vad som annars kan ske.

Men en sak vi måste påminna oss om gällande den samiska samrådsgruppen i Vilhelmina. När policydokumentet skulle beslutas i fullmäktige yrkades det plötsligt att deltagare inte skulle ges arvodering för att täcka resor och förlorad arbetsförtjänst. Det hade inga andra samråd, var budet från socialdemokraterna. Enskilda samråd är något annat, ett upprepat samrådsförfarande i en samisk förvaltningskommun måste ges andra förutsättningar, hävdar jag. Vem ställer upp med en förlorad arbetsdag och utan reseersättning? Det var obegripligt men PA var enda parti som tog parti. Jag vet inte hur långt senare det till slut kom upp som ett nytt ärende. Jo, när samrådsgruppen gav en skarp protest skriftligen. Och hur kom det sig att ingen ville säga att omkostnaderna var budgeterade och bekostades med de särskilda statsbidragen? Detta om något var ett sätt att försvåra samrådsprocessen, som jag ser saken.

När Åke Nilsson i Sameradion påstår att samrådsgruppen har full dragningsrätt på sina medel så pekar handlingen ovan på motsatsen. Förtydligat: Förvaltningskommunen har en budget som tjänstemännen framlägger, kommunchefen har delegation på budgeten i sin helhet och hanterar vad övrigt som ankommer på insatser inom ramen för överskjutande medel. Men petar fullmäktige i medlen så händer inget förrän fullmäktige petar tillbaka. Och finns det 400 tkr i samlat överskott så är det tydligt att det samiska pressarkivet fallit mellan stolarna. Men kommunalrådets löfte om omtag för pressarkivet är oavsett mycket välkommet.

Vad som kan konstateras är två saker som osynliggör den samiska förvaltningskommunen  – vilket måste förändras. 1. Att den samiska förvaltningskommunens verksamhet och budget beskrivs i budgetremissen, idag nämns den inte. 2. Att förvaltningskommunens budget fastställs av fullmäktige efter kommunstyrelsens beredning. Då synliggörs den för politikerna. Att delta i samrådsförfaranden och i utvecklingsarbetet är inte att fingra i medlen utan tvärtom att ta ansvar för att minoritetsreformen genomförs på bästa tänkbara vis.

Alla partier/politiker gör uppenbarligen inte vad de kan för att underlätta arbetet i den samiska försvaltningskommunen och exploateringsfrågor är också ett kapitel för sig. Ett ärende i renskötselområdet måste jag dock kommentera, vilket gällde vindkraftexploatering väster om Klimpfjäll i Vilhelminafjällen.

Ett fall från verkligheten

Vilhelmina kommun har tillsammans med Dorotea och Åsele tagit en gemensam vindkraftplan, beslutad juni 2010 i kommunfullmäktige, vilken pekar ut lämpliga exploateringsområden och s.k. stoppområden. När ett yttrande kom upp, för att bara fastslå ett tidigare kommunalt nej till exploatering så blåste det plötsligt upp till storm i kommunstyrelsen. Replikerna for vilt och över alla partigränser. Centerns Mattias Ihrström föreslog ett ja och socialdemokraternas Ewa Hed förmedlade hur de tre befintliga vindkraftverken i Klimpfjäll påminde henne om tre kors och något ganska fint ändå.

Varenda gång jag själv nu närmar mig Klimpfjäll tänker på den korsfäste Jesus. Så dras jag ner i själsligt tvivel. Där denne på trä uppspikade mänska dog för våra synder. Med min bekymrade följdfråga, vad var namnen på de bägge andra korsfästa? Tanken har slagit mig sedan dess, Staten och Kapitalet, de två rövarna, men vem av dem nådde frälsning jämte Kristus på korset…

Ärendet slutade med votering och ett överraskande bifall till vindkraftexploatering uppå fjället och kommunstyrelsens ordförande Åke Nilsson (s) drog till med något i stil med, nu får jag nog f-n reservera mig. Kommunalrådet Nilsson följde nämligen den stadfästa vindkraftplanen och såg helheten.

Det vilar en desperation i somligt handlande. En vindkraftplan, där kommunerna avsagt sitt veto i godkända områden, är rena smörgåsbordet. Flera år gångna men inte en enda vindsnurra till i kommun. Då slår politikerna till. Kanske några jobb borti backen en stund. Och ingen hänsyn till vad kommunen yttrat tidigare eller att vindkraftplanen måste upp i fullmäktige för ändringar, för formell laglighet. Här struntade man i allt och stöttade en gräddfil till en exploatör. Och det skar rakt igenom partigränserna. Allt för jobb, allt för överlevnad, titt som tätt. Där blicken varken ser historiskt eller långsiktigt. En spegling av kronans och brukspatronernas blick. För mig en sorg att skåda, men jag kan förstå det. Men svårligen respektera.

Golgatas tre ”kors” i Klimpfjäll fortsätter sin vridna vaka över ödet och syndernas förlåtelse, som en påminnelse om politikernas dilemma, att sitta i ett skruvstäd där någon form att utveckling måste ske, eller ges tro på, i skuggan av en dryg halvsekellång flyttlass- och utarmningspolitik från huvudstaden. När ska centralpolitiken, härska genom att söndra, upphöra för att ersättas av en ny fördelningspolitik som möjliggör att glesbygdskommuner i Lappland kan spira i sin helhet, istället för att splittras i majoritetsbefolkning mot samer/renägande samer och tvingas välja kortsiktiga lösningar?

Ytterligare ett spörsmål som dök upp i SR sameradion var en nyöppning av en gruva i Stekenjokk. Den frågan är dock så intressant och komplex, att jag kommer återkomma i ett helt eget blogginlägg inom kort benämnt Sista fångstgropen i Stekenjokk / Staten – behandla oss inte som boskap. För Stekenjokk skär över så mycket som man så lätt glömmer, i desperationens kölvatten. Hungerstrejken i Stora Blåsjön 1971 för oss tillbaka till en annan epok.

Ps. För att redovisa vad enkäten innehöll, så lägger jag in en länk till PA:s blogg och våra svar till sameradion/SVT Sápmi, för den som har intresse att läsa hur vi tänkt och ställt oss i frågorna. Ds.

https://politisktalternativ.files.wordpress.com/2014/08/pa-9-svar-till-sameradion-svt-sapmi-pdf.pdf