Det stormar kring vindkraften – där tornen reser sig – men aldrig i maktens boningar

Missnöjet kring vindkraften har tagit fart då utbyggnaden av storskalig vindkraft gått rasande fort med en vidd av konsekvenser som inte verkar nått riksdagshuset. Nog trodde många att ett visst lugn skulle infinna sig när en parlamentarisk Energikommission aviserades i januari i år, men regeringen kunde trots detta inte låta bli att forcera fram promemorian Ambitionshöjning inom elcertifikatsystemet till 2020 den 11 februari. Avsiktsförklaringen går inte att ta miste på, Alliansen, Vänstern och SD har redan förpassats till läktaren. Subventioner borde rätteligen kallas bidrag och konkurrensförvridande, men i arbetslinjens Sverige är glesbygden och naturen städernas klimatslavar. När inte dagens subventioner för olönsam vindkraft räcker till måste subventionerna (dubiöst statsstöd) öka ytterligare. Som konsumenternas elräkningar sedan saltas med.

När kommunkonglomeratet SEKAB skapade rubriker 2009 med sina sockerrörsplantageplaner i Tanzania, benämndes det som ”nykolonialism” eller ”klimatkolonialism”. I Sverige nicegreenandfucktherest-stämplar man mycket som ligger bortom städernas synrand och den politiska eliten ryggdunkar sig själv med biblisk hybris. För vi, Svea rike, är bäst i klassen. Väljarna ger betyg i årskurs fyra varje mandatperiod, men när konsensus blir betongaktig över blockgränserna, röstar man bara på konservering av kolonialvarorna, timmer, malm, vattenkraft, förblir gratis basnäringar att suga musten ur. Som plåster på såren kan bonnläpparna bli ännu mer exploaterade. Generositeten blåser allt mer och fler. Vi får återkomma till ödesfrågan om storstäderna är ekologiskt ohållbara (städerna i världen släpper ut 70% av all koldioxid) och alltmer uttalade krav på avveckling av storstäder år 2099 (exodus – en svår nöt för Miljöpartiet att knäcka).

I Sveriges radio (12/2 2014) uttalade professor Harry Frank, vid Kungliga vetenskapsakademiens energiutskott, att Sverige inte behöver mer vindkraft, understrykt att vi redan exporterar mycket el. En utbyggnad skulle förvärra genom ännu större elöverskott som måste passera till utlandet, dessutom subventionerat, menade Frank. Politisk tystnad följde. Trögheten i opinionsbildning och offentlig debatt, beror uppenbarligen på att få partier/politiker på riksnivå har modet att ifrågasätta vindkraften som energislag eller kvantitetsmål om förnyelsebara energikällor (samt vad som kan sägas vara reellt förnyelsebart). Å ena sidan, med de lokala miljökonsekvenserna är det anmärkningsvärt, å andra sidan är det främst landsbygden som drabbas. Och har inte drabbad lokalbefolkningen stöd från kommunpolitiken, då rullar utbyggnaden som på räls. Desperata avfolkningskommuner famlar efter halmstrån. Känns det igen?

Minns någon att Socialdemokraterna och Miljöpartiet gick till val på att skrota det kommunala vetot vid vindkraftexplotering? För att minska trycket på lokalpolitiken och kommunalråd – och underlätta utbyggnad. Storebror hade talat. De stora skogsbolagen vädrar samtidigt morgonluft, SCA, StoraEnso, Sveaskog, Södra… ser dollartecken snurra tillsammans med Arise Windpower, Vattenfall, Swevind… Staten och kapitalet i samma båt. Med utländskt riskkapital på stark frammarsch. Känns det igen? I Lappland med omnejd skulle man kunna kalla den nya epoken för baggböleriets andra andning. En motståndsrörelse är dock född i Ångermanland: http://snurrigt.vildavastra.se/

Vindkraftdemonstrationen i Ramsele häromveckan http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=110&artikel=6093996 signalerade en ny epok. Verklighetens folk visar att rikspolitikens partier inte representerar landsbygden och att nationell glesbygdspolitik är död. Manifestet, bakgrund, synsätt och Krav-på-vindkraftsmoratorium-rev-6, ett utbyggnadsstopp i Västernorrlands och Jämtlands län, är läsvärt för den som vill fördjupa sig och rentav kliva på ett annat tåg.

Mångfaldsfattiga tall- och granåkrar kan nu utökas med vindkraftindustri som minskar koldioxidsänkan lokalt (beroende på grad av kalavverkning av skog), exploateringen ger betydande och långväga bullerpåverkan på djur och människor, djurlivet decimeras. Besvärande ljusreflektioner och skuggeffekter uppträder, inskränkning av allemansrätten, risk för iskast stora delar av året, förstört naturskydd i de fall man tillåter exploatering invid eller rentav i naturreservat och/eller Natura-2000-områden. Störnings- och utestängningseffekter förstärker kumulativt för rennäringen. Stora jaktområden kring vindkraftparkerna betraktas som förstörda. I södra Lapplands östra del påverkas även ambulanshelikoptertransporter med längre färdväg vid låga molnbaser och negativ påverkan på patientsäkerheten. Flygsektorerna (MSA-ytor) kring flygplatserna påverkas t.ex. i Vilhelmina och Lycksele. Förstörda upplevelsevärden, prisfall och osäljbara fastigheter flera kilometer från storskaliga anläggningar följer. Folk kommer att flytta från exploateringsområden och folk återvänder inte. Vad gör då kommunerna i dessa områden? Man säger ja och amen till det mesta. Den sista vildmarken och besöksnäringen lär inte få det lättare. Flyttlasspolitiken har fått ännu ett ansikte

Föreslår man revidering av en kommunal vindkraftplan, anpassad enligt Naturvårdsverkets riktlinjer för bullernivåer, hamnar det lätt i papperskorgen. Till och med beslutat i Vilhelmina kommunstyrelse (2012-11-07, protokoll s.5-6), då miljökonsekvenserna uppmärksammats i fallet Stöttingfjället, men uppdraget försvann spårlöst (sic!). Vilhelmina, Åsele, Dorotea, Lycksele och Storuman har alla kommunala vindkraftplaner som idag inte tar hänsyn till Naturvårdsverkets regelverk och krav i känsliga områden med lågt bakgrundsljud. Storskaliga parker ger dessutom interferenseffekter, förstärkta ljudnivåer i vissa frekvenser och rentav entoniga ljud, konstaterat på många kilometers avstånd, bortom alla kalkyler. En grundlig utvärdering och ett lokalt moratorium är därför högst angeläget. Understruket av en förestående ratificering av urfolkskonventionen ILO-169.

Storskalig vindkraft breder ut sig i landet men är volatil, svängningarna är stora över dygnet, av installerad effekt beräknas en tillgänglighet om endast 6%. Även om utbyggnad sker över hela landet (se diagram ovan, 7 dygn i febr -13) så kommer stora svängningarna kvarstå. Vindkraftproduktionen når snart årliga 15 TWh. Oavsett nivå intensifieras den förödande korttidsregleringen (flödesändringar inom dygn eller tätare) av vattenkraften, liksom spillvatten kan tvingas släppas utan elproduktion. Reglerbehovet (balansering i elnätet nationellt) och variationen ökar, med ökad miljöförstöring i de reglerade älvarna. Tvärtemot alla mål om förbättrade akvatiska miljöer – ”god ekologisk status” förblir ljusår bort i många vattensystem. I dag vet vi att effekttopparna nationellt är problemet, inte elbrist. Men i vilken grad de akvatiska miljöerna försämras utreds inte. Problemet tigs ihjäl. Utan nya former/energislag av reglerkraft, eller förstärkta transnationella förbindelser för import/export, är det våra redan svårt ansatta reglerade älvar som får ta skadorna för ytterligare utbyggd vindkraft (nedan ett 50-dygnsdiagram över flödesförändringar, läs korttidsreglering, från ett vattenkraftverk i Indalsälven, jan-feb -10)

Skälen till ett moratorium och en utvärdering av vindkraftsutbyggnadens konsekvenser är således många. Inte minst för att Vattenfalls livscykelanalys visar att ett vindkraftverk under sin livstid är allt annat än klimatneutralt. Per producerad kWh produceras 15 gram koldioxidekvivalenter (CO2e), tre gånger mer än kärnkraft (5g/kWh) och cirka 60% mer än vattenkraft (9g/kWh). 

[En parantes. Elimineras uran som bränsle och utbränt högaktivt kärnavfall blir bränsle i generation  IV-reaktorer, då skulle vindkraft släppa ut uppskattningsvis 15 gånger mer koldioxid(e). Återigen, varför inte utveckla generation IV och V, sluta bryta uran och begränsa atomsoporna radikalt och reducera slutförvaringstiden från 100000 år till 500 år eller ännu mindre? Politikens beröringsskräck borde frikopplas från en kärnkrafttyp (generation II) som är pensionsfärdig. Och framför allt se till att kärnkraft kvarstår som en statlig angelägenhet främst. Om en koldioxidskatt utgår från ett förhållande 1:15 är det mer än uppenbart att vindkraften måste beskattas hårdare och ges högre kostnader. Slut parantes.]

Avslutningsvis. Det har varit känt tämligen länge att stora vindkraftparker bromsar upp luftmassorna och på så vis påverkar klimatet lokalt, bl.a. genom att temperaturen ökar. Vad som framkommit på senare tid, är att påverkan även kan ske globalt. Parallellt, den kraftiga strömbildningen påverkar luftlagren i atmosfären (se bild överst i inlägg, Vattenfall, foto Christan Steiness) med turbulens, virvelbildning, men även dim- och molnbildning. I takt med att kraftverkshöjd och rotorstorlek ökar, ökar påverkan. Idag finns drygt 3000 större vindkraftverk bara Sverige och globalt hundratusentals.

Människor har fascinerats av fenomenet ”fjärilseffekten”, som betecknar ett begrepp inom kaosforskning och kaotiska system. Begreppet bygger på teorin att en ytterst liten påverkan i en del av ett system kan få väldiga och oförutsägbara effekter i andra och avlägsna delar av systemet. En fjärils vingslag, på en annan kontinent, kan ha minimal påverkan på luftens strömmar, men ändå avgörande för att en orkan skulle kunna drabba en del av Europa eller Sverige, i ett senare skede. Idag skapar hundratusentals vindkraftverk massiv virvelbildning samtidigt som enorma luftmassor bromsas i samma process. Det är uteslutet att detta inte skulle påverka väder och klimat, lokalt såväl som globalt. Ökar antalet lågtryck, orkaner och tornados, kan det således finnas ett orsakssammanhang. En vetenskaplig modellering är ett oerhört komplext arbete, men med allt mer sofistikerade och detaljerade klimatmodeller finns i dag förutsättningar att applicera detta på forskning och simulering av stora vindkraftsystems påverkan globalt. 

Forskningsrönen från David Keith, Harvard University, har i ovan nämnda sammanhanget varit väldigt intressanta, dels för att energiuttaget i stora vindkraftparker är betydligt överskattade (absorption vindenergi och vindskuggningseffekt), dels för Keith´s teorier kring påverkan i klimatet lokalt såväl som globalt till följd av storskalig vindkraftexploatering. Keith´s och andra forskares fortsatta forskning måste följas noggrant framgent. Ett reportage i Jämtlandsnytt belyste http://www.svt.se/nyheter/regionalt/mittnytt/vindkraft-kan-paverka-resultatet

Skulle det visa sig att extremerna i väderlek, liksom i klimatförändringar, förstärks av omfattande global vindkraftproduktion, kommer mänskligheten tvingas överväga nya banor och andra strategier för s.k. förnyelsebara energikällor. Vind kanske är menad att blåsa fritt utan mänsklig konstruerad mekanisk roterande intervension. Utnyttjande av solenergin kan i det hänseendet vara en betydligt bättre ingång. I sig föremål för samma vetenskapliga komplexa  globala prövning. Samtidigt ser vi en rad nya spännande forskningsfält, t.ex. Carbon Engineering, för att hitta metoder att binda luftens koldioxid.

Det finns alltså en mängd goda skäl för ett moratorium, ett tillfälligt stopp, för fortsatt vindkraftutbyggnad, för utvärdering av hitintills driftsatt vindkraft, nationellt, kombinerat med en forskningsöversikt över lokala, regionala såväl som globala miljö- och klimatkonsekvenser. Sammanvävt med en socioekonomisk ansats med lands- och glesbygdsperspektiv på hållbar utveckling. Agenda 21 verkar  nämligen slumrat sött i inte så få kommuner.

I ett kommande inlägg ska jag försöka titta lite närmare på några lokala projekt i Södra Lappland, i backspegeln såväl som i kikaren. Storrotliden kommer då i fokus precis som Fjällberg och Stöttingfjället.

(Uppdatering 22/2, kompletterande statistik från Energimyndigheten produktionsvariationen vindkraft relativt installerad effekt 2013 PDF med en följande kommentar från bloggförfattaren)