Miljonlånet till Cloudberry och bröderna Grimms sagor

I en fullmäktigedebatt, när undertecknad redovisade synen på miljonlåns-”ärendet”, dels i en inlaga, dels detaljerat i en partiblogg, https://politisktalternativ.wordpress.com/2011/05/22/ett-forsok-att-redovisa-cloudberryarendet-del-1/ så blev omdömet från kommunstyrelsens ordförande att trovärdigheten var i klass med bröderna Grimms sagor. Kanske var det andra inlägget som väckte så mycket anstöt att återberättelsen förpassades till sagans värld. https://politisktalternativ.wordpress.com/2011/06/21/del-2-cloudberry-ett-arende-som-i-varsta-fall-aldrig-funnit/

Formellt sett prövades aldrig miljonlånsärendet, som ett nytt ärende under sammanträdet, det bubblade upp plötsligt i ett detaljplansärende gällande Kittelfjäll. Min kritik i kommunstyrelsen då, som jag för övrigt satt som ledamot i för första gången någonsin, var omfattande, mitt ifrågasättande torde varit besvärande. Ett återremissyrkande, uttalade jag. vilket jag aldrig återtog. Det försvann. Inte en rad i protokollet, inte heller hade jag enligt protokollet yttrat mig. På pappret ser det ut som om jag tigit mig igenom ”ärendet” och beslutet –  och ställt mig bakom allt. Ärendeavslutningen var så forcerad och svajig, att jag inom mig bara skakade på huvudet. Jag hade även krävt en protokollanteckning, att ärendet skulle beredas djupare, men som synes i protokollet varken sa jag eller yrkade jag något.

Formellt bär jag ansvar för vad som skett. Jag misslyckades kapitalt med att ta ansvar. Och blev delaktig i något som jag aldrig trodde mig kunna bli delaktig i. Här kommer för en gång skull den politiska kulturens kärna upp till ytan och visar allmänheten, skattebetalarna, hur saker kan ske, bortom all sans. För i enighet, måste alla utkrävas ansvar, alla partier ställa sina egna mot väggen. Och när sker så? Enighet kan verkligen vara en sköld.

I dag framstår verkligen allt som en saga, en mörk saga. För än idag är partiföreträdare inte överens om lagligheten i varken miljonlånet eller Clodberrys nyemission som kommunen skulle delta i med ett flertal miljoners insats. Den sistnämnda med stora frågetecken från min sida, då Cloudberrys fastighetsinnehav var ett luftslott, köpekontrakt fanns på flera större fastigheter men de var aldrig betalda (lagfartsärendena var vilade på inskrivningsmyndigheten). Även nyemissionshistorian blev föremål för överklagande till förvaltningsdomstolen.

Miljonslånsärendet fanns inte skriftligt, det skulle ändå direktjusteras och miljonen sedan direktutbetalas på minuten. Att allt var riggat och klart, står bortom allt rimligt tvivel. Idag undrar jag hur jag blev delaktigt i ett så märkligt beslut som detta. Miljonlånet var av principiell karaktär och kommunstyrelsen överskred sina befogenheter, men det betecknades även av förvaltningsrätten som ett otillåtet företagstöd: ”Mot bakgrund av klagandenas uppgifter om det aktuella företaget, som är oemotsagda, finner förvaltningsrätten att beslutet om lån måste ses som ett stöd till en enskild näringsidkare”

En del tycker nu att mediabevakningen varit förvånansvärt tyst när miljonen nu är konstaterat som förlorad. Jag instämmer. En mindre notis fanns i Folkbladet efter fullmäktige 26/4 2015 då frågan ställdes och Åke Nilsson svarade att miljonen är borta. Min förvåning är att detta inte blev någon debatt kring, just själva ansvarsfrågan. Det var verksamhetsåret 2014 som miljonen konstaterades vara förlorad vilket kommunstyrelsen bär ansvar för. Förvaltningsdomstolen upphävde ju beslutet. Så ansvarsbefriades kommunstyrelsen vid fullmäktige i april 2015. Att inte kommunrevisionen på något vis reagerade kring detta, är faktiskt förvånande, då miljonen diskuterats varje år, som varande en kortfristig fordran (återkommenade ifrågasatt som säker eller osäker). Nu vet vi. Noll kronor.

För en återblick på omfattande mediareaktionerna i maj 2011, då förvaltningsdomstolen kom med sina ”fällande” domar, kan man läsa följande:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=109&artikel=4491966 Där Åke Nilsson (s) är kritisk mot dom om lån, och han delar inte förvaltningsrättens uppfattning. Och förespeglar överklagande till Kammarrätten, ja, hur blev det med det, blev det en ny dom?

http://www.vk.se/540581/forvaltningsratten-upphaver-miljonlan Min kommentar är här, om beslutet nu upphävdes, varför återkrävde kommunen inte miljonen direkt? Detta påminde jag om, efter domen i maj 2011, men ingen gjorde en ansats att omgående försöka återkräva miljonen. Det tog anmärkningsvärt lång tid att komma till skott, att försöka ”rätta till” vad som sades vara så angeläget.

http://www.folkbladet.nu/253691/ett-markant-brottmot-kommunallagen?mobil

Slutligen http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vasterbotten/gladje-over-cloudberrydom där Jonny Kärkkäinen (kd) uttalar sig om olagligheterna.

I dag är det förvånansvärt tyst. Fyra år är kanske för lång tid för massmedias och politikens minne. Den bröderna Grimm-saga som jag tycker Vilhelminapolitikens värsta dikeskörningar främst liknar, är sagan om Haren och Igelkotten. Där en kapplöpning mellan djuren om och om igen slutar med att Igelkotten vinner. Haren ger sig inte. En gång till, utmanar han. Den 73: gången dör Haren av utmattning. Precis så är det med sanningen kring miljonlånet, nyemissionen och fallet med Regnbågens kostnadsrusning och absurda ansvarsjakt (som fortfarande är ett ärende i Vilhelminapolitiken då omprövningar och överklaganden fortsätter på allt högre prövningsnivå efter hela fyra år). Vilhelminapolitiken gör aldrig fel och vissa politiker ska punktmarkeras till dess de faller av – utmattning.

Och sanningen har i Vilhelmina alltför många gånger dött av utmattning. Tänk om detta fenomen kunde upphöra. Ruta ett är efterlängtad.