Igår satt vi många timmar och diskuterade kommens budget. Det är verkligen inget trevligt arbete, men något som tyvärr måste göras. Någonstans har man gjort fel, säger inte att det är enbart på kommunal nivå utan även riksdagen har ett finger med i spelet. Och vi vet väl alla hur det ser ut där. Så nu blir det att ladda till KFM nästa vecka, intressant säger jag bara.

Vaknade med ett leende på läpparna i morse. Solen skiner och barnen är glada. Till och med gubben vaknade med ett leende på läpparna. Kan det bli så mycket bättre. Har nu avslutat frukosten, så nu ligger det på schemat att klä på barnen så att dom kan gå ut. Tror jag ska sätta mig med renhornen en stund innan allt folk kommer. Jag har ju upptäckt en ny hobby, sen hur mycket jag kommer att kunna utföra det får vi se. Att sitta och säga och slipa och forma saker i renhorn, hur roligt som helst. Och ju mer man tränar ju duktigare blir man sägs det. Vi får väl se. Har i alla fall lyckats göra nya handtag i köket av horn.

HÄRLIGA TIDER!!!!

Idag hade vi ett sista farväl av vår kära farfar. Det är aldrig trevligt med begravningar, trots att dom levt ett långt och härligt liv. Trots detta så va hela dagen fylld med värme. Träffade många som man både aldrig har träffat och dom som det va länge sedan man träffade. Det blev en lång dag, innan vi äntligen lämnade Vilhelmina bakom oss njöt vi av en god middag hemma hos svärföräldrarna. Har packat iordning min demo väska så att den ska vara klar tills i morgon. Förutom det så invaderas grundsjö av människor i olika kalibrar. Då ska vi bjuda på älgskav på murrikkan tillsammans med potatis och lite grönsaker.

En tanke slog mig igår kväll, ett obehag kryper längst ryggen.
Vi fick den stora förmånen att få känna Jocke i 7 år, han blev 37 år ung, han föddes 1970 och somnade in 2007, en siffra återkommer hela tiden. Sen slog det mig, jag fick möjligheten att lära känna Jan-Gustan, farfar, i 7 år, han föddes 1927 och begravningen ägde rum den 27. Sedan unga år har jag alltid haft siffran 7 i mitt huvud, att det på något vis skulle vara ett turnummer för mig. Har man spelat på något så har alltid siffran 7 varit med. Men så är inte fallet nu. Jag räknar dagar och minuter tills den dagen vi har kommit in på vårat 8:de år tillsammans. Vill inte att nått med 7 i sig ska förekomma. Är jag bara dum som tänker/känner efter för mycket? För att denna siffra förekommer allt för ofta kan inte vara en slump, eller?

Ja nu sitter man hemma i sin ensamhet och bara njuter av lugnet. Dock har dom senaste timmarna inneburit en del springande, men inget som jag klagar på. Har hunnit med 2 långpanne kakor till begravningsfikat på fredag, dessutom skurit upp en hel massa älgskav tills på lördag. Efter det så väntade en lååång och härlig dusch. Inte varje dag som man inte har två små gryn som står på andra sidan och ska försöka kämpa sig in. Alltså blir det inte många minuter i duschen. Ska nu släcka ner och hoppa i säng, imorgon väntar en spännande dag i socialnämnden.

Självklart, nu när man har suttit inne i x antal dagar och tittat på solen så försvinner den när man får vara ute. Igår va vi ändå ute i ett par timmar, gjorde upp en brasa på baksidan och grillade lite till lunch. Sen gav jag mig på att skotta fram sandlådan, va nog bara en eller två meter snö på den. Men att se glädjen i stor pojkens ögon gjorde det värt det. Inte nog med det, sen gav jag mig på skottningen av taket igen. Hann väl med halva framsidan, sen va krafterna slut. Dagen går åt till att packa ihop saker till en vecka i stugan. Ska bli så skönt att komma iväg en sväng, håller tummarna att vi får se solen lite i alla fall. Men först lite möte idag.

Mycket hände under några få dagar.

Ja det va ju då inte för intet som man gick hemma och oroade sig för Liam. Så nu är det en väldigt trött, men dock tacksam, mamma som sitter här och skriver. Några provsvar, som vi skulle invänta, har fortfarande inte dykt upp. Det har näst intill kunnat sluta på vilket vis som helst. Nu väntar ett par sköna timmars sömn!!!

Det finns väl inget som smärtar lika mycket hos en förälder som när ens barn är sjuka. Man känner verkligen hur det skär i hjärtegropen. Inatt stördes min sömn allt för många gånger av en hostande liten kille. Det kom som i vågor, som attacker. Ibland blev det så häftigt att han nästan inte fick åt sig andan. Och sånt tycker jag verkligen är hemskt. Vi har fått prova oss fram med olika host mediciner. Men ingen av dem verkar igentligen bita. Och efter rådfrågning med en läkare så konstaterade vi att det finns inget annat som vi kan ge honom. Hoppas verkligen att han slipper hosta i natt, och att inte febern kommer tillbaka. Ja ingen har väl igentligen påstått att det är lätt att ha barn, varken för kropp eller själ.

Nu har jag en liten illbatting som står och slår mig på rumpan och ropar tjockis. Ska ge han en omgång, springa ner i tvättstugan och sen blir det sängen för oss.

så kommer här adressen till den roliga sidan där du kan göra en makeover.


www.taaz.com


Testa gränserna och bjud dig själv (och andra) på ett gott skratt!

Gårdagen gick hur bra som helst. Fick med mig jätte bra betyg från läkaren och sjukgymnasten på mitt knä. Ludwig skötte sig jätte bra hela dagen. Inga sura miner alls. Och så underhöll han i varje affär med sin vackra sång. Så efter en låång dag skulle det bli skönt att komma hem och lägga sig under täcket. Dom planerna grusades ganska snabb när vi upptäckte att Liam har fått tillbaka sina utslag. Bara att hoppa in i bilen igen och ner på sjukan. Så idag har jag återigen fått sitta på sjukan med Liam. Dom vet inte exakt vad det är som gör att han får dessa utslag, men nu har vi fått en remiss så att vi grundligt kan göra en utredning på det. Man blir så less och ledsen när det hela tiden ska vara något. Att det aldrig ska ta slut. Så nu har jag en liten son som ser ut som en prickig falukorv, han är verkligen prickig över hela kroppen. Så länge han inte lider av det är det väl ganska så lugnt. Men det hade nog varit bättre om han sluppit det helt och hållet.

Ja hur många av oss har inte suttit och bläddrat igenom tidningar i jakt efter en ny frisyr. Satt igår och letade lite mest på skojs skull när jag hittade denna sida. Hur roligt som helst. Original kortet är helt utan smink och med uppsatt hår. Och se så mycket man kan göra. Ja teknikens under, allt kan man då göra.

Så vad tror ni då?
Skulle någon av dessa frisyrer passa?

Tårtan till barnkalaset.

Lägger in en liten bild på den j***a tårtan som jag kämpade ihop till Ludwigs kalas. Ser inte så märkvärdig ut, men ack va jag kämpade med marsipanen.

Nu väntar en fullspäckad vecka. Allt i från fullmäktige grupp möte, socialnämnden, 18 månaders kontroll och ett besök på Idrottsmedicin i Umeå. Att sitta stilla och vänta på att man ska bli helt frisk existerar inte. Dessutom så kryper det i hela kroppen. Dom senaste dagarna har nog varit värst för Ludwig, han som blev frisk först. Men det ordnade sig när han fick åka till morfar och gänget en sväng. Och tro inte att man har hört ifrån honom. Provar man att ringa och hoppas på att få prata med honom får man bara en sak till svars. Jag har inte tid. Uppe i bäcken trivs han som fisken i vattnet, och inte då bara för att han är där utan allt underbart sällskap som han har. Och det har en förmåga att bli han som är i centrum, och då trivs han ännu mera. Så stora prinsen kommer hem imorgon med Sandra och Alex, får nog hålla tummarna att han vill stanna här när dom kommer. Men sen så har han ju nått mycket roligare att se fram emot. Att få följa med mamma och moster till Umeå en hel dag. Då ska jag försöka att hitta på så mycket roligt som vi bara hinner med. Håller tummarna för någolunda väder i alla fall.

Nu har man sprungit med tvätten hela dagen, så jag ser verkligen fram emot att få krypa till kojs.

Fjärde gången gillt typ. Dom tog nått prov på lillebror, men det va någon odling. Så det har vi inte fått något svar på. Idag när det va min tur så ville dom ta ett halsprov, ja vad tror ni att det visade! Halsfluss!!! Min älskade syster har precis hämtat ut medicinen åt mig så att jag ska kunna köra igång redan nu. Detta med halsfluss påpekade jag redan i lördags när vi va in med Ludwig. Men inget hände. Vet inte om det har gått att stoppa att vi alla åkte dit. Men men, antar att det är bara att se glad ut och äta sin medicin.

Ja det va ju för bra för att vara sant. Att jag skulle klara mig från denna sjuka. Insåg mitt på dagen igår att nu fanns det ingen återvändo. Jag och barnen lämnade allt och la oss i sängen redan vid 18 tiden. Men fy vad jag har hostat inatt, och Liam har hostat. När Liam vaknade vid halv sju i morse kändes det som att någon hade rispat upp min hals och kämpat med att trycka ut mina ögon. Så nu är det min tur att åka på sjukan och få medicin. Så hus och hem får falla sönder, bara vi klarar oss fram till helgen. Om ändå vi alla hade varit sjuka samtidigt, Ludwig håller det på att vara bra fart på och Liam är lite mitt i mellan. Medans jag bara vill ligga under täcket i sängen. Huvva.

Natten har inte varit rolig, tror inte att det har blivit allt för många timmar sovit. Inatt slog hostan till, både Liam och Fredrik har hostat så hela huset har skakat. Ringde och fixade tid åt dom båda idag, och som befarat så måste dom båda äta en kur antibiotika. Försökte stöta på om ändå inte även jag skulle få en kur, eftersom det verkar vara nått som smittar. Men icket. Hämtade ut en stor påse med medicin på apoteket. Väl hemma så inser jag att det är en väldigt liten flaska som Liam har fått, räknade lite på det och insåg att det inte skulle räcka. Fick ringa och be dom att skriva ut mer så att vi skulle klara oss. När jag så skulle hämta ut det så frågade jag lite om varför dom båda bröderna har fått så olika styrkor. Då upptäcker vi att det är helt fel dos för Liam, det dubbla för mycket. Vad har hänt om jag har matat i honom det dubbla i 10 dagar? Helt klart så kommer det är bli en uppföljning på detta. Flera missar under en kort tid. Har nu även jag fått besvär med halsen, hostar hela tiden. Så man kommer väl att få åka ner igen imorgon och få lite medicin. Varför dom inte kunde fixa det idag vet jag ej. Så nu får huset rasa isamman, orken är slut, darlingen har åkt och jobbat, och allt är bara........

Man ska inte klaga, det finns ju dom som har det värre? Självklart finns det dom som har det värre, men jag kan väl inte mer än klaga på min situation. Det är den enda som jag känner till. Tänk va trevligt det hade varit att få skriva lite positiva saker. Men som det ser ut nu så verkar det vara långt borta. Hade tänkt att barnen skulle få prova att vara hos dagmamman i morgon, tror att det är någon som sitter och läser mina tankar och kastar negativa saker på mig. Efter att jag hade kört bort alla sopor, men hjälp av min syster, så tyckte jag att lillebroren kändes en aningen varm. Återigen fram med termometern, den visade 39,4. Så nu är det bara att börja om igen. Känner en lätt panik/ilska/frustration svepa över mig. Tycker faktiskt att det räcker med tråkigheter nu. Så imorgon får man upp och ringa sjukan igen. Varför dom inte gav Liam medicin samtidigt som Ludwig vet jag inte, han hade ju trots allt en sänka på 76. Fick mig en liten tankeställare igår när jag sprang runt som mest. Allt blev så 'obalanserat', hittade inte öppningarna till rummen ordentligt utan sprang in i alla kanterna. Ögonen levde ett eget liv. Å nu sitter jag mest och funderar på hur jag ska få alla minuterna att räcka till. Disken bygger berg på bänken, den rena tvätten svämmar över på sängen, dammsugaren och skurmoppen behöver motioneras ordentligt, men jag vet helt enkelt inte när jag ska få in allt på dagens alla timmar. Vill så gärna återuppta min träning igen, men det finns ingen tid att komma ifrån, och ingen hjälp med att lägga upp ett nytt anpassat program. Får hoppas på att när barnen har blivit friska att man kanske kan åka och träna i varje fall en gång i veckan. Då kanske man får den energi som man behöver för att klara resterande dagar. Ska prova på att göra ett försök med disken innan jag hoppar isäng, om nu mina armar vill lyda vill säga.

Som sagt, man slutas aldrig att förvånas. Fick klara direktiv att så länge det va inflammerat i lillebrors tå kunde dom inget göra. Nu när det äntligen gått över och vi fick komma så kunde dom inget göra om det inte var inflammerat. Suck. Skulle sen skynda mig ut och göra några ärenden, varav ett va att hämta ut mer antibiotika till storebror. Där va det skrivet från läkaren att han skulle ha 3 ml 3 gånger per dag, dock enligt ordinationer uträknat på vikt skulle han ha 5 ml 3 gånger per dag. Så jag fick snällt åka hem utan medicin och invänta. Tur att vi har sådan härlig personal på Apoteket här i Vilhelmina, hon kollade upp det hela och sen fick jag ett sms när jag kunde komma och hämta det. Och det blev då den högre dosen. Så nu rullar allt på igen.

Hur vet jag inte, men idag har jag haft oanade krafter. Har varit nere i källaren mest hela dagen och gått igenom i princip allt som finns där. Och säkerligen så har jag nog kastat hälften av allt som va inne i förrådet. Snacka om utrymme. Känner mig så nöjd så. Nu ska jag bara försöka komma på hur i fasiken jag ska få upp dom två sista sopsäckarna. Dom är så tunga att jag knappt fick ut dom ur matkällaren. Men det ordnar sig nog. Får kanske dela upp det i en massa små påsar, eller lägga en matta under säcken och dra den uppför trappen. Har jag bestämt mig för något så ordnar jag det, PUNKT. Blir att åka och låna en slägvagn imorgon och köra bort allt. Har gjort en egen liten soptipp utom bron, och det är ju inte så trevligt. När skräpet är borta blir det till att ta fram snabeldraken och den afrikanska bergskaktusen (skurmoppen fick det namnet när jag flyttade hemifrån och skulle få den i inflyttningspresent).

Men nu håller mina ögonlock på att vara alldeles för tunga. Ett sista litet ryck och sen snabbt ner i sängen.

Jag har haft det på känn, men eftersom det bara har varit en förkylning med feber så gör man inte så mycket. Igår fick jag nog, speciellt efter att storebror klagat på att det gjorde ont när han kissade. Fick det förklarat för mig att vanligtvis ligger man omkring 8, och Ludwig hade då äver 160. Skönt att få det bekräftat, dock följt av en svordom. Återigen blir det medicin i en massa dagar. Ska fly fältet en stund idag, passa på när man är två hemma. Väggarna kommer verkligen krypandes mot en när man har varit inne för länge. Förstår att det håller på att tära lite på dom små. Ska nu skynda mig och slänge ihop lite lunch och hoppas på att dom kanske äter lite idag. Det har som varit sparsamt med mat för dom små ända sedan i Onsdag.

Det är då lätt att hålla sig för skratt.