Imorgon har jag halkbana, ligger och vrider och vänder mig och det känns som hela kroppen skriker på hjälp. Jag har i hela min uppväxt tyckt att jag varit vuxen och nu när man står i startgroparna till vuxenlivet känner jag bara paniken komma och jag vill klamra mig fast i bebisnivån.

Jag förstår inte varför jag är så nervös inför imorgon, jag vet ju vart gasen sitter? Men ändå ska jag åma mig över alla möjliga senarium som kan lyckas inträffa: tänk om jag drabbas av en totalblackout? eller att jag får en nys attack i bilen, hamnar i ett hjulspår och sedan ner i diket? Tänk om jag glömmer bort skillnaden på gas,koppling och broms och bara sitter där? Nej usch så töntigt och ligga med så många tankar när jag vet att det kommer gå bra. Alla andra gör ju det?

1 månad kvar tills jag blir 18? Är det nu livet börjar? Pappa brukar säga att den bästa tiden är kring 25, då har jag i alla fall något att se fram emot.
Vi hörs imorgon, om jag inte ligger i en snödriva och halvgrinar.