Gud vad jag behöver en time out från vardagen ett tag nu! Känner hur jag skjuter fram alla måsten längre och längre, tills in i det sista. Har ekonomiprov imorgon och högtidstal på torsdag. Jag har så svårt att skriva ett seriöst tal till någons t.ex. bröllop när personen i fråga inte ens är där plus att det finns inte en möjlighet i denna värld att jag kommer ställa mig upp och blotta mig på någons bröllop. Men men allt som känns motigt är ju underbar träning.

Halkbanan gick riktigt bra och såhär efteråt blev det som du brukar bli när jag bygger upp den där typiska ångestmuren: ’Men va? var det såhär lätt?’. Känns så¨onödigt och gå med den där känslan i flera veckor innan över ingenting. Nästa ångestfyllda moment lär ju bli uppkörningen. Med den klassiska tanken som alltid slår mig:’jag skiter i det här och gör det någon annan dag’ men skam den som ger sig.

Efter halkis traskade jag o emil ner på stan där våra vägar skildes åt och jag träffade ida för att ta en kopp kaffe på Costas med min underbara Stefan och den engelsktalande Collin. Just i den sekund när jag satt där vid borde, pillade nervöst på kaffekoppen och förargade mig över min värdelösa engelska insåg jag hur bra utmaningar är för mig. Hur den mänskliga kroppen behöver tvingas till vissa saker, och att det faktiskt blir bra i längden.

Nu ska jag lägga mig och fortsätta läsa Carolien Wilfox bok som jag har kärat ner mig i så hörs vi imorgon.