Jag var också Farmors äldsta barnbarn, så vi hade något speciellt hon och jag. Enda nackdelen var att hon bodde i Småland, 100 mil från mig uppe i Umeå, så vi sågs inte så ofta. Men då vi sågs höll vi ihop.

Hon var en härlig kvinna! Inte tvekade hon att resa upp till oss då det var stor fest som bröllop, jämna födelsedagar eller disputation. Hon reste med min faster med BIL till Stockholm och tog flyg där ifrån. Även vid väldigt hög ålder. Farmor var glömsk de sista åren. Inte alltid förvirrad, mest glömsk. Då man ringde till henne skrev hon upp det i sin bok för att inte glömma bort det, till exempel.

Jag hälsade på henne sommaren 2004 och hade fått berättat för mig att hon mindes bäst om man tittade på gamla bilder från 40- och 50-talen. Så jag tog fram ett album och hon fattade ingen ting.

- Erika, varför tittar vi på de här bilderna? frågade hon. Vi har ju nyare bilder på dig och mig. Och nu är du här och jag vill prata med dig, sa hon. (Andra som hälsat på före mig hade mötts av något annat, lite mer förvirrat hos henne. Den här dagen var hon klar i skallen och jag vill tro att det var min och Farmors grej, det var vår stund).

Jag är så fantastiskt glad att hon reste hit upp till mitt bröllop, men mest glad är jag att hon kom upp då min Pappa fyllde 60 år så mina barn fick träffa henne och få ett fint minne av henne. Hon och barn var något speciellt vackert. Hon fångade deras intresse på ett sätt jag inte sett varken innan eller efteråt hos någon annan. Min dotter, som då var 4 år, satt med Farmor och pratade och samtalet gick något i stil med det här:

Farmor: Men vem är du, då?
Min dotter: Jag heter Tilde.
Farmor: Vems lilla flicka är du?
Tilde: Erikas
Farmor: Hur gammal är du?
Tilde: Jag är 4 år.
Farmor: Men vem är du, min söta flicka?
Tilde: Jag heter Tilde...

Samtalet fortsatte så i 40 minuter!  Och Tilde blev inte alls less!

Då hon gick bort, hösten 2004, gick det upp ett ljus för mig under minnesstunden. Min Farmor måste ha varit en ängel som gick runt på vårt jord! Alla pratade om min Farmor, deras Tant Maria, och alla hade så fina minnen från henne och alla tyckte att hon hade varit något alldeles särskilt. En ängel. Farfar gick bort för länge sedan och jag är säker på att han ordnade en fest för henne däruppe i himlen den dagen hon dog.

Idag är det den 11 februari 2011.
Farmor skulle ha blivit 100 år.
Jag fyller 41 år.
Numera kan jag inte ringa och gratta henne på födelsedagen.
Jag ringer till henne i himlen och så pratar vi en stund.

Nattåget var i tid i Västerås där vi bytte till ett regionalt tåg till Norrköping och dit kom vi också i tid. I Norrköping skulle vi ta X2000 till Nässjö - det var försenat 40 minuter. Orsaken var att tåget som skulle gå lite före det här hade gått tio minuter för tidigt! Vilket naturligtvis hade lett till att många missade sitt tåg och fick försöka hitta plats på det som gick senare. Enligt en kille jag pratade med - som inte hade fått en plats utan satt vid dörrarna - hade konduktören inte heller velat släppa på honom och några andra. Eftersom de inte hade biljett till just det här tåget. Men till det som gick tio minuter för tidigt... Hmm... hur tänker SJ här? Under resan fick vi höra många upprörda röster. Men det gick bra för oss i alla fall. Skönt det då vår resa tog 14 timmar!

Sedan skulle vi hem också. Vi skulle byta i Norrköping och i Västerås. Och det var redan tajta tider - några förseningar ville jag inte veta av alls. Vi ville ju inte missa nattåget hem! Men... tåget i Nässjö var redan 8 minuter försenat då det kom dit - om inget gjordes skulle vi missa de andra två också. Jag pratade med konduktören och berättade läget och undrade om han kunde se till att våra anslutingståg kunde vänta in oss - alternativt att vi kunde följa med ända till Stockholm och hoppa på där. Han skulle återkomma i högtalarna då han fått reda på hur vi skulle göra.

Efter ett tag fick vi veta att det var lugnt - vi kunde hoppa av i Norrköping som planerat. Men sedan började cirkusen - se skärmdump nedan från min Facebooksida:

Ja, ni ser ju att det var lite olika information på 4 minuter... Vi fick reda på att vi skulle komma till Stockholm kl 20 och kl 20.12 skulle tåget till Umeå gå:

Vi upptäckte på Stockholms C att Gothia Cup just slutat. Det var hur mycket folk som helst överallt och då tåget då äntligen kom hittade vi inte vår vagn! Det fanns inte med på det här tåget. Det skulle komma till Gävle! Och i Gävle skulle vi nu få sitta mellan kl 22 och kl 22.50. 

På den frågan fick jag inget svar via FB, men av en vänlig tjej som hade suttit fast en timme på grund av branden i Järna, som jag nämnde ovan. Jag skulle säga att det var mer eller mindre kaos i den här vagnen. Många var det som hade suttit fast på något av de tåg som varit tvungna att stå stilla. Jag hittade den här artikeln i Expressen och var glad att vi hade sluppit det i alla fall. Vi hittade en pizzeria i Gävle där barnen fick nattmat. Och tillslut kom vårt riktiga tåg:

Nej, det blev inte någon lugn natt. Ungdomarna hade jätteroligt utanför vår kupé, de spelade musik så att det vibrerade i min sängslaf där jag låg, barnen blev irriterade - men de kunde tack och lov somna tillslut. Det kunde inte jag. 

20 minuter senare tystnade de. 3,5 timme efter det väckte konduktören oss och sa att vi snart skulle vara hemma i Umeå. Måndagen var en väldigt trött dag! Jag tror det kommer dröja rätt länge till innan vi åker tåg igen.

Men jag måste verkligen berömma barnen som inte klagade alls och nästan inte alls bråkade med varandra under den här resan!

Ni var superduktiga!

Sol, bad och vila  är vad vi ägnat oss åt under den här tiden. Då vi kom till ön, tisdagen efter midsommar, var det inte så mycket turister alls där, vilket vi tyckte var skönt. Stränderna var rymliga och skuggplatser var inte svåra att få. Högsäsongen startade på söndagen efteråt och livet blev ett helt annat. Stranden närmast vår lägenhet var plötsligt belamrad av folk, kändes det som så vi höll till på andra ställen, lite mer svårfunna och där var det lugnt och stilla.

Då vi kom till Split på hemresan och hittade en strand där insåg vi hur fantastiskt bra vi haft det. Där var stranden fullkomligen belamrad av folk, det luktade avlopp och urin och sololja flöt på vattenytan. Vi har badat i rent vatten, så salt att man flyter av sig själv :)

Jag säger Hejdå till Vis och Komiza och hoppas att vi ses igen! Och konstaterar att det ändå är rätt skönt att vara hemma igen. Sova i sin egen säng, slappa i sin egen soffa och dricka sitt eget kaffe.

Till veckan ska jag jobba och hoppas att mina kontorsmöbler har kommit. Blir nog att skruva ihop dem till en början i alla fall.

Nu håller vi som bäst på att förbereda oss för semestern. Jag, mina barn, min särbo och hans barn åker med nattåget i natt till Stockholm och i morgon eftermiddag bär det av till Kroatien. Det ska bli så underbart skönt, mysigt, härligt, spännande och roligt! Har den senaste veckan hållit koll på väderkartan för stället vi ska till och det ser riktigt bra ut.

På kartbilden nedan har jag markerat var vi ska. Ön heter Vis och stället Komiza. Nu ska här njutas! 

Big Papa under VIPUTMANINGEN 2009

Förra året lyckades det här gänget samla in nära på 40 000 kronor! Pengar som oavkortat gick till Öppen Gemenskaps viktiga arbete för socialt utsatta barn och vuxna i Umeå. Totalt samlande VIPGALAN in 250 000 kronor 2009. I år ska vi slå den summan, har vi tänkt! Om Big Papas upplevelse kan man läsa i hans bloggarkiv under 2009/september. Även Jan Nilsson bloggade flitigt under sitt deltagande. Utmärkande för alla som deltog var att de fick en massa tankar och funderingar under de här timmarna och de hade de inte räknat med, men kände sig rikare med dem.

Nu har jag skickat ut en inbjudan till ett antal profiler i stan - mer eller mindre kända. Jag hoppas på ett stort och varmt gensvar! VIPGALAN gör nämligen skillnad.

I morgon börjar jag på nya jobbet! Ska bli verkligen roligt och spännande :-)

Sonen sa då:
"Mamma, nu är du ju ÄNNU MER pinsam! Gå nu!"

Men han log då han sa det och han var inte jättegenerad. Det tar jag som ett tecken på att det inte var superilla i alla fall!

I kväll vid kvällsfikat tog jag upp den här händelsen och la fram det ur mitt eget lilla perspektiv:
"Men inte är jag så jättepinsam ändå? Visst är jag lite gullig och ungdomlig i alla fall?"

Sonen höll på att skratta ihjäl sig!

"Du är ju knäpp, du. Och så ser du ut sådär!" (jag hade lyckats sätta upp allt hår och hans bild av mig var rätt fånig; skallig och med ett stort leende i hela ansiktet) och han skrattade så han höll på att trilla av stolen då han skulle imitera mig.

Jag tar det som ett tecken att min pinsamhet ändå inte är på gränsen till superjobbig. Jag tar det som ett tecken på att jag är sådär gulligt ungdomlig. Och lite charmig. Hehe!

Jag har under den här tiden tittat på min telefon, för att liksom tala om för den att den skulle ringa. Varje gång den ring har jag hoppat till och besvikelsen har varit stor då det var andra samtal... I och för sig från trevliga vänner, men jag ville ha ett besked om jag har jobb eller inte. Det är en oerhörd stress att inte veta, har jag känt under den här tiden.

I går eftermiddag ringde den av referenterna som var sist ut att bli uppringda av den tänkte arbetsgivaren - idag har jag mycket intensivt tittat på telefonen för att den skulle ringa med ett besked.

För en timme sedan kom samtalet:
- Vi vill gå vidare med dig. Vi tror att du med din energi och kunskap om sådant som vi inte kan så bra kommer tillföra mycket nytt i vår organisation. Välkommen! 

En sten faller från bröstet, tårarna är svåra att hålla borta och en fantastisk skön känsla infinner sig i min kropp.

Ett GRATTIS ERIKA är på sin plats! ;-) Jag har verkligen kämpat och kämpat och trägen vinner.

KRAM från en lycklig 
Erika
 

Idag, 14 år senare, skrattar vi åt det här citatet. Internet har blivit en del av vår vardag, det är ett enormt verktyg i våra arbeten, barnen använder internet i skolan, vi umgås med vänner och bekanta över nätet och internet har gjort det möjligt att spara tid, i motsats mot vad Ines Uusman förutspådde på 90-talet. Under de senaste åren har också det vi kallar för "sociala medier" eller "nya medier" slagit ner i våra liv som en bomb. Om vi tar Facebook, som bara är ett av väldigt många communities, så finns bara i Umeå kring 50 000 konton registerade på Facebook - det innebär att nästan varannan umeåbo finns där på något sätt. Och vi ställer oss frågan: "Hur klarade vi oss innan internet?"

Idag vill vi kommunicera med varandra mera. Om vi ska köpa någon pryl, åka ut och resa, gå på en konsert eller annat vill vi veta vad andra som gjort det vi ska göra säger och tycker. Vi vill prata med andra kunder. Vi vill inte enbart köpa säljarens information som ofta är en envägskommunikation. Vi vill ha en tvåvägskommunikation idag. Och den finns i forum, bloggar, communities - nischade eller inte. Vi hittar det vi vill hitta ganska så enkelt idag.

Här är en intressant film i ämnet. 

Men ibland kanske vi borde stanna upp i vårt internetliv och surfa in på www.slutet.se ;-)

 Utslagna, men lite morgontrötta

En brusande Tvärå

Knoppar på väg

(Ber om ursäkt för kvaliteten på bilderna, hade endast mobilens kamera till hands.)

Med det här önskar jag en alldeles fantastisk dag!

"XXX (persons namn) just answerd a question about XXX (persons namn)
Here are some other questions you can answer about XXX (persons namn)

1; Tror du att XXX (persons namn) är oskuld?
2: Tycker du att XXX (persons namn) är het?
3: Tycker du att XXX (persons namn) är snygg?
4: Tycker du att XXX (persons namn) är söt?
5: Skulle du hångla med XXX (persons namn)?"

Mina inlägg om pressetik lockade, verkligen! Det var roligt att skapa debatt - jag hade en livlig debatt på Facebook i de frågorna. Även Ingvar Näslund, ansvarig utgivare på VK, hörde av sig i en kommentar där han skrev:

"Hej Erika

Jag tycker att du har rätt. Vi har lyft frågan här hos oss och vi jobbar med att hitta en bättre lösning vid den här typen av nyhetshändelser.
Ibland kan viss information bli allt för närgången. I fallet med bråket i Vännäs var den det.

Vänligen
Ingvar Näslund
Ansvarig utgivare VK"

Ha en fin Första Maj! Vädret till trots!

Jag är projektledare för VIPGALAN, som i år går av stapeln den 4 september. Vi har anslutit oss till en tävling som Gemensam Styrka har där ett bidrag kan vinna 100 000 kronor, fyra andra får också priser.

Det enda som behövs är ett klick per person och dygn - nu återstår bara drygt ett dygn av tävlingen och vi behöver alla röster vi kan få. Det är de som ligger i topp 20 som kommer bedömas av  en jury.

HÄR röstar du på VIPGALAN. Hjälp oss också att sprida länken till så många du känner! Fram till i morgon lördag kl 21 kan man ge sin röst.

TACK FÖR DIN HJÄLP!

Och så önskar jag en skön Valborg - trots det kylslagna vädret ute!

1) Nej, jag förespråkar verkligen inte alls censur! Däremot undrar jag vari allmänhetens intresse ligger för att veta VAR ett brott, som är av privat karaktär, skett.

2) Yttrandefriheten är enormt viktig! Jag är en stor förespråkare av den lagen, liksom Offentlighetsprincipen. Öppenhet är något väldigt bra.

För att ha på fötterna då jag säger att det i pressetiken står att man ska värna om den personliga integriteten gick jag till PressOmbudsmannens hemsida och hittade det här:

Respektera den personliga integriteten

7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

8. Iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök särskilt av hänsyn till anhöriga och vad ovan sagts om privatlivets helgd.

9. Visa alltid brotts- och olycksoffer och deras anhöriga största möjliga hänsyn.
Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga.

10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

Var varsam med bilder

11. Vad som i dessa regler sägs gäller i tillämpliga delar även om bildmaterial. (lite högre upp som punkt 4 står att läsa: Slå vakt om den dokumentära bilden. Var noga med att bilder och grafiska illustrationer är korrekta och inte utnyttjas på ett missvisande sätt.)

12. Bildmontage, retuschering på elektronisk väg eller bildtext får ej utformas så att det vilseleder eller lurar läsaren. Ange alltid i direkt anslutning till bilden om den är förändrad genom montage eller retusch. Detta gäller även vid arkivering.

Hela listan med pressetiska regler hittar du här. 

Bryter då inte vk.se mot de pressetiska reglerna i de nämnda artiklarna? Jag anser det. Och det är allvarligt.

vk.se har sedan ett tag kopplat upp sig mot google maps - jag antar att det har lite att göra med att man vill optimera sig rejält mot Google. Men jag undrar hur de har resonerat i användandet av kartorna? Har det låtit så här kanske:
"Då vi inte har en bild till nyheten ska kartor användas. Det är snyggare med en bild - vilken som helst - än utan". Som det är nu används kartorna nästan hellre än en bild.

I skrivande stund ligger det på första sidan en nyhet om ett lägenhetsbråk i Vännäs. Där är det en bild på en polisbil. I texten får vi också veta på vilken gata bråket äger rum. Då jag klickar på nyheten byts bilden på polisbilen ut mot en kartbild som visar var gatan ligger. (Medan jag skrivit det här inlägget har gatunamnet tagits bort från texten och nu finns både en bild på polisbilen och en kartbild som pekar ut gatan).
Mina frågor kring nyheter likt den här:
Varför måste man vara så väldigt exakt i rapporteringen? Varför räcker det inte att skriva "I Vännäs" och sedan strunta i att precisera VAR?   

Igår kväll läste jag om en dom som fallit i Tingsrätten. Det handlade om ett par där kvinnan ansåg att hon blivit våldtagen av sin sambo, sambon menade att kvinnan varit med på noterna. Han friades. Till den här artikeln är det också en kartbild. På kartan är en plats i Umeå markerad. Som läsare förmodar jag att platsen som är markerad är där paret bor, bodde eller så är det platsen där en av dem numera bor.
Mina frågor kring nyheter likt den här:
Varför känner man på vk.se:s redaktion att det är viktigt med en kartbild här? Räcker det inte med att rapportera om domen? Frågan VAR brottet skedde eller var de bor är väldigt irrelevant då det i det här fallet rör sig om en privat sak och inget som allmänheten borde akta sig för. (Jag noterar även att min artikelkommentar i ämnet som jag skrev i går kväll fortfarande inte har publicerats, medan kommentarer som skrevs efter min blivit det).

Jag ser en väldig risk med det här. Där brott begås finns det väldigt ofta en massa tragik bakom. Och jag tänker att folk i allmänhet kan få för sig saker och börja trakassera de som av en kartbild verkligen blir väldigt utpekade. Igår kväll då jag hade läst artikeln om killen som blev friad la jag upp länken på Facebook och fick kontakt med en vk-medarbetare som sa att han inte alls trodde att det var parets bostad som var markerad. Då undrar jag: Vad är det då som ÄR markerat på kartan? En plats, lite var som helst i Umeå? Och vidare undrar jag: Vad är vitsen med det? 

Jag är journalist och jag vet att det här med att vara tydlig är viktigt. Men det måste vara nån måtta på tydligheten, anser jag också. Det finns pressetiska regler att följa, man ska inte hänga ut folk i onödan, vilket jag anser att man verkligen gör sådana här gånger. Är det dessutom så att man markerar en plats, lite var som helst i Umeå bara för att artikeln ska ha en bild, så är ju tydligheten oerhört otydlig.

För att jag ska kunna förstå det här tror jag att jag behöver en förklaring - väldigt långsamt, pedagogiskt och tydligt.

Lämna gärna en kommentar med dina synpunkter! Jag undrar om jag är ensam om att resonera så här eller om jag rent ut sagt är överkänslig. 

Uppdatering kl 16:00
Nu har kartbilden tagits bort i artikeln om bråket i Vännäs.

En arbetssökandes dokument; CV, ständigt nya personliga brev att skriva, kalender och mejl

På fredag är jag kallad till en anställningsintervju!

Känns väldigt bra! Håll tummarna för att det ska gå vägen!

Nu ska jag iväg till universitetet på en föreläsning med titeln Våga Vinna!

En underbar dag önskar jag Dig!

Då har jag ju valt rätt yrkesbana då! Här kan du göra ditt test om du vill. Jag tycker sånt här är ganska skoj :-)

Aftonbladet har den här veckan och nästa vecka en kampanj de kallar Jobbresan där de reser runt för att finkamma vissa städer på jobb. Tyvärr kommer de inte hit upp till den norra landsänden, men det kanske skulle vara lite för mycket begärt. Lite tips har jag ändå kunnat hitta där som är matynyttiga.

Jag har också märkt att på Facebook så kommer det nya sidor som handlar om att peppa folk att hitta arbete. Fansidorna Dolda Jobb, Jobb Direkt och Drömjobbet har vardera flera hundra fans som alla hjälper till med peppen, med att hitta sidor med tips och trick.

Min jobbcoach tipsade mig om att göra ett excelark med de kontakter jag har, som via sina egna nätverk kan tipsa om mig. Dolda jobb finns tydligen. De som inte annonseras ut, jobb som man får via kontakter.

Nu ska jag beta av den listan och jag hoppas att jag inom en snar framtid har - inte bara ett jobb  utan - drömjobbet!

Vi såg även vitsippor, men de såg liiiite ansträngda ut fortfarande. Om en vecka skulle jag tro - eller hoppas jag - att de ser lite piggare ut.

Heja Våren!  

Jag ska fortsätta spana efter Våren om några dagar. Måste ju se efter hur det går för "mina" vitsippor! :-) 

Idag tog jag itu med punkacykeln. Alltså, punkor på bakdäck är ett jävulens verk! Det gick bra med kedjan och alla de där kugghjulen, det är det som brukar krångla för mig. Men det gick bra. Problemet var - läs och häpna! - att få hjulet på plats! Det ville inte alls falla naturligt ner i skårorna. Och då jag väl fått ner det (efter mycket tid, möda och besvär), vad händer då? Jo, kedjan hoppar ur hela tiden!

Tålamod är inte något som undertecknad är känd för att inneha. Inte alls. Jag äger inte tålamod som egenskap. Sonen fick stå ut med mycket, där han var tvungen att stå bredvid som stöd i processen, kan jag meddela. Tillslut lämnade jag cykeln där på gården. Upp och ner. Rätt åt den, tänkte jag, att stå så. Upp och ner. Själv blir jag yr då jag står på huvud för länge. Så tänkte jag. Där fick den stå ett bra tag.

Och sim sala bim så funkade det! Hjulet på plats, kedjan som inte hoppar längre! Hurra och Halleluja! Tog en provtur för att kolla att det funkade. Nästa problem uppdagade sig: Hjulet sitter inte rakt! Vänder upp och ner på cykeln igen för att greja det - en baggis, trodde jag. Icket då! Hjulet vill sitta snett. Jag vrider det rakt, skruvar åt muttrarna, hjulet far snett. Gör om och gör om och gör om. GÅR ICKET!

Nu har jag gett upp.

Jag är less.

Jag har cykeln från helvetet.

Men helt bakdäck har jag i alla fall!

Jag har tidigare varit en som åkt på den så kallade "bönpallen" och har ett supersnyggt ställ i min ägo. Men jag har inte längre någon användning för det och det är bara dumt att det hänger i min garderob! 

Det är ett  sportställ och i herrstorlek 46, har hårda skydd på axlar, armbågar, knän och smalben. Är du intresserad av att köpa det? Eller känner någon som kan vara intresserad? Lämna en kommentar här!

...se vad jag fann!

 
Det är ju faktiskt BLOMMOR och inte endast blad! Den sista bilden är krokusar vid en husvägg. 

Nu är det inte långt borta! Vi i Västerbotten kan numera också stoltsera med att vi har växter som kämpar sig upp efter vinterns dvala! :-)

GLAD PÅSK!

Tjejer: Trevlig resa! Vi ses! 

"Förra gången" var i höstas. Det gick väldigt mycket över förväntan. Tre dagar med total seghet, det kändes som om allt gick i slow motion, men i övrigt utan större problem. Jag blev en storkonsument av ingefära som jag hackade i småbitar och hade under läppen. Funkade hur bra som helst, faktiskt! Behovet att ha något under läppen att suga på tillfredställdes - mycket ligger nog i själva vanan, tror jag. Det var bara dumheter att börja igen!

Nu är dosan full med hackad ingefära igen och jag är redo!

Håll nu tummarna för mig att jag håller det den här gången! Tanken att vara utan laster (ja, utom då kaffe) känns väldigt tilltalande och snart är jag sån! :-)

Men.

Jag vill att det ska gå snabbt!

Jag vill ha SOL, SOL, SOL i massor nu så det smälter och torkar upp liksom samtidigt! 

Folk som känner mig vet att det här med tålamod och undertecknad inte hör ihop. När jag väl känner vittringen av våren vill jag inte vänta - jag vill ha den NU! Och via Facebook får jag reda på att man längs Göteborgska Avenyn nu ställer fram för uteserveringar... Känns ju rätt så avlägset här, måste jag säga. Så här års är Sverige oerhört avlångt.

Här en återblick från i våras. I maj. Jag har sett ett liknande kort från 2010. Men från Skåne.

Vi tar en till så kanske Våren hör mig :-)

Men det finns mer saker också! En intelligent eldkorg som sommartid kan bli en piedestal, lådor för kompostering eller planteringar, spaljéer och skärmväggar. Allt gjort i cortenstål som i princip är evighetsbeständigt. Man kan elda och elda och elda i korgarna hur mycket som helst - de brinner inte upp som billigare varianter tenderar göra. Företag kan få sin logga med för att göra den mindre stöldbegärlig.

Har man ett offentligt rum och är rädd för skadegörelse och sabotage så har man tänkt även på det, faktiskt. Ljuspelarna, t ex, är förankrade djupt ner i marken och går inte att välta (eller man måste vara mycket kreativ om man ska lyckas med det), klotter går lätt att skrapa bort och ett nytt ytskikt av rost kommer fram efter ett tag. Rost, ja. Men det kommer inte heller att rosta sönder, bara bli ett ytskikt.

Intresserad? Kolla här för mer information! Eller hör av dig till mig erika@atopia.at

Och så grämer jag mig för att vi missade att lämna in lottokupongen i lördags! Tänk om vi hade vunnit de där 214 miljoner kronorna! Smaka på det: 214 miljoner kronor! Ja, man kan tycka att det är lite att ta i i överkant, det kan man tycka. Men tänk i alla fall! Skulder skulle betalas tillbaka, ett fint hus kunde köpas kontant, resor skulle inte vara några problem alls, barnen skulle få ett rejält startbidrag för vuxenlivet och visst skulle jag dela med mig till behövande. Men sannolikheten att just jag skulle dra in en så stor vinst är inte så stor. Samtidigt som NÅGON ju gjorde det.

Keep on dreaming, Erika.

Detta inlägg är kopplat till denna artikel på vk.se.

Två och en halv timme senare sitter jag nu med en varm, god och stark kanna nybryggt kaffe. Lite hallelujakänsla infinner sig i kroppen här :-)

God morgon! 

Efter henne kom Salem al Fakir. Han som genom Melodifestivalen har tagit Sverige med storm. Vi var många som ville lyssna och det var kö in till Idun där principen en ut en in rådde. Tillslut lyckades jag och mitt sällskap komma in. Och vilken konsert! Han är nog landets mest begåvade artister, skulle jag tro. Musikalisk som få och intelligent i sitt musikskapande. 

Sista låten var Keep on walking och jublet visste inga gränser.

Winhill/Losehill spelade på scenen för nya osignade band och gruppen är från Umeå. Vi också har bokat in dem till VIPGALAN 2010 och det känns riktigt bra. Här kan man höra dem och här skriver VK Nöje på sin Umeå Openblogg om dem. De här kommer gå långt! Det är jag säker på.

Jag tror dessvärre, liksom min kompis Ingela Hjulfors Berg, 
att alla sammhällen har ett Bjästa inom sig.
Att det här inte alls är unikt på något sätt.
Tyvärr! 

Vi vill att en våldtäktsman ska vara en hemsk person. En person vi inte känner. Vi vill att man ska kunna se på en människa om den är god eller ond. Det kan ju inte vara grannen! Eller gud förbjude bästa kompisen! Det är enklast så. Samtidigt får vi gång på gång på gång reda på att flertalet våldsbrott och sexualbrott begås av en person i offrets närhet och i hemmet.

Jag tänker på hur gärningsmannaprofilen, som togs fram i jakten på Hagamannen,
 såg ut. Proffs tog fram en profil som beskrev en enstöring, en asocial person, en person som förmodligen var i socialtjänstens omsorg. Man kunde inte alls tänka sig att det kunde vara "vem som helst" som begått de oerhört våldsamma övergreppen. Och så visade det sig vara en "helt vanlig kille", en pappa till två barn och sambo sedan många, många år.

Jag tänker på "Oscar" i Bjästa, han som nu är dömd för två våldtäkter i både Tingsrätt och Hovätt, och hans familj som är de som kampanjat för hans oskuld. Mamman och brodern som startat bloggar, som lagt ut filmer och bilder som visat hur fin kille han är. Som är de som också startat ryktesspridning på byn. Hur skulle jag själv reagera om min son gjorde något sådant? Skulle tigermamman i mig vakna till liv också?

Bjästa behöver inte mer hets nu. "Oscars" familj behöver hjälp för att kunna ta in vad som hänt och gå vidare. Kyrkan behöver förankra sig mer i samhället och ute i verkligheten som finns utanför den kyrkliga världen. Skolan och fritidsgården behöver stöd och hjälp för att handskas med dels sitt eget tidigare agerande, dels alla känslor som nu kommer att flöda bland ungdomarna och personalen.

Jag tror att det var nödvändigt att Uppdrag Granskning gjorde det här repotaget. Om de inte gjort det, om det inte uppmärksammandes, hade inte samhället med dess invånare kunnat gå vidare, tror jag. Då hade allt fortsatt som innan och "Linnea" hade inte kunnat komma tillbaka till sin familj så länge familjen bor kvar.

Jag hoppas verkligen att det lilla ångermanländska samhället kommer få all den hjälp det behöver. Det kan bara bli bättre nu!

Detta inlägg är kopplat till denna artikel på vk.se.