En natt vaknade jag med en helt galen smärta i huvet. Yrvaken försökte jag tänka men smärtan skar genom märg och ben. Jag som är en smärttålig människa tog och ringde sjukvårdsrådgivningen. Sköterskan frågade direkt om jag tagit tex Alvedon mot smärtan?! Nääeee det hade jag ju inte, jag kontrade med frågan om man inte bör veta vad det är för smärta man dövar innan man börjar proppa i sig piller. Sköterskan var lugn och gissade på att jag hade fått öroninflammation.

What?! Det är ju en "barnåkomma"?! Smärtan var så sjuk att jag inte kunde tänka. Jag hade inte varit förkyld, utan gått i säng och vaknat strax efter midnatt och där satt jag nu och ojjade mig och undrade om jag skulle ta ambulans in till akuten. Nej nej nej det fanns ingen som helst anledning för mig att besöka akuten förklarade sköterskan. Jag skulle ta alvedon och ringa vårdcentralen på morgonen. Tack och godnatt liksom!

Jag tog alvedon. Jag vankade runt. Jag tog pronaxen. Jag tänkte att jag höll på få en stroke eller en aneurysm. Så jag ringde sjukvårdsrådgivningen igen... Natten förflöt och jag var uppriktigt orolig för maken till galen smärta har jag aldrig varit med om. Runt 6-tiden bara försvann smärtan... Det var som bomull, det var frid.. Det var trumhinnan som slutligen brustit.

För att summera en lång historia: vårdcentral, antibiotika, vårdcentalen tre dagar senare, antibiotika inte hjälpt, akuten, träffa öronjouren, punktera trumhinnan. Ny antibiotika. Besök på öron. Väldigt risig. Det blev viktigt att hålla hålet i trumhinnan ÖPPET så jag blev ordinerad att tryckutjämna flera gånger per dag för att hålet inte skulle växa igen. Det var allt annat än roligt.

MEN något skoj hände i denna upplevelse. Varje gång jag tryckutjämnade och gjorde det rätt... så lät det som en partytuta i huvet. Faktiskt! Jag tyckte det var rätt festligt. Jag tryckutjämnade lite nu och då. Vid ett tillfälle satt jag i köket och "pep" i huvudet. Jag började skratta och berättade för min son att det faktiskt lät som en partytuta i mitt huvud. Han tittade på mig med sina stora ögon, ungefär som att jag vore en alien. 

"-Öhh... du.... det HÖRS!" sa han och gick iväg...

//a

Fem dagar innan mitt besök hos lilla j på IVA hade hon suttit bredvid min son på upprop i första klass. Hennes långa hår hade rakats bort. Nu  låg hon där och såg fridfull ut. Med målade fina naglar och jag mjukade hennes lilla hand. Förtvivlade föräldrar som också bara VAR där. Vänta, vänta, hoppas, be, vänta och hoppas.. Vakna vakna lilla barn.Lilla j låg nedsövd länge. Dagar blev veckor, som blev månader och runt jul förra året var lilla j vaken. Lilla j's väg tillbaks till ett nytt och annorlunda liv har inte varit enkel. Hon har fått kämpa med operationer, mediciner och med anpassning. Hon är så innerligt tapper denna tjej! Och hela tiden.. så glad när man träffar henne!

När lilla j's mamma ringde oss den där kvällen i kaoset på akuten förstod min son genom att bara titta på mig när jag hade luren i handen att något hänt hans lilla j. -Kommer hon att dö frågade han. -Jag vet inte svarade jag. -Kan hon dö? frågade han rakt. -Ja, svarade jag ärligt, hon kan dö. Det var en fruktansvärt bisarr dialog men ärlig och rak, utan omsvep. Vi pratade mycket jag och  min son och vi beslöt oss för att lilla j skulle fixa det här!

Våra barn är enastående. Dom är här och nu. Dom lever i dom förutsättningar dom har för dagen. Vi vuxna kan lära oss så mycket av våra barn. Vi går i taket över en sned gran, över överbokade agendor (som vi fyllt helt själva), vi flippar ur över magsjukor och vi gnäller oss till vansinne över snö!

Jag säger bara...lilla j... Vilken resa du har gjort. Jag tycker du är enastående. Jag tycker du är så oerhört stark och modig. Du har en vilja som är enorm och den kommer ta dig precis dit du vill komma -Du kommer fixa allt du vill lilla j. Jag är så tacksam att jag fått se din resa på håll. Att se hur du vaknat från en lång dvala och börjat lära dig allting på nytt.  Det är en gåva att få känna dig lilla j och vi är så glada att du är en liten älva här hos oss och inte på dom oändliga ängarna.

//a

Jag vill även tacka M och D för tillstånd att skriva om deras dotter lilla j efter en lång tid av förändring.

Kvällens bästa är blaskigt automatkaffe från pressbyrån.

Sen hittade jag härlig snickarglädje

Så nu måste jag genast ha en bandsåg, en träsvarv och en sticksåg och en egen veranda! Sedan åto vi lunch och en blåbärspaj, efter detta plockade vi lingon:

Och så for vi hem, efter att först ha tagit en snabbis på Skellefte lasarett för att ta ut fiskekroken som fastnat i Erikas finger, och som hon och Jack inte kunde få loss för den satt hårt och djupt. Men hon var nöjd och glad hela dan ändå. Jamen då vet ni vad jag gjorde igår, det är ingen jämrans blondinblogg, dethär!

Men min otroligt pinsamma olycka handlade om något annat.

Ni ska bara veta hur fånigt det kändes att komma in på akuten och säga att jag hade en virknål i fingret. Nu har personalen på akuten något kul att snacka om, och jag förstår om de gör det också.

Vill dock tacka dem för den trevliga hjälp med att "virka" (felsägning från läkaren) ut nålen, som de gjorde så bra efter en "massa" bedövning.

Så idag är jag lite handikappad.

Ps. Handarbete och pyssel är farligt! ;)

Det måste finnas ett sätt att slippa vänta så länge, har man inga mål på att försöka minska vänte tiden på akutplatserna. Självklart ska man prioritera men det håller inte när man får vänta i 5 timmar och mer. Jag tycker att personalen gör det bra, som verkligen informerar om det förseningarna som finns. Men för mig är 5 timmars vänte tid alldeles för länge, och under den tiden hinner det hända en hel del komplikationer?

Man måste kunna hitta ett sätt att slippa vänta så länge.

F hällde i sig 2 år gammal likör och slitsade upp sitt vänstra under ben med ett rakblad..  SMSa mig och skrev att H*n inte orkade mer, allt var så jävla jobbigt. och bad om förlåt för allt.

Likören kan inte ha varit god ;-) stått  över 2 år i skåpet som tur var var inte flaskorna fulla... F fick en så kallad panikångest attack. 

Jag tog F till Akuten för att dokumentera skadorna och att dom skulle skriva rapport till SOC och BUP, för att SOC skulle få se att de inte var jag som överdrev att F mådde jävligt dåligt just nu, dom har hittilst nonchalerat mig när jag sagt de,

På akuten sa dom att de var inte lönt att söka någon på BUP, men både läkaren vi träffa och psykologen vi träffa sa att de vara bara strunt prat de finns alltid någon tillgänglig dygnet runt på BUP att få prata med .

SOC fick rapporten väldigt fort från akuten så dom ringde ca 1och en halv timme förre vi skulle på BUP, och skulle komma hit och "prata" dom börja prata en massa skit om att inte vi tagit vårt ansvar men F ställde sig upp och skrek att fattar ni inte att de är ju jag som inte lyssnat och inte gjort som dom sagt. även ett äldre syskon hörde vad dom sa som kom in och skrek åt SOC att fattar ni trögt är de någon som gjort allt för oss barn och en massa andra barn/ungdomar så är de väl mamma.

Sen sa h*n att nu kan ni he er härifrån för nu ska jag köra F och mamma på BUP....

Vi fick en akuttid på BUP och F fick prata av sig och jag med, Dom tyckte SOC hade handlat väldigt dåligt, för i vanliga fall så ska SOC och BUP och dom de rör ha en träff innan nått sånt här blir planerat, tänk om F varit självmordsbenägen så kanske detta beslut triggat F till att göra något väldigt dumt.

PUB sa också att eftersom F går där på både medicinsk behandling och terapeutisk behandling ska dom vara med vid sådana hära beslut efter som de kan inte fortsätta med de nu när F blir flyttad på ett HVB HEM.

I och med att de är ett HVB hem och de är frivilligt så har vi prata med F att för F skull så är detta nog bäst om F far dit och ge hemmet en chans för att F ska kunna ordna upp sina rutiner sluta med sina dåliga vanor, kanske hinna få några fler betyg i 9an.

Ställa sig själv i fokus och inte bara vara psykolog åt andra, Ta ett steg i från sina nuvarande kompisar, kanske börja inse att är man 15 år ska man inte dricka,

För F är de finaste som finns och ska inte behöva må så här dåligt.

Edward Riedl (M).

MER PENGAR TILL AKUTMOTTAGNINGEN I UMEÅ
Allians för Västerbotten besökte idag akutmottagningen vid Norrlands
universitetssjukhus.

- Landstinget måste se över lokalsituationen för akutmottagningen vid Norrlands
universitetssjukhus, den är idag fullständigt oacceptabel.

Det säger Olle Edblom, centerpartiets oppositionsråd i landstinget. Besöken
till akutmottagningen vid Norrlands universitetssjukhus har ökat med 1000 per
år, men trots detta är lokalytorna idag desamma som för 20 år sedan. Alliansen
kräver nu större resurser till akutmottagningen vid NUS, som idag bara har
hälften av de resurser som akutmottagningen i Skellefteå, räknat per patient.

- Eftersom gruppen multisjuka äldre är en stor patientgrupp på akutmottagningen
finns det ett stort behov av personal med geriatrisk kompetens, säger Marianne
Normark, folkpartiet.

- Alliansen vill också återinföra en psykiatrisk jourverksamhet på Norrlands
universitetssjukhus för att bemöta de psykiskt sköra patienterna, säger
Birgitta Nordvall, kristdemokraterna.

- Vi ser ett stort behov att resursförstärka akutsjukvården vid Norrlands
universitetssjukhus och vi kommer att se över det i vårt budgetförslag under
våren, säger Edward Riedl, moderaterna.
 

Huj, när den ena sjukdomen går över kommer nästa. Det är livet i ett nötskal. För oss blev det en natt på akuten men det verkar ha slutat väl. Närmaste dygnet lär utvisa åt vilket håll allt går. Det har inte blivit många timmars sömn så jag känner mig som 80 och ser ut som 100 *fniss* Vi blev väldigt väl omhändertagna av personalen och när det väl behövs blir det ingen lång väntan att få hjälp.

Det var en del folk i väntrummet och många fick säkert en lång natt där. Akuten har fått en rejäl ansiktslyftning med ny inredning som känns skön. Jag kände inte igen mig men det var en skööööööön känsla för det indikerar att vi inte är där så ofta längre :-)

Nu är det god morgon då klockan visar 06.20 men jag ska sussa en stund till. Mörkt är det än iaf. Natti!

Jag hoppas också att jag kommer bli bättre i min fibro också, när jag inte har en massa annat som ligger o gnager så kanske jag äntligen kan må bättre. Jag har fkatiskt tagit minimalt med värktabletter sedan maj.

I söndags klantade jag mej dock. Jag var uppe hos min mor i Tvärålund. Jag skulle bara hjälpa dem att hugga lite ved innan jag åkte, bara ett par stycken klabbar tänkte jag. Alltid gör det ju någonting. Fort var det gjort så satt yxan fast i en vedklabbe, och i mina försök att lite enkelt få loss den så lossnade den lite snabbare än jag tänkt, varpå yxan helt sonika landade på min fot. Jag kollade ner och såg då bara ett litet jack. Min första tanke var ju att jag kanske skulle kunna köra in till akuten själv. Vid närmare koll så avfärdade jag det dock. Resten av jacket döljdes av skon. Vävnaden är ju chokad först, så det tar ju ett tag innan det börjar blöda. Men bara sekunder efter jag konstaterat att jag inte skulle klara att köra själv, så satte det igång. Min stackars lillasyster blev riktigt illamånde, ja till och med jag blev lite vit när jag försökte röra på tån och det var nästa så att benet inuti syntes. Vi packade i hop ganska snabbt och begav oss in på akuten. Väl där behövde jag bara vänta i 1 ½ timme.

Så nu går jag med 6 stygn på tån som är bredvid stortån. Men tur i oturen så var inget annat skadat. Hugget tog precis över benet i tån, så jag fick åka in på röngten. Jag bannar mej själv för det var så otroligt klantigt gjort. Jag har ju faktiskt huggit ved i hela min uppväxt, och jag borde vetat bättre. Först bara att inte hugga ved i sandaler, och att se till att hålla ett bra grepp på yxan.

Ja ja. Det verkar läka fint, och inom bara några dagar så tror jag att jag kommer kunna köra bilen igen. Jag har kanske hittat en reservbil så jag kan fixa upp den lite. Framför allt så vill jag byta växelåda. Just nu sitter det en 4 växlad, istället för en 5 växlad. Inför resan till Scandinavian Winner Show i september så skulle det vara skönt med lite lägre varvtal. Jag har också hittat en verkstad och en svets att låna. Så hoppas kunna skruva lite om en vecka.