blogg.vk.se - Etikett: Berlinmuren

Berlinmuren 50 �r

H�kan Rombe — Mon, 15 Aug 11 13:00:38 +0200

I Tyskland "celebreras" 50-årsminnet av byggandet av Berlinmuren som stängde in Östtysklands befolkning i ett gigantiskt fängelse i 30 år. Några gamla DDR-generaler och Vänsterpartiet i Tyskland tycks vara de enda som finner något positivt i denna mur. Under de 30 år muren varade hade värnpliktiga i Östtyskland det tvivelaktiga nöjet att skjuta-mörda ett 500-tal landsmän som försökte fly från det kommunistiska "paradiset". Sverige var bland de första länder att erkänna Östtyskland och Östtyskland såg Sverige som ett nyckelland när det gällde att få internationell acceptans för sin förtryckarregim. Östtyskland inriktade sig därvid på utbildningsområdet och det kulturella området. Efter murens fall avslöjades att åtskilliga svenskar i hög ställning inom skola-kultur fungerat som Stasiagenter, varav en socialdemokratisk riksdagsman Stellan Arvidsson med nära vänskapsband till partitoppen. En stor del av lärarna i tyska i de svenska skolorna fick bjudresor till Östtyskland och/eller fick besök av Östtyska lektorer.

Den som vill veta mer om denna föga ärorika period för Östtyskland (och Sverige) rekommenderas läsa Birgitta Almgrens bok "Inte bara Stasi..." I denna bok avslöjas en hel del av det svenska samröret med diktaturen i söder. Birgitta Almgren är på gång med en fortsättning i sina efterforskningar om Stasiagenter i Sverige. Förhoppningsvis blir resultatet änu en bok i ämnet. Av någon anledning har Sverige hemligstämplat uppgifter om vilka nu levande svenskar som var Stasiagenter. Ömfotat i överkant! Ska inte folk få stå för sina handlingar?

En r�st p� Sahlin �r en r�st p� Ohly

Nicklas Sandstr�m — Mon, 05 Apr 10 16:03:39 +0200

Lars Ohly grät då Berlinmuren föll.

Förtroendet för alliansregeringen ökar och i mätning efter mätning bekräftas bilden av en trovärdig regering som leds av en populär statsminister som ställs mot ett tydligt vänsterexperiment. Valet kommer att bli jämnt men någonstans på något sätt måste det också avgöras. I valet kommer två regeringsalternativ finnas tydliga mot varandra istället framför enskilda partier. I det rödgröna experimentet har Mona Sahlins beslutat att inkludera kommunister som Lars Ohly. En röst på Mona Sahlin blir såldes en röst på Lars Ohly.

Jag är inte säker på att kärnkraftsälskande LO-arbetare, vårdbiträden som fått sänkt skatt med 1500 kr i månaden och S-märkta tjänstemän som tycker att Sveriges bidrag för ett fredligare Afghanistan är beredda att gira vänsterut. Vi ser redan i förslag efter förslag hur socialdemokraterna efter Göran Persson har tagit kurs åt vänster. Till och med Mona Sahlins eget vurmande av avdrag för hushållsnära tjänster överges till förmån för Ohlypolitiken. När senast gick vänsterpartiet med på något förslag som stod i motsats till deras egen politik för att kunna kompromissa? Det har inte hänt. I ett parti där Lenin hängde på partiväggarna så sent som 1998 är det tvärstopp mot allt som inte är vänster.

Ingvar Carlsson gjorde inte det. Olof Palme gjorde inte det. Per-Albin Hansson gjorde definitivt inte det. Mona Sahlin gör det. Att tillåta sig styras av och hamna i en direkt beroendeställning av ett kommunistiskt parti som redan hotat att fälla en S-regering är inte regeringsduglighet. Att låta en partiledare som grät när Berlinmuren föll bli statsråd och rentav utrikesminister i Sverige är inte rimligt. Förtroendet ökar för alliansregeringen men hur är det egentligen ställt med Mona Sahlin och Lars Ohly?

20 �r sedan muren f�ll!

Britt-Marie L�vgren — Mon, 09 Nov 09 08:04:02 +0100

Idag är det 20 år sedan muren föll. Det var 22 år sedan jag själv besökte Östberlin. Hade jag inte varit där hade det varit svårt att fatta. Alla öststatsmedborgare var i princip instängda utan möjlighet att ta sig därifrån. Total kontroll.

Själv minns jag med fasa de två timmar då vår fullpackade bil (2 vuxna, 2 småbarn med packning) blev noggrant genomsökt. Korvburkarna röntgades och gamla dagstidningar som fanns i bilen noterades som om det vore "handböcker i underjordisk revolutionsverksamhet". Då maken dessutom retade vakten (vilken renderade till ytterligare en timma med passkontroll) kändes det minst sagt som ett skrämmande äventyr.

1975 besökte jag tillsammans med en ungdomsgrupp ambassaden i Bonn. Ambassadören berättade om förhandlingar som pågick för en återförening. En tanke som då uppfattades som närmast en utopi. 34 år senare blev det sanning.

Allt går att förändra. Inget är orubbart. Bra kunskaper att ha med sig i framtiden. Det finns mycket att förändra både på den internationella arenan men också i den svenska verkligheten.

En av 1900-talets st�rsta l�gner

Ola Nordebo — Sat, 07 Nov 09 07:00:00 +0100

Att det snart är tjugo år sedan Berlinmuren föll är ämnet för min lördagskrönika den här veckan:

-------------------------------------

Vad Berlinmurens historia kan lära oss

Ingen”, sade DDR: s statschef och det socialistiska enhetspartiets ordförande Walter Ulbricht på en presskonferens den 15 juni 1961, ”har för avsikt att bygga någon mur.” Det var, och konkurrensen är hård, en av 1900-talets mest skamlösa lögner. Den 13 augusti samma sommar upprättades Berlinmuren – först genom hermetiska avspärrningar, sedan genom handfast betong.

Syftet var att till varje pris stoppa den tilltagande flyktingströmmen av tiotusentals människor på bara någon månad från DDR till Västtyskland via gränsövergångarna i Berlin. Muren var den östtyska kommunismens fysiska manifestering av en genomrutten ideologis och ett omänskligt systems moraliska kollaps. För att få människor att stanna kvar i DDR-statens antidemokratiska planekonomi var kommunisterna tvungna att spärra in de som fanns kvar och skjuta för att döda när någon sökte fly.

Genom Berlins geografiska läge långt inne i östra Tyskland, med Västberlin som en liten ö och fristad under de demokratiska västmakternas skydd, var muren tillsammans med kompletterande avspärrningar i själva verket en ring slagen kring Västberlin. Genom att spärra av ingångarna till Västberlin från Östtyskland försökte den kommunistiska regimen desperat stoppa människor från att ta sig över till väst.

”Dagen då orden gavs att uppföra muren”, skriver Willy Brandt – borgmästare i Västberlin när muren byggdes, senare Västtysk förbundskansler och mångårig socialdemokratisk partiledare – i sina memoarer, ”…var en varm sommarsöndag. Många av mina medberlinare, som inte hade möjlighet att tillbringa sin ledighet utanför staden, hade glatt sig åt en sorglös badutflykt till någon av sjöarna eller till trakterna i stadens utkant, kanske också åt ett par timmars läsning. Morgonnyheterna skrämde upp dem: de båda delarna av Berlin stängdes av från varandra. Den 13 augusti blev en dag av fasa, fruktan och förvirring.”

I efterhand – när Berlinmuren blivit en symbol för kalla kriget och lyfts upp till en geopolitisk nivå som utgångspunkt för stratosfäriska analyser av efterkrigstiden – är det kanske lätt att förlora ur sikte att muren i första hand, och för de berörda i allra högsta grad, var just en mur. Fysiskt påtaglig, obarmhärtig , livsfarlig; stängsel, taggtråd, betong, vakttorn, och skarpladdade vapen – allt för att spärra in människor.

Muren drabbade invånarna på båda sidor, när familjer och vänskaper splittrades. Närbilder behövs alltid för att påminna om de individuella tragedierna. Erfarenheterna från berlinarnas dagliga kval fanns med som motiv när Willy Brandt – principfast antikommunist och anhängare av väst – ett decennium senare som Västtysk förbundskansler i en socialliberal koalitionsregering inledde sin nya östpolitik, där avspänning genom små steg långsamt skulle underlätta för vanliga människors kontakter mellan öst och väst, men också undergräva det kommunistiska systemet.

Många dog i sina försök att ta sig genom muren. Det är ett blodigt kapitel i den europeiska efterkrigstidens historia. När muren sedan föll, en historia som skildrats många gånger i sin blandning av klar, logisk händelseutveckling och kaotiska omständigheter, var det framför allt ett verk av folken i östra Europa som till slut lyckades vräka undan förtrycket.

När den brittiske historikern Timothy Garton Ash i ”Folket, det är vi” räknar upp några faktor som “fick bägaren av folkligt missnöje att rinna över” i DDR, betonar han Gorbatjoveffekten, men skriver inledningsvis: “I början vad det muren själv: muren och det system som den både representerade och bevarade. Muren stod inte i Östtysklands periferi, den stod i själva dess centrum. Den gick genom varje hjärta. Även för människor från andra östeuropeiska länder var det svårt att till fullo uppskatta vilken psykologisk börda muren lade på dem.”

Som storpolitiska förutsättningar för att det folkliga missnöjet äntligen slutade med en lycklig, oblodig resning efter så många brutala nedslagningar, går givetvis inte heller USA:s insatser under hela efterkrigstiden – från Harry Truman och Marshallhjälpen till Ronald Reagan och toppmötena med Gorbatjov, att tänka bort. I en tysk kontext blev det en kristdemokratisk-liberal koalition, under ledning av Helmut Kohl (som då och då in i det sista sökte Willy Brandts råd), som fick och skickligt lyckades fullfölja det tidigare regeringar inlett. Många faktorer samverkade.

Återföreningens eufori blev kortvarig i Tyskland. Att de praktiska problemen skulle komma att bli oerhört svåra att hantera var oundvikligt. Många misstag gjordes. Återföreningen blev långt svårare än de flesta nog anade när jublet bröt ut vid de öppnade gränsövergångarna 1989.

Tidigast försvann spåren av murens verkningar, både logiskt och paradoxalt nog, just i Berlin, där det inte vore lätt för en turist i dag att veta var muren gick om dess sträckning inte fanns markerad i gator och med skyltar på olika sätt.

Staden har växt samman fysiskt, och nu går unga generationer i skolan som aldrig upplevt någon mur i sin livstid.

För människor som såg Berlinmuren byggas sommaren 1961 måste det vara en fantastisk sak att kunna konstatera.

Vad kan vi lära av Berlinmurens historia, så här tjugo år efter dess fall? Att kommunismen är en omänsklig lära. Att förtryckets regimer förr eller senare faller. Att ideologier som ser individer blott som medel för något högre syfte och är beredda att låta ett dystopiskt ändamål helga varje medel alltid slutar i en mardröm. Och att människors längtan efter frihet, mänskliga rättigheter och demokrati förr eller senare triumferar.

Men också att där man börjar resa murar – och ibland reser även demokratier ett slags murar – för att skilja människor åt, för att spärra inne förtryckta, för att stänga ute potentiella hot eller för att hålla hjälpsökande på avstånd, har något alltid gått allvarligt snett. Det är sällan så entydigt och brutalt som i kommunismens DDR. Men murar som hinder för rörlighet och frihet är alltid nederlag för medmänsklighet, humanitet och gemenskap.

En mur – likgiltigt om den är fysisk eller upprättad via lagstiftning – är aldrig en lösning, och alltid en tragedi. Ibland måste vi nog påminna oss om det.

Och minnas att även om någon påstår att absolut ingen avsikt föreligger att spärra in eller dela upp människor i vi och dom, i fria och ofria, i välkomna och ovälkomna, i inhemska och utländska, så ska man inte lita blint på det. Riv murar, res dem inte.

Ett av de b�sta talen

Ola Nordebo — Fri, 06 Nov 09 13:57:59 +0100

Ett historiskt tal, särskilt aktuellt den här veckan: John F Kennedy i Berlin 1963, finns att läsa och se i sin helhet här.

Tre favoritpassager:

"There are many people in the world who really don't understand, or say they don't, what is the great issue between the free world and the Communist world. Let them come to Berlin. There are some who say that communism is the wave of the future. Let them come to Berlin. And there are some who say in Europe and elsewhere we can work with the Communists. Let them come to Berlin. And there are even a few who say that it is true that communism is an evil system, but it permits us to make economic progress. Lass' sic nach Berlin kommen. Let them come to Berlin.
Freedom has many difficulties and democracy is not perfect, but we have never had to put a wall up to keep our people in, to prevent them from leaving us.

2 (där Kennedy citerar Willy Brandt)

"While the wall is the most obvious and vivid demonstration of the failures of. the Communist system, for all the world to see, we take no satisfaction in it, for it is, as your Mayor has said, an offense not only against history but an offense against humanity, separating families, dividing husbands and wives and brothers and sisters, and dividing a people who wish to be joined together."

3 (finalen)

"Freedom is indivisible, and when one man is enslaved, all are not free. When all are free, then we can look forward to that day when this city will be joined as one and this country and this great Continent of Europe in a peaceful and hopeful globe."