Att äntligen få gå till en mötesplats där man inte är ensam bokjunkie, att få träffa ens favoritförfattare, att få böcker signerade, att få köpa böcker till förmånliga priser, gå på intressanta föreläsningar, smygflukta på de senaste boktitlarna inom allt från skönlitteratur, poesi till serier. Vad ska man säga förutom att det var helt galet fabulöst!

Jag gick bara en dag och det var på torsdagen, för den intresserade så går det att se mitt "schema" här <-- Men såhär i efterhand så kanske jag var lite naiv och optimistiskt för när man väl var inne på Svenska mässan var det en madröm att begripa sig på logistik och monterkartorna. Några av mina highlights som jag verkligen ville se på torsdagen var bland annat Liv Strömqvist men besvikelsen var ett faktum när jag inte kunde hitta henne!

Så Liv, om du undrar vars alla dina fans var när du skulle hålla föredrag så kan jag berätta att jag och minst fem till från min skola hade oerhörda problem med att hitta dig! Vars var du? Jag som så gärna hade velat berätta hur mycket jag tycker om dina serier och kanske eventuellt få en av dina seriealbum signerade! Jag köpte två böcker och en väggkalender för att visa mitt support men det kan man lika gärna göra på internet, hur ofta har man chansen att faktiskt få prata med artisten i fråga? Så jag undrar än idag vars arrangörerna hade gömt undan Liv, den enda scenen jag såg till i närheten av kartans plats var Piratförlagets scen, men där stod minsann ingen Liv.

Tiden var tok för kort på bokmässan och programmet alldelles för späckat eftersom det var omöjligt att hitta till allting på minimal tid genom katakomber av montrar och myriader av utställare. Men trots det så fick jag ändå uppleva lite lyckorus under dagen, och det var när Herman Lindqvist berättade om sin nya bok! Jag försökte få med mig några av mina vänner från skolan att följa med höra denna fantastiska personlighet tala men jag är nog en gammal kvinna instängd i en tjugonånting-årings kropp. Ingen i min ålder vet vem mannen är! Så det var inte alls förvånande att jag 1, fick slåss med en äldre tweedkavaj-herre om en ledig stol, eller 2, att de andra stolarna togs upp av beundrare av äldre årgångar.

 Och mellan dig och mig så kan jag avslöja att jag som aldrig är kändiskåt faktiskt darrade som en nyförälskad fjortonåring när jag skulle be Herman signera min bok. Allt jag förberett mig för att säga vart istället snustorr mun och snabba nick med huvudet, dumma våp!

Efter att missat Liv och träffat Herman var jag ganska nöjd, strosade runt och åt vegankakor hos Djurens Rätt, handlade lite "propagandaböcker" som köttätarna kallar det om djurhållning och köttfritt samhälle. Gick för att se landsmannen Mark Levengood prata på Piratförlaget's scen och stod bland alla överparfymerande kulturtanter som fnittrade varje gång Mark pratade genom sitt Mumindals-filter (en brytning som jag misstänker är lika konstlad som både smaken och färgen i Fanta).
Kulturtanterna och tweedkostym-gubbarna var smått underhållande, som fjortisar under en Justin Bieberkonsert. Hur många nedlåtande blickar fick man inte när man ställde sig för långt fram under en författarträff eller om man lyckades sno åt sig en bra plats i publiken? Ibland fick man kasta sig bakom en hylla när tanterna forcerade förbi i samlad trupp med sina resväskor på hjul (som jag antar att de proppade fulla med böcker). Och många gånger fick man snabbt dra undan handen i bokhögarna när de angrep böckerna med sån frenesi att man trodde att de skulle slita med sig en till kassan.

Och då får vi inte glömma att torsdagen var den lugnaste dagen under hela mässan, jag hade nog blivit söndermald om jag gått på lördagen och försökt få mig en titt på Nina Hemingsson!

Det är något stort i att se sina egna ord, tryckta och inramade av ett vackert omslag. Jo, det är sannerligen som att vara med när ett barn föds. I stort sett varje dag sedan hösten 2010 har jag umgåtts med orden som till slut fastnade i boken. Det fungerade den här gången också.

Nu är jag redo att möta läsarna och publiken under den turné jag ämnar göra den kommande månaden. Skrivandet går in i en ny fas. 

Under de tolv år som jag verkat som författare, med fyra publicerade romaner, har jag framträtt inför publik ett otal gånger. Nu när den fjärde kommer ut (Vedtjuven), är det åter dags att ge sig ut på vägarna. Börjar nästa vecka med Lycksele och Umeå.

Under årens lopp är det vissa framträdanden som i minnet brinner klarast.

Ett av dem är när jag skulle snacka om mina böcker inför ett hundratal elever på Tannbergsskolan i Lycksele. Längs fram i den stora aulan satt alla de elever, främst flickor, som verkade seriöst intresserade – medan de bakre bänkraderna ockuperades av killar med skoterkepsarna djupt nerdragna i pannan, och med jättelika snusprillor under läppen.

Detta skulle bli en utmaning … Jag lade undan min böcker och började istället att tala om mina minnen från just denna aula (på vars skola jag klarat mig igenom gymnasiet). Jag berättade om min uppväxt i en by som inte fanns på kartan och om mina bästa vänner som alla var i sjuttioårsåldern.

Jo, de lyssnade verkligen. Även killarna med skoterkepsarna. Så långt hade jag lyckats, men det återstod en prövning. Det var dags att lämna ordet fritt: ”Ja, ni undrar säkert över nåt. Fråga på nu!” Det blev knäpptyst. Jag tittade desperat på lärarna, men även de sänkte blicken. Den skrivintresserade tjejrna första raden? Nä, de satt där stumma. Till slut reste sig en av killarna med svart skoterkeps och blåste upp sig. Se där, en som vill veta något om mitt författarskap, mina romaner …

”Hördu, ha du nån skoter, då?” frågade han högt med en bräcklig målbrottsröst.

Spridda skurar av skratt. Där stod jag, ensam på den stora scenen. Alla stirrade på mig, med något rofyllt i blicken. Nå, författarjävel, ta dig ur detta – om du kan! Tur att jag åtminstone hade kört skoter under hela min uppväxt. Så utan att jag hann hejda mig, drog jag historien om den första skotern i Baklandet. Den lilla, röda ockelbon som pappa köpte. Den som bara gick att köra i en riktning – rakt ner genom snön … Jag fick skrattarna med mig. Killen i kepsen, som försökt få mig ut på halt vatten (djup snö …) var den som drog igång applåderna.

Så en författare måste även ha ett visst hum om skotrar, för att klara av ett framträdande.

Nå, har du nån skoter, då …

KENT LUNDHOLM

www.kentlundholm.com

DET ÄR NOG många som ser ett romantiskt skimmer kring skrivandet av romaner. Där finns bilden av författaren som sitter i sin vindskupa, i ljuset av fladdrande stearinljus, och gör stordåd. Kan kanske vara så emellanåt – men i stort är det mycket hårt och krävande arbete.

Förarbetet, när alla fakta ska hämtas in, kan ta år att genomföra. Sedan ska man omsätta det man samlat i skallen, i noteringsböcker, till en text som en dag som ska bli en roman. Man gör ett utkast. Mest för att pröva sig själv - håller texten eller inte.

SEN SKRIVER MAN om, skriver om, skriver om, till dess det börjar likna något. Sedan ska man korrekturläsa texten och försöka hitta de fel som ligger och lurar. Trots att det allt mer liknar en roman, så dyker det ständigt upp nya småfel, irriterande sådana. 

När detta är klart, ska manuset det skickas iväg till förlagets korrekturläsare. Personligen har jag en mycket duktig sådan. Man väntar otåligt. Så, en dag, kommer korrekturet – med en massa bockar i kanten. Det fattas kommatecken, en massa och, att, det.

DÅ ÄR DET bara att sätta sig igen och rätta alla dessa småfel. När det är gjort ska manuset åter till korrekturläsaren, för att han ska kolla att jag rättat rätt.

Tro nu inte att det är klart. Även förläggaren ska korrekturläsa.

Som ni förstår så har författaryrket en ganska usel timpenning.

NÄR DET GÄLLER själva skrivandet, så finns det säkert en rad olika metoder. Många jobbar med datorer, men även de som nyttjar skrivmaskiner av skilda slag - och sedan har vi de som skriver för hand. Det gör exempelvis Torgny Lindgren. I det fallet finns inget som är rätt eller fel. Man använder den metod som passar en bäst.

KENT LUNDHOLM

www.kentlundholm.com

I boken finns det möjlighet att fylla i böcker man läst, böcker man vill läsa, böcker man tänker läsa igen, de sämsta böckerna man läst och så vidare. Det finns även många vackra citat om böcker av kända författare.

Tankarna började snurra - finns Leopolds äpple i verkligheten, är det ett verkligt gammalt tortyrredskap? Om inte, hur all värld kunde författaren hitta på ett sådant ruskigt verktyg? Tankarna snurrade vidare; är han gift, brukar han berätta för sin hustru om vilka mordtekniker han tänker använda? Läser hon hans böcker eller blundar hon för den delen av honom? Nåja, det är inte min sak att lägga mig i, men nog känns det skönt att inte Livskamraten sitter och spånar kring ruskiga tortyrmetoder.

Känner behovet av lite mjukare tankar, lyssnar på denna mysiga låt från ett mycket
mycket uppmärksammat sommarbröllop.

Lyssna och njut!

En del meningar säger så mycket. T ex: på lördagarna serverades det klippfisk som hon vattnade ur i en balja i tvättstugan, samma balja som hennes make använde till fotbad. Än i denna dag åt Elinborg helst inte klippfisk. Så kort och koncist, men vilka känslor det kan locka fram hos läsaren. Urrrk, jag känner i hela kroppen vad Elinborg kände!

Eller kanske detta: på onsdagar var det lufttorkad fisk, som Elinborg fann särskilt motbjudande. Rikligt med smält fårfett räckte inte för att dölja smaken av den halvruttna fisken som kokades tills man inte såg ut genom fönsterrutorna. Blir man hungrig, nej tack!

Mamman tillbad den heliga kokningens princip. Hon tyckte att maten var oätlig om inte all livskraft kokats ur den, hon skar koljan i bitar och kokade den i bortemot en halvtimme.

Detta var några axplock ur den isländske författaren Arnaldur Indridasons bok Mörka strömmar. Jag tycker om hans böcker, men om detta är typiskt för isländsk kokkonst så känns det som att jag kan avstå.

I Västerbottens Folkblad fredag 23 juli 2010 pappersupplaga finns en artikel från Skellefteå skriven av Magnus Lindkvist (del 2 sidan 27) "Rehab som behövs. Den handlar om hästar i rehab-syfte som behandlingsform inom psykiatrin. Psykiatriska kliniken  sköter behandlingen och tillhandahåller och äger själv hästar. Behandlingsformen har funnits sedan 1998. Nu skriver Lena Stenvall (skötare)  och Marica Ljungholm (sjuksköterska) en bok om detta som beräknas vara färdig om ett par månader.

I samma Västerbottens Folkblad finns en artikel från Umåker travbana "Travskolan blev ungdomsgård" av Magnus Lindgren.

Båda ger stöd för att hästnäringen borde få bättre möjligheter och Centerpartiet har insett detta. Jag fösöker att se vad Centerpartiet sagt på lokal nivå och då kommer jag mest aktuellt in på Stina Janssons blogg "Gröna granna Vännäs"

•  satsa på folkhälsan genom exempelvis iordningställande av promenadstråk, cykelvägar och satsningar på föreningslivet.

I denna korta sats kan man väva in Hästkrafterna via föreningslivet. Men fortfarande, för att detta ska bli verklighet bör väl nuvarande regering få sitta kvar och Centerpartiet få ett större mandat?

Under en längre tid har ett manus till en bok legat och grott i huvudet. Att skriva en bok är något som definitivt ligger på listan över saker jag någon gång tänkt göra ett försök med. Tidigare försök har kommit några kapitel på vägen, men sedan avstannat. 

En stor skillnad mot tidigare försök är att detta är i första hand ett arbete som ska bli möjligt för en bredare publik att uppskatta. Tidigare ämnesområden har varit hur man bäst använder IBMs operativsystem AIX, på vilket sätt man utövar systemprogrammering i BSD Unix eller diverse kursmaterial i teori kring datasäkerhet. Här handlar det om en skapelse i deckarstil.

Vi får väl se om jag kommer förbi kapitel 4. 

//Fredrik