Absolut inte förkrångla.

Det har varken företagen, samhället eller framtiden råd med.

Det är omtumlande att läsa vad som lades ut om Arbetsförmedlingen i SvD ikväll.

Jag vet inte hur rättvisande artikeln är, men den bör läsas av den som är samhällsintresserad, är ung eller har unga arbetslösa kring sig.

Härom dagen var jag på inskrivning hos arbetsförmedlingen. Första samtalet blir en av de de sista dagarna i oktober. Jag ska inte klaga på mottagandet, det var mycket bra, men samtalet kändes väldigt långt bort även för en lugn och stillsam 51-åring. Jag har iofs några samtal på AF innan, men det är utanför ordinarie arbetsförmedlande.

Idag gick jag förbi de rekryterings- och bemanningsföretag jag känner till i Umeå. Tänkte  boka en tid för ett samtal. På två av ställena blev det samtal direkt, ett längre och ett kortare. På det första fick jag ett hedrande och lätt skrämmande förslag, men det känns spontant som alltför många timmars dagspendling. Jag lärde mig också mycket om detta med att läsa och värdera jobbannonser. Det behövdes, jag har sällan läst sådana alls och har som sagt aldrig sökt jobb skriftligt innan senaste veckan. Som helhet upplevde jag mottagandet på ställe ett fantastiskt bra. Det var full fart direkt och man kände sig nästan som hemma.

På ställe två var det telefonmöte, men på ställe tre hann vi med ett lite spontant samtal mellan två av handläggarens uppdrag och kom igång rätt bra. Där var det också "verkstad".

Arbetsförmedlingen har ett helt annat uppdrag, är en myndighet med rättsäkerhetskrav och mycket annat. Man ska ta emot alla, agera utifrån sitt givna uppdrag och sina regleringsbrev och hålla de stora systemen fungerande. Man hanterar många stora och delvis nya frågor som de fläckvis konkurrerande rekryteringsföretagen slipper.

Efter att ha läst SvD-artikeln tror ändå att Arbetsförmedlingen måste rusta ett lättrörligt kavalleri och några "jägargrupper" som kan agera även på territorium som Arbetsförmedlingen inte äger.  Man måste ha mer stående trupp, sådana som kan agera direkt.

Det låter alltför skrämmande att arbetsförmedlare i snitt bara förmedlar ett jobb till unga var femte månad och att bara 8 % av de mellan 15 och 24 som fick jobb 2009 hade hjälp av arbetsförmedlingen.

(Ni som ev tänker hoppa på mig, klicka och läs SvD-artikeln först)

..

Med ett öga och ett öra har jag följt riksdagsdramat, med märkliga tryckningar, toabesök, SD-utskottsplatser och annat.

Finns mycket att säga, men jag gör inte det. Konstaterar bara att SD inte blev vågmästare. Det blir de andra dagar, både i utskott och plenisal.

Min dag har varit annorlunda, jag har varit på Arbetsförmedlingen med mig själv. Där har har jag varit många gånger då har jag sökt personal till olika uppgifter. Idag var det min tur att skriva in mig som arbetssökande.

Jag hade som jag tidigare sagt hoppats få hoppa över AF, men några saker har gjort att jag ändrat mig. Jag kommer också att få nytta av erfarenheterna. Det borde kanske vara obligatoriskt för oss politiker att gå igenom processen ett varv?

Det var mest bara trevligt inne hos henne som skrev in mig som arbetssökande. Jag blev  väl mottagen och det var bitvis rätt muntert. Det som var mindre trevligt var det urbota idiotiska system som gör att man ska "detaljskriva in sig" två gånger. Det jag ägnat flera timmar åt att skriva in här hemma kan inte flyttas till Arbetsförmedlingens interna register via en knapptryckning. Man ska "terapiskriva" några timmar till för att få in samma helhet hos AF internt. Digital Hedenhös!

Stod det i politikens makt att ändra detta skulle jag skriva och försöka få igenom en motion om saken vid nästa länsförbundsstämma, men nu gör det inte det. Det är vad jag förstår en myndighetssak. Jag hoppas få fram en orsak till hindret som syns mig fullkomligt onödigt.

För mig går det väl bra, men tänk så många som både har språksvårigheter av olika slag och därtill är deprimerade av situationen. Att då mötas av det många i det läget upplever som ett fördubblat berg av det värsta man vet, formulär som ska fyllas i. En och annan i de skorna frestas nog att bli "dropout".

Jag säger som jag brukar - Förenkla! (Utesluter det andra ledet) Det ska räcka med en uppräkning av det man gjort, det man kan och det man vill göra!

Återkommer i ärendet. Svarar däremot kanske inte på kommentarer, eftersom jag gissar att jag får en del elaka och skadeglada. ;-)

Det känns skönt att inte behöva fixa med ännu mer byråkrati, det är tillräckligt mycket ändå vid en USA-resa. De gånger som jag rest dit tidigare har jag hört många medpassagerare bli duktigt irriterade över allt pappersjobb och den utfrågning som man får genomgå på flygplasen. För att inte tala om den utökade säkerhetskontrollen... 

- Men vänta nu, vilka "förhållanden" är det som kan ändras, frågade jag resebyrådamen.

- Ja, till exempel om man hinner bli dömd till ett fängelsestraff före avresan.

Ok, det känns inte som något jag oroar mig särskilt mycket för, så då är det nog klart med förberedelserna nu! Då återstår den lilla detaljen att förbereda presentationerna jag ska hålla på de två konferenserna jag ska delta i...

Talade idag med en företagare i andra eller tredje generationen. Familjens rörelse har bra rykte. De fordon de lämnat ifrån sig har varit eftertraktade, fräscha och välskötta som de varit. Nu ska han sluta. Ska lämna hela branschen. "-Man känner sig som en förbrytare så fort man sätter sig bakom ratten", sa han.

Regelverken och kraven skruvas åt eftersom. Olika myndigheter och nivåer lägger till nya krav. På fordon, ägare och arbetsgivare, på förare och deras formella kompetenser och utförande av jobbet. Några krav var lägger man till, det syns inte så mycket från vars och ens perspektiv, men det tar desto hårdare hos den som den samlade massan träffar.

Allt är nyttigt och bra på något vis, men helheten dödar alltför ofta små verksamheter. Kvar blir gärna stora drakar, ibland multinationella, med papper och planer i ordning på uvudkontoret, eller också är man så stora att myndigheter drar sig föratt bråka med dem.
Inte sällan med en oerhört mycket tristare personalpolitik och arbetsmiljö än de mindre som gav upp.

Fördyringarna som den ökade kravmassan har med sig drabbar alla, men främst glesbygden där servicen inte "går ihop". I andra delar av samhällsmaskineriet får kravmaximeringen inte sällan till följd att cheferna hoppar av och få vill hoppa på.

Vi måste vända den här utvecklingen. Vad är alternativet?

Riksdagen har klubbat en ny Plan- och Bygglag, PBL. (För skolfolket står PBL för något annat, nämligen "Problembaserat lärande") De förenklingar som i dagarna har klubbats är en välkommen början. Vi behöver PBL och en omfattande reglering av vårt samhälle i övrigt för att få en fungerande helhet och samexistens. Men jag anser att de samlade kontrollfunktionerna, lag- och dokumentationskraven har gått över gränsen. Ordet "kontraproduktivt" kommer i tanken.

Vi har en kontrollfunktionsmassa som har börjat motverka sitt syfte. En lärare på en kommunal skola uttryckte det så att hon nästan inte hade tid att planera sin undervisning p.g.a. de mycket långtgående utvärderingskraven på undervisningen.

På område efter område tar olika kring- och sekundärfunktioner alltmer tid och kraft . Kommer jag in i Sveriges lagstiftande församling ska förenklingar bli ett av mina ögonmål.

Men när kostnaderna för byråkratin och ledningen blir för stor och dyr är det ett problem oavsett om det handlar om en organisation som Röda korset eller en investmentbank. För i grunden handlar det om förtroende för verksamheten. Självklart måste duktiga medarbetare och ledare avlönas och arvoderas - Men när byråkratin tar alltför stora resurser av verksamheten i anspråk blir förtroendet i slutändan skadat.

Jag kommer fortsatt att skänka pengar till Röda korset. Men jag förutsätter att ansvariga i ledande ställning påbörjar en förändring som gör att förtroendet kan återupprättas. Jag skänker pengar för att de skall göra nytta för människor som har det svårt. Jag accepterar att en del går till administration, byråkrati och duktiga ledare. De som är ytterst ansvariga kan till och med ha höga arvoden och löner. Men det måste finnas balans i verksamheten. Nu gör det inte det längre.

Edward Riedl (M).

I eftermiddags fick Allianspolitiker från Umeåregionen höra mer om nya skollagen.

Några av Alliansens ledamöter i Utbildningsutskottet (bl.a. Gunilla Tjernberg KD och Margareta Pålsson M) informerade och gav tillfällen till frågor. Det var en välkommen genväg till mer kunskap om lagen. Själva texten på drygt 1 000 sidor lär inte läsas av alla.

Många intressanta saker togs upp, t.ex. den förbättrade lärarutbildningen. Det hörde inte till huvudpunkterna, men för egen del tycker jag att de förenklingar man öppnat för känns välkomna. Även om det behövs mer.

För ett par veckor sedan talade jag med en lärare i en kommunal skola som var hyfsat uppgiven. Hon menade att lektionerna inte förbereddes och sköttes som de skulle p.g.a. mängden sekundärt kringarbete. Knoget med att dokumentera elevens lärande tar så mycket tid att man inte hinner lära eleven så mycket.

Många lärare uttrycker liknande tankar. Under några besök i äldreomsorg och sjukvård på sistone har liknande tankar kommit upp. Många upplever att tiden för  kärnverksamheten, och samtalen,  begränsas kraftigt av ständigt jäsande administration.

Stunderna av människomöten, av lärande och vård, syns och räknas inte lika mycket som det som blir kvar i form av papper och digitala dokument.

Hur vänder man skutan? Nya skollagen är på sina ställen en liten början.

...

------------------------------

Bejaka ungdomars extraarbete

Att ungdomar som så vill arbetar extra på kvällar och helger ibland för att tjäna lite extra (det kan vara viktiga kronor för många ungdomar i familjer med knapp ekonomi), för att skaffa sig meriter och kontakter för framtiden, för att förbereda sig på vuxenlivet eller för att fördjupa ett brinnande intresse, är något utmärkt som enbart bör bejakas. Det stärker ungdomarna. Det stärker civilsamhället. Det skapar en smidigare arbetsmarknad. Och det är ett bra sätt för företagen att erbjuda unga människor tidig arbetslivserfarenhet.
En utpräglad vinn-vinn-situation, alltså.

Från den typen av extraarbete bör hämmande, överbeskyddande och verklighetsfrämmande byråkratiska påbud hållas på långt avstånd. Därför är det viktigt att Arbetsmiljöverket tar till sig av den hårda och berättigade kritiken mot verkets förslag om att ungdomar under 18 år bara ska få gå i skolan och arbeta sammantaget 40 timmar per vecka och åtta timmar per dag, med en 48 timmars sammanhållen veckovila.

I praktiken skulle ett sådant regelverk, där skoltid och arbetstid räknas samman och företag hotas med böter om reglerna bryts, göra det omöjligt för många ungdomar att arbeta extra. Även en del föreningsarbete skulle riskera att falla under restriktionerna. Företag som redan i dag avskräcks av byråkratin kring att anställa och extraanställa skulle avskräckas ännu mer. Trösklarna för unga människor till arbetsmarknaden via extrajobb på fritiden skulle höjas.
Vem gynnar det?

Det här är ett exempel på när ”om det går så ska allt läggas till rätta in i minsta detalj”-tänkande förs för långt och får helt andra konsekvenser än vad som torde ha varit avsikten. Förslaget får i realiteten mycket lite med arbetsmiljö eller omsorg om ungdomars välmående att göra. Det kommer att uppfattas som en markering av att ungdomars extraarbete är något oönskat och problematiskt, inte något positivt och värdefullt. Det är orimligt.

Grundläggande regelverk måste förstås finnas, ramar och en uppföljning av hur de fungerar som hindrar att unga utnyttjas. Men de föreslagna direktiven går långt utöver vad som är motiverat. Betydligt större tilltro måste sättas till att ungdomarnas, deras föräldrars, företagens och föreningslivets egna omdömen, önskemål och förmåga att avgöra vad som är bra och lämpligt vida överstiger den detaljerade, misstänkliggörande mallen från centralt håll.
Arbetsmiljöverket signaliserar nu lite vagt att man ska lyssna på de remissynpunkter som kommer in angående riktlinjerna. 
Det bör lyssna till kritiken, och dra tillbaka förslaget.

Risken finns att medlet för att åstadkomma denna opersonliga likabehandling, alltså regler och praxis och lagstiftning, blir målet med arbetet. Med utgångspunkt i detta resonemang, hur i hela friden kan CSN motivera sitt studieförsäkransförfarande?

För alla er som inte pluggat nyligen, går det till på följande vis om du vill ha pengar för dina studier: Sök en kurs (detta görs flera månader innan du börjar). Vi säger att du skall börja på hösten. Då söker du alltså i mars. I juli får du besked om du kommit in eller ej. Har du kommit in, måste du tacka ja. Sedan måste du vända dig till CSN för att fylla i en blankett, där du skriver vad du skall läsa och i vilken hastighet.

För att du skall få dina pengar måste två saker ha hänt. Den första händelsen som måste ha inträffat är att du skall närvara på ett särskilt pass som finns på alla kurser; registreringen. Då står en lärare och ropar upp alla och skriver små saker på ett papper. Denna information skall sedan skickas in till någon del av staten för att institutionen skall få sina pengar och för att CSN skall se att du inte sugits in i ett svart hål utan fortfarande upprätthåller din existens.

Det andra som måste hända är något mer ologiskt. Du får hem ett brev i brevlådan från CSN, där det står att du lovar på heder och samvete att du verkligen studerar. På heder och samvete. Det brevet är det då meningen att du skall skriva under och skicka in. Vad händer med det brevet sedan?

Jag kan för mitt liv inte begripa varför jag skall skicka in min studieförsäkran. Om man har ljugit i sin ansökan kan man väl ljuga i sin studieförsäkran, eller? Och är det vanligt att folk dyker upp på registreringen, som har tackat ja till kursen,  som inte har tänkt att läsa den? Och stoppar man denna person genom att säga att "Meen! Du har ju lovat!". Vilket problem är det som man försöker förhindra?

Dessutom, om det visar sig att du snuvat CSN på pengar, är det ju en smal sak att faktiskt kräva tillbaka dem. Om du inte har någon närvaro och om du inte har några resultat att visa upp är det väl rimligt att anta att du inte läst kursen, och då skall du heller inte ha studiebidrag eller dito lån. 

Säg att vi har en kvarts miljon studenter i Sverige just nu. Fram till för ett par år sedan kunde man inte lösa detta via internet. Bara den korrespondensen måste ju kosta 7-10 kr två vägar, per person, vilket då innebär 2-2,5 miljoner kronor! Finns det ingenting roligare vi kan göra för de pengarna? Vi kan köpa 5 miljoner Bugg istället för att skicka brev kors och tvärs helt i onödan.

Här har verkligen medel blivit mål. Varför är det så här?

/rant over

En av mina tidigare chefer berättade detta för mig, ganska roligt faktiskt så jag citerar texten som följer:

Standardmåttet mellan järnvägsrälsen i USA är 4 fot och 8,5 tum. Det motsvarar för oss i millimeter och centimetervärlden 1435,1 mm. Ett märkligt mått som vi använder också i Sverige. Varför detta märkliga mått?

Jo för det hade man sedan tidigare i England och det var just engelska experter som ledde byggandet av de första amerikanska järnvägarna.

Men varför byggde då engelsmännen med just denna spårvidd? Jo för att de första järnvägarna byggdes med samma avstånd mellan rälsen som spårvagnarna redan hade. Det var alltså spårvagnsrälsens spårvidd man använde.

Men varför hade spårvagnsrälsen just de måtten?

Jo för att de som byggde de första spårvägarna använde samma redskap och verktyg som man tidigare brukat använda när man byggde städernas hästvagnar. Och de gamla vagnarna hade just den bredden mellan hjulen.

Och varför hade vagnarna just den axelbredden?

Jo för att om man använde andra mått så skulle vagnarna braka samman när de kördes på de äldre engelska vägarna eftersom hjulspåren på vägarna var just så långt ifrån varandra.

Men vem byggde då dessa gamla vägar med just dessa hjulspår?

Jo för att vägarna byggdes av romarna så att deras trupper skulle kunna ta sig smidigt fram över de brittiska öarna. Och den bredden hade därefter levt kvar sen romartiden.

Och hjulspåren då? Varför hade romarna just det avståndet mellan hjulen?

Jo de romerska stridsvagnarna hade alla just denna axelbredd. Här har vi kommit fram till svaret på den första frågan om järnvägarna i USA.

Spårvidden på amerikanska järnvägar är 4 fot och 8,5 tum. Den specifikationen stämmer alltså med axelbredden på en romersk stridsvagn.

Specifikationer och byråkrati lever i alla tider. Tänk på det nästa gång när du hör en specifikation. Om du då kanske börjar fundera på ur vilken j-a häströv just det måttet har kommit så är du något mycket viktigt på spåren.

Det är nämligen så att de romerska stridsvagnarna tillverkades så att de skulle passa bakom hästarna. Därför har vagnarna samma bredd som baken på två romerska stridshästar.

Och nu till fortsättningen in i nyare tidevarv. Från stridshästarnas bakdel via järnvägsbredden i USA och ända ut i rymden.

När du ser en rymdfärja redo för uppskjutning så kan du se att den har två startraketer. En på vardera sidan av bränsletanken.

De är tillverkade i en amerikansk fabrik och ingenjörerna som designade dem hade helst velat göra dem lite bredare än de faktiskt är. Men eftersom startraketerna skulle forslas med tåg från fabriken så måste de passera en järnvägstunnel genom berget på väg till avfyrningsplatsen. Därför måste ingenjörerna anpassa raketbredden efter järnvägstunneln.

Tunneln är anpassad förstås efter spårvidden på järnvägen och därmed med bredden på tåget. I själva verket är tunneln därför bara en liten aning bredare än baken på två romerska stridshästar.

Så designen på världens mest avancerade transportmedel har bestämts av bredden på en romersk hästbak.

Det ni!

Flera har kommenterat debattartikeln i DN där det utifrån ScB:s siffror påvisas att administrationen i kommuner och landsting ökade med 29% 2001 - 2007. Under samma tid ökade de praktiska insatserna i skola, vård och omsorg med 9%.

Det är Thomas Idergard, ansvarig för Timbros välfärdsprogram, och nationalekonomen Johan Kreicbergs som skrivit artikeln.Den sistnämnde har tidigare skrivit boken "Byråkratiexplosionen". Siffrorna i artikeln lär diskuteras, men också vissa som inte direkt brukar hålla med Timbro är bekymrade över utvecklingen.

Även om siffrorna skulle vara diskutabla på någon punkt är det knappast många som ifrågasätter trenden. Den är allvarlig, inte minst med tanke på välfärdens behov när den största generationen snart har pensionerats och de arbetande blir färre.

Administrationen behövs, naturligtvis. På vissa håll behövs t.o.m. några till som hanterar vårt alltmer komplicerade samhälle. Många "administratörer" (jag ser några ansikten i ett par kommuner framför mig) får arbeta mycket hårt. Men i det stora hela måste den beskrivna utvecklingen vändas, vi måste börja förenkla, gå den svårare vägen.

Det är ett stort ansvar som vilar på majoritetspolitikerna i kommuner och landsting. Samtidigt kan inte regeringar fortsätta att lägga på mer administrationsskapande krav på kommuners och landstings verksamheter. Om dessutom över 70% av besluten vi tar i kommunerna är påverkade av EU-beslut är det heller ingen djärv gissning att en del byråkrati genereras den vägen. Antingen det nu handlar om direktiven från Bryssel eller särskilt nitisk svensk tolkning av dem.

Jag tror det är bråttom att börja vända skutan.

Det var nästan bitterljuvt att läsa den här DN-artikeln av Lars Melin - "En tsunami av lagar". Läs den!

Artikeln handlar om den mängd av lagar, förordningar, rutiner, policys och "förkrånglanden" som sveper över oss likt en tsunami och som blir ett hot mot vårt samhälle på flera vis.  En sorts överdosering som kan bli riktigt allvarlig när andra trauman drabbar samhällskroppen. Tendensen att många inte längre orkar ta styrande dokument på allvar är tydlig.

Det är inte mycket som tas bort eller förenklas. Litegrann kan det påminna om hur gamla människor ofta sitter igen med nya mediciner efter varje läkarbesök tills dosetten är överfull. Tidigare förskrivningar rörs sällan. Till slut är medicinhögen ett större problem än krankheterna de skulle bota.

Jag är övertygad om att krångeldjungeln hindrar tillkomsten av mängder av företag i Sverige. Hur många unga med lust att göra rätt orkar och vågar starta något kring sin idé sedan man bara bekantat sig med brand-, arbetsmiljö-, miljö- och arbetsgivarlagstiftningen? Idag har facket oftast en mer arbetsgivarvänlig inställning, men tidigare övernitiskhet har ibland kostat oss en del företag.

Många verksamheter tvingas redan idag lämna kritiskt mycket av sina centrala uppgifter åt sidan för att allt mer ägna sig åt saker som välmenande politiker och tjänstemän tänkt skulle vara till stöd eller kontroll. De diffusa och lågproduktiva kringuppgifterna tar i alla fall en oproportionerlig del av krafterna. Inte minst i skolan.

Ett problem är att de som "lägger på" är så många och ofta bara ser sin lilla del av verkligheten. (Vissa är oerhört produktiva. Det sägs t.ex. att EU:s förordning om export av ankägg innehåller 27 000 ord!) Alla bidrag till helheten kan göra att infarkten blir massiv.

Tänk om det kunde bli en konstruktiv debatt och förändring, medan tid är. Lars Bodén och Ola Nordebo, är det här ett samhällsproblem eller inte?

(Intressant)