Så här såg björken inte ut i går kväll.

Det är ett ovedersägligt faktum.

Att få både börja och sluta dagen med en promenad i detta väder är alldeles underbart skönt. Och det har hänt mycket i naturen denna härliga norrlandsförsommardag.

Mitt i allt detta försöker jag intala mig själv att efter detta sända e-mejl, efter att jag skrivit ner detta telefonnummer så ska jag helt stänga av min telefon och vila då det trots allt är söndag. Men detta är jag väldigt dålig på faktist.

(Bilden: Några handskrivna listor med olika företag, sorterat per ort och vissa är även strukna då jag kontaktat de med besked att de inte är i behov utav arbetskraft för tillfället.)

Jag har satt ett stort, kanske för stort krav på mig själv, att jag måste skaffa ett arbeta och innan jag har gjort det finns det inte tid att slappna av. Det blir en ond cirkel som alltid slutar med att jag upptäcker mig själv med att göra mer och mer i mitt jobb för att få ett arbete. Men hela tiden och sedan flera månader tillbaka hör jag bara en röst i mitt huvud "du kan göra mer" och som gör att jag nästan aldrig bara gör ingenting.

Nu i mer än ett år har mina dagar gått åt till att sysselsätta mig med att arbeta med egenskapade projekt som involverat Eurovision Song Contest och mina gamla leksaksfigurer från mina yngre dagar. På något sätt ger det mig ändå en viss sysselsättning i vardagen annat än att skriva mejl, ringa runt till olika arbetsplatser eller besöka dessa. Det som är jobbigast mitt i allt detta är att jag vet att jag är oerhört duktig, bra i möten med andra människor, villig att lära mig och inte speciellt morgontrött heller. Mitt i allt detta kan jag bara bli förbannad, förbannad på att jag inte är ensam om att gå omkring och faktiskt försöka ta mig in i arbetslivet.

Det är fullständigt bedrövligt att vi som faktist försöker, vill och är arbetsvilliga inte får till exempel de erbjudanden om diverse praktikplatser, jobb som aldrig når Arbetsförmedlingens platsbank, utan som bara hålls internt och ges till vissa utvalda arbetssökande!

Idag startade jag VIP-Galans Instagram-konto som kommer att fyllas med flertalet bilder från tidgare galor samt bilder med information om årets gala som kommer hållas lördagen den sjunde september!

Spana in "VIPGALAN" på Insagram är mitt tips och missa för Guds skull inte galan den sjunde september senare detta år!

Människor behöver såklart någonstans att bo - annars är det svårt att flytta hit för att studera eller arbeta.

Som en del i att få fart på bostadsbyggandet  föreslår Allianspartierna i Umeå att det kommunala bostadsbolaget AB Bostaden ska öka takten på produktionen av hyresrätter. Detta skall möjliggöras genom att man säljer ca 1/3 av det nuvarande fastighetsbeståndet. Med den försäljningen genomförd så får bolaget ekonomiska muskler till att såväl öka nyproduktionen av hyresrätter, som att genomföra nödvändiga renoveringsinsatser av deras kvarvarande bestånd.

Jag blev förövrigt särskilt glad i tisdags då jag läste igenom ett remissyttrande från Sveriges Byggindustrier, med anledning av kommunens förslag till ny Strategi för bostadsbyggandet 2013-2020 som behandlades i veckan. De är inne på precis samma linje som oss i Alliansen. Även Sveriges Byggindustrier lyfter fram behovet av att AB Bostaden bygger mer hyresrätter. Och de föreslår att AB Bostaden säljer en del av sitt nuvarande bestånd, därigenom frigörs kapital så att man kan bygga mer.

Exakt!

Nu hoppas vi att även socialdemokraterna ser fördelarna med att göra på detta sätt. Den låga takten i bostadsbyggandet har blivit Umeås Akilleshäl. Vi är beredda att vidta åtgärder, som möjliggör en högre takt i byggandet. Både för privata aktörer, och som i detta fall, för det kommunala bostadsbolaget.

Motionen bifogas nedan:

Motion

AB Bostaden måste öka nyproduktionen av hyresrätter i Umeå

Umeå har under lång tid varit tillväxtmotorn i norra Sverige. Befolkningsmässigt ökar vi stadigt och under förra året pekades Umeå ut som en av de snabbast växande städerna i EU. Men för att den positiva utvecklingen ska kunna fortsätta krävs det att vi får fart på byggandet av bostäder. Tillgången på nya jobb tillsammans med nya bostäder är en förutsättning för att befolkningsutvecklingen ska kunna fortsätta. De senaste åren har vi emellertid hämmats av en för låg nivå på bostadsbyggandet. I dagsläget är det bostadsbrist.

Från kommunens sida ska vi skapa förutsättningar för att tillräckligt många bostäder byggs. Detta sker genom en god mark- och planberedskap och ett flexibelt tolkande av plan- och byggreglerna. Kommunen ska också ta fram planer och markanvisningar som är anpassade för att möjliggöra för mindre byggherrar i syfte att öka konkurrensen och underlätta för nya aktörer på bostadsmarknaden.

AB Bostaden, Umeås kommunala bostadsbolag, är med ca 15.400 hyreslägenheter en viktig och framgångsrik aktör för Umeås tillväxt och bostadsförsörjning. Bolaget drivs affärsmässigt med marknadsmässiga avkastningskrav samtidigt som man tar sitt samhällsansvar, etiskt, miljömässigt och socialt. Genom såväl köp, försäljningar som nyproduktion kan en större mångfald uppnås samtidigt som sambandet mellan hustyp och boendeform kan fortsätta att förändras. Genom försäljning av en tredjedel av hyresbeståndet skapas ett större utrymme för nyproduktion. Vi vill genomföra försäljningar, för att i nästa steg kunna använda AB Bostaden för att öka takten på såväl nödvändiga renoveringar som nyproduktion.

Därigenom blir AB Bostaden en strategisk aktör för att kunna fortsätta byggandet av nya hyresrätter och öka tillgången på de bostäder som vi verkligen behöver för Umeås fortsatta tillväxt.

Med anledning av ovanstående yrkar Allians för Umeå att kommunfullmäktige beslutar
att uppdra till UKF att via ägardirektiv uppdra till AB Bostaden att försälja ca 1/3 av fastighetsbeståndet för att skapa förutsättningar för en snabbare takt på nybyggnation av hyresrätter samt bättre förutsättning för att klara renoveringsbehovet av kvarvarande bestånd. Försäljningstakten sker utifrån vad som är mest ekonomiskt fördelaktigt för bolaget.

Umeå 2013-05-08

Anders Ågren, M
Peder Westerberg, FP 
Mattias Larsson, C
Veronica Kerr, KD
 

Laddade ner kamerabilderna från Älgens hus i lördags och fann några där älgarna med synbar förtjusning kalasar på något som normalt är ganska sällsynt i västerbottens skogar.

Något man kan fundera på är hur dessa långnästa kreatur ser vad som händer där längst framme i nosen.

Fast har läpparna väl fått tag i läckerbitarna går det nog av sig själv.

Någon i sällskapet försökte sen bjuda på apelsin, men det gick inte alls hem. Den kom upp.

Här hann fotografen till höger inte arrangera bilden innan älgen snappade åt sig bananen, vesslesnabbt.

Älgarna på Älgens hus i Bjurholm är inte så blyga. Studenterna från olika världsdelar som besökte stället idag var mer småskrajsna.

Men inte alla.

Vad passar väl bättre en ledig dag än att ta en tur till - Bjurholm? ;-)

Är med en internationell grupp studenter till Älgens hus. Man startar med lunchen, andelen vegetarianer brukar annars öka om älggrytan kommer efter träffen med älgarna.

Nu har man bara öppet för beställningar. Drop-in börjar 11 juni när älgkalvarna sett dagens ljus. Besöks- och upplevelsenäringen betyder mycket för Sverige, Norrland, Västerbotten och Umeåregionen. På parkeringen finns redan bilar från Teckien, Tyskland och Belgien.

Fortsättning från förra bloggtexten...

Det blev som sagt ett väldigt liv på svanarna som nyss sov på den nerregnade isen.

Jag såg inte vad som hände först, men ut ur dimman kom makarna Svanholm som hälsades välkomna med höga ljud och ett par vinkande vingar. Eller var det en sorts flygledning tro?

De brukar landa lite längre ner, när det öppna vattnet brett ut sig lite mer. Jag har väntat på dem ett tag, varit nere vid älven och tittat mot vakarna där strömmen är ganska strid, men det har varit för tidigt.

 Man undrar vad de ska få sig till livs, hur de ska äta på sig för den fortsatta färden norrut.

Så fort nykomlingarna landat blev det natti, natti borta till höger igen. I morgon gissar jag att de styr längre norrut. Batterierna behöver nog laddas.

Dagen började bra. När jag var ut i morse kom årets första gäss strykande över huset längs med älven. Även de första hantverkarna kom och det kändes också bra. Det var full aktivitet när det var dags för mig att dra iväg till kommunstyrelsen i Vännäs.

Men den här texten skulle handla om skönheter. På väg tillbaka från vårt långa KS, mellan 18 och 19 någonstans, såg jag det första svanarna som landat på den vattenöverflutna isen på Umeälven.

På lite håll såg de ut som soppåsar som blåst ut på isen.

Plötsligt tycktes de flesta vakna och titta i samma riktning in i dimman.

Det började tutas och trumpetas och en vinkande alldeles väldiga. Vad var på gång?

Fortsättning följer....

Asså jag gillar SKARPT att få respons och feedback!

//a

I veckan höll framtidsanalytikern Troed Troedsson en föreläsning för IT-pedagoger och andra i Grubbeskolans aula. Så här lyder ingressen till den inspelade föreläsningen på Region Västerbottens hemsida:

"När barnen 1870, 1890 eller till och med 1920, gick till skolan så gick de till framtiden. De gick till en miljö som inte alls liknade deras föräldrars arbetsplatser – men däremot var en försmak av hur arbete skulle komma att se ut i det kommande Sverige. Sedan har åren gått. Världen har kommit i kapp och även de mest progressiva skolor ser i stort sett ut som vilken arbetsplats som helst. Så bör det inte vara, och så behöver det inte vara."

Här finns en del att ta del av, att inspireras och även provoceras av. Men den som har ansvar eller intresse när det gäller utbildningen av våra unga kan gärna se föreläsningen, "Klassrummet - en tidsmaskin".

(Kan även vara något allmänbildande för den som likt undertecknad ändå bra ligger hemma och hostar)

Tre senaste:

1. Har checkat in på det fashionabla Tomtebo för en St Patricks day-weekend med min cupcake, den gröna (ack så använda) tyllklänningen drogs fram ur garderobens innandöme. Så ser ni nån med rött hår, billig grön klänning från fjolförrförra årets H&M sortiment och med skitsnygga naglar så kan det vara jag, är ni osäker ska ni bjuda på en shot tequila för jag dricker den utan salt och citron.
    
2. Ser att jag inte har varit inne på en månad och kluddat i bloggen, kan bero på att jag sovit, jobbat, ätit, sovit, jobbat, sovit, ätit, jobbat, jobbat, ätit och så vidare. Fyra av fem helger har jag spenderat på jobbet och jag är besviken om jag inte fått ihop sex dagar i veckan. Men jag klagar inte, för jobba bör man annars hamnar man i rännstenen (och sen har man inte råd med nagellack för 129:-)
    
3. Trodde att jag skulle få ta fram min kära rostiga damcykel för nån vecka sen, men just när solen smälte bort snön i ett rasande tempo och man började luras att våren kommit till kalla norrland vreds klockan tillbaka och man åter igen fick dom där "härliga" kvällarna då temperaturen sjunker till -28 celcius. Fuck you vädret!

På morgonen var det alldeles väldigt vackert att köra "geschwindtvägen" till Bjurholm. Ett litet sportlovsavund kom farande, men avfärdades snabbt. Det blir lite mer gjort när det är sportlov, även om man inte är rektor för grundskolan och även om förskola, fritids och SFI är igång. När det blir lov runtomkring kan det normalt bli lite mer tid till de lite mer långsiktiga funderingarna. Även utan sportlov och även om det duggar överraskningar även denna vecka och många andra kan njuta mer av vintervackerheten så känns det riktigt bra att vara norrlänning och västerbottningen när det ser ut så här. (OBS, parkerad bil och frigående fotograf)

Visserligen fick Instagram hjälpa till lite, men vår Herre och Backfors bönder har gjort grovjobbet med den här utsikten mot Balberget utanför Bjurholm.

Hyfsat, men inte ok. Med "Norrlandsmått" är det bra siffror. Men med tanke på de tillväxtambitioner vi gemensamt har i Umeå så är det ju inte godkänt. Tyvärr tvingas vi konstatera att det ligger under den ambitionsnivå som Umeå kommun har. Målet låg på en ökning med 1000 invånare för 2012, och för att kunna nå visionen om 200.000 invånare skulle tillväxten behöva ligga omkring 2000 invånare per år. Vi har alltså ett ganska stort avstånd till den önskvärda tillväxttakten.

Det är två huvudkomponenter - nu liksom tidigare - som vi måste lägga extra fokus på, för att förbättra tillväxttakten under kommande år: nya jobb och nya bostäder.

Västerbotten fortsätter alltså att öka som helhet - tack vare Umeå - men glädjande att även Vännäs, Skellefteå och Lycksele visar en befolkningsökning.

Tittade in hos Skogsägarna i Bjurholm på ett litet ärende härom dagen. På väggen bland foton på älg, lo, storskog och skogsmaskin finns den här. Öreälven mellan Bjurholm och Agnäs.

Nästan varje krök har sin egen sandstrand. Hyr man kanot och paddlar sig nedöver är det ingen konst att få en egen strand även den finaste av dagar. Det ska man göra om man inte gjort det. Och har man det kan man göra det en gång till.

Tre roliga saker i veckan:
1, föreläsning imorgon av Ola Polmé, har skrivit flertalet böcker varav min favorit "Vanvård eller vård av gammal vana".
2, min vän Lindamy och hennes svål karl har housewarming på lördag, har inte sett dom sen i augusti så det ska bli superduper-mega-ultra roligt!
3, får min supergula kofta som jag vann på auktion för en pinsamt låg summa. Gult kan ju vara lycka personifierat.

Nu avslutar jag den här dagen med att spela soundtracket till Final Fantasy IX, ett glas vin och ett helt nummer av Bang.

Debattartikeln bifogas nedan:

Det behöver byggas fler bostäder i Umeå!
- AB Bostaden har en strategiskt viktig roll i detta arbete

Umeå har under lång tid varit tillväxtmotorn i norra Sverige. Befolkningsmässigt ökar vi stadigt och under förra året pekades Umeå ut som en av de snabbast växande städerna i EU. Men för att den positiva utvecklingen ska kunna fortsätta krävs det att vi får fart på byggandet av bostäder. Tillgången på nya jobb tillsammans med nya bostäder är en förutsättning för att befolkningsutvecklingen ska kunna fortsätta. De senaste åren har vi emellertid hämmats av en för låg nivå på bostadsbyggandet.

Från kommunens sida ska vi skapa förutsättningar för att tillräckligt många bostäder byggs. Detta sker genom en god- och planberedskap. I det senaste förslaget till Strategi för Bostadsförsörjningen 2013-2020 så möjliggörs färdigställandet av minst 500 bostäder per år, men med en beredskap i planeringen för att kunna nå byggande på minst 1200 bostäder per år och därigenom ha den planerberedskap som krävs för att nå visionen om 200.000 invånare. Kommunen ska också ta fram planer och markanvisningar som är anpassade för att möjliggöra för mindre byggherrar i syfte att öka konkurrensen och underlätta för nya aktörer på bostadsmarknaden.

Det finns i debatten en missuppfattning om att moderaterna skulle vara motståndare till kommunala bostadsbolag. Den debatten har vi haft även i Umeå. Men moderaterna har förändrats i synen på kommunala bolag. AB Bostaden, Umeås kommunala bostadsbolag, är med ca 15.400 hyreslägenheter en viktig och framgångsrik aktör för Umeås tillväxt och bostadsförsörjning. Bolaget drivs affärsmässigt med marknadsmässiga avkastningskrav samtidigt som man tar sitt samhällsansvar, etiskt, miljömässigt och socialt.

Genom såväl köp, försäljningar som nyproduktion kan en större mångfald uppnås samtidigt som sambandet mellan hustyp och boendeform kan fortsätta att förändras. Genom försäljning av en del av fastighetsbeståndet skapas ett större utrymme för köp och nyproduktion. Vi moderater, tillsammans med övriga partier i Alliansen, har föreslagit en försäljning av en tredjedel av nuvarande hyresbestånd. Det är detta som fått vissa av våra politiska motståndare att påskina att vi inte vill ha ett kommunalt bostadsbolag. Men sanningen är att vi vill genomföra vissa försäljningar, för att i nästa steg kunna använda AB Bostaden för att öka takten på såväl nödvändiga renoveringar som nyproduktion. Därigenom blir AB Bostaden en strategisk aktör för att kunna fortsätta byggandet av nya hyresrätter och öka tillgången på de bostäder som vi verkligen behöver för Umeås fortsatta tillväxt.

Det är viktigt att olika boendeformer samexisterar för att uppnå mångfald och främja integrationen och minst lika viktigt att de olika boendeformerna får agera på lika villkor, ekonomiska och skattemässiga. Här ligger hyresrätten idag i underläge. I dagsläget har vi en stor kull ungdomar som söker bostad, men statistiskt kommer denna kategori att minska. För utvecklingen behöver vi med andra ord se över bostäder för alla och producera mer flexibla boenden, vilket ingår i Bostadens planer. För att få ordentlig fart på nyproduktionen måste de skenande byggkostnaderna bromsas och byggreglerna ses över och blir mer flexibla. Här krävs krafttag och samverkan av alla aktörer för att komma till rätta med problemen. Höga produktionskostnader ger i slutändan väldigt höga hyror.

För att det kommunala bostadsbolaget verkligen ska kunna göra nytta för kommunen, för bostadsområdena och för hyresgästerna krävs ett stabilt och neutralt regelverk, tydliga relationer mellan företaget och ägaren och branschöverskridande samarbeten. Strävan måste vara att kommunala och privata fastighetsägare i alla sammanhang skall ha lika villkor.

Med de nya översiktsplaner som antogs av fullmäktige under 2011 har grunden lagts för en förtätning av staden, utan att för den skulle hindra byggandet i kommundelarna som också är viktigt. Umeå kommun har ett ansvar att genom en god planberedskap möjliggöra byggande av nya bostäder i en högre takt än vad som hittills skett. Om detta råder också politisk samsyn. När det gäller det kommunala bostadsbolagets roll så är vi moderater beredda att låta AB Bostaden få en tongivande roll för att bostadsbyggandet inte ska bli en hämsko för Umeå tillväxt. Det måste byggas fler bostäder i Umeå!

Anders Ågren
Kommunalråd (M)
Umeå

Leif Lundgren
Vice ordförande (M)
AB Bostaden

För protesterna mot att TT lämnar norr borde ju framför allt komma från dem som inte har några egna regionaltidningar förankrade på heltid i norr, det vill säga från Stockholm och från de södra delarna av landet.
Det är deras ”omvärldsbevakning” som hotar att försämras och bli mer provinsiell, mer navelskådande.
 

Har i likhet med några andra politiker idag blivit intervjuad om TT-nedläggningen av kontoren i Luleå, Umeå och Sundsvall. Tycker det är mycket olyckligt och jag hoppas att TT kan ompröva beslutet.

Inslaget bifogas ovan.

Min motfråga igår var: varför har man då inte lagt ned kontoren i ex Malmö och Göteborg. Nej, det är bara i norra Sverige som man drar in bemanningen. Såg idag att de tydligen har kontor i Bryssel också, så då kan man ju passa på att lägga ner kontoret i Stockholm också. Men det lär väl inte inträffa. Nej.

Det finns en överhängande risk att nyhetsbevakningen försämras när detta genomförs. Hoppas att TT kan ompröva detta beslut.

Förövrigt såg jag att VK idag hade använt mina kommentarer på twitter i nyhetsartikeln. Mycket bra! Med dagens tempo i nyhetsflödet så är det inte lika vanligt att man som politiker ger sig tid att skriva de "gamla" pressmeddelandena, utan numera kommenterar man omgående i twitterflödet. Och då gäller det ju att också ha alerta journalister lokalt som bevakar de sociala medierna. Ett plus i kanten till VK!

Den har varit med om en hel del. Bla. en brand 1658 och vandalisering av ryssarna 1721

Klockstapeln (som jag tycker är en väldigt vacker byggnad) byggdes 1767 och då ersatte den en gammal, förfallen stapel.

Visst är väl dessa gammla byggnader lite facinerande med all sin historia. Så mycket den platsen varit med om och så många hemligheter den ska bära på.

Det var roligt att se årets vinnare av Regions Västerbottens och Länstyrelsens "Västerbottens Grand Pris". Temat var "Talang och kompetensförsörning" och gick till Peter Berggren för hans arbete med att höja kompetens och status inom glesbygdsmedicinen. Där ingår bland annat att se till att man har tillsvidareanställda läkare och inte stafettdito. Det har gått riktigt bra som nu Länsstyrelsen och Region Västerbotten uppmärksammat.

På folkbladet.nu finns den här lilla artikeln och filmen som säger mycket på tre minuter.

Peter Berggren var i farten på Grand i Stockholm redan i fjol och UR har en film från det tillfället där han får breda ut sig och sina tankar lite till.

Norrland, inlandet och glesbygden angår inte bara dem som bor där och därför är valet av pristagare och det som prisas väldigt positivt. Bortsett från huvudsaken, den humanitära nyttan, skulle glesbygdsmedicinen också kunna bli en viktig exportprodukt när hela Europa framöver kommer att närma sig det norrländska inlandets demografi.

VK

Jag blir så trött. Dagens stora debatt har varit förbudet mot pepparkaksgubbar i ett luciatåg på en skola i södra Sverige. Ett förbud som nu har dragits tillbaka faktiskt!

Men jag blir så trött när jag läser olika statusar på Facebook.

"Nu har det gått för långt, nu ska jag börja känna mig kränkt för att rena tänder kallas just vita tänder. Byt namn, någon svart människa kan ta illa upp!"

Statusar i den stilen lägger en del folk upp. Debatten runt pepparkaksgubbarna idag rörde inte någon som tagit illa upp, någon som gjort uppror. Det rörde en lärare som kanske tog till lite extrema åtgärder för att försöka förhindra att någon skulle känna sig kränkt.

Jag tycker såhär...kan inte folk bara sluta upp med att bli så extrema när det blir debatt om att ta hänsyn till varandra! Istället för att måla fan på väggen och förutspå hela samhällets undergång kan vi väl alla istället bara fråga istället. Fråga om folk omkring oss tar illa vid sig av olika dräkter, gester, ordval med mera.

Enklare än så ska det väl inte behöva vara?

Min fotopromenad över det vita landskapet resulterade i många snöiga pix.

Den resulterade även i frusna fingrar som var nästan lika vita som snön och kalla som is. Men vad gör man inte för att få en bra bild :) Det blev att spola händerna i varmvatten i typ en halvtimma sedan. Undrar om inte någon kan uppfinna ett par super varma vantar som funkar att använda en kamera med? Tumvantarna som jag älskar är ju något klumpiga.

Obs, är man inte från norrland kommer man inte att fatta detta stycke humoristisk pärla!

Här är några av mina funderingar kring den boken - efter att jag läst den med en kritiskt, spjärnande uppskattning - i form av en lördagskrönika. Ett försök att sortera en del tankar.

Två andra dagsaktuella texter kring samma typ av frågor som jag också verkligen rekommenderar är det här blogginlägget av Jonna Jinton: Var det bättre förr?

Och det här blogginlägget av Emil Källström, som fortsätter Jonna Jintons resonemang.

-------------------------------------------------

Tofflornas frihet och landsbygdens makt

”Ni skiter ju ändå i vad vi gör så vi gör vad fan vi vill.” Det är en hållning som alltid varit fruktbar i rocksammanhang, särskilt under socialt turbulenta perioder. I det sena sextiotalets USA eller det sena 70-talets England. Eller i Rågsved om man så vill. I Luleå är det själva default-läget och har alltid varit.

Orden ovan återfinns i kulturjournalisten Po Tidholms nya bok ”Norrland. Essäer och reportage”. Det är en bok med många infallsvinklar, orter och människor, som jag varmt rekommenderar till alla med intresse för norra Sveriges utveckling och miljöer, och för landsbygdsfrågor överhuvudtaget. Inte för att landsbygdssjälen ska få ro, utan för att den ska få oro.

”Ni skiter ju ändå i vad vi gör så vi gör vad fan vi vill.” Det där fångar ett speciellt slags anarkistisk frihet att välja sin egen livsstil och hållning, som jag tycker förbinder världsmetropoler, bortglömda förorter och utpräglade landsbygdsmiljöer.

Landsbygds- och Norrlandsdebatt fastnar lätt i motsatsparet storstad – landsbygd. Men orden ovan behöver inte enbart formuleras ur ett underläge, utan kan också ses som en erövrad frihet, ett maktövertagande av tolkningsrätten till den egna livssituationen och livsstilen. Det upplöser motsatsställningen mellan urbant och det glest.

I den avslutande texten – ”Den urbana normen” - skriver Tidholm några fantastiskt tänkvärda, provocerande rader som jag tänkt på ända sedan jag läste dem första gången, som jag irriterats över, fascinerats av och långsamt kommit att känna uttrycker en djupare sanning om landsbygdens frihet. De handlar om Hälsingland, men är allmängiltiga, och jag vill citera ganska utförligt:

”Hälsingland är ett hål. Många får ångest över det.Världen har blivit en marknad, och varje plats har blivit en marknad, och varje plats har blivit ett varumärke. Syns du inte, finns du inte. En plats utan tydlighet, utan redan formulerade egenskaper, är en ickeplats. När media avhandlar svensk landsbygd pratas det nästan alltid om turister och inflyttare. Mer sällan om de som faktiskt redan bor där. De betraktar man allmänt som losers, som människor som inte gjort ett aktivt val, som blivit kvar, blivit över.

Som en förlorare i ett ickelandskap. Kanske är det så turisterna ser mig där jag sitter i skitiga blåkläder med mitt kaffe. Kanske det så den urbana normen får oss att se på oss själva. Snart är sommarsemestrarna över och landskapet töms på besökare. Lugnet breder åter ut sig, tolkningsföreträdet återförs tillfälligt till den bofasta befolkningen och landsbygden hamnar återigen utanför radarn.

Det är den bästa tiden. En sorts kravlöshet breder ut sig, vi är som sjuka som är hemma från jobbet och hasar runt i gamla tofflor för att ingen ser. Vi svarar inte på kommersialismens propåer, vi plockar svamp på ställen turisterna inte känner till. Tio månaders respit. Sen får vi strama upp oss igen.”

När jag läste det här förra året kände jag spontant att Tidholm bara var en i raden som skrev ner stereotypa fördomar om landsbygden, även om han försökte doftsätta dem med sentimentalitet. Och de kommersiella möjligheterna, måste jag smärta Po Tidholm med att påpeka, rinner nu för tiden ut i byarna mer motståndslöst än förr, tack vare den nya tekniken, fast det inte syns i form av neonskyltar, och jag ser det snarare som något gott, för med den rinner också information, utbud och möjligheterna att ta del, möjligheterna att vidga den egna vardagen.

Men när jag nu läser samma rader i en större kontext, fattar jag plötsligt att han ändå fångar något alldeles avgörande i landsbygdens livskvalitet. Friheten att slippa vara del av ett varumärke, att slippa vara intressant för intressen vars uppmärksamhet man inte bett om. Friheten att – symboliskt nu – få hasa runt i tofflor eller snickarbyxor bäst man vill.

Det finns platser som omedelbart inger en känsla av frihet, av friheten att kunna andas ut, att släppa ut magen, klä sig hur man vill, låta ansiktsdragen slappa, ge ticsen fritt spelrum, att kunna småsjunga och småvissla lite precis hur falskt och vilka låtar man önskar, att inte behöva mäta sig mot trender, facit och ängsligt övervakande måttstockar.

Jag tänker på de stora urbana metropolerna, där man dyker in i människomassorna och kan vara alldeles avslappnad och anonym. Är människohavet bara tillräckligt oöverblickbart, blir aldrig någon enskild norm eller stämning dominerande.

Och jag tänker på landsbygden, den riktiga landsbygden, utan urbanitet, där andra måttstockar och förhållningssätt tar över, blicken koncentrerar sig på annat och granskandet med lupp av andra människor trängs undan. Är det bara tillräckligt glest, i tillräckligt på andra sätt stimulerande miljöer, får aldrig något kravpaket eller någon enskild social hierarki greppet om platsen.

Det finns paralleller mellan den maximala urbaniteten och den minimala urbaniteten. Det finns många likheter, positiva och negativa, mellan metropolernas vildvuxenhet och landsbygdens. I båda miljöerna går det att andas ut som ingen annanstans, och i båda miljöerna kan ensamheten, om man inte trivs i det där vilda, lätt anarkistiska, vara som allra störst.

I det avseendet, kan en stad som Umeå – för liten för att erbjuda metropolens frihet och för stor för att erbjuda landsbygdens frihet, men lagom stor för kombinationen av social kontroll och tidsanda – vara både den sämsta och bästa kompromissen.

Vi lantisar som går genom tajta, moderna universitetstaden Umeå, stramar upp oss för att inte bli dömda som hopplösa fall och drömmer i hemlighet om en semester i byn eller Berlin där man kan släppa garden och vara helt ute.

Men vill du känna samtidens puls allra tydligaste, och upplever det där andra som ödslighet, gör du det ibland bättre i en överblickbar, sammanhängande stad som Umeå, än i en världsstad där man inte ser skogen för alla träd.
Ju större mångfald av olika livsmiljöer bredvid varandra – gärna sammanbundna med hyfsat fungerande infrastruktur - ett land eller en region kan erbjuda, desto bättre.

Men det där med friheten att ställa sig utanför tidens puls, ”friheten från”, är viktigt också i en maktanalys.

Po Tidholm skriver ur ett utpräglat vänsterperspektiv. Men det är inte något som bör invagga läsare med vänstersympatier i en falsk tro att de funnit en bekväm medfrände i landsbygdsdebatten, och det är inte något som bör avskräcka läsare med andra utgångspunkter från att lyssna noga på vad han skriver. Tidholm resonerar utan dogmatism, och tar man – här skriver en liberal - kritiskt spjärn mot texterna, använder dem snarare än accepterar allt i dem, värjer man sig lite lagom för deras mest förföriskt viskande stämningar, så börjar det hända grejer.

Ett genomgående drag i Tidholms texter är en viss nostalgi, en stämning av sorg, som spetsas till av att saknaden vänder tillbaka till årtionden då framtidstron på landsbygden var som störst. Tidholm saknar den epok när morgondagarna sjöng och lokalsamhällena byggdes. Framtidstron var bättre förr, som man brukar säga. Han saknar, så tolkar jag honom, en självkänsla hos den lokala makten på dagens landsbygd, ett mod att stå för vad man är och vill vara, som motvikt till tidsandans konsulter med storstadens trender som facit.

Det är landsbygdens balansgång mellan viljan att attrahera och modet att avstå, mellan självkänsla och lyhördhet, mellan utvecklingsoptimism och krisinsikt. Och det är inte oskyldiga, harmlösa frågor.

För det uppstår oundvikliga motsättningar mellan största möjliga investeringar, bästa möjliga goodwill hos den agendasättande medieklassen i Stockholm och förutsättningarna för att bevara kulturbygder levande året om. Vems är förväntningarna som styr? Hur undvika att bli oljeplattform eller säsongsmuseum? Med vilken känsla av egenvärde och egenmakt går landsbygden till de stora principbesluten, när konkreta intäkter eller status i andras ögon står på spel?

Po Tidholm har ställt samman en synnerligen läsvärd bok om de svåra avvägningarna. Hemläxan är att ta den till sig, utan att bli pessimist.

Edward Riedl (M).

--------------------------------------

Låt flyttlassen rulla - hit och bort

Hur mycket invandring tål Sverige? Så löd en av frågorna i Agendas senaste partiledardebatt i Sveriges television. Även en fråga kan, avsiktigt eller oavsiktligt, rymma ett budskap och ta ställning för ett bestämt perspektiv.
Det är ingen slump att det inför alla folkomröstningar råder konflikter om hur frågorna på valsedlarna ska formuleras.

Frågan hur mycket invandring Sverige tål, utgår från föreställningen att invandring är något betungande och kostsamt för ett land. Det är givetvis tvärtom. De människor, erfarenheter, idéer, kunskaper och drivkrafter som invandring för med sig, den mångfald invandring skapar, gör ett land sammantaget rikare på de flesta sätt, även ekonomiskt.

Rörelser över gränser är en förutsättning för välstånd och välfärd.
Sverige har under flera århundranden varit ett exempel på hur viktiga impulserna utifrån och kontakterna med omvärlden är. Det land som sluter sig, som slutar resa, som slutar ta emot resande, som slutar handla och utbyta idéer med andra, dör sotdöden och är inte särskilt roligt att leva i.

En intressant konkret studie presenterades i det näst senaste numret av Ekonomisk debatt, där nationalekonomerna Andreas Hatzigeorgiou och Magnus Lodefalk visade hur utlandsfödda anställda kan främja svenska företag genom att öka företagens internationalisering.

”En ökad mångfaldsnivå” skriver de två nationalekonomerna, ”i arbetskraften med en procentenhet är i genomsnitt förknippad med nio procent större export och 12 procent större import. Detta skulle innebära att ett multinationellt tillverkningsföretag i Sverige av genomsnittlig storlek (87 anställda), med en genomsnittlig andel utlandsfödda i arbetskraften (12 procent) samt av typisk karaktär i termer av handel med omvärlden (fyra marknader med en export värderad till totalt 116 miljoner kr), kan öka sin export med drygt 2 miljoner kr genom att anställa ytterligare en utlandsfödd person. Studien antyder också att utlandsföddas handelshöjande effekt kan stärkas genom utbildning och genom förbättrade möjligheter för invandrare att upprätthålla nätverk och kontakter i sina ursprungsländer.”

Mångfald gör rikare och invandring berikar. Precis som David Ekstrand påpekade här häromveckan, är det inte invandringen som kostar, utan misslyckanden inom integrations-, utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken, som leder till att personer med utländsk bakgrund inte kommer i arbete i tillräckligt hög utsträckning. Och hur man än ser på det, är arbete vägen in till mycket annat.

Den relevanta fråga som borde ha ställts i Agenda är därför istället, som Åsa Petersen skrev i en läsvärd krönika för Norrbottens-Kuriren i går: ”Hur mycket främlingsfientlighet tål Sverige?”

Diskriminering, utestängande mekanismer och segregerande system, sådant kostar, eftersom det håller människor utanför. Och det är inte alltid öppen främlingsfientlighet som är problemet, utan det kan också vara en mer subtil, aldrig direkt uttalad främlingsskepsis, inbyggd i systemen.

Hur erkänns utländska betyg av det svenska utbildningssystemet, hur ser arbetsgivare på främmande modersmålskunskaper, hur skiljs invandrare ut i vardagens sociala samvaro, hur känns det för utlandsfödda när propagandan för svensk mat mest tar sig formen av nationalistisk fördomsfullhet mot utländska producenter och matkulturer? Utestängande nationalism kan ta sig många former, och återfinnas även i förment progressiva läger.

För norra Sverige, med speciella problem kopplade till befolkningsminskning och demografiska förskjutningar, är invandring en av flera förutsättningar för överlevnad. Åsa Petersen formulerar det på pricken i sin NK-krönika:
”Vårt land i allmänhet – och det åldrande Norrbotten i synnerhet – har inte en suck om inte människor från hela världen vill komma hit för att leva här.”

Detsamma gäller för Västerbotten, för hela Norrland, för hela Sverige, på många sätt för hela Europa. Invandring, och utvandring (ofta bortglömt), gör därtill norra Sverige inte bara rikare, utan också mer spännande, friare, roligare att bo i. Att människor söker sig hit från olika delar av landet och världen, för att satsa och ge järnet här i sina liv, gör det mer attraktivt även för andra att stanna kvar, återvända eller flytta hit för första gången.

Det betyder inte att det alltid är lätt att hantera i alla avseenden, långt därifrån. Vi gör inte invandringen någon tjänst om vi blundar för det som går snett. Som alla som bott i förorter med en hög andel utlandsfödda vet, är det ofta invandrare själva som är mest angelägna om att samhället ska uppmärksamma problemen som brister i integrationspolitiken för med sig, när deras bostadsområden, deras skolor, deras torg, deras småföretag, deras kvarter lämnas åt sitt öde, eftersom det omgivande samhället inte vet hur det ska närma sig missförhållanden eller konflikter där. Och när problemen blir så stora att de skapar rubriker i media, växer fördomarna hos dem som först då tittar dit och drar alla över en kam, utan att ha en susning om bakgrunden och helheten.

Vad det betyder, däremot, är att mångfalden, öppenheten och möjligheterna till migration är värda att stå upp och kämpa för, och att problemen som uppstår måste tas på allvar och lösas just därför att mångfald, rörlighet, invandring och utvandring är livsviktigt för samhällets utveckling.

Kan vi enas om det – inom ramen för ett samhälle där samma regelverk ska gälla för alla lika, utgående från den enskilda individen, inte grupper eller andra tillhörigheter – blir debatten om problemen som måste lösas för att invandringen ska kunna komma Sverige ännu bättre till del, betydligt mer konstruktiv. Och då slipper vi kanske frågeställningar som sprider myter om invandring som något betungande för Sverige.

Men den där andra insikten är också viktig, och tröstande: utvandring berikar. Som studier visat påverkade den stora emigrationen till USA på 1800-talet Sverige positivt, genom de idéer och initiativ som kom tillbaka från utvandrarna till hemtrakterna i Sverige. Så är det fortfarande. Att västerbottningar ger sig ut i världen – som studenter, idrottsstjärnor, forskare, äventyrare – kommer att ge mycket tillbaka hit.

Därför är det viktigt, när vi diskuterar norra Sveriges befolkningsutveckling, att inte fastna i föreställningen att det handlar om att hindra människor från att flytta.

Det är ett av de högsta betyg en bygd kan få, att den fostrat människor med nyfikenhet på omvärlden och modet att ge sig ut. Och det visar dessutom att de som valt att stanna kvar på orten – i dag föremål för djupa fördomar i storstadsmedia – också gjort egna, aktiva och självständiga val. Fördomar bryts ned i båda ändar.

Svenskarna i Chile, i Indien, i Sydafrika, i Kina, i Italien, bidrar därför till utvecklingen av Sverige. Och de framgångsrika västerbottningarna ute i världen, visar för andra att Västerbottens småbygder kan förbereda ungdomar för livet på ett utmärkt sätt. Det gör det mer lockande att söka sig hit.

Det är bra att människor kan bryta upp och röra på sig om de vill. Låt flyttlassen rulla – både hit och bort. Det är inget att vara rädd för.

Har vandrat en längre stund i vattenrika Lycksele denna varma, fina höstdag.

Umeälven är inte längre flottningsled, men var det ända till 1980. På 40-talet jobbade 5 000 man med flottningen längs älven. Farligt var det, men förutom att man förstörde en del för fisken när man rensade bort sten så var det nog ganska miljövänligt. En liten "timmerbröt" vid sidan om bron påminner om den tiden. Nybyggarmonumentet är placerat så att de är på väg nedströms. Så var det inte då, och inte riktigt alltid idag heller. Det finns de som bosätter sig i Norrlands inland för första gången och ganska stor del av dessa kommer från tätbebyggda områden i Europa. Det tycker jag är både intressant och roligt.

Det är inte alldeles säkert att de som idag blir landsbygdsbor drar det kortaste strået.

Tre senaste:

1. Suttit fast på havet i en ribbåt vars motor bestämt sig för att stendö.
2. Druckit islatte med mycket is (killen i kassan såg skeptiskt ut när jag beställde den, kan ha något att göra med att det var snålblåst och snorkallt utomhus)
3. Planerat en nollningsfest för de nya eleverna på skolan.

Det har blivit ett antal måndagar på Norrlands största marknad. Vissa förändringar kan noteras. S-montern har flyttats till annan plats, så det är inte riktigt lika spännande och debattätt som när vi och V var  närmaste grannar. Jag har en känsla av att de tyngre politikerna på den kanten också lyser med sin frånvaro när det inte är valår. ;-) Någon sa att (S) inte alls var närvarande, bara med sina dekaler i Byggnads monter som jag såg. Nåja, hursom, det är inte min business. Man är ju inte precis på Moderaternas hemmaplan, men det är mycket mindre av synlig irritation och uttalat motstånd än förr. Däremot betydligt mer positivt gensvar. Det är i stort sett tre frågor jag fått diskutera idag. Invandring, opinionsläge och sen ambulans och inlandssjukvård för hela slanten. Jag som inte alls är landstingspolitiker. Några indignerade har varit pensionärer. Andra har varit olyckliga och oroliga för makar eller barnbarn. De yngsta var några tjejer på 11 eller 12. Ambulansen och väntetiderna har blivit en fråga som har gått riktigt djupt i folks medvetande och som  kanske i oväntad grad har påverkat tilltron till samhället eller det egna partiet. "Vilken syn har mitt parti på glesbygden?" Flera har gett uttryck för att ambulansen i Åsele försvann delvis för att det var en entreprenör som skötte verksamheten, men så cyniskt har jag svårt att tro att landstingsmajoriteten tänkt.

Det är väl inte alldeles snällt, öknamnet som jag hörde några Åselebor använda om den nuvarande svarta akutbilen i Åsele när mannen som föll fick åka iväg till sjukstugan. Bilen är väl inte helt utan möjligheter, den blir ju större för varje gång man byter ut den. Man tog visserligen den kortaste varianten av "folkabuss", men med nuvarande takt borde akutbilen passera den tidigare ambulansen i storlek i höst nån gång. :-)

Det är sorgligt med den ovilja som då och då sticker fram angående vårt naturresursområde och dem som lever och bor där. Som inte bara trivs, utan också i vid bemärkelse får det att rulla och fortsätta leverera rikedomarna som bidrar till att Sverige går ihop och fungerar.

Sverige är oerhört beroende av Norrland som till mycket stor del säkrar vår energitilgång och våra exportintäkter och där också mycket kunskapsintensiv företagsamhet gror. Inte bara Sverige utan hela Europa är beroende av våra malmtillgångar. 80 % av dem finns här, 90 % av järnmalmen.

Utjämningssystemen består inte bara miljonerna som helt rätt och riktigt kommer till våra norrlandskommuner från storstadsregionerna. Ett Sverige utan Norrlands utjämnande bidrag till helheten vore inte där vi är idag. Vattenkraften levererar dryga 40 % av vår billiga el och det mesta produceras här.

Från både höger och vänster kan man höra iskalla cynismer som ungefär går ut på att det inte "behövs" människor här. Vattenkraften kan styras från Kuala Lumpur om det skulle behövas. Vackra dagar när inget krånglar och teknik och strukturer inte behöver handpåläggning.

Det finns platser och områden som inte kommer att fortsätta att vara befokade, så är det. Men Sveriges helhet måste leva och fungera. Det ska vara hållbart ekonomiskt och socialt. Även om Sverige aldrig kommer upp i Norges och Finlands nivå när det gäller att värdera och värna de glesa områdena så måste staten se till att lägga verksamheter som faktiskt kan ligga långt från Stockholm, lika väl som kraftverk och styrning kan vara åtskilda. Jag har på Sverigemötet frågat företrädare för mitt parti om man är villig att verka för att regleringsbreven till myndigheterna används för att styra verksamhet till glesare områden. Några har sagt att man ska ta med sig frågan. Jag menar att det börjar vara bråttom att något händer. Avfolkning och avrustning sker bara smidigt till en vis gräns. Det visar även Åsele och Dorotea.

Västerbottensnytt har nyligen lyft småaffärernas situation och betydelse. Det måste tas ett ansvar för både ett rimligt nät av dagligvarubutiker och bränslestationer i naturresursområdet. När det närmar sig extrem glesbygd klarar marknaden inte av varken det eller kommuniationer av olika slag. Inte staten heller, utan ansträngning. Vill vi överhuvud taget ha hela Sverige så måste det vara bebyggda, beboeliga och trygga områden längs hela landet. Innan man säger att man inte vill ha hela Sverige ska man tänka sig mycket noga för och analyserava konsekvenserna. Om man kommer från höger, vänster eller någonstans mitt emellan.

Sorgligast är det när norrlänningar inte förstår det ömsesidiga beroendet mellan stad och land. Där finns det numera en del att säga, men, det får bli en annan text.

Ica om småbutikerna Västerbottensnytt

John Lindberg Trio - To the rockabilly beat

Lisa och Hanna Lagerlöf på bilden inledde nyss årets ambassadörsträff i Bjurholm.

Människor från olika delar av landet med  anknytning till Bjurholm har anmält sig som ambassadörer för kommunen. Man får information om det som händer och förväntas sprida den på olika sätt. En gång per år blir man inbjuden till en träff på hembygdsområdet med info, underhållning - och inte minst - paltmiddag! Jag hälsade just på en stockholmare som tidigare bara varit på ambassadörsträff på Grand Hotell i hufvudstaden. På en annan rygg framför mig står det Lidingö Ryttarförening.

Vi ambassadörer har idag en hyfsat hög medelålder. Det jag skulle önska är att varenda ung människa som lämnar kommunen för studier eller arbete blir ambassadörer. T.ex. en del av årets brysselresande nior. (Hanna på bilden t.ex.) Ska en sådan inbjudan fungera kan det kräva att vi kompletterar lite i profil och utformning av ambassadörsuppdraget och träffarna. Men det borde väl gå, eller vad säger ni nere på kommunhuset? Och vad tror ni unga?

Jan Nilsson

Ikväll pratade jag med en av hans medarbetare, men då hade vi ett mer positivt fokus så jag sökte ingen klarhet den vägen. Varken kring vad Lennart egentligen menar eller om det han ger uttryck för angående glesbygd, inland och småkommuner är socialdemokratisk politik.

Jag hoppas det kommer ett klargörande. Om det gör det ganska snart så kan debatten kanske bli mer nyanserad.

För debatt blir det.

Norrlandssamarbete. Det  är inte bara konkurrens mellan partierna. De här tre riksdagsledamöterna säger att det är ganska mycket samarbete kring norrlandsfrågor också.

Kan berätta att det snöat i Lycksele och Norsjö (och säkert på många andra ställen också) och att jag själv vaknade till ett Holmsund med 3 plusgrader, vilket var varmt i jämförelse med det förstnämnda som hade 4 grader under nollstrecket. Vad är detta? Idag är det alltså 1 juni, första sommarmånaden, första dagen på den årstid som gör att jag överlever att vara kvar i Norrland. Usch. Aldrig har jag längtat till pappa i Spanien som nu!

Men hursomhelst. Vad ger det att gnälla förutom att man blir bitter själv. Jag hade ju ställt väckaren extra tidigt för att hinna cykla till jobbet idag. Liten nyhet för vissa, för mig är det drygt 19 km så jag känner mig duktig. 19.03 km för att vara exakt.

Men jag måste erkänna att jag får lite perspektiv på hur snabbt vinnaren till Blodomloppet verkligen springer milen när det nästan går lika snabbt som jag cyklar. Minns inte den exakta tiden, men det var ca 32-33 min. Sjukt snabbt faktiskt! :o

Och idag har vi delat ut första- och andrapris som gick till två elever i Tväråbäcks skola. Norrlandsförbundet utlyste en berättartävling om hur livet i Norrland skulle vara 2072, 60 år från nu som en del av att Norrlandsförbundet firar just 60 år 2012. Det är elever från de fem nordligaste länen som har tävlat och av totalt tio priser gick sju till Västerbotten och hela sex stycken till Vännäs!

Så självklart bjöd kommunchefen de duktiga eleverna och deras lärare på tårta och saft! :)

Samma enkla bilder som många gånger förr, men älven nedanför huset betyder mer för mig för varje år. Stor, majestätisk och ostoppbar är den. Alltid densamma och ständigt annorlunda med sin oräkneliga mängd av nya vattendroppar.

...

Föreningen Norden är synnerligen aktiv i Bjurholm. Man har en underavdelning i Nordmaling och hoppas få en i Vännäs också.

I torsdags hade man anordnat en kväll med flera tunga mediepersonligheter med rötter i Västerbotten. Hälften visade sig faktiskt också vara (eller ha föräldrar) från Bjurholm och två hade sin f.d. svenska- och samhällskunskapslärare i salen.

Jag hade fått förtroendet att vikariera som moderator och jag måste säga att det var lärorikt. Den samlade erfarenheten i panelen borde ha varit melan 150 och 180 år och sträckte sig över många olika slags redaktioner och flera länder.

Temat föreningen satt var "Makt och media i Norden". Vi hann bl.a.beröra skillnaden i bevakning länder och landsändar emellan, Norrlands- och glesbygdsbevakning, makt- och ägarstrukturer, journalistmakt, drevjournalistik, förtroendefrågor, det förändrade teknik- och medielandskapet, papperstidningens vara och inte vara och förstås - Bjurholm.

Ulf Karlsson sa att Bjurholm var en av de kommuner som syns mest i förhållande till sin folkmängd. Något som också visar sig i antalet klipp som SVT har av kommunalrådet Ingemar Nyman. Media söker gärna "extremerna" och då ligger det nära till hands att ta med den minsta kommunen. Efter fikat var det åhörarnas tur att fråga och man strök inte bara medhårs.

Riksdagsledamoten Elisabet Björnsdotter Rahm hade hört om mötet och ville gärna höra panelen, särskilt som hon sitter i Nordiska rådet. Idag går våra res- och mediamönster mer i nord-sydlig riktning än öst-västlig och de nordiska frågorna hamnar oftast i skymundan. Elisabeth och andra ställde frågor om detta och vi fick en del svar. En hel del handlar om inställningen i Sverige . Kunskapen om grannländerna är i regel större i de andra Nordiska länderna.

En av flera saker som fastnade hos mig var lite fakta kring våra "stockholmska lokaltidningar", SvD, DN, Expressen  och Aftonbladet. Själv avslutade jag en gång prenumerationen på DN p.g.a. svag Norrlandsbevakning. Ingen av dessa fyra tidningar har en journalist norr om Norrtull. Man saknar bevakning av 58 % av Sveriges yta. Jag har delvis upptagit DN-prenumerationen igen, men blev klart besviken när jag hörde att DN har 400 journalister, men inte ens har råd med en frilans i Norrland...

De proffsintervjuare som blev amatörintervjuade var Karin Grönberg, kanalchef på SR Västerbotten, Ingvar Näslund, chefredaktör på VK,  Ulf Karlsson, reporter på SVT i Västerbotten, Daniel Nordström chefredaktör på VF, Gunnar Eriksson, redaktör på Västerbottningen och Anders Lindkvist reporter på SVT i Stockholm.

Ett stort tack till panelen som gjorde det här evenemanget möjligt i Sveriges minsta kommun. Det var bra med besökare, trots andra arrangemang samma tid, men det hade kunnat vara ännu fler. Mediabevakning och mediaexponering är ett samspel, det ska man inte glömma, och det fanns många insikter att hämta den här kvällen.

Så här står det på föreningen Nordens nationella hemsida:

"Föreningen Norden är en oberoende organisation som arbetar för ett utökat och fördjupat nordiskt samarbete, såväl inom Norden som mot omvärlden. Vi arbetar på samhällets alla områden och med tonvikt på det folkliga samarbetet. Föreningen Norden i Sverige bildades 1919 och har ca 15 000 privatpersoner och ca 30 organisationer samt ca 450 skolor och 230 bibliotek som medlemmar. Den svenska föreningens organisation består av över 100 aktiva lokalavdelningar, vilka är indelade i 23 distrikt."

Vet du förresten vilka länder och områden som hör till Norden?

Vid Norrlands universitetssjukhus bedrivs både specialistsjukvård och högspecialiserad vård. Den högspecialiserade vården vid NUS har i dagsläget ett begränsat patientunderlag som utgör en bas för fortsatt utveckling och specialisering inom såväl sjukvård som forskning. Det finns möjligheter för landstinget i Västerbotten att öka sitt patientunderlag genom att börja sälja vård till patienter utomlands.

Alliansen anser att landsting borde börja sälja högspecialiserad sjukvård på en växande marknad av medicinska tjänster utanför Sveriges gränser. Export av högspecialiserad vård skulle stärka det varumärke som Norrlands universitetssjukhus redan har som regionsjukhus. En god kvalitet är en grundförutsättning för att kunna bedriva avancerad och högspecialiserad sjukvård.

För att kunna säkerställa en hög kvalitet inom sjukvården behövs en större kritisk massa. Kirurger och specialister behöver helt enkelt tillräckligt många patienter att behandla och operera för att upprätthålla sin specialistkompetens. Rent praktiskt kan detta ske genom att landstinget skapar ett bolag inom den egna verksamheten som har till uppgift att bemöta och administrera utländska patienter. Den kartläggning och omvärldsanalys som landstinget låtit göra under 2011 är ett mycket bra underlag i det fortsatta arbetet. Underlaget visar även att detta kan ske utan att det sker några undanträngningseffekter av regionens patienter.

Huvudsyftet med att sälja högspecialiserad sjukvård är att skapa ett mervärde för sjukvården och patienterna som bor i regionen men även att bidra till ökade intäkter. Mot bakgrund av att befolkningsunderlaget minskar och andelen äldre blir allt större samtidigt som sjukvården blir alltmer kostsam är det helt nödvändigt att planera för framtidens sjukvård i Västerbotten.

Nicklas Sandström, oppositionsråd för Moderaterna
Marianne Normark, gruppledare för Folkpartiet
Olle Edblom, gruppledare för Centerpartiet
Birgitta Nordvall, gruppledare för Kristdemokraterna
 

(Denna artikel var publicerad som insändare i fredagens Folkbladet)


 

Nu är snön alldeles snart bara ett minne och riktiga värmen ska vara på väg.

En och annan skoterägare kanske beklagar det, men jag tvivlar.

Bilden är någon vecka, så snön i bakgrunden är definitivt väck.

Om det, och om Umeås historia som norrländska lobbymästare, handlar den här lördagskrönikan.

Fler krönikor på liknande tema:

Modet att släppa taget och satsa på nytt

Umeå, Sundsvall och ett gammalt gnabb

Både storskog och akademisk toppregion

Föränderligt Umeå i eggande epok

Umeå bortom de stora vinstlotterna

Umeå - fyra sekel fyllda av tro och tvivel

Umeå - vad ska man säga?

Umeå, stämningen och känslan i magen

Umeå, Gävle, Uppsala, Stockholm, älskar, älskar inte...

2014 - ett fyrtorn i dimman för Umeå

-----------------------------------------------------

De gamla norrländska lobbymästarna förlorade mot Luleå

Umeå handelsstaden, Umeå förvaltningsstaden, Umeå militärstaden, Umeå bildningsstaden, Umeå idrottsstaden, Umeå kulturstaden, Umeå IT-staden. Det har skiftat genom åren. Umeå har alltid uppfunnit sig själv på nytt. Och ofta har det varit de stora händelserna och de stora etableringarna som bestämt dagordningen.

Även när inte flammor stiger över horisonten borta i Holmsund som ett ödestecken och larmet går nere vid älven, är Umeå aldrig långt borta från nästa kostymbyte. Ett par generationer och ett paradigmskifte senare kan det som en gång dominerade stadslivet och stadsbilden vara borta.

Men finns det en konstant genom förvandlingarna, är det något Umeå varit norrländska världsmästare på åtminstone sedan stadsbranden 1888, så är det att lobba, övertyga och segra politiskt i maktens korridorer söderöver när det gäller placeringen av större lokaliseringar i norra Sverige. Umeå har varit lobbyisternas stad.

Umeås politiker har genom åren haft slughet, kontakter, armbågar, fräckhet, självförtroende och rävar bakom öronen nog att ta för sig och få beslutsfattare att sprätta upp kuvertet och säga ”Umeå” (läroverk), ”Umeå” (regemente), ”Umeå” (hovrätt), ”Umeå” (femte exemplaret), ”Umeå” (universitet), ”Umeå” (regionsjukhus), gång på gång, fram till ”Umeå” (kulturhuvudstad 2014). Andra Norrlandskommuner har gått från överseende med uppstickaren, via frustration till viss resignation inför Umeås förmåga att dra till sig folk och verksamheter.

Men de många lobbytriumferna har också rotat en lokal världsbild där lokaliseringar och klartecken från centralmakten varit receptet för och måttet på framgång. När så Umeå plötsligt åker på ett nederlag, när centralmakten plötsligt säger nej, kommer en lagrad, gammal ångest upp till ytan. Är det slut nu?

I veckan beslutade regeringen att den fjärde migrationsdomstolen ska förläggas till Luleå. Det var kulmen på en lång dragkamp, som pågått både öppet och bakom kulisserna, mellan Umeå och Luleå om den nya domstolens placering. Båda sidor har skickat fram sina tyngsta lobbytrupper. Gissa om det irriterar de ledande politikerna i Umeå att Luleå vann.

Lennart Holmlund (S) hittar, förstås, de skyldiga i centerpartiet och menar att moderaterna låtit centerpartiet – genom påtryckningar från landshövdingen i Norrbotten Per-Ola Eriksson – köra över justitieministern Beatrice Ask.

Anders Ågren (M) ”tar sig för pannan” på sin blogg över beslutet och menar att regeringen bortser från sakskäl om rättssäkerhet och kompetensfrågor och istället väljer Luleå av regionalpolitiska skäl.

Mattias Larsson (C) försvarar sitt parti mot Holmlunds anklagar och uppmanar Holmlund att istället fundera över varför Västerbotten stod splittrade i frågan medan Norrbotten stod enade bakom Luleå, och hur Umeå kan bli bättre på att skapa bredare allianser när det gäller att påverka den nationella nivån.

Det vore förstås, så länge regionsamarbetet i norra Sverige ser så torftigt ut som det gör, tjänstefel av de ledande Umeåpolitikerna att inte söka lobba och argumentera för etableringar här. Självklart ska de bearbeta och utnyttja sina kontakter.

Och att det svider när andra städer vinner är ofrånkomligt. Arbetade man på fel, gick man via fel kanaler, använde man fel argument? Att utvärdera är viktigt.

Men det är, i det moderna Umeå, snarare irritationen efter en förlust i politisk Fia med knuff – frustrerande, stora, teatrala gester, men inte så allvarligt – än ödes- och krisstämning. Och i Umeå i övrigt uppfattas frågan om migrationsdomstolens läge som marginell.

Det pekar på att något håller på att hända, trots den politiska reaktionen efteråt.
Umeå har länge varit den kanske otåligaste och på sätt och vis mest lättskrämda av Norrlandsstäderna. Det är, ibland, som bär Umeå fortfarande, längst inne gömt bakom kaxighet och storstadsambitioner, på ett osäkert komplex i relationen till städer som Sundsvall, Härnösand, Skellefteå; trots att Umeå sedan länge rusat förbi till storlek och framtidsutsikter.

Kanske är det ett oundvikligt för en stad som vunnit högsta vinsten på lotto några gånger (universitetet var ett sådant plötsligt händer det-ögonblick i reklamen när alla skriker rakt ut och slänger iväg kaffekoppar i slowmotion), medan andra fått riva kupongerna i småbitar.

Någonstans anar staden att det kunde ha slutat helt annorlunda, att den bland mycket annat också haft ren bonnröta i avgörande ögonblick, att ingenting är riktigt säkert här i världen.

Umeå satt, trots allt som hänt, länge fast i en självbild som underdog, och hostar till då och då än i dag av askan från 1888.

Men Umeå håller på att växa ifrån de gamla ryggmärgsreaktionerna. Beroendet av huvudstadens gunst har minskat. Umeå kikar så smått, och som första Norrlandsstad, ut på andra sidan en långvarig epok där alla blickar var riktade vädjande mot Stockholm.

Receptet och måttstockarna för framgångar har förändrats. Umeå har kommit över brytpunkten för större småstäder när den positiva utvecklingen börjar få en egen dynamik. Även om det har tagit tid att förstå de egna framstegens möjligheter.

När regementet lades ner på 90-talet stormade lokala politiker och medier ut i krigsdans med protester som handlade det om ett fruktansvärt bakslag. De var fångna i föreställningen att centralmaktens beslut var stadens öde, att en Norrlandsstad inte kan vara mer framgångsrik än dess lobbyarbete i Stockholm. Men det blev förstås tvärtom. I efterhand framstår det rent av som ett slags frigörelse, i staden som vant sig vid att uppfinna sig på nytt när gamla strukturer blivit förlegade.

Att den fjärde migrationsdomstolen hamnade i Luleå är inget långsiktigt nederlag för Umeå, men en välunt framgång för Luleå. Att den motsatsställningen, idén om det sambandet – seger där, problem här – är på väg att upplösas, säger något viktigt om Norrlands framtid.

Umeå kan slappna av, vad de beslutar i Stockholm är inte lika viktigt längre. Tillväxtfaktorerna för Umeå ser annorlunda ut i dag. Staden har sitt öde i egna händer. Stödhjulen behövs inte längre, centralmaktens hand på pakethållaren hämmar ibland mer än stöttar. Trampa iväg bara.

De nordligaste länen måste även framöver sträva efter att vara världsbäst på lobbying gentemot centralmakten och aktörer söderöver. Odla kontakter, vässa armbågarna, inspireras av Umeås legendariska kommunlobbyister från de stora triumferna.

Men inte längre i konkurrens med varandra. Inte i hopp om den enstaka, stora lottovinsten som lyser upp någon lycklig punkt i ett norrländskt mörker. Utan tillsammans, som gemensamt agerande framtidsregion, i en av Europas intressantare tillväxtmiljöer.

Umeås epok som Norrlands tuffaste, sololirande lobbyister är över. Uppdrag slutfört. Det är goda nyheter – inte minst för Umeå.

Idag sammanträder vi i styrelsen för Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Fotot ovan är taget från högsta våningen i förbundets hus - några meter bort från sammanträdesrummet - med en fin utsikt över Stockholm.

På den 26 punkter långa dagordningen idag står bl.a. årsredovisningen 2011, positionspapper om Skolans roll, en rad remissyttranden samt överläggningar med kommittéordförande Nils Öberg som leder Polisorganisationskommittén.

Gårdagen ägnades åt interna partiöverläggningar, bl.a. med alla moderata företrädare i de olika beredningarna inom SKL. Övriga västerbottensmoderater som har uppdrag i SKL är landstingsråd Nicklas Sandström och Nordmalings M-gruppledare Ingalill Jonsson. Brukar normalt försöka hinna med ett gympass på hotellet när jag är nere i samband med SKl, men igår hann jag inte. Det blev istället en kväll med företrädare för Alliansen i Stockholms läns landsting, med middag på Graverska huset. (bilden nedan)

Trevlig fredag på er!

Det kom en positiv överraskning i morse vid frukosten.

Bjurholm kom etta i länet och fyra i Sverige i SKL:s (Sveriges kommuner och landsting) "Öppna Jämförelser - Grundskola 2012". Här finns en samlingssida med länkar kring undersökningen. Det finns också en sida med länkar till tidigare års resultat att läsa här.

Man har vägt samman saker som måluppfyllelse, andelen godkända och medelmeritvärden med enkätsvar från totalt ca 60 000 femmor och åttor i riket samt saker som kostnadseffektivitet m.m.

För Sveriges minsta kommun är det förstås väldigt roligt att få det här erkännandet. Vi har brister så det räcker att arbeta vidare med, men en hel del fungerar tydligen väldigt bra när man jämför.

Jag har personligen tackat dem jag träffat av vår personal idag, alla kategorier. Särskilt mycket uppmuntran och erkännande ska förstås lärarna och förskolepersonalen ha. Ett gott totalt skolresultat i mätbara resultat, trygghet m.m. är mångas förtjänst under lång tid.

Eleverna står ju för många av resultaten SKL mätt och nästa vecka blir det tårta för personal och elever. Fjolårets nior är ju på andra håll, men de fick i fjol äta tårta som niorna året innan arbetat ihop till.

Nästan bäst är att jag får skryta hur mycket jag vill. Ingenting är min förtjänst, undersökningen baseras på förra skolåret. :-)

Till sist passar jag på att göra lite Bjurholmsreklam. Här kan man bo naturskönt och inte alltför dyrt med närhet till sådant som t.ex. Agnäsbacken och många fina sommartrevligheter. 50 minuters resväg till Norrlands huvudstad är förortsavstånd med Stockholmsmått. Lägg till detta att den viktiga skolan har bra resultat och gör som människor från både Asien, Europa, Afrika, Sydamerika, USA och övriga Sverige - flytta hit! ;-)

(Undrar om jag får kompanistryk på kommunfullmäktige i Vännäs på måndag? *s*)

En tidigare krönika på liknande tema:

Västerbotten, skogen, marken och de svåra valen

-----------------------------------------------------------

Norra Sveriges skogar ställer de stora frågorna

Hysch, tysta och lyssna, andas djupt. Beredda? Försiktigt nu: Skogskluster.

Skogskluster, blir svenska språket klokare, tåligare än så? Ett till synes grovt sammansatt ord, lite kottigt och klumpigt, men som smälter precis rätt på ytan när det uttalas, som – om man ger det tid – börjar dofta barr och kåda, klirra högteknologi och exportintäkter, nynna kulturhistoria och hållbarhet.

Säg det högt, utan att stressa, låt ordet trassla in sig och veckla ut sig igen. Miljöteknik, forskning, landsbygdsjobb, bygdeminnen, kreativa näringar och, låt oss vara ärliga, en gnutta galen Dennis Hopper på däck i Waterworld – ”för jag snackar framsteg här, jag snackar utveckling!” – nedknådat i ett ord, till nästan onomatopoesi.
I bestämd form – skogsklustret – rullar det ännu läckrare över tungan.

Den första som fick mig att haja till för ordets kvaliteter var Folkbladets dåvarande politiske redaktör Lars Bodén, som i ett samtal en gång – jag var ny i länet – nämnde ”skogsklustret i Vindeln”. Han sa det i förbigående, men på ett sätt och med ett slags vördnad, som fick Vindeln att framstå som ett hemligt Silicon Valley i skogarna.

Kluster är inte en sluten modell, utan en öppen. Det som börjar i något bokstavligt, vidgas över tid – och kan vidga arbetsmarknad, utbildning och forskning i en hel region. Och i den globala klimatdebatten är framtidens skogsresurser, hur de ska användas, vårdas, nyttjas, förädlas och förnyas, ett ämne man aldrig kommer ifrån och där de enkla svaren uteblir.

Norra Sveriges skogar ställer de stora frågorna.

Visa mig hur du uttalar skogskluster och jag ska säga dig hur du ser på Norrland.

Kommer ni ihåg scenen i tv-serien Vita Huset med en pressträff om en Nasa-farkost på väg till Mars, där president Bartlett försöker få pressekreteraren CJ att uttala ”Galileo 5” på rätt sätt, med fantasi och äventyr i rösten, utan biton av likgiltighet? Han är inte nöjd förrän hon förinnerligat orden.

När ledande politiker kommer på valturné till Västerbotten inför 2014 kan man i en paus be dem att uttala ”skogskluster”, be dem att associera fritt kring det. Inte för att gillra en fälla, utan för att faktiskt få en känsla av var tankarna, reflektionerna går.

Skogskluster ska inte slarvas förbi i ett tal eller en konversation som om det handlade om några sketna träd, lite maskiner och en broschyr på rutin – bla, bla, skogskluster, bla, bla.

Skogskluster ska uttalas med en viss laddad andäktighet, som ett examensord, i lätt ökad puls, efter en konstpaus som fångar begreppets hela rymd och biologi.

Det ska uttalas med en känsla...

...som får stadsgrundaren Gustav II Adolf i staty framför rådhuset att spärra upp ögonen, 400 år senare, vrida blicken uppåt älven, slicka sig om munnen och nicka ivrigt med ett upphetsat leende – äntligen förstår de;

...som får Ewa-May Karlsson att plötsligt hejda sig på en promenad forsarna runt i Vindeln, vrida sig om och höja näven till kamp och uppfordran söderut – triumf, revansch;

...som får Benny Karlsson att tystna för ett ögonblick mitt i ett samtal på Renmarkstorget och titta upp, med tankfull, gåtfull blick, på aprilhimlen, redan halvvägs inne i en ny krönika;

...som får landshövdingen Chris Heister i Stockholm att ringa upp regeringen och böna och be om att få återvända till Västerbotten;

...som får Marta att rusa in i Tyresös omklädningsrum och ropa förtvivlat ”Jag valde fel!”;

...som får nybyggarna i Lycksele att kränga av sig packningen, sätta sig ner och utbrista – ”vi valde rätt, vi är framme, till sist”;

...som får Hans-Erik att sätta sig upp i hundkojan och konstatera alldeles stilla: ”precis så ska det vara”;

...som får Fredrik Lindegren att i ett infall byta sina röda byxor mot tallbarrsgröna och skicka in en ny ansökan till 2014;

...som får Åsa Ågren Wikström att logga ut från allt och låta skogarnas sus genom älvdalen vara Vännäs kommuns enda kommunikationsstrategi för en svindlande minut;

...som får Ulla-Maj Andersson att överraska Lennart Holmlund ute på stavgång med ett sms: ”vår skog är grönare än er, men ni är okej ändå”;

...som får Maud Olofsson att dumpa Hillary Clinton för länsresidenset: ”because, you know, we have what we in Sweden call ”skogskluster””;

...som får Bert-Rune Dahlberg i Åsele att lägga ned fiskespöt ute på sjön ett ögonblick, torka svetten ur pannan, spana mot horisonten och med illmarig min fråga sig om han inte ska köra en mandatperiod till ändå, det svänger ju.

Det ska uttalas så att själva skogarna och bergen i tystnar och spetsar öronen. Hör ni, varsamt nu – skogskluster.

Vi är ett granskogsfolk, skrev Harry Martinson, med sitt öga för det väsentliga. Skogskluster tar tag i alla fördomar om Norrland, som tjuren vid hornen, och brottar ner dem, vänder dem till en tillgång, med en, inte alltid okontroversiell, samhällsanalys om framtidens företagande, arbetsmarknad, kulturvård och hållbar tillväxt i norra Sverige. Det är det gamla som susar i det nya.

Skogskluster, säg det igen.

I fredags var vår Handelsminister Ewa Björling på besök i Umeå och vi presenterade inför en speciellt inbjuden publik på cirka 60 personer våra samtal med västerbottningar. Under ett halvår har flera av oss moderater i Västerbotten tillsammans med våra kollegor i hela Norrland lyssnat på vad ni som bor här tycker är viktigt. Inför inbjudna gäster hade vi sedan en expertpanel av näringslivsfolk och Handelsministern som diskuterade kring just de frågorna som lyfts av västerbottningar. Jobbfrågan stod högt i fokus föga förvånande och även infrastruktur. Men även säkerhet i trafiken kring skolor och många andra frågor har lyfts av alla de som vi djupintervjuvat. I fredags påbörjade vi nästa del i arbetet med att förnya nya moderaterna i Västerbotten. Vi ska fortsätta lyssna men nu också påbörja dialog kring de frågor som ni västerbottningar lyft för att inför valet 2014 ha en politik som är både relevant och funktionell.

Edward Riedl (M).

Igår besökte handelsminister Ewa Björling oss i Umeå.

På programmet stod bl.a. företagsbesök hos Rapunzel, och öppet möte på Rex med paneldiskussion om utmaningarna för Norrland med företrädare för bl.a. Handelskammaren och Svenskt Näringsliv. Mötet var som synes välbesökt och under eftermiddagen presenterades även den Norrlandsrapport som moderaterna tagit fram, där bl.a. behovet av ytterligare infrastruktursatsningar lyftes fram. Infrastruktur var också ett ämne som togs upp under paneldiskussion, där exempelvis byggnadet av Norrbotniabanan lyfts fram som en mycket viktig satsning.

Arbetet forsätter nu. Utvecklingen skiljer sig också åt i Norrland. Västerbotten är det enda länet som ökar befolkningsmässigt, och detta beroende på Umeås kraftiga tillväxt. Umeå är en av de snabbast växande städerna i EU och de utmaningar vi ställs inför skiljer sig åt jämfört med småkommuner i inlandet där avfolkningen är den fråga som väcker mest oro och diskussion. Därför var det intressant att läsa den rapport som moderata företrädare i storstadsregionerna jobbat fram i en "Storstadsrapport- många av de frågeställningarna är relevanta även för Umeås del.

Avslutningsvis en bild på den panel som diskuterade tillväxtfrågorna igår.

Idag hade jag inne en artikel med Handelsminister Ewa Björling och mina länskollegor Elisabeth och Anders på temat: Tillväxt i Norrland. Vi har påbörjat ett arbete för att vässa vår politik inför nästa val när det gäller Norrlandsfrågor. I ett första steg har vi intervjuvat många länsbor för att veta vilka frågor ni tycker är viktigast. Där tar vi sedan vår utgångspunkt.

Edward Riedl (M).

På insändarplats i dagens VK skriver vi tillsammans med Ewa Björling om det arbete som nu pågår inom moderaterna, bl.a. med fokus på Norrland. Bifogas nedan:

Vi vill diskutera Norrlands tillväxt med Västerbotten

Vi besöker idag Umeå för att bjuda in till en öppen dialog och diskussion om Norrlands tillväxt och framtid. Besöket är del i en upptrappad politisk satsning som inleddes för tre veckor sedan i Kiruna och som syftar till att skapa bättre levnadsförutsättningar för människor som bor och verkar i Norrland. En konkret målsättning är att presentera ett åtgärdspaket för stärkt regional export till 2013.

Regeringens politik ska se till alla människor i hela Sverige. För att identifiera samhällsproblem och nya förslag till lösningar vill vi därför involvera människor med olika perspektiv – inte bara våra egna sympatisörer och väljare. Sveriges fyra nordligaste län – Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland – ser inte ut som för tio år sedan. Inte heller om tio år kommer de se likadana ut. Den politiska utmaningen består därmed i att följa med i utvecklingen och formulera förslag och åtgärder som är relevanta för samtiden. Vår ambition är nu att lägga örat mot marken, våga vara självkritiska och vara öppna för nya idéer som kan bidra till en positiv samhällsutveckling i regionen.

Sedan april 2011 har en särskild arbetsgrupp, tillsatt av Moderaternas partiledning, haft i uppdrag att lyssna till och belysa de utmaningar som de fyra nordligaste länen står inför. Efter 200 samtal med unga, äldre, studenter, anställda, företagare, anställda och arbetssökande har en första kartläggning gjorts över människors förhoppningar och förväntningar på politiken och samhället.

Vi tror att det här är en god början. Vår ambition är nu att ta nästa steg och bli mer lösningsorienterade i det fortsatta arbetet. De allra flesta människorna i Norrland oroar sig över befolkningsutvecklingen. Kommuner tappar invånare år efter år. Västerbotten ökar dock tack vare utvecklingen i Umeå.  Trots det undrar många vad händer med skolan, arbetet, sjukvården och äldrevården i framtiden? Kommer ekvationen att gå ihop?

Vi vill vända den här utvecklingen. Med en rad möten vill vi därför bjuda in till dialog och diskussion med människor som bor och verkar i regionen. Hur skapar vi bättre förutsättningar för växande sysselsättning och företagande? Hur skapar vi goda villkor för att företagen ska våga ta steget ut på den globala marknaden som idag innebär stora möjligheter?

En konkret målsättning för Norrlandssatsningen är att till 2013 presentera ett åtgärdspaket för stärkt regional export. Med stärkt vägledning och stöd för företagen att växa utanför landets gränser skapar vi också förutsättningar för fler jobb och tillväxt här hemma. Ur ett historiskt perspektiv pekar forskningen på att en ökning av exporten med tio procent ger en två procent högre sysselsättning i Sverige. Handelspolitiken är därmed ett betydelsefullt instrument i tider av global ekonomisk oro, men är också en viktig del i regeringen arbetslinje.

Norrland ska, enligt oss, förknippas med hög livskvalitet och samhällsutveckling. Regionens utmaningar är inte nya för oss. Regeringen har redan genomfört viktiga jobbskapande åtgärder och de har gett resultat. Men vi måste göra mer än så.

Att hela Sverige ska leva är ett centralt perspektiv i våra politiska ambitioner. Ska vi nå hit, då måste vi fortsätta utveckla politiken så att den kommer alla till del.

Ewa Björling, handelsminister
Saila Quicklund, ordförande i Norrlandsrapporten
Edward Riedl, riksdagsledamot
Elisabeth Björnsdotter Rahm, riksdagsledamot
Anders Ågren, oppositionsråd

 

Vår påskhelg har därför varit mycket lugn, så skönt att inte behöva känna att man ska pressa in massor med aktiviteter utan att det är helt ok att skrota runt hemma... ;-)

Även om tiden till politik blir mindre när jobbet kräver mycket får man hålla ett getöga på det som händer. Nu har väl exempelvis inte missat Heléna Lindahls bloggar om Centerpartiets förslag om ekonomiska frizoner i Norrland? Mycket spännande politik, speciellt som motvikt till direkt landbygdsfientliga förslag från S och V.

I papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson på temat.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Norrlandsbegreppet har myror i baken

Nordmaling vs Umeå

Och en huvudledare som vi hade i veckan om Tväråbäcks kampanj

-------------------------------------------

Sträck ut din hand och finn en hand i din

I söndags kritiserade Umeås kommunalråd Lennart Holmlund (S) på sin blogg att Nordmaling i en kampanj vill locka till sig barnfamiljer från Umeå. Han sågade även Nordmalings chanser att lyckas med aktionen. Varför, skrev Holmlund, ”ska man flytta från något som är bra till något som ger mindre fritid och sämre utbud”.

Nordmalings kommunalråd Ulla-Maj Andersson (S) svarade direkt på sin blogg: ”Det är absurt att kommunalråden i Umeå anser sig ha rätten att bestämma Nordmalings kommuns utvecklingsplaner. När Lennart och Ågren har flyttat och bosatt sig i Nordmalings kommun kan de självklart påverka kommunens utvecklingsplaner. Lennart är välkommen att flytta hem till Långvattnet och ta gärna med dig Ågren.”

Stämningen i Umeåregionen verkar inte vara på topp för tillfället.

Det höga tonläget mellan Lennart Holmlund och Ulla-Maj Andersson, tillsammans med det faktum att Holmlund så öppet negativt beskriver tillväxtmöjligheterna i en grannkommun, främjar inte förhoppningarna om ett utvecklat regiontänkande i norra Sverige. Motsättningarna återspeglar i mindre skala den misstro som finns även inom och mellan de fyra nordligaste länen i storregionfrågan – även där med spänningarna mellan Umeå och andra delar av Norrland som en utslagsgivande faktor, som statsvetaren Anders Lidström vid Umeå universitet påpekat.

Anders Ågren (M) har i veckan gått ut med förslaget att Örnsköldsvik borde gå med och bli en del av Umeåregionens samarbete. Det är en utmärkt idé och vore en logisk konsekvens av Botniabanan och arbetet med att förstora arbets- och bostadsmarknaderna längs nya kommunikationsstråk.

Men om irritationen redan mellan Umeå och Nordmaling är så stor, och om Umeå inte förmår uttrycka större lyckönskande till kranskommuner vars utveckling även Umeå är beroende av på sikt, så kan man bara ana spänningarna som skulle kunna uppstå mellan Umeå och Örnsköldsvik.

Grälet mellan Holmlund och Andersson vore kanske viktigare för regionrådet att diskutera vid nästa träff än Nordmalings kampanj.

Men hur är det egentligen, stämmer Lennart Holmlunds påstående att det skulle finnas ”mindre fritid” (det vill säga mindre möjligheter till fritidsaktiviteter) i Nordmaling än i Umeå?

I den nya forskarboken om Norrland från Umeå universitet, Mittuniversitetet och Luleå tekniska universitet ”Ett delat Norrland – på väg mot regioner?” ägnas ett kapital åt en liknande frågeställning. Det är Dieter K. Müller vid institutionen för geografi och ekonomisk historia i Umeå, som skrivit om: ”Fritidsaktiviteter i Norrland – en fråga om stad och land?” Han gör flera intressanta iakttagelser:

”Resultaten har visat att en övervägande majoritet av befolkningen anser att kultur, nöjen och evenemang är viktiga för Norrlands framtid. Detta speglas dock endast i begränsat utsträckning i befolkningens faktiska aktiviteter under de senaste 12 månaderna. Många aktiviteter som samlas i kategorin kultur, nöjen och evenemang utövas endast av få mer än några enstaka gånger per år. Bara friluftsliv och idrottsträning lockar större andelar av de svarande till frekventa aktiviteter.”

Müller konstaterar att passiva åskådaraktiviteter är vanligare i större kommuner än i mindre, eftersom utbudet för sådana aktiviteter är större där, men att fritidsaktiviteter som kräver större egen insats utövas i lika hög grad i småkommuner som i stora. Han noterar skillnader mellan stad och land när det gäller hur invånare utnyttjar utbud i övriga regionen:

”För många småkommuner och medelkommuner tycks det dessutom vara så att det lokala utbudet kompletteras med det som finns i grannkommunerna. I större kommuner spelar förhållandena i grannkommunerna en underordnad roll. Här tycks däremot utbudet i mellan- och södra Sverige vara ett viktigt komplement till aktiviteter på hemmaplan.”

En reflektion jag gör kring detta: För mindre kommuner fungerar kanske redan regionförstoringen i fritidslivet, medan det för umebor oftare är Stockholm som upplevs utvidga den egna regionen. Tänk när de två processerna börjar förstärka varandra, hur bra det kan bli för Norrlands konkurrenskraft.

I kapitlet ”Hemma i Norrland – om identitet och samhörighet med andra” i samma bok, skriver Kerstin Westin, också vid Institutionen för geografi och ekonomisk historia bland annat följande intressanta rader:

”Vad som är ”hemma” för oss i t.ex. samtal med andra beror på i vilket sammanhang hemma ska beskrivas – är vi utomlands är ofta landet och möjligen en viss del av landet, t.ex. norra Sverige, det vi beskriver som hemma för att tala om för andra var vi kommer ifrån. När vi ska tala om för någon vi möter i Sverige uttrycker vi ofta hemma som kommun och kanske ort – ”jag kommer från en liten ort utanför X-stad”. På mer lokal nivå blir platsen (byn, orten, stadsdelen) alltmer viktig för att beskriva ”hemma”. Mindre vanligt är det att prata om hemmaregion, kanske för att region som geografiskt begrepp är mer föränderligt. Regioner är ofta socialt konstruerade, dvs. de har tillkommit för olika ändamål eller syften, och växer därmed fram över tid och förändras i takt med att ändamålen förändras. När hemma är en plats är det ofta den mycket nära, lokala som uppfattas som mest hemma.”

En av de stora fördelarna med regionförstoring som omfattar både stad och land är att det vidgar utbudet av tillgängliga livsmiljöer för människor, när det blir lättare genom modern kommunikation att bo på ett ställe, jobba på ett annat och ta del av hela regionens utbud. Det handlar inte om att skapa regionalt, enhetligt ”hemma”, utan om att öka de praktiska möjligheterna för fler att bejaka många olika lokala livsmiljöer.

Jag är övertygad om att det är landsbygdens chans till överlevnad på lång sikt. Den statiska frågeställningen var det finns bäst boende- kultur- och fritidsliv inom en region är vilseledande. Det väsentliga är vad regionen sammantaget erbjuder.

Därför borde Umeå snarast – om inte i solidaritet, så i rent egenintresse – välkomna mindre kommuner, eller byar, som går på offensiven och visar på alternativ. Det ger Norrland en mångfald, som de rena storstadsregionerna inte kan erbjuda.

Ett delat Norrland - på väg mot regioner?

Till den kommer jag att återkomma fler gånger framöver, den är mycket läsvärd och rekommenderas.

I papperstidningen med en poetisk teckning av Niklas Eriksson på temat.

Eftersom det tyvärr felaktigt, i en annars utmärkt text, på ett ställe i forskarboken angående mediernas bevakning står att regionfrågan bara tagits upp ett fåtal gånger på ledarplats i bland annat VK - vilket torde förvåna trogna läsare - så kommer här nedan några tidigare inlägg av mig på Norrlands- och regiontemat.

Ett slags sammanfattning, som en gest till den nya boken också som blir en ny källskrift att gå till för alla oss som intresserar oss för de här frågorna, av hur jag diskuterat frågor kring Norrland, Västerbotten, Umeå och regionala identiteter de senaste åren, och givetvis hur även mina egna perspektiv förändrats och utvecklats med tiden:

Umeå, Gävle, Uppsala, Stockholm - älskar, älskar inte

Vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

Botniabanan är ett på edra platser

Doroteas kamp berör hela Västerbotten

Norrland, klichéerna och möjligheterna

Småföretagande och jämställdhet i Norrland

Förluster landsbygden inte har råd med

Kommer vi att bli Botniabor i framtiden?

Samma gamla avstånd

Flabba inte för mycket åt fördomarna om Norrland

Norrland borde skälva oftare

Umeå - vad ska man säga?

Nyåker, Örträsk och Norrland - mellan hopp och förtvivlan

Den tänkta storregionen rasar samman

Är Norrland en myt? Existerar Norrland?

Norrland är inte ett slutet kärl

Stig-Helmer, Waltons och regionfrågan

Umeå, Sundsvall och ett gammalt gnabb

Nästan som i storstan - fast bättre och på eget vis

Bygg storstad i Umeå - för Norrlands skull

Ingen ska behöva längta bort på grund av intolerans

Regionfrågan - cliffhanger eller svart ruta

En kastad handske åt Botniaregionen

Byskolorna är landsbygdens bästa hopp

Lantisar, nollåttor och alla dessa myter

Rökmaskin eller klartecken för Norrland

Ikeas betydelse för Umeå. Och lägg inte ned byskolorna

Regioner och identiteter - sista ordet är nog inte sagt

Svårt att väcka entusias för regioner i Sverige

En dålig kompromiss

Här är karusellen som ska gå till kvällen

Kritik av regionfrågans hantering

Att Umeå växer är bra för hela Norrland

Landstingspolitik på väg att bli en snackis

Dåliga kompromisser lyfter inte Norrland

Skilda världar i regionfrågan

Tuffare för Norrland att få gehör

Ta ingen skit Robertsfors

Bilden av Norrland - här och i omvärlden

Vad symboliserar skaparkraft i 2000-talets Norrland?

--------------------------------------------

Norrlandsbegreppet har myror i baken

Det är anmärkningsvärt att regiondebatten kan vara så svagt utvecklad, trevande och misstrogen i ett av Sveriges viktigaste tillväxtområden. Den stora staden vid kusten växer så att det knackar, men vet inte riktigt hur den ska hantera sin egen utvidgning, socialt, ekonomiskt och med hållbar infrastruktur i en planering för 2000-talet.
Samtidigt har många orter i regionen svårt att förverkliga sina potentialer, att komma ut ur skuggan. Behovet av regionförstoringsprocesser över ett större geografiskt område, är lika uppenbart som oviljan hos många viktiga aktörer att tänka storregionalt.

Att de mindre orterna runt omkring får draghjälp av huvudortens tillväxt, men samtidigt är viktiga även för storstaden - en del av svaret på frågan hur många av de problem som uppstått där ska kunna hanteras - har svårt att få genomslag i debatten.
De små misstror storstaden, som arrogant tycks vilja sluka allt, och storstaden håller på sitt, utan mer än ett pliktskyldigt intresse för vad som händer direkt bortom de egna gränserna. Ingen säger nej, men få säger ja med något större engagemang, när det väl kommer till kritan. Det är som bäddat för ömsesidigt baktaleri.

Att medielandskapet är splittrat mellan ett nationellt och en mängd isolerade lokala perspektiv, utan det sammanbindande regionala perspektivet, hjälper inte heller.

Jag syftar förstås på situationen i Mälardalen.

Men det var inte det den här krönikan skulle handla om.

I veckan kom en forskarbok – ”Ett delat Norrland – på väg mot regioner?” – från Umeå universitet, Luleå tekniska universitet och Mittuniversitetet, som jag ska återkomma till här på ledarsidan framöver.

Boken sammanfattar ett projekt där ett antal forskare tittat på frågor som handlar om Norrland, regionala attityder, regionaliseringsprocesser och norra Sveriges framtidsperspektiv. Infallsvinklarna är många och det är omöjligt att sammanfatta alla delar i en text, men en genomgående frågeställning rör just Norrlandsbegreppet och Norrlandsidentiteten.

Finns det en sådan? Det är en avgörande aspekt i varje diskussion om nya regionbildningar mellan de nordligaste länen: Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland.

Jag tänker på hur relativt ofta det händer att man som umebo berättar för någon i Stockholm var man bor och får till svar något i stil med: ”Intressant, ja jag såg det där som hade hänt i Boden i går”. Eller: ”Kul med Ikea i Haparanda”. Eller: ”det går ju bra för Luleå i Elitserien nu”. Och man vill bara svara, med en egen TT-flash: hallå, extra, den genomsnittliga umebon bryr sig mer om vad som händer i Malmö än vad som händer i Luleå, Örnsköldsvik, Skellefteå eller Boden, och tvärtom. Utom då när det gäller hockey, och det intresset är inte alltid av den, hur ska vi säga, vänskapliga, lyckönskande sorten.

Den vanliga bilden är ju att övriga Sverige ser på Norrland som en diffus enhet däruppe någonstans, medan människor här vill betona att det är för stora avstånd och inbördes skillnader för att ett Norrlandsbegrepp ska duga och vara relevant.

Den nya forskarboken nyanserar och fördjupar den bilden i bidrag om politikens gränsdragningar, medielandskapet och medborgarnas känsla av hemhörighet – vilket det blir skäl att återkomma till. Men den bekräftar rakt igenom att Norrlandsidentiteten långt ifrån är något enkelt och självklart, varken på längden eller tvären.

Väger det som förenar, av tradition eller av trycket från samhällets strukturomvandlingar, tyngre än det som skapar konflikter och misstro?
Något slags Norrlandsidentitet existerar och har betydelse, parallellt med många lokala identiteter. Men den har svårt att bära upp både en problematisk syd-nord-dimension och en problematisk öst-väst-dimension.

Norrlandsbegreppet finns. Men det har myror i baken och kan inte sitta still. Myllret skapar både energi och irritation. Där är där man inte är. Här är här där man är. Här har man alltid med sig.
Det är väldigt svårt att skapa en norrländsk offentlighet och en Norrlandsdebatt som är större än de enskilda kommun- och länsperspektiven, men mer regionalt distinkt än det nationella perspektivet. Politiken lyckas inte, medierna lyckas inte, medborgarna efterfrågar det inte i någon större utsträckning. Lika fullt föreligger ett behov.

För till skillnad från Mälardalen har de flesta kommuner i norra Sverige inte bara ett vagt behov, utan ett akut behov av nya regionaliseringsprocesser. Problembilden är djupare här och marginalerna mindre, på sina håll obefintliga.

Nya samarbeten, en solidaritet inom ramen för ett regionalt helhetstänkande, kommer att krävas för att framtidens landsbygd ska kunna hållas levande, med social service, infrastruktur, valmöjligheter och företagande.

Och de norrländska städerna och stadsnära kommunerna vid kusten har inte, i sin konkurrens med regioner söderut, råd på sikt att se den omgivande glesbygden förtvina.
Övergripande regionprojekt kan i det sammanhanget bli till hjälp även för lokala experiment, och omvänt.

De nordligaste länen kommer dessutom, vare sig de vill eller inte, att tvingas gå samman oftare för att kunna hävda sig i dragkampen om investeringar och satsningar, nationellt och internationellt.

Den norrländska mångfalden, som gör Norrlandsbegreppet svårdefinierat och ibland omöjligt, kommer att bli ännu viktigare att betona och bejaka framöver. Det får aldrig handla om att likrikta och förenhetliga.

Men en del gamla gränsdragningar och låsningar på kartorna – oviljan att erkänna att det i många lägen är vettigt och berikande att se en större regional gemenskap – kommer att framstå som ohållbara och hämmande.

Varför inte se de upplösta gränserna som en möjlighet till frigörelse och större egenmakt för hela norra Sverige?

Bland ärendena på den 26-punkter långa dagordningen är bl.a. synpunkter på Trafikverkets kapacitetsutredning och regionernas framtida tillväxt- och utvecklingsuppdrag.

Ett annat ärende är att utse ny ersättare i styrelsen efter Umeå-politikern Tamara Spiric (V) som lämnat in sin avsägelse. Att ha en god representation från Umeå och vår region i SKL är viktigt, så även om vi har olika politiska ståndpunkter så beklagar jag att hon slutar. I styrelsen är det då kvar - från Umeå och Västerbotten - jag som ordinarie ledamot, och landstingsrådet Peter Olofsson (S) ersättare i styrelsen.

Styrelsen för SKL ser ut enligt nedanstående:

 

	Ordförande: Anders Knape (M)   Karlstads kommun anders.knape@skl.se		1:e vice ordförande: Lennart Gabrielsson (FP), kommunalråd Sollentuna kommun
	2:e vice ordförande: Ilmar Reepalu (S), kommunstyrelsens ordförande Malmö stad		3:e vice ordförande: Carola Gunnarsson (C), oppositionsledare kommunstyrelsen Sala kommun
	Elisabeth Unell (M), kommunstyrelsens ordförande Västerås stad		Pia Kinhult (M) regionstyrelsens ordförande Region Skåne
	Erik Langby (M), kommunstyrelsens ordförande Nacka kommun		Sten Nordin (M) finansborgarråd Stockholms stad
	Suzanne Frank (M) landstingsstyrelsens ordförande  Landstinget Kronoberg		Anders Ågren (M) kommunalråd Umeå kommun
	Birgitta Rydberg (FP) landstingsråd Stockholms läns landsting		Monica Selin (KD) regionråd Västra Götalandsregionen
	Anders Henriksson (S) landstingsstyrelsens ordförande Landstinget i Kalmar län		Lena Micko (S), kommunalråd Linköpings kommun
	Peter Roslund (S), kommunstyrelsens ordförande Piteå kommun		Tomas Rudin (S) kommunalråd Stockholm stad
	Anneli Hulthén (S), Kommunstyrelsens ordförande Göteborgs stad		Helene Hellmark Knutsson (S) landstingsråd Stockholms läns landsting
	Heléne Fritzon (S), kommunalråd Kristianstads kommun		Ann-Catrin Lofvars (MP), landstingsråd Landstinget Dalarna
	Emil Broberg (V), kommunstyrelseledamot Linköpings kommun

Ersättare

	Torbjörn Rosdahl (M) landstingsstyrelsens ordförande Stockholms läns landsting		Jonas Ransgård (M) kommunalråd Göteborgs stad
	Anette Åkesson (M), kommunstyrelsens ordförande Båstads kommun		Inger Källgren Sawela (M) oppositionsråd Gävle kommun
	Stefan Svensson (M) kommunstyrelsens ordförande Partille kommun		Helene Odenjung (FP), kommunalråd Göteborgs stad
	Jonas Andersson (FP) regionråd Västra Götalandsregionen		Eva Nypelius (C), regionstyrelseledamot Region Gotland
	Kristina Jonäng (C), regionråd Västra Götalandsregionen		Bengt Germundsson (KD), kommunstryelsens ordförande Markaryds kommun
	Gert-Inge Andersson (S), regionstyrelsens ordförande Västra Götalandsregionen		Anna Fransson (S), landstingsråd Landstinget Kronoberg
	Ulf Olsson (S), kommunstyrelsens ordförande Borås stad		Elvy Söderström (S), kommunstyrelsens ordförande Örnsköldsviks kommun
	Peter Lindroth (S), oppositionsråd Karlsborgs kommun		Peter Olofsson (S), landstingsstyrelsens ordförande Västerbottens läns landsting
	Anders Johansson (S), kommunstyrelsens ordförande Sigtuna kommun		Karolina Skog (MP) kommunalråd Malmö stad
	Tamara Spiric (V), kommunstyrelseledamot Umeå kommun		Kenneth Backgård (NS) oppositionsråd Norrbottens läns landsting
	Billy Bertilsson (SVG) gruppledare Västra Götalandsregionen

Åkte ned till Stockholm tidigt imorse, för att hinna vara med på M-gruppmötet på SKL. Där hade vi genomgång av beredningarnas och styrelsens ärendelistor, bl.a. om remissvaret på Trafikverkets kapacitetsutredning. Intressanta diskussioner om infrastruktusatsningar, synen på medfinansiering, förskottering m.m.

Därefter dialogmöte mellan företrädare för SKL:s arbetsutskott och ledande Norrlandspolitiker från Västerbotten, Norrbotten, Jämtland och Västernorrland kring synen på statens framtida regionala indelning, vem som ska ha ansvaret för regionala tillväxtfrågor m.m. Frågan kommer att aktualiseras under det kommande året.