Seriösa analyser av dessa debatter brukar hagla så här kommer en som är mera "hands on"!

Här är min lilla lista och sammanfattning av det hela...

Annie Lööf (C) -Hennes gest är att hålla pekfingret och långfingret mot tummen och konstant peka framåt som en... ja jag vet inte vad.

Göran Hägglund (KD) - var allvarligt mest gråklädd av alla... even slipsen var grå! Det enda jag hör när jag ser honom är "OMREGLERING"... hmmmm.....

Jan Björklund (FP) - Var glad över att kunna konstatera att S och alliansen börjar mötas i vissa frågor, samt hade absolut gladaste slipsen!

Fredirk Reinfeldt (M) - Skulle klara sig absolut bäst i Parlamentet i den omgång där man inte får börja en mening med JA eller NEJ. Han är enastående på att börja med ett annat ord...

Gustav Fridolin (MP) - Var skärpt och det jag minns mest är hans fråga om varför inte hyresgästerna får använda sig av ROT-avdrag.

Jonas Sjöstedt (V) - Var vass och i gasen och stod för kvällens absolut mest klockrena kommentar angående Flaskskepp!

Stefan Löfvén (S) - Typ... alla till universitetet!

Jimme Åkesson (SD) - Ja.. han hade en gul näsduk i bröstfickan!

Löfvén och Reinfeldt var relativt tysta och lugna.. Det var andra som fick stå för dramat denna debatt... Jag är tämligen besviken... jag hade ju even popcorn... blir väl fler tåg gissar jag framöver :-)

//a

Just nu har partiledardebatten i Sveriges Riksdag börjat och statsminister fredrik Reinfeldt har inlett. Sedan alliansen tog över regeringsmakten 2006 har Sveriges BNP vuxit tre gånger mer än snittet för eurozonen. Det gör att Sverige varje år har 100 miljarder kronor mer att satsa på välfärd och jobbsatsningar jämfört med om vi hade haft samma ekonomiska utveckling som övriga Europa. Ansvar ger resultat. Mot en enad alliansregering som levererar står en splittrad opposition.

Edward Riedl (M).

Och sen berättade de ena debattörerna om sju svåra år, och de andra om sju goda år. Eller tvärtom, de goda åren som ska komma, eller som kunde ha varit. Eller de dåliga som hade kommit eller hotar komma. Snart var de ena väldigt upprörda över de andra, som var lika upprörda över de ena.

– jobben, jobben, jobben, ansvar, ansvar, ansvar, hunden jamar, katten skäller och alla värper karameller –

Och en syntes för mycket för sitt eget bästa. En syntes för lite för sitt eget bästa. En syntes för lite för andras bästa. En syntes inte alls. Och plötsligt syntes alla i munnen på varandra.

– jobben, jobben, jobben, krakel spektakel och kusin vitamin -

Och det går bra för Sverige och det går dåligt för Sverige. Sverige kan bättre och Sverige kan bäst. De ena har misslyckats där de andra tycker att de borde ha gjort annorlunda och alla har lyckats med det de själva anser sig ha lyckats med.

– jobben, jobben, jobben, satsa, satsa, satsa, klimatet, klimatet, klimatet och blommig falukorv till lunch (sojakorv, med kranvatten till) –

Och de ena hade tänkt ut speciella strategier för debatten och det hade de andra också. Sedan hettade det till i studion och sedan svalnade det igen.

– jobben, jobben, jobben, tillväxten, tillväxten, tillväxten, och en krokodil körde runt i bil (etanolbil, fast inte sån som skapar svält, kanske hellre en elbil, fast inte en sån som skapar klimatkris eller – vänta, en krokodil körde runt på en cykel och spela trumpet, fast med båda tassarna på styret, och på låg volym, för att kunna höra trafiken) –

Och på twitter var de ena euforiska över de sina, som sa så kloka och viktiga saker. Och de andra var imponerade av de sina, som lyfte så viktiga perspektiv och var så genuina. Alla twejade på sig själva och twuade år de andra. Den street cred som fåret Schaun gett till världens alla missförstådda fårskockar lyckades hejarklackstwittrare rasera på ett par timmar.

– vården, vården, vården, skolan, skolan, skolan, landsbygden, landsbygden, landsbygden och fån’t ja en köttkörv (alla dar i veckan) så huppä ja i älva, och en hel hög med partiledare gick in i en affär och frågade om man möjligen kunde köpa näsdukar där, men nej tyvärr, det var en håll för näsan-affär, en håll för näsan-affär (utan vinstintressen eller med vinstintressen, privat eller statligt) –

De mindre av bockarna Bruse stod vid bron som leder till väljarna och försökte övertyga trollet att knapra på den stora bocken, en fet och tjock en, i stället, och Guldlock satte sig vid den största björnens grötfat, men då sprack Ludenben mitt itu och gubben Petters fyra getter hoppade ut i det fria och sågs aldrig mera åter, sen fick trollmor nog av alltihop, släppte ner de små trollen, skrek och härja, och lät dem spela playstation hela natten tills svansarna knöt sig själva.

Och om partiledardebatten, skrev ledarskribentvoffsingen i gryningen, med den stora hundens attityd, att det varit en intressant och klargörande debatt som på det stora hela varit tråkig och inte sagt så mycket, och som i morgon kommer att vara glömd igen, när råttan käkat upp repet och någon annan fått mandeln.

....kvällens partiledardebatt. På SVT2 Agenda kl. 20.00. Nu har regeringen presenterat sin budgetproposition, och de fyra oppositionspartierna har lagt sina förslag.

Därmed är det upplagt för en klargörande debatt. Socialdemokraterna vill bl.a. göra kraftiga höjningar av socialavgifterna för att anställa unga och även höja restaurangmomsen. Detta skulle hårdast drabba dem med svag förankring på arbetsmarknaden, framförallt utrikes födda och ungdomar. 

(S)-förslagen innebär - jämfört med regeringens förslag - höjda skatter och avgifter med närmare 30 miljarder kronor, t.ex:
- höjda socialavgifter för unga med 14,2 miljarder kronor
- höjd restaurangmoms med 5,4 miljarder kronor
- höjd bolagskatt med 7,6 miljarder kronor
- minskat jobbskatteavdrag med 1,3 miljarder kronor

Partiledarens Löfvens förslag till skattehöjningar är högre än både Mona Sahlins och Håkan Juholts tidigare skatteförslag. Samtidigt vet vi alla att socialdemokraterna kommer att vara beroende av Vänsterpartiet och Miljöpartiet - vilka av deras förslag till skattehöjningar kommer att få genomslag i ett ev rödgrönt alternativ? 

Så bänka er i TV-soffan ikväll. Och ja, för alla er som har tänkt se premiären av Solsidan som börjar samtidigt, så kan man faktiskt växla mellan kanalerna :)

Trevlig söndag!

Märkligt var när de skulle prata ut om samhällspesten: arbetslösheten, i synnerhet den som drabbats ungdomarna, om sjuka och arbetslösheta som blivit utförsäkrade, om barnfattigdomen. Men det glömdes bort. Istället vurmades det om de arma småföretagarna som behövde än mer sänkta skatter för att på så sätt kunna anställa alla de arbetslösa och utförsäkrade.

Reinfeldt sa vid ett tillfälle att FOLK SJUKSKRIVER SIG - utan att någon reagerade. Det är väl så att en läkare sjukskriver en människa. Nej, ingen av de övriga paritledarena högg mot denna (medvetna) felsägningen. Inte annat vore väl att vänta. Den svagaste gruppen är det snart ingen som bryr sig om. Den finns inte.

Inte ens Jimmie Åkesson fick några rejäla mothugg, trots sina stolligheter kring  att invandringen är roten till allt ont. Det var Jonas Sjöstedt som gläfsade en aning, mer var det inte.

I debatten mellan de "stora" Reinfeldt och Löfven blev de stundom rödbrusiga på kinderna, men inte mer. Stundom höjdes rösterna och retoriska knep användes när de inte ville bevara den andre fråga. Allt är sig likt. Har full förståelse för att så många istället valde att se Mästarnas mästarna på den andra kanalen.

Vet inte hur många gånger jag sett dylika debatter, där deltagarna sått i en helvcirkel och i tur och ordning svarat på sina hjärtefrågor. Det ger i slutänden ingenting, det ger nada. Det krävs ett nytag från SVT. Jag vet inte vad - bara att denna form av politikerdebatt måste få en ansiktlyftning. När ett poltiskt djur som jag håller på att trötta, då är det fara å färde.

Då kanske vi kan få lite klara besked om vad socialdemokraterna egenligen vill med sin ekonomiska politik. Det blir liksom inte lika lätt för socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven att undvika prata politik i en direktsänd tv-debatt. Äntligen :)

Så här skriver Alliansens partisekreterare på Aftonbladets debattsida idag inför kvällens TV-debatt:

Alliansen: I kväll möter vi en splittrad opposition utan nya idéer

Ikväll är det dags för mandatperiodens första partiledardebatt med alla åtta partiledare i SVT:s Agenda. Alliansen har lotsat vårt land genom den största globala ekonomiska krisen sedan 30-talet. Idag finns det inget samlat politiskt alternativ till alliansregeringen.

För två år sedan presenterade de rödgröna sitt politiska program inför valet 2010. Gensvaret från väljarkåren var obefintligt. Alliansen fick ökat väljarstöd i valet och de rödgröna gick bakåt. Nu finns inte det rödgröna alternativet längre.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har i sina respektive ekonomiska vårmotioner klart visat att man drar åt helt olika håll.

Socialdemokraterna presenterar mycket få egna politiska förslag. S har ändrat retorik med sin nya ledning, men står inte för något reellt politiskt nytänkande. Retoriken består till stor del av ordridåer där fördubblade arbetsgivaravgifter för unga kallas att vara "sparsam med skattebetalarnas pengar". Bland de förslag som finns märks kraftiga skattehöjningar på arbete som föreslås för att finansiera stora bidragshöjningar. Dessutom återanvänds förslag från den gamla S-politiken eller reformer som Alliansregeringen redan genomfört eller är på gång med.

Miljöpartiets höjda skatter skulle slå hårt mot både jobb och välfärd, inte minst på landsbygden. Med Miljöpartiets politik skulle det bli rejält mycket dyrare för vanligt folk att tanka bilen eller betala flygbiljetterna på semestern. Trots dessa skattehöjningar saknar Miljöpartiet realistisk finansiering av sina förslag. Det är glädjande att Miljöpartiet, till skillnad från de andra oppositionspartierna, nu ändrat sig och håller med om att Alliansens momssänkning på restaurang- och cateringtjänster är bra. Men oppositionen är inte enig om detta.

Vänsterpartiet lägger största kraften vid att höja skatter för företag och vanligt folk som arbetar. Sammanlagt innebär Vänsterpartiets förslag höjda skatter med över 76 miljarder kronor. De populära ROT- och RUT-avdragen ska enligt Vänsterpartiet slopas, trots att de skapar arbetstillfällen och gör tidigare svarta jobb vita. Vänsterpartiets ledning har gjort klart att de inte kommer att agera stödparti åt en socialdemokratisk regering och har dessutom ställt ultimativa krav för att ingå i en sådan.

Det finns dessutom ett annat orosmoln i oppositionspartiernas vårmotioner. Det handlar om att tumma på det finanspolitiska ramverk som lagt grunden för att Sverige kunnat klara sig så bra genom global finanskris och kunnat undvika skuldkris. Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill inrätta nya mål och Vänsterpartiet vill slopa överskottsmålet och öppna för högre inflation. Detta är inte vad ekonomin och jobben i Sverige behöver i en turbulent tid.

Sverige har klarat sig väl genom den djupa ekonomiska krisen. Men vi i Alliansen är inte nöjda. Vi vill minska utanförskapet och arbetslösheten. Trösklarna in på arbetsmarknaden ska sänkas, inte höjas. Därför motsätter vi oss kraven på att höja skatten för att anställa unga, höja restaurangmomsen och slopa eller försämra RUT- och ROT-avdragen. Vi vill göra ytterligare ansträngningar för att minska utsläppen av växthusgaser och fortsätta att stärka välfärden och ta socialt ansvar.

Det går att bedriva en aktiv reformpolitik utan att äventyra statsfinanserna. Detta kommer att vara tydligt i kvällens debatt när en enig Allians står mot en splittrad opposition.

Kent Persson
Nina Larsson
Michael Arthursson
Acko Ankarberg Johansson

Läs mer här.

Edward Riedl (M).

Dessvärre lockade Juholt frustande stil fram ett torrt och perspektivlöst mästrande hos Reinfeldt – ingen kan hänvisa till det finanspolitiska ramverket med samma gravallvar. Det är en fara för Reinfeldt i debatterna framöver, att han inte får grepp om den debattglade Juholt samtidigt som denne lockar statsministern in i manér som får det hela att likna ett allmänt idéfattigt gräl.

Men frågan är om inte för mycket av spekulationerna i förhand handlat om den duellen, som sitter fast i en gammal blockpolitisk dramaturgi. Det mest relevanta hände på annat håll och i andra replikskiften, i ett partilandskap som förändras.

Nivån höjdes när de mindre partierna tog över anföranden och repliker – Gustav Fridolin, som gjorde en bra debut som grönt språkrör, Jan Björklund, som hade skolfrågorna i sin hand och i sitt anförande lyfte blicken till utvecklingen i Nordafrika, Maud Olofsson, som tog upp kvinnors företagande, och Göran Hägglund, i en otacksam roll som sist ut av alla debattörer, hade alla sina lyckade ögonblick. Och även Lars Ohly hade en viktig poäng när han i ett replikskifte höll trycket uppe i frågan om vård för papperslösa.

Påtaglig och intressant är framför allt den blandning av kontaktförsök inför framtiden och konkurrens om samma väljare som råder mellan allianspartierna och miljöpartiet. Mot bakgrund av Sd:s allt mer uttalade hopp att kunna locka in socialdemokraterna i ett närmare samarbete, och hoten om nyval i höst som en tänkbar följd av det, bör alliansen (inte minst folkpartiet och centerpartiet) och miljöpartiet vårda sitt samtalsklimat, hålla dörrarna till varandra öppna och våga blicka bortom blockpolitiken.

De kan locka fram det bästa ur varandra. Ett sådant samarbete vore inget nödvändigt ont, utan ett nödvändigt gott.

För övrigt är det en kollektiv pinsamhet för de svenska partierna att en riksdagsdebatt mellan åtta partiledare bara rymmer en kvinna.
 

Den överenkommelse som nu tagits av alliansen och S och MP gällande Afghanistan fick också stort utrymme. Berörda partiledare bekräftade vikten av en bred överenskommelse. Den ende som minst sagt inte var nöjd var Lars Ohly (V) som gick upp i replikskifte såväl mot Mona Sahlin (S) som mot Peter Eriksson (MP). Vi som lyssnade konstaterade att det röd-gröna samarbetet verkligen är avslutat och vi förundrades också över att det kunnat hålla över valet.

Partiledarnas pain in the ass!

En tydlig skillnad mellan blocken är alliansens fokus på individens möjligheter att påverka och göra sina val och vänsteroppositionens att helt fokusera på systemet.

Sverige går enligt undersökningar ur finanskrisen  med Europas starkaste ekonomi.

Alternativen är tydliga; ska vi välja arbete eller bidrag?

Ska ambitionerna kring framtida energiförsörjning utvecklas eller avvecklas?

Ja, för oss Västerbottningar så finns det minst sagt orosmoln med vänsteroppositionens politik inom många områden, dels inom energiområdet och vänsteroppositionens krav på en avveckling av kärnkraften- hur drabbar det vår basindustri  i norr? Och kravet på höjda bensinskatter och kilometerskatter som kommer att inkräkta såväl på vårt privatliv som på utvecklingen av näringslivet i vårt län- tänker bl a på skogsindustrin och gruvnäringen.

Som vanligt i denna typ av debatt så avkrävdes svar av alliansregeringen och det är naturligtivs helt logiskt, men här hade även vänsteroppositionen en chans att tala om vad man vill göra för jobben, vården och skolan. Tyvärr tog man inte den chansen. Frågorna som lyssnare kvarstår!

Med besvikelse såg jag hur samtliga riksdagspartier ser på de invandrades överrepresentation i arbetslöshetsstatistiken. När de i söndagens partiledardebatt fick frågan hade ingen ngt vettigt svar att komma med. INGEN nämnde ordet diskriminering. För borgarna låg problemet i de invandrade själva, som inte lär sig svenska. För Mona Sahlin (s) handlade det om brister hos invandrarna själva som har ”fel” utbildning.

          Invandrare är ingen enhetlig grupp. Lågutbildade finns överrepresenterade bland dem, varför satsningar på svenskundervisning och vuxenutbildning visserligen behövs. Men även högutbildade finns överrepresenterade bland dem, om man jämför med svenskfödda. Den senaste statliga maktutredningen visar med tydlighet att variabler som språk, utbildningsnivå, arbetslivserfarenhet mm inte utgör vettiga förklaringar till den här mellanskillnaden som uppstår när man jämför arbetslöshetsstatistiken för de som är födda i landet resp. utomlands, varför diskriminering alltså utgör den viktigaste faktorn.

          Ohly (v) hade rätt i att varje åtgärd för att minska arbetslösheten i allmänhet, även hjälper till att minska arbetslösheten för de med invandrarbakgrund. Men deras överrepresentation i arbetslöshetstatistiken är inte bara en fråga om jobb. Det är framför allt en fråga om ojämlikhet; om problemet att inte bemötas på likvärdiga villkor pga vilket namn eller hudfärg man råkar bära eller vilken plats i världen man råkade födas i. Och inget parti hade ngt svar på hur detta ska åtgärdas.

          Det är alltid invandrarna som alla åtgärder ska riktas mot: de ska lära sig svenska, de ska validera sin utb., de ska gå praktik mm. Det är aldrig arbetsgivarna som med systematisk väljer bort sökande med invandrarbakgrund som åtgärderna ska riktas mot, eftersom dem är det tydligen inget fel på. Snacka om att skylla på offret!!

Edward Riedl (M).

Om nu Fredrik R enligt MP är politikens Lucky Luke.

Tänk dig denna vinter med motståndarna, syskonen Daltons, vid rodret. Vad hade de inte kunnat förskingra om de getts makt och möjlighet?

Vad hade inte deras energipolitik kunnat kosta oss och miljön denna vinter? På tre år skulle de enligt egen utsago  ha lagt ner minst  två kärnreaktorer till.

...

Edward Riedl (M).

Hur trovärdig är de röd-grönas jobbpolitik? De vill höja skatterna på arbete och företagande för att istället höja a-kassans tak och göra så att fler kan vara kvar där. Allvarligt - Är det någon som tror att detta leder till fler jobb?

Faktum är att de röd-gröna med Mona Sahlin (S) i spetsen inte har en politik som går ihop. Till detta saknar de helt och hållet en jobbpolitik.

Edward Riedl (M).

Edward Riedl (M).

Roligast: att följa Göran Hägglunds flitiga, och underhållande, twittrande under riksdagsdebatten. Det har inget större informationsvärde, men definitivt ett underhållningsvärde som säkerligen omsätts i ökad uppmärksamhet kring hans egna inlägg i riksdagsdebatten. Twitter ersätter/kompletterar/utvidgar/offentliggör i viss mån, åtminstone i marginalen, gamla tiders kollegiala, men icke-publika, smågnabb i riksdagskorridorerna. Och Hägglund bekräftar även i Twitter-form att han är den repliksnabbaste av partiledarna.

Plumpast: de socialdemokratiska ledamöter som i kollektivistisk klump lämnar salen när Maud Olofsson ska tala. Ett sekteristiskt beteende som avslöjar demokratisk omognad. Måtte valrörelsen föras på en högre nivå än så.

Mest avspända: Björklund, Eriksson och Ohly. Det finns alltid i varje partiledargeneration en del som, milsvida motsättningar i sak till trots (eller snarare tack vare dem), slappnar av i sina ömsesidiga replikskiften och förmår att lyfta debatten ur den värsta grälsjukan och istället betona riktigt tydliga ideologiska skiljelinjer.

I gårdagens partiledardebatt var det Jan Björklund och Lars Ohly (och, i hans fall eftersom det är hans stil, och eftersom MP knappast känner sig särskilt stressat över sitt opinionsläge, Peter Eriksson). Det kan nog i Björklunds och Ohlys gemensamma replikskiften förklaras av att de inte i någon större utsträckning konkurrerar om samma väljare, och att motsättningarna faktiskt är djupt ideologiska, och att deras debatter därför inte drabbas av det som Herbert Tingstens beskrivit som: "Med de stora motsättningarnas mildring blir taktiken, viljan till missförstånd och felfinnande i detaljer, viktigare än tidigare,och drömmen om drabbningar mellan stora andar och mäktiga idéer viker för en verklighet av finter, intriger, angrepp och kompromisser i röstvärvningens tecken. Till detta kommer att de aktuella frågorna blir alltmera invecklade och att röstningen därför mera måste bero på förtroende för ett parti än på ståndpunkt i en sakfråga."

Förtroendeduellen: För Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin handlar mycket av valrörelsen om att övertyga som statsministerkandidater, som potentiella regeringschefer 2010-2014. Utgångspunkterna för de båda skiljer sig starkt åt.
Reinfeldt leder stort i förtroendemätningarna och vet att hans ledarstil vinner brett stöd i väljarkåren, att han är populärare som statsminister än alliansen är som regeringsunderlag. Det är både en möjlighet och en risk för honom när han möter Mona Sahlin i direkt debatt.

Å ena sidan kan han, som ingen annan i alliansen, få oppositionen på defensiven och för alliansens räkning återta initiativet i ett läge när oppositionen leder alla mätningar av partisympatier.

Å andra sidan har han också vad gäller den egna populariteten mest att förlora på ett misslyckat framträdande, vilket kan göra honom för tillbakadragen, polemiskt sparsmakad, rädd för att ta de svåraste debatterna i vilka regeringskollegorna behöver hans stöd mest.

För att alliansen ska ha någon chans att bli återvald måste Reinfeldt gå på offensiven och investera sitt förtroendekapital i de mest kontroversiella frågorna. Men i det ögonblick han gör det sätter han samtidigt sin statsmannaframtoning på spel, kliver ner från sin upphöjda position och tvingas polarisera mer. Av gårdagens partiledardebatt att döma börjar Reinfeldt inse att han inte har något större val än att gå i svaromål med, och ställa motfrågor till oppositionen, agera som om det är han – inte Sahlin – som måste hämta igen ett underläge.

Sahlin, som kämpar mot ett för att vara en socialdemokratisk partiledare ovanligt stort misstroende kring sitt ledarskap, vet å ena sidan att statsministern hittills under mandatperioden enkelt vunnit statsministerkandidatsduellen mellan dem. Å andra sidan räcker det för henne att spela jämt med Reinfeldt, att någorlunda matcha honom, att klara sig hyfsat, för att en debatt ska bli ett plus för henne (jämför Kerry-Bush-debatterna 2004) i kampen om regeringsmakten.

Och i ett jämnt val när de många osäkra väljare som opinionsmätningarna inte fångar och återspeglar bestämmer sig strax före valet, kan trovärdighet i regeringsfrågan, en trovärdig statsministerkandidat, bli en av de mest utslagsgivande faktorerna. Därför är det viktigt för Mona Sahlin, trots hennes underläge i förtroendemätningarna, att söka upp Reinfeldt för debatt regelbundet.
Så oppositionens övertag i partisympatimätningar tvingar Reinfeldt att söka debatt och söka lyfta fram kontraster gentemot Mona Sahlin. Och Reinfeldts övertag i förtroendemätningar tvingar Sahlin att söka debatt för att neutralisera alliansens grepp om regeringsfrågan.

Tv-duellen dem emellan i slutet av den här veckan ger möjligen en tydligare bild av hur deras respektive debattstrategier kommer att se ut under året.