Evas berättelser

En pepparkakas önskan

Av , , Bli först att kommentera 6

Han föddes ur ugnen en vit dag i december tillsammans med andra gubbar, gummor, stjärnor, hjärtan och grisar. Perfekt gräddad, men så skör att den ena foten inte hängde med när han skulle tas av plåten.

Pepparkaka1

Nybakad som han var låg han länge och funderade hur livet skulle se ut med enbart en fot, och hur de andra syskonen skulle reagera när de fick syn på honom. Men då hade han ingen aning om att det var just det som skulle bli hans räddning …

Den nybakta pepparkaksgubben hann inte ens hälsa på alla sina syskon utanför ugnen innan de försvann en efter en. Och sedan kom de aldrig mer tillbaka …

Ibland var det barnen och ibland även ”Mamma” som valde ut dem. En efter en placerades de på ett annat fat som täcktes med en fin duk. Vart de skulle visste han inte. Inte förrän han såg det med egna ögon och hörde sin systers skrik på hjälp.

”Mamma” satt med en kaffekopp i handen och lyssnade på personerna som kommit på besök. Gästerna gjorde inget annat än att prata och äta. Och nu låg hans egen lillasyster där på fatet.

pepparkaka2

– Hjälp!

– Hjäääälp!

Ingen som lyssnade, ingen som reagerade. Hon bara låg där, hans stackars syster. Så fin, iförd en vacker vit glänsande skrud. Och så där perfekt som bara en nybakad och glaserad pepparkaka kan vara. Men vad hade hon för det?

Hon försökte kämpa emot, men det var lönlöst. För snart åkte hon in i en av gästernas munnar. Kannibalerna hade ätit upp hans syster! Så nog var det tur för honom att han bara hade en fot och inte var tillräckligt ”fin” för att ätas.

Snart låg bara den lilla pepparkaksgubben och en liten stjärna som tappat en av sina uddar kvar på fatet där alla syskonen hade legat den dagen i december när de kommit ut ur den varma ugnen.

– Jag ville bara se ut som de andra, sade stjärnan.

– Jag med, sade gubben.

– Men nu finns de inte mer och vi är kvar. Hur kan det komma sig? Undrade stjärnan.

– Jag vet inte stjärna, men du har en spricka och jag en fot för lite, sade gubben.

– Och vi fick ingen vit beklädnad som de andra fick. Då blev jag verkligen avundsjuk.

– Vad då? Menar du det där vita kletet? Undrade gubben.

– Jag hade sett så vacker ut under den beklädnaden, helt perfekt och sprickan skulle inte synas, sade stjärnan och började att gråta.

– Men du är vacker stjärna, sade gubben.

– Så varför tror du vi är kvar egentligen? Och inte de andra? Nu blev hon plötsligt allvarlig, den lilla stjärnan.

– Ingen aning, men jag tror att det är för att vi är speciella …

– Speciella?

– Ja, du vet, utvalda. Att få leva över julen, fortsatte gubben.

– Jaha, ja kanske det, sade den lilla stjärnan och tittade förvånat på den enbenta pepparkaksgubben.

Dagen efter kom ”Mamma” och tog upp dem, en efter en. Hon bad dem att vara stilla medan ett rött snöre träddes igenom hålet som de båda fått i pannan redan på sin födelsedag. Och så placerades de på granen, som snällt stod och kontrollerade sina barr, för att se så ståtlig ut som möjligt när det var dags att dela ut paketen som låg vid hans fot.

– Wohooo, det är som att vara på cirkus. Här har vi det ganska bra, sade stjärnan när hon hängde och dinglade fram och tillbaka på en gren.

– Ta det lite lugnt. Om du ramlar ned går du i tusen bitar.

– Jag vet storebror! Men jag har en bra utsikt härifrån. Stjärnan var lycklig.

– Vad gör de i köket? Undrade pepparkaksgubben, som hängde mot väggen och inte såg allt han egentligen ville se.

– De bakar, konstaterade stjärnan.

– Va?

– De bakar.

Så var det. Stjärnan kände igen den där bruna, kletiga degen de själva formats av. Och snart kom oset från ugnen som fick dem båda att minnas sin egen födelse.

– Ser man på, sade gubben glatt. Vi kommer att bli fler! Men sedan tillade han bittert:

– Och snart färre …

– Det betyder i alla fall bara en sak, sade stjärnan.

– Vad då, undrade gubben.

– Att vi kan andas ut, sade stjärnan. Vi klarar oss över jul!

Berättarröst: … Men det skulle hon inte ha sagt, för oset från ugnen gick direkt till hundens kurrande mage, som i väntan på födelsen av de nya små gubbarna, stjärnorna och grisarna sökte sig till granen, där de färdiga pepparkakorna hängde. Stjärnan hängde längre ned och var ett enkelt byte för hunden.

pepparkaka3

Den lilla pepparkaksgubben, han hängde kvar, och fick snart sällskap av en nybakad, enbent liten gris och ett nybakat trasigt pepparkakshjärta. Några dagar senare checkade även en ovanligt formad julgran och en nästan perfekt gumma in.

De var alla olika, men ändå så lika. De hade alla ”överlevt” det första urvalet, och nu hade de ett gemensamt mål: att överleva julen …

Passa er bara för hunden!!! (författaren)

Illustrationer: Nur Karlsson, 7 år