Ibland undrar jag varför omställningen bort från bilsamhället går så långsamt. Beror det på att det historiskt varit vanebilister som dominerat i politiken och som tjänstemän på planeringsmyndigheter?

Miljövänliga transportmedel får oftast mindre utrymme än bilar och tvingas dessutom konkurrera med varandra (t.ex. fotgängare och cyklister). Stora satsningar på infrastruktur är dyrt och kräver politiska beslut. Jag hoppas att Umeås kommunpolitiker under kommande mandatperiod ska prioritera att bygga separerade gång- och cykelvägar och sänka hastigheten till 30 km/h på alla vägar där både fotgängare, cyklister och bilister ska samsas.

Kvinnor använder oftare kollektivtrafiken och är också mer benägna att gå eller cykla korta sträckor än män medan andelen manliga bilförare på stora motorvägar är 75 %. Kvinnor väljer i större utsträckning att arbeta på arbetsplatser nära hemmet medan män är likgiltiga till ökade kostnader och tidsåtgång pga. arbetsresor. Hur ser det ut i din familj?

Det är dags att börja se trafikplaneringsfrågorna ur ett jämställdhetsperspektiv, vilka är det vi gynnar genom att bygga nya bilvägar, vilka gynnar vi när vi förbättrar kollektivtrafiken?

Som trafikant har du ett eget ansvar för ditt val av transportmedel, men kommunen har genom sitt ansvar för den fysiska planeringen en självklar roll när det gäller att utveckla transportsystem som är miljöanpassade och jämställda. I. valet av transportmedel handlar det till stor del om status och identitet. Vad tycker du är vår uppgift som politiker? Ska vi hjälpa vanebilister att upprätthålla den självbilden som bilkörandet ger dem, eller ska vi verka för mer miljö- och människovänligare alternativ? Jag röstar för det senare.