Jag är uppvuxen i Kalix. Där har jag gått hos dagmamma, gått i skola och musikskola som kommunen har anordnat. Jag har gått till tandläkaren och vårdcentralen alldeles gratis och Norrbottens läns landsting har stått för notan. Jag har inte betalat en enda peng i skatt där. Sedan har jag flyttat till Umeå, här läser jag på universitetet, alldeles gratis, men det är inte kommunen som står för det utan staten. Men det är till Umeå kommun som jag betalar skatt (även om det inte blir så mycket för en student). När jag gammal skulle jag nog vilja flytta hemåt igen. Kanske till Kalix, som då får stå för äldrevård osv. som ligger under det kommunala ansvaret.

I Sverige betalar vi skatt i den kommun som vi bor i för tillfället, inte där vi har kostat mest. Ofta gör folk precis som jag: växer upp i en liten kommun och kostar pengar, flyttar till en större ort för att tjäna pengar och bidra till det gemensamma och sedan flytta hem igen när man blir pensionär för att återigen kosta samhället. Då fungerar inte vårt svenska system optimalt.

I Norge betalar alla individer statlig skatt och sedan fördelas pengarna ut till kommunerna. Företag däremot, de betalar skatt direkt till kommunen. Det innebär att pengar från vattenkraft, gruvor etc. stannar i kommunen där störningarna från dylika verksamheter finns. Kanske är inte heller detta system optimalt, kanske blir det då problem med det kommunala självstyret. Kanske blir vissa kommuner med rika naturtillgångar oproportionerligt rika. Men som det är i dag är får vår huvudstad in oproportionerligt mycket skatt eftersom de suger åt sig färdigutbildat folk som varken behöver gå i grundskola eller få gratis tandvård. Jag tror dock att vi i Sverige borde börja diskutera dessa frågor; hur och till vad vi betalar skatt är inte hugget i sten, det går att förändra.

Idag var det en recension i DN av en bok som verkar mycket intressant, den heter ”Landet utanför”, är skriven av Kristina Mattsson och behandlar just ovanstående frågor.