Ewa Larsson

Kontoläckage!!

Av , , 4 kommentarer 4

I veckan fick sig ”tillits”- eller tålamodskontot sig en reva som orsakade svårt läckage.
Känslorna och den del av jobbet jag lagt ner för att öka kapitalet på framtidskontot rann ner i avfallsgropen med konspirationsteorier, hopplöshet och en stor mängd frustration och ilska.

Försöker erinra mig i, hur många år, jag hört att vi måste titta utanför kuben, samarbeta och hitta nya lösningar för ett bra samhällsbygge, men antagligen är det så många att det mer eller mindre bara blivit ett mantra, för att orden och den enda tanke som finns i vissa huvuden inte fått fler ord att bruka eller kommit på hur man fuskar för att vrida den här kuben och få färgerna att stämma!

Till och med barn vet att om man plockar bort en liten färgkub i denna ”Rubik” för att få ihop den. Våga öppna upp den och få det där magiska fönstret och titta ut. Förmågan att se längre än sin egen näsa tycks avstanna ju äldre man blir, hur högre man titulerar sig eller ……finns det något annat fenomen som jag missat?

Det svängs med en massa ord, fina ord och meningar som ska betyda något, men totalen av alla nya ord och långa fina meningar uppfattar jag också som en jädra massa ordbajseri.
Jag har varit på otaligt många möten, mött många smarta människor, pratat utveckling, tillväxt, attityder, integration, kultur och en hel radda annat. Jag har blivit hoppfull och peppad i tron på att framtiden finns där, lösningar och positiva smarta lösningar.
Men när dörrarna stängs och lamporna släcks så glider vi tillbaks till en verklighet full av……ja, vad ska man säga…mörker, ”nån annan”, överstyrning eller helt enkelt så skickar vi det till egot och ytterligare utredningar, så obegripliga att ingen normalt funtad förstår vad som står i alla dessa motsägelsefulla meningar och då måste sista instans bli papperstuggen och vi stampar på där inne i skrubben.

Vi pratar och pratar, men när det kommer till verkstad, då kryper egot och allt det där andra osmakliga fram.
Det är bra med små samhällen ibland, men ibland så blir det bara för komplicerat och när det blir för mycket av ”vem som pratar med vem” eller inte eller ställer sig ovanpå andra, bara därför att man kan, då blir det bara för mycket, åtminstone för mig. Och naturligtvis börjar även jag att koppla till konspiratoriska tankar och jag stuvar in saker långt in i skrivbordslådan och önskar att jag inte jobbat fram något nytt, inom ramen för det förtroende jag har hos folk, med mer än en tanke åt gången i huvudet. Där hjärncellerna inte är så ovänner att de hela tiden bara pucklar på varandra och funderar ut hur de ska stänga ute alla andra ord och meningar.

Varje gång mitt kontot av tillit-utveckling, innovations och samarbetsförslag får sig en reva, så tänker jag tillbaks till det arbeten där jag ”bara” behövt ta emot lönen och nicka på det ställen det förväntat sig av mig. Helt enkelt bara ta en order, utföra och vara rädd om jobbet, för att det inte finns så gott om dem, inte prova nya saker, inte gå vidare, inte tänka själv. För att sedan komma fram till att det inte är jag. Tyvärr.
Nu har jag kommit till den punkten i mitt liv att istället för att ”omforma” saker och ting, krusa och krypa, så stänger jag dörren bakom mig och knallar vidare i rätt utslitna skor. Jag kommer nog aldrig att förstå vissa system, där chefer bara pratar med chefer, där inskränktheten och stavningen av samarbete, utveckling inte fungerar, myndigheter och kommuner som bara gömmer sig bakom bekvämlighetsflaggen eller färgen på bästa kompisen. Att alltid måsta väga orden för att inte bli utesluten och svartlistad
Men som vanligt så har jag valmöjligheter och kanske lite silvertape kvar som kan fixa revan i kontot och en stor slev som kan ösa ur vågskålen som just nu tynger ner för mycket.

För övrigt så har veckan varit full av en massa spännande saker, positiva människor och härliga diskussioner med många ljuvliga skratt. Långa dagar, sena middagar och lite ilska det är det där man får ta utöver.
Jag efterlyser ärlighet, raka puckar och lite större öppenhet som för oss ALLA framåt.
Jag ser det hos en del och det glädjer mig enormt, gör mig stolt. Vi måste vara rädd om dessa som vågar och kan stava och förstå innebörden av alla dessa ”märkliga”ord, som producerats över tid, ex. Samarbete, ringar på vattnet m.fl.

Helg och ledighet kommer att ta mig ut i naturen och tystnaden. Djurlivet och de där glädjeämnena som jag bara så väl behöver. Mycket finns att hämta i naturen och jag ska fortsätta ”krama träd”.

Vilken värld vi lever i?

Av , , Bli först att kommentera 7

Efter att ha lyssnat på nyheterna med efterföljande diskussioner kan jag kort och torrt, som vanligt, konstatera att vi lever i olika ”världar”. Men hur många ”världar” finns eller ryms det egentligen i vårt lilla Sverige? Hur stor är den värld vi lever i då?
Själv skulle jag vilja kalla det ”bubblor” och bubblornas storlek avgörs naturligtvis genom vår egen trygghet och säkerhet. Vi väljer att leva i de uppblåsta bubblor som passar oss eller helt enkelt i en egen bubbla för att inte behöva ta till oss mer än vi mäktar med att lära.
Många gånger byggs förvåning och avsmak på det vi kallar orättvisor, omoral eller helt enkelt på tillfällen som tilldelas oss. Men oftast så stavas ”världar” och bubblor kapital. Helt enkelt, så är det pengarna och tillfällen att greppa ett kapital som styr, på gott och ont.
Förvånade blir vi när doping kommer fram eller andra kriminella fenomen inom idrotten som ”läggmatcher”. Men hur kan man bara göra så eller så? Men inte kan väl den eller den ha dopat sig och varför har man gjort det?
Det drar oftast med sig flera bubblor med idrottsintresserade eller utövare tråkigt nog. Men kanske är det en egen liten värld de lever i?
Storföretagen som styr sitt kapital genom ”skatteplanering” och lever i omoraliska bubblor. Naturligtvis är det pengarnas doft som drar till sig dessa bubblor.
I våra egna små bubblor så skriker vi högt över orättvisorna i storleken på de andras eller att inte vi får tillfällen att vara med i dessa världar eller bubblor. Det är tufft att vara tyngdlös och utan syre vid bubbelbyten. En del har också ett hårdare yttre.
Visst är det så att även jag svingar mina nävar ibland när jag inte vill eller kan förstå fenomenen i dessa andra världar och många gånger skiter jag i att ta reda på hur det verkligen ligger till och det beror både på tidsbrist eller ointresse. Okunskap helt enkelt.
Många gånger har jag tänkt tanken att det blir så här när bolagen blir för stora eller den lilla domaren vill ha mer lön i ”plånkan”. Men vem vill inte ha mer eller åtminstone lika mycket som ”alla andra”? De som har de minsta bubblorna och inte orkar blåsa upp dem själv, har också svårast att komma stiga upp till väders och komma in i andra världar. Man resignerar och stannar kvar i sin värld för att överleva, inte leva och förbannar den övriga storvulna världen som låser in sitt kapital eller drar vidare.
Vi förfasas över storkapitalet för att makten vi valt och myndigheterna som skapats och styrs av makten, tappat kontrollen. Frågan är hur mycket politiken kan eller vill stoppa när det gäller kapitalflykten? Kanske tittar de i sin fallskärm först för att veta att de landar den på rätt ställe? Men vem har medgett mandatet till detta då? Politiken lovar de som finns i den minsta av världar och vi köper det utan betänkligheter eller större kravställningar gentemot deras utförande arbete som ska avlönas. Frågan är vem av oss som vill avlösa de som jobbar för oss och jobba lika hårt?
Vi förfasas över de med pengar på banken och anklagar eller ifrågasätter ofta dem för på vilket vis de skaffat sig detta kapital, utan att egentligen veta. Avundsjuka? Jo, visst känner jag också av den känslan och önskar ett vinstregn i mitten av månaden, för ibland är det mycket månad kvar i slutet på pengarna. Men egen otillräcklighet? Jo, jag förfasas när jag inte ser helheten eller vet vad som ligger bakom saker och ting. Men visst stavas det pengar till 90%.
Men i min värld och bubbla så kan jag inte påstå att den är direkt rund och håller såpbubbelformen eller ens driver med ibland och det känns många gånger jobbigt och skakar min trygghet och säkerhet. Det är väl därför jag kallas för både det ena och det andra ibland, men jag måste fråga eller sätta mig in i olika fenomen. Vad det leder till har jag ingen aning om, för jag är nog inte så bra på att påverka eller punktera bubblorna i det stora. Liksom många andra, väljer jag att tänka ut lösningar som kan vara gångbara i det lilla och kanske för att kapa snöret till den stora bubblan.
Tänker närmast på hur storbankerna skulle kunna frigöras från vår värld, hur Findus kan reduceras till en liten ärta i vår värld, hur SCA och stora fastighetsmagnater med fantasihyror och många andra storkapitalister kan dra vidare för att vi, i våra små världar och bubblor ska kunna utveckla mindre, attraktivare och ortsnära små ”ärtfabriker”.
Kontrollen över mindre enheter och den enskilda människan är betydligt enklare att suga luften ur än storkapitalet, som lever i sin egen uppblåsta värld. Dessutom tror jag att det mindre kapitalet är betydligt mer nyttigt i den lilla värld jag lever i. Fast å andra sidan har vi också svårare att suga in den riktigt smarta kompetensen som lyckats köpas av storkapitalet. I vår världskommun har vi inte ens råd att anlita eller anställa den näst bästa ”slamhålskryparen”, om man tittar på boksluten eller kommande budgetar, ingen egen bank som vi kan sälja till ett annat Vilhelmina för att sedan söka avdrag på det vi, egentligen, skulle skicka till den gemensamma bubblan för att tillhandahålla luft åt nästa generation som vi lär komma att behöva. Har man pengar så kan man köpa sig mer pengar och skapa egna små världar eller blåsa egna bubblor. Så är det.

Själv ska jag nu krypa in i min egen bubbla och försöka skriva ihop ett Medborgaförslag som kan gynna det lilla kapitalet i kommunen och kanske vi andra ”medellösa”, som studsar omkring i nudelfälten.

Väskanvändare uppmanas…..

Av , , Bli först att kommentera 9

Alla bilkörande väskanvändare uppmanas komma ihåg att stänga väskan, dra igen dragkedjor och ställa väskan på golvet.
Allt för att undvika att se hela livet passera vid en häftig inbromsning och för att därefter behöva liggandes, krypa runt på golvet och skrapa ihop resterna.
För alla vet väl att det mesta ryms i en kvinnas handväska?
Inte bara läppstift, ögonskuggor, speglar, almanacka och pennor, utan även en massa annat bra att ha som skruvmejsel, tång, sked, lite små lösa mynt och kanske en extra telefon eller padda. För att inte tala om syetuier och saxar. För vem vet när en säkerhetsnål behövs?

Jaja, nu är inte uppmaningen bara riktad till kvinnor med handväska som är bilförare, utan varningen riktas även till de som medhaver lunchväskor eller unicaboxar också.
Ställ den väl förankrad bakom förarstolen för att undvika att lunchen sprids runt i bilen, när den mittersta pedalen häftigt nedtrampas på grund av uppdykande djur med stora hornkronor i snäv kurva.
För hur roligt är det att krypa runt, frenetiskt letande gaffeln, för att fiska upp väl oljeindränkta, grusknastrande matbitar för att rädda en del till matvärmaren eller micron och klara ett väl tilltaget arbetspass?

Men vad är väl en lunch eller en utspridd väska när man klarar mötet med det okända efter vägarna……

Alkoholattityden i Vilhelmina

Av , , 1 kommentar 6

Noga brukar jag välja vilka ämnen jag ger mig i diskussion med och alkoholen är ett av dem som jag undviker. Det finns vissa skäl till det. Men samtidigt så känns det som det finns en del att fundera vidare över, så nu bryter jag från principen att diskutera just detta genom att det faller samman med ”våra attityder” eller kanske tillkortakommande när frågan ska ventileras på grund av den känsliga status den har? Attityder och förhållningssätt i övrigt kommer jag till i en senare blogg.

Men varför väljer jag då att ge mig in i detta?
Jo svaret är enkelt i den tid vi nu upplever i kommunen med en ekonomi i ”fritt fall” och med andra stora problem som arbetsmarknaden. Till detta kommer då våra attityder till alkoholen och droger överlag. Precis som många andra skickar jag problemet tillbaks till ”nån annan” och stänger boken. Jag har inga problem med detta för jag är klar med problemet och undviker det. Det rör mig inte i ryggen vad andra gör eller hur stora problem de har med alkoholen. Feghet? Jajamensan erkänner till 100%. Vill inte, kan inte och tar kroken runt skiten.

MEN samtidigt så finns det där hela tiden, gnagande som det gift det verkligen är och jag försöker vrida och vända på det för att hitta en vettig lösning. Spelar ingen roll hur mycket eller lite jag kan om alkoholproblemen så….någonting gnager och frågan är om det är den attityd vi förhåller oss till?

Vi fick en muntlig dragning från den ”drogvaneundersökning” som genomförts i skolan och jag blir allvarligt fundersam över den. Nu har jag den inte skriftligt än så jag har inte kunnat ”grotta ner mig” ordentligt i frågorna eller hur de ställts, men svaren gjorde mig väldigt illa till mods.

Vad som känns mest tungt, är attityden till att i Vilhelmina har vi alltid haft en kultur till att supa mycket, ljudligt och stort. ”Grabbigt” som man kan kalla det. Vi kan inget göra åt det eftersom det pågått i generationer och är kopplat till hög arbetslöshet, dålig ekonomi, dåliga föräldrar osv osv osv.

Lite torrt kan jag då konstatera eller fundera om detta verkligen är hela sanningen att skylla på för att vi ska kunna undandra oss från problemet?
Nu kommer jag att ”som vanligt”, som en del skulle säga, att dra några klyschor.
25% till alkoholism är ärftlig och det tummar jag inte en procent på.
50% är ett nedärvt socialt beteende och det tummar jag inte heller någon större procent på.
Alltså kan ni själv räkna ut hur många % som finns kvar och det är kanske här vi ska kunna jobba för att ”rädda” fler från ett icke socialt accepterat liv?

Hur knyter vi då detta till just ett ”inlands/småorts”-problem?
Tyvärr köper jag inte riktigt detta eller kan avfärda den siffra vi fick presenterat med att det ligger i ”vår” kultur.
Alkoholens problem finns i alla samhällsklasser och kön. Oavsett titel så kan man tillskansa sig denna sjukdom, för den ligger där på lur, latent och bara väntar på att få rätt förutsättningar. Skillnaderna är väl hur man kan gömma och handskas med denna självbild och sjukdom.
Tycks minnas att det inte var alltför länge sedan man insåg att även kvinnor hade samma problem men att den var mycket mer dold och det är väl som vanligt med mannen som norm?
Skillnaden var ”skåpsupníng”, vin och kvinnor som hanterar detta mer osynligt. Problemet synliggörs idag på ett helt annat vis genom dessa bag-in-box-viner a 3 liter. Tillgänglighet att ta ett glas nu och då. Att fler unga kvinnor i medierna talar om detta.
Som sagt historia är historia och en alkoholist är lika skicklig i sitt missbruk som en bankrånare.
Överallt där det finns folk finns denna sjukdom oavsett vi är tätare eller mindre tätt befolkad och tack och lov kanske det finns fördelar med att bo på en mindre ort då istället, för här har vi en annan social kontroll.
Fast när det gått för långt så är nog parkbänkarna lika många och långa?
Misären lika oavsett dörrtjocklek och yrke?

För att komma vidare i mina funderingar från historisk synvinkel så hoppas och tror jag att en snabbare väg för att se och hinna göra en insats är Familjecentralen som nu finns, men frågan och oron finns där ändå, kommer de som verkligen har problem eller vet med sig att de har ett nedärvt beteende att märkas eller säga något?
En annan liten lösning kan väl vara förebyggande insatser, men hur kommer vi åt den som är osäker i sin roll och inte vet av ett annat sätt att förhålla sig på än de som kommer hemifrån?

Att vara fjorton-femton år med ett ben i vuxenvärlden och ett i barnens värld med en självbild av hur man ska se ut och vara för att platsa i gänget, är nog bland det svåraste man går igenom.
Ett samhälle som hårdnat och förändrats genom alla ”sociala medier” en del sedan Barbies och Twiggys intåg, gör osäkerhetsfaktorerna allt fler hos de unga i deras kamp in i vuxenlivet.
Jag vet inte vad som gjorde mig mest bekymrad i den dragning vi fick om att det var tjejernas överlägsenhet i detta att anamma de destruktiva vanorna eller att det var killarnas beteende i det hela? Kanske vill man överlag ”glänsa” och skryta utan att egentligen tänka över sina svar eller så har problemet en annan dimension än den vi sett tidigare. Och vilket som så kan det vara bra att gräva lite djupare i det hela.

Så vi som är väl bekanta med alkoholens baksidor i en tid när det inte förekom drogvaneundersökningar i skolorna eller fanns annat än ett hot om ”barnavårdnämndens” omhändertagande till dåtidens fosterhemsskrämsel är kanske de mest osäkra att ta tag i problemet med att hitta nya sätt att hantera attityder och förändra sociala beteenden i den nu uppväxande generationen?
Kanske är det dax att införa ”våga stuffa” och ”hur du uppför dig för att ha roligt utan alkohol”.
Hur du ska höra varningsklockorna när de ringer på högsta volym intill öronen. Kaka söker maka och generationerna går vidare i samma hjulspår.
Hur gör man för att inte hamna i ”fel” sällskap fast man är väl bekant med hur de ser ut? Vem ska hjälpa en i ens sociala beteende och få rätsida på de sista 25% som är avgörande för en bra och rik framtid?

Men som med alla andra problem så är det väl nån annan som äger också detta och jag drar mig tillbaks och önskar alla våra ungdomar ett gott, långt och rikt liv, med måttlighet till alkoholen eller helt utan och fortfarande med en pekpinne om att det är du själv som äger de sista avgörande steget.

Åktenskapstycke eller de stora ”småfolket”

Av , , 1 kommentar 5

Så har då årets baler gått av stapeln och röda mattorna, liksom tidningarna, fylls av studenter i vackra klänningar och kostymer. Ungdomar som nu ska ut på livets krokiga vägar. Jag kan inte låta bli att fundera över dessa par som strålande vandrar fram, hållandes armkrok, en del ser ut att vara ”riktiga” par sedan en tid tillbaks, med äktenskapstycke, som man sa förut.

Jag har funderat genom åren på vad som menas med detta uttryck, men konstaterar torrt, att visst kan man ana en del när man ser vissa par? En del är väldigt lika och då kanske de är syskon eller så ”söker kaka maka”. Inte heller kan jag låta bli att fundera över vem som tycks vara eller bli den starkaste parten i ett förhållande.

Med blicken bakåt i historien så ser jag en enorm skillnad på då och nu. Nu tillhör jag, som de yngre brukar säga, stenåldern eller den sista utrotningshotade dinosaurien och skillnader liksom likheter är väl det jag försöker mäta och kanske trösta mig med.
Min skolgång avslutades med två års gymnasium, då var det lika viktigt att gå gymnasiet som nu, men kopplat till arbetsmarknaden så klarade vi oss med två år eller så byggde vi på med någon yrkesutbildning/omskolning till de arbeten som stod till buds då. Idag går man minst tre år och sedan universitet för att få tillgång till en bra arbetsmarknad. Vart för de mig då? Mindre ”skolad” med utbildning kanske, men jag har skaffat mig en livserfarenhet som inte går att mäta med varken betyget AB-BC,1-5, A-F, IG-MVG eller hur tusan man nu betygsätter kunnandet.

Jag växte upp i den generation som reformerades snabbast, känns det som i alla fall, med vissa undantag. Det negativa eller ”dåliga” var alltid det som påpekats och lyftes med förmaningar. Uppfostran till viss osäkerhet om vem man egentligen är och behärskar eller klarar av.
Frågan är vad det medfört i livet? Kan ”vi” ta en ros och njuta av den eller misstros avsikten med en positiv berömmelse? Det är något jag får kämpa vidare med idag, men försöker, så gott det går att berömma det positiva och plocka udden av det andra, när någon gjort något bra eller livat upp tillvaron. Stärkelse på naturlig väg måste vara bättre än potatismjölet?

Jag kan inte heller påstå att mina skolböcker någonsin lysts upp av guldstjärnor direkt och kanske skulle jag befunnit mig någon annanstans om jag varit född några årtionden senare. Med dagens forskning och diagnossättningar så tror jag vi fått en annan acceptans för olikheter och kunskapsinhämtande, tack och lov. Idag har det dessutom stängts en massa dörrar till högskolestudier för min generation så att ”doktorera” eller ”bli något” vid 80 kan man glömma och det är väl bara att knoga vidare på den av ”ledningen” satta yrkestiteln. Titlar som kommit och gått medan lönen bestått. Nya titlar skapas av nya arbetsmarknader och urbaniseringen. Avstånden krymper till andra kontinenter och utveckling.
Samtidigt som jag kan se att det finns så oändligt många möjligheter för vi som är kvar. Lärandet tar aldrig slut.

Att se dessa unga som stolta går längst röda mattan, med hela livet framför sig, gör mig så glad och stolt. Inte ens den suraste kommentaren på en av våra ”inlandsartiklar” och bilder från denna baldag kan få mig att vika in mig i ledet av att ”våra” ungdomar skulle behöva fostras från någon storstadsförblindad hemmafixare. Ungdomarnas framtoning är tämligen lika på de ställen där vi förärats med gymnasieskolor. Skorna är lika välputsade här som där och kostymbyxorna lika knivskarpt välpressade här som där. De unga männens skillnader i stil som ”nån” vill påskina kan då inte jag se och då har jag tittat på alla bilderna. Men det är ett typiskt sätt att negligera och försöka osynliggöra folk som alltid funnits.

Inte heller kan jag sticka under stol med att jag verkligen uppskattar och beundrar dessa vackert välklädda ungdomar som vi ser alltför sällan, oavsett var vi bor eller befinner oss. Jag låtsats inte heller som om jag inte fällde ett par tårar när mina egna ”grabbar” bar sina kostymer och lyckan lyste ur ögonen när de klarat ansträngningarna genom gymnasieutbildningen för att komma ut på en välbetald arbetsmarknad. I helgen har jag haft samma känsla när en stilig ung man från Umeå, med lika vacker brud vid sin sida, visade sig.

Minnen väcks från barn-och ungdomsåren. Dyra välpressade, moderiktiga kostymer med tillhörande väst, kragstärkta skjortor och matchande slips.
Blå arbetsoveraller eller enfärgade vård/affärskläder med ett aldrig så stort mått av yrkesstolthet har ersatts med nya klädfärger och koder som omöjliggör titelskillnader, både på gott och ont.
Själv arbetade jag den dagen det åktes kana utför gymnasiets skolfönster och några lastbilsåkande champangedrickare har jag inget minne av.
Grattis allt småfolk som nu på riktigt stiger in i vuxenlivet och vardagslunken.

Vart tar åren vägen och hur ska vi förvalta dem på bästa vis?

Tisdagstankar?

Av , , Bli först att kommentera 5

Läser i ”Uppslaget” som postnord använder för att packa in reklamen att:
”Malmöbor odlar mest”
Enligt en Sifoundersökning om svenskarnas intressen är blommor och odling störst i Malmö området. Var tredje Malmö-bo har gröna fingrar jämfört med var femte person i övriga landet. I norra Sverige är intresset för odling minst.”

Jaha? Vad kan man dra för slutsatser ur denna undersökning då?
Största eller mesta arealer mark per person måste väl finnas i norra Sverige?
Vilken färg på fingrarna har vi då?
Spelar vädret och odlingszoner någon roll för vad som går att odla, när det gäller blommor och kanske har befolkningsmängden och närheten till övriga Sverige en avgörande roll?
Eller så har man frågat fler Malmöbor i denna undersökning för att de är mer tillgängliga medan vi har andra marker att vara i?
Kan närheten till EU-bidragen spela en viss roll eller är det självaste staten Sverige vi ska skylla på att vi som vanligt inte finns inom kuben för att ta vara på de odlingskunskaper och naturliga råvaror som kan tas fram?

Men nu vet jag att vi kan bättre fast vi ”odlar” annat eller rent av tar tillvara på de råvaror som växer själv och det kanske är dax att visa Malmö och Sifo att vi finns på kartan också?
Mer odlingar och växthus åt folket!

Lagvrängare eller nedtyngd?

Av , , 1 kommentar 6

Hörde om en rektor som medvetet brutit mot en lag i fyra år och ämnar fortsätta med det, för att kunna följa en annan lag.

Säger en del om lagstiftningen i vårt perfekta land där alla lyder under lagbokens tyngd. Och tung är den och tyngre blir den för varje år. Två gånger per år får vi nya lagar att lyda under. Vissa bra och vissa mindre genomtänkta kanske.

 

Det säger en del om rättsosäkerheten och varje persons egen tolkning av lagar. Mer eller mindre straffsanktionerade. Det handlar kanske om hur bra man är på att krypa runt eller inte ha förmågan att förstå och tillgodogöra sig alla nya lagar som kommer eller som finns, när vi påbörjar resan genom arbetslivet eller vart vi startar resan genom de lagar som då är relevanta för oss.

 

Men hur många lagar plockas bort ur ”systemet”? Hur ofta hör vi att nu tas det bort lika många lagar som det skapas, två gånger per år? Hur många lagar krockar och hur tar man sig då framåt genom djungeln?

 

Inte ens myndighetsutövarna hinner sätta sig in i lagstiftningen eller har förmågan att undersöka vilka lagar som redan existerar och hur ”omoderna” de förhåller sig till de nya.

Är det då upp till var och en att ”strida” för den lag som man hamnar under och lära myndighetsfolket att den finns? Hand i hand eller hand i handsken?

 

Hur många glider inte runt i lagutrymmet eller mer vardagligt måste använda någon vit lögn för att komma vidare i systemen som utformas för varje persons eget bästa?

 

Jag vet inte riktigt hur det fungerar idag, när det gäller att man ”måste” ha förskoleplats för att få tillgång till att stå till arbetsmarknadens förfogande med ett ”matbidrag” per månad, eftersom jag lämnat detta bakom mig och hunnit en bit in i livet.

Men visst händer det, med handen på hjärtat, att även jag ”missar” en del av lagstiftningen och säkert glider runt oupptäckt. Både i små, väldigt små men ack så viktiga lagar, som kan kosta en extra slant om storebror ser mig.

 

Frågan är då om själva ovetskapen kan rädda ”knyttet” eller om man ska erkänna, precis som rektorn gjorde och vänta på nya riktlinjer i lagen och att den saneras lite?

 

Men en vit lögn är alltid bättre än en medveten svart och bara att kliva ur sängen på morgonen kan medföra att man gör flera lagbrott under kommande timmar eller …..??

 

Snart dax att skriva under deklarationen på heder och e-samvetet!

 

Obetald skuld=mord

Av , , 1 kommentar 6

Upprörs över det trippelmord som utförts i Uddevalla och när ”motivet” nu presenteras så ställer jag mig frågan om detta verkligen kan vara hela sanningen?

Vart är vi på väg när inte tanken räcker längre än ett dödande skott?

Hur tänkte man nu driva in skulden och få betalt?

Måste ha varit enorma summor som gör det värt att sitta inne för resten av sitt liv.

Spekulationer? Ja, jag tror att det måste ligga mer bakom detta så meningslösa vansinnesdåd.

Hur många familjer ”drabbas” av detta direkt, jo, minst fem och det kan vara många enskilda personer.

Förövarna hade tydligen blivit hämtade på flygplats och då kan man ju fundera vidare på säkerheten när det gäller vapen?

Oavsett så måste minst en person ha varit vid sina fulla sinnes bruk eftersom en bil användes vid hämtningen.

Det är så tragiskt att så många kan bli så otroligt hårt drabbade av ett meningsutbyte eller i vardagligt tal ett bråk, att det måste ta till dödande vapen.

Vart är vi på väg och hur ska vi komma ifrån våldet?

Ett misslyckande är det helt klart, när ”skulder” ska drivas in på detta sätt!

 

Ett brev betyder så mycket!

Av , , Bli först att kommentera 13

I det gamla talesättet att ett brev betyder så mycket kan man lägga in både det ena och det andra. Mycket beror det på vem brevet kommer ifrån.

I förra veckan kom det ett brev från kommunens GVA enhet. Ingen undertecknare av brevet dock, men kommunens GVA fungerar väl som jag kanske, när det gäller tekniken. Jag har inte heller lyckats med konststycket att signera mina brev digitalt. Men å andra sidan så gör jag inte direkt några ”massutskick” via snigelposten heller, så jag skriver under med pennan.

Brevet gör mig lite förvirrad och tankarna går till hur mycket extra jobb detta betyder för mig.

”Vilhelmina Kommun kommer att byta mätartyp för mätning av vattenförbrukning.”

Ok, det kan kanske vara bra. Kanske visar det sig att jag inte förbrukar den mängd som avläses en gång per år och det blir billigare framöver?

De nya mätarna ska också montera i konsoler för bättre säkerhet och det kan jag väl också ”köpa”, Säkert är det på sin plats att sätta in mätare i konsoler i vissa fastigheter, men hur tusan ska jag göra där mätaren redan sitter säkert som bara den och med avstängningskonsoler på båda sidor?

Men sedan börjar frågetecknen hopa sig. Vattenmätarens plats ska vara godkänd av huvudmannen, som ska ha RÄTT att kostnadsfritt disponera platsen och ENSAM har befogenhet över densamma och FRITT och OBEHINDRAT ha tillträde till mätaren????

Kan vara klädsamt att veta VEM som obehindrat ska kliva in i huset och HUR ska dörrarna dit säkras för ”annan”?

Kommunen består av många, hur många det finns på just GVA och om det är folk därifrån som ska lämnas tillträde rakt in i huset, det framgår inte.

Måste jag sätta in någon form av ”kodlås”/kortavläsare i dörren eller lämna ut nyckel eller rent av lämna dörren öppen?

Hur förhindrar jag att bli skadeståndsskyldig om hunden biter den som kliver på om jag inte är hemma?

Ska jag flytta vattenledningen till ett eget s.k ”pumphus” utanför själva huset?

Hur ställer sig försäkringsbolaget till detta med ”fri fart” in i kåken?

Många frågor och tankar en lunchrast, men visst ter det sig som att sotaren har ett bättre system när han ska hälsa på? Då vet jag åtminstone  vilken dag och ungefärlig tid, så hunden kan tas ut och avtalad plats för nyckel kan göras.

Det faller också ett stort ansvar på själva ”huvudmannen” som beträder fastigheten att inget händer. Med en ”öppen, olåst fastighet” känner jag mig inte direkt bekväm. I synnerhet när man dagligen läser om inbrott och inbrottsligor.

Inte så konstigt att ett brev kan betyda så mycket!

 

 

Importerad lera!

Av , , Bli först att kommentera 2

Fascinerande hur mycket sten och lera vi egentligen importerar. Kanske skulle det bli billigare om det ”tillverkades” på plats, istället för att dra en massa sten över vattnet?

Mycket av det som importeras är tydligen lera som vi köper i påsar, bär hem och häller i kattlådan. Utan betänkligheter så kastar vi det sedan i hushållssoporna.

Enligt nyheterna i helgen så hade man räknat ut att 140 000 ton importerad lera hamnar i soporna per år!

Undrar hur många kilo som kastas i vår kommun?

Nu ”tröstade” jg mig med att långt många fler katter är ute i vår kommun och det stannar inne på lådan i undantagsfall och dessutom betalar vi kilopris på soporna, så kanske blir det inte så många ton som körs till förbränningen.

Kattsand tillverkas av betonitlera som bryts i dagbrott runt om i världen, som Kanada, Kina eller från länder runt Medelhavet.

Bortsett från ”kattsanden” så fraktas det många ton sten över havet också. Kina lär väl vara en stor tillverkare och jag vill egentligen inte en tänka på under vilka arbetsförhållanden man tillverkar ”vår” sten.

Lera till kattsand, när det finns annat material som går att ”återanvända” eller förbränna?

Tänkte bara en liten tanke, så här på söndagskvällen, när jag släpper ut katten!