Ewa Larsson

Alkoholattityden i Vilhelmina

Av , , 1 kommentar 6

Noga brukar jag välja vilka ämnen jag ger mig i diskussion med och alkoholen är ett av dem som jag undviker. Det finns vissa skäl till det. Men samtidigt så känns det som det finns en del att fundera vidare över, så nu bryter jag från principen att diskutera just detta genom att det faller samman med ”våra attityder” eller kanske tillkortakommande när frågan ska ventileras på grund av den känsliga status den har? Attityder och förhållningssätt i övrigt kommer jag till i en senare blogg.

Men varför väljer jag då att ge mig in i detta?
Jo svaret är enkelt i den tid vi nu upplever i kommunen med en ekonomi i ”fritt fall” och med andra stora problem som arbetsmarknaden. Till detta kommer då våra attityder till alkoholen och droger överlag. Precis som många andra skickar jag problemet tillbaks till ”nån annan” och stänger boken. Jag har inga problem med detta för jag är klar med problemet och undviker det. Det rör mig inte i ryggen vad andra gör eller hur stora problem de har med alkoholen. Feghet? Jajamensan erkänner till 100%. Vill inte, kan inte och tar kroken runt skiten.

MEN samtidigt så finns det där hela tiden, gnagande som det gift det verkligen är och jag försöker vrida och vända på det för att hitta en vettig lösning. Spelar ingen roll hur mycket eller lite jag kan om alkoholproblemen så….någonting gnager och frågan är om det är den attityd vi förhåller oss till?

Vi fick en muntlig dragning från den ”drogvaneundersökning” som genomförts i skolan och jag blir allvarligt fundersam över den. Nu har jag den inte skriftligt än så jag har inte kunnat ”grotta ner mig” ordentligt i frågorna eller hur de ställts, men svaren gjorde mig väldigt illa till mods.

Vad som känns mest tungt, är attityden till att i Vilhelmina har vi alltid haft en kultur till att supa mycket, ljudligt och stort. ”Grabbigt” som man kan kalla det. Vi kan inget göra åt det eftersom det pågått i generationer och är kopplat till hög arbetslöshet, dålig ekonomi, dåliga föräldrar osv osv osv.

Lite torrt kan jag då konstatera eller fundera om detta verkligen är hela sanningen att skylla på för att vi ska kunna undandra oss från problemet?
Nu kommer jag att ”som vanligt”, som en del skulle säga, att dra några klyschor.
25% till alkoholism är ärftlig och det tummar jag inte en procent på.
50% är ett nedärvt socialt beteende och det tummar jag inte heller någon större procent på.
Alltså kan ni själv räkna ut hur många % som finns kvar och det är kanske här vi ska kunna jobba för att ”rädda” fler från ett icke socialt accepterat liv?

Hur knyter vi då detta till just ett ”inlands/småorts”-problem?
Tyvärr köper jag inte riktigt detta eller kan avfärda den siffra vi fick presenterat med att det ligger i ”vår” kultur.
Alkoholens problem finns i alla samhällsklasser och kön. Oavsett titel så kan man tillskansa sig denna sjukdom, för den ligger där på lur, latent och bara väntar på att få rätt förutsättningar. Skillnaderna är väl hur man kan gömma och handskas med denna självbild och sjukdom.
Tycks minnas att det inte var alltför länge sedan man insåg att även kvinnor hade samma problem men att den var mycket mer dold och det är väl som vanligt med mannen som norm?
Skillnaden var ”skåpsupníng”, vin och kvinnor som hanterar detta mer osynligt. Problemet synliggörs idag på ett helt annat vis genom dessa bag-in-box-viner a 3 liter. Tillgänglighet att ta ett glas nu och då. Att fler unga kvinnor i medierna talar om detta.
Som sagt historia är historia och en alkoholist är lika skicklig i sitt missbruk som en bankrånare.
Överallt där det finns folk finns denna sjukdom oavsett vi är tätare eller mindre tätt befolkad och tack och lov kanske det finns fördelar med att bo på en mindre ort då istället, för här har vi en annan social kontroll.
Fast när det gått för långt så är nog parkbänkarna lika många och långa?
Misären lika oavsett dörrtjocklek och yrke?

För att komma vidare i mina funderingar från historisk synvinkel så hoppas och tror jag att en snabbare väg för att se och hinna göra en insats är Familjecentralen som nu finns, men frågan och oron finns där ändå, kommer de som verkligen har problem eller vet med sig att de har ett nedärvt beteende att märkas eller säga något?
En annan liten lösning kan väl vara förebyggande insatser, men hur kommer vi åt den som är osäker i sin roll och inte vet av ett annat sätt att förhålla sig på än de som kommer hemifrån?

Att vara fjorton-femton år med ett ben i vuxenvärlden och ett i barnens värld med en självbild av hur man ska se ut och vara för att platsa i gänget, är nog bland det svåraste man går igenom.
Ett samhälle som hårdnat och förändrats genom alla ”sociala medier” en del sedan Barbies och Twiggys intåg, gör osäkerhetsfaktorerna allt fler hos de unga i deras kamp in i vuxenlivet.
Jag vet inte vad som gjorde mig mest bekymrad i den dragning vi fick om att det var tjejernas överlägsenhet i detta att anamma de destruktiva vanorna eller att det var killarnas beteende i det hela? Kanske vill man överlag ”glänsa” och skryta utan att egentligen tänka över sina svar eller så har problemet en annan dimension än den vi sett tidigare. Och vilket som så kan det vara bra att gräva lite djupare i det hela.

Så vi som är väl bekanta med alkoholens baksidor i en tid när det inte förekom drogvaneundersökningar i skolorna eller fanns annat än ett hot om ”barnavårdnämndens” omhändertagande till dåtidens fosterhemsskrämsel är kanske de mest osäkra att ta tag i problemet med att hitta nya sätt att hantera attityder och förändra sociala beteenden i den nu uppväxande generationen?
Kanske är det dax att införa ”våga stuffa” och ”hur du uppför dig för att ha roligt utan alkohol”.
Hur du ska höra varningsklockorna när de ringer på högsta volym intill öronen. Kaka söker maka och generationerna går vidare i samma hjulspår.
Hur gör man för att inte hamna i ”fel” sällskap fast man är väl bekant med hur de ser ut? Vem ska hjälpa en i ens sociala beteende och få rätsida på de sista 25% som är avgörande för en bra och rik framtid?

Men som med alla andra problem så är det väl nån annan som äger också detta och jag drar mig tillbaks och önskar alla våra ungdomar ett gott, långt och rikt liv, med måttlighet till alkoholen eller helt utan och fortfarande med en pekpinne om att det är du själv som äger de sista avgörande steget.

Åktenskapstycke eller de stora ”småfolket”

Av , , 1 kommentar 5

Så har då årets baler gått av stapeln och röda mattorna, liksom tidningarna, fylls av studenter i vackra klänningar och kostymer. Ungdomar som nu ska ut på livets krokiga vägar. Jag kan inte låta bli att fundera över dessa par som strålande vandrar fram, hållandes armkrok, en del ser ut att vara ”riktiga” par sedan en tid tillbaks, med äktenskapstycke, som man sa förut.

Jag har funderat genom åren på vad som menas med detta uttryck, men konstaterar torrt, att visst kan man ana en del när man ser vissa par? En del är väldigt lika och då kanske de är syskon eller så ”söker kaka maka”. Inte heller kan jag låta bli att fundera över vem som tycks vara eller bli den starkaste parten i ett förhållande.

Med blicken bakåt i historien så ser jag en enorm skillnad på då och nu. Nu tillhör jag, som de yngre brukar säga, stenåldern eller den sista utrotningshotade dinosaurien och skillnader liksom likheter är väl det jag försöker mäta och kanske trösta mig med.
Min skolgång avslutades med två års gymnasium, då var det lika viktigt att gå gymnasiet som nu, men kopplat till arbetsmarknaden så klarade vi oss med två år eller så byggde vi på med någon yrkesutbildning/omskolning till de arbeten som stod till buds då. Idag går man minst tre år och sedan universitet för att få tillgång till en bra arbetsmarknad. Vart för de mig då? Mindre ”skolad” med utbildning kanske, men jag har skaffat mig en livserfarenhet som inte går att mäta med varken betyget AB-BC,1-5, A-F, IG-MVG eller hur tusan man nu betygsätter kunnandet.

Jag växte upp i den generation som reformerades snabbast, känns det som i alla fall, med vissa undantag. Det negativa eller ”dåliga” var alltid det som påpekats och lyftes med förmaningar. Uppfostran till viss osäkerhet om vem man egentligen är och behärskar eller klarar av.
Frågan är vad det medfört i livet? Kan ”vi” ta en ros och njuta av den eller misstros avsikten med en positiv berömmelse? Det är något jag får kämpa vidare med idag, men försöker, så gott det går att berömma det positiva och plocka udden av det andra, när någon gjort något bra eller livat upp tillvaron. Stärkelse på naturlig väg måste vara bättre än potatismjölet?

Jag kan inte heller påstå att mina skolböcker någonsin lysts upp av guldstjärnor direkt och kanske skulle jag befunnit mig någon annanstans om jag varit född några årtionden senare. Med dagens forskning och diagnossättningar så tror jag vi fått en annan acceptans för olikheter och kunskapsinhämtande, tack och lov. Idag har det dessutom stängts en massa dörrar till högskolestudier för min generation så att ”doktorera” eller ”bli något” vid 80 kan man glömma och det är väl bara att knoga vidare på den av ”ledningen” satta yrkestiteln. Titlar som kommit och gått medan lönen bestått. Nya titlar skapas av nya arbetsmarknader och urbaniseringen. Avstånden krymper till andra kontinenter och utveckling.
Samtidigt som jag kan se att det finns så oändligt många möjligheter för vi som är kvar. Lärandet tar aldrig slut.

Att se dessa unga som stolta går längst röda mattan, med hela livet framför sig, gör mig så glad och stolt. Inte ens den suraste kommentaren på en av våra ”inlandsartiklar” och bilder från denna baldag kan få mig att vika in mig i ledet av att ”våra” ungdomar skulle behöva fostras från någon storstadsförblindad hemmafixare. Ungdomarnas framtoning är tämligen lika på de ställen där vi förärats med gymnasieskolor. Skorna är lika välputsade här som där och kostymbyxorna lika knivskarpt välpressade här som där. De unga männens skillnader i stil som ”nån” vill påskina kan då inte jag se och då har jag tittat på alla bilderna. Men det är ett typiskt sätt att negligera och försöka osynliggöra folk som alltid funnits.

Inte heller kan jag sticka under stol med att jag verkligen uppskattar och beundrar dessa vackert välklädda ungdomar som vi ser alltför sällan, oavsett var vi bor eller befinner oss. Jag låtsats inte heller som om jag inte fällde ett par tårar när mina egna ”grabbar” bar sina kostymer och lyckan lyste ur ögonen när de klarat ansträngningarna genom gymnasieutbildningen för att komma ut på en välbetald arbetsmarknad. I helgen har jag haft samma känsla när en stilig ung man från Umeå, med lika vacker brud vid sin sida, visade sig.

Minnen väcks från barn-och ungdomsåren. Dyra välpressade, moderiktiga kostymer med tillhörande väst, kragstärkta skjortor och matchande slips.
Blå arbetsoveraller eller enfärgade vård/affärskläder med ett aldrig så stort mått av yrkesstolthet har ersatts med nya klädfärger och koder som omöjliggör titelskillnader, både på gott och ont.
Själv arbetade jag den dagen det åktes kana utför gymnasiets skolfönster och några lastbilsåkande champangedrickare har jag inget minne av.
Grattis allt småfolk som nu på riktigt stiger in i vuxenlivet och vardagslunken.

Vart tar åren vägen och hur ska vi förvalta dem på bästa vis?

Tisdagstankar?

Av , , Bli först att kommentera 5

Läser i ”Uppslaget” som postnord använder för att packa in reklamen att:
”Malmöbor odlar mest”
Enligt en Sifoundersökning om svenskarnas intressen är blommor och odling störst i Malmö området. Var tredje Malmö-bo har gröna fingrar jämfört med var femte person i övriga landet. I norra Sverige är intresset för odling minst.”

Jaha? Vad kan man dra för slutsatser ur denna undersökning då?
Största eller mesta arealer mark per person måste väl finnas i norra Sverige?
Vilken färg på fingrarna har vi då?
Spelar vädret och odlingszoner någon roll för vad som går att odla, när det gäller blommor och kanske har befolkningsmängden och närheten till övriga Sverige en avgörande roll?
Eller så har man frågat fler Malmöbor i denna undersökning för att de är mer tillgängliga medan vi har andra marker att vara i?
Kan närheten till EU-bidragen spela en viss roll eller är det självaste staten Sverige vi ska skylla på att vi som vanligt inte finns inom kuben för att ta vara på de odlingskunskaper och naturliga råvaror som kan tas fram?

Men nu vet jag att vi kan bättre fast vi ”odlar” annat eller rent av tar tillvara på de råvaror som växer själv och det kanske är dax att visa Malmö och Sifo att vi finns på kartan också?
Mer odlingar och växthus åt folket!