Så har då årets baler gått av stapeln och röda mattorna, liksom tidningarna, fylls av studenter i vackra klänningar och kostymer. Ungdomar som nu ska ut på livets krokiga vägar. Jag kan inte låta bli att fundera över dessa par som strålande vandrar fram, hållandes armkrok, en del ser ut att vara ”riktiga” par sedan en tid tillbaks, med äktenskapstycke, som man sa förut.

Jag har funderat genom åren på vad som menas med detta uttryck, men konstaterar torrt, att visst kan man ana en del när man ser vissa par? En del är väldigt lika och då kanske de är syskon eller så ”söker kaka maka”. Inte heller kan jag låta bli att fundera över vem som tycks vara eller bli den starkaste parten i ett förhållande.

Med blicken bakåt i historien så ser jag en enorm skillnad på då och nu. Nu tillhör jag, som de yngre brukar säga, stenåldern eller den sista utrotningshotade dinosaurien och skillnader liksom likheter är väl det jag försöker mäta och kanske trösta mig med.
Min skolgång avslutades med två års gymnasium, då var det lika viktigt att gå gymnasiet som nu, men kopplat till arbetsmarknaden så klarade vi oss med två år eller så byggde vi på med någon yrkesutbildning/omskolning till de arbeten som stod till buds då. Idag går man minst tre år och sedan universitet för att få tillgång till en bra arbetsmarknad. Vart för de mig då? Mindre ”skolad” med utbildning kanske, men jag har skaffat mig en livserfarenhet som inte går att mäta med varken betyget AB-BC,1-5, A-F, IG-MVG eller hur tusan man nu betygsätter kunnandet.

Jag växte upp i den generation som reformerades snabbast, känns det som i alla fall, med vissa undantag. Det negativa eller ”dåliga” var alltid det som påpekats och lyftes med förmaningar. Uppfostran till viss osäkerhet om vem man egentligen är och behärskar eller klarar av.
Frågan är vad det medfört i livet? Kan ”vi” ta en ros och njuta av den eller misstros avsikten med en positiv berömmelse? Det är något jag får kämpa vidare med idag, men försöker, så gott det går att berömma det positiva och plocka udden av det andra, när någon gjort något bra eller livat upp tillvaron. Stärkelse på naturlig väg måste vara bättre än potatismjölet?

Jag kan inte heller påstå att mina skolböcker någonsin lysts upp av guldstjärnor direkt och kanske skulle jag befunnit mig någon annanstans om jag varit född några årtionden senare. Med dagens forskning och diagnossättningar så tror jag vi fått en annan acceptans för olikheter och kunskapsinhämtande, tack och lov. Idag har det dessutom stängts en massa dörrar till högskolestudier för min generation så att ”doktorera” eller ”bli något” vid 80 kan man glömma och det är väl bara att knoga vidare på den av ”ledningen” satta yrkestiteln. Titlar som kommit och gått medan lönen bestått. Nya titlar skapas av nya arbetsmarknader och urbaniseringen. Avstånden krymper till andra kontinenter och utveckling.
Samtidigt som jag kan se att det finns så oändligt många möjligheter för vi som är kvar. Lärandet tar aldrig slut.

Att se dessa unga som stolta går längst röda mattan, med hela livet framför sig, gör mig så glad och stolt. Inte ens den suraste kommentaren på en av våra ”inlandsartiklar” och bilder från denna baldag kan få mig att vika in mig i ledet av att ”våra” ungdomar skulle behöva fostras från någon storstadsförblindad hemmafixare. Ungdomarnas framtoning är tämligen lika på de ställen där vi förärats med gymnasieskolor. Skorna är lika välputsade här som där och kostymbyxorna lika knivskarpt välpressade här som där. De unga männens skillnader i stil som ”nån” vill påskina kan då inte jag se och då har jag tittat på alla bilderna. Men det är ett typiskt sätt att negligera och försöka osynliggöra folk som alltid funnits.

Inte heller kan jag sticka under stol med att jag verkligen uppskattar och beundrar dessa vackert välklädda ungdomar som vi ser alltför sällan, oavsett var vi bor eller befinner oss. Jag låtsats inte heller som om jag inte fällde ett par tårar när mina egna ”grabbar” bar sina kostymer och lyckan lyste ur ögonen när de klarat ansträngningarna genom gymnasieutbildningen för att komma ut på en välbetald arbetsmarknad. I helgen har jag haft samma känsla när en stilig ung man från Umeå, med lika vacker brud vid sin sida, visade sig.

Minnen väcks från barn-och ungdomsåren. Dyra välpressade, moderiktiga kostymer med tillhörande väst, kragstärkta skjortor och matchande slips.
Blå arbetsoveraller eller enfärgade vård/affärskläder med ett aldrig så stort mått av yrkesstolthet har ersatts med nya klädfärger och koder som omöjliggör titelskillnader, både på gott och ont.
Själv arbetade jag den dagen det åktes kana utför gymnasiets skolfönster och några lastbilsåkande champangedrickare har jag inget minne av.
Grattis allt småfolk som nu på riktigt stiger in i vuxenlivet och vardagslunken.

Vart tar åren vägen och hur ska vi förvalta dem på bästa vis?