I veckan fick sig ”tillits”- eller tålamodskontot sig en reva som orsakade svårt läckage.
Känslorna och den del av jobbet jag lagt ner för att öka kapitalet på framtidskontot rann ner i avfallsgropen med konspirationsteorier, hopplöshet och en stor mängd frustration och ilska.

Försöker erinra mig i, hur många år, jag hört att vi måste titta utanför kuben, samarbeta och hitta nya lösningar för ett bra samhällsbygge, men antagligen är det så många att det mer eller mindre bara blivit ett mantra, för att orden och den enda tanke som finns i vissa huvuden inte fått fler ord att bruka eller kommit på hur man fuskar för att vrida den här kuben och få färgerna att stämma!

Till och med barn vet att om man plockar bort en liten färgkub i denna ”Rubik” för att få ihop den. Våga öppna upp den och få det där magiska fönstret och titta ut. Förmågan att se längre än sin egen näsa tycks avstanna ju äldre man blir, hur högre man titulerar sig eller ……finns det något annat fenomen som jag missat?

Det svängs med en massa ord, fina ord och meningar som ska betyda något, men totalen av alla nya ord och långa fina meningar uppfattar jag också som en jädra massa ordbajseri.
Jag har varit på otaligt många möten, mött många smarta människor, pratat utveckling, tillväxt, attityder, integration, kultur och en hel radda annat. Jag har blivit hoppfull och peppad i tron på att framtiden finns där, lösningar och positiva smarta lösningar.
Men när dörrarna stängs och lamporna släcks så glider vi tillbaks till en verklighet full av……ja, vad ska man säga…mörker, ”nån annan”, överstyrning eller helt enkelt så skickar vi det till egot och ytterligare utredningar, så obegripliga att ingen normalt funtad förstår vad som står i alla dessa motsägelsefulla meningar och då måste sista instans bli papperstuggen och vi stampar på där inne i skrubben.

Vi pratar och pratar, men när det kommer till verkstad, då kryper egot och allt det där andra osmakliga fram.
Det är bra med små samhällen ibland, men ibland så blir det bara för komplicerat och när det blir för mycket av ”vem som pratar med vem” eller inte eller ställer sig ovanpå andra, bara därför att man kan, då blir det bara för mycket, åtminstone för mig. Och naturligtvis börjar även jag att koppla till konspiratoriska tankar och jag stuvar in saker långt in i skrivbordslådan och önskar att jag inte jobbat fram något nytt, inom ramen för det förtroende jag har hos folk, med mer än en tanke åt gången i huvudet. Där hjärncellerna inte är så ovänner att de hela tiden bara pucklar på varandra och funderar ut hur de ska stänga ute alla andra ord och meningar.

Varje gång mitt kontot av tillit-utveckling, innovations och samarbetsförslag får sig en reva, så tänker jag tillbaks till det arbeten där jag ”bara” behövt ta emot lönen och nicka på det ställen det förväntat sig av mig. Helt enkelt bara ta en order, utföra och vara rädd om jobbet, för att det inte finns så gott om dem, inte prova nya saker, inte gå vidare, inte tänka själv. För att sedan komma fram till att det inte är jag. Tyvärr.
Nu har jag kommit till den punkten i mitt liv att istället för att ”omforma” saker och ting, krusa och krypa, så stänger jag dörren bakom mig och knallar vidare i rätt utslitna skor. Jag kommer nog aldrig att förstå vissa system, där chefer bara pratar med chefer, där inskränktheten och stavningen av samarbete, utveckling inte fungerar, myndigheter och kommuner som bara gömmer sig bakom bekvämlighetsflaggen eller färgen på bästa kompisen. Att alltid måsta väga orden för att inte bli utesluten och svartlistad
Men som vanligt så har jag valmöjligheter och kanske lite silvertape kvar som kan fixa revan i kontot och en stor slev som kan ösa ur vågskålen som just nu tynger ner för mycket.

För övrigt så har veckan varit full av en massa spännande saker, positiva människor och härliga diskussioner med många ljuvliga skratt. Långa dagar, sena middagar och lite ilska det är det där man får ta utöver.
Jag efterlyser ärlighet, raka puckar och lite större öppenhet som för oss ALLA framåt.
Jag ser det hos en del och det glädjer mig enormt, gör mig stolt. Vi måste vara rädd om dessa som vågar och kan stava och förstå innebörden av alla dessa ”märkliga”ord, som producerats över tid, ex. Samarbete, ringar på vattnet m.fl.

Helg och ledighet kommer att ta mig ut i naturen och tystnaden. Djurlivet och de där glädjeämnena som jag bara så väl behöver. Mycket finns att hämta i naturen och jag ska fortsätta ”krama träd”.