Så nu har vi då kommit till sista delen i min berättelse, alltså från helvetet och tillbaka.. Nu är jag alltså tillbaka!!

Jag fortsatte på min skola, klarade upp allt jag behövde och gick ut med min klass. Har nu utbildningen IT-Tekniker! Jag övervann alla mina problem där nere och klarade det, jag VANN! Vilken underbar känsla det är att kämpa på genom allt och se att man tog sig ur det och det slutade med att jag mådde super bra!

Jag flyttade ut ur min lgh och flyttade hem till Villis.. Eller skulle mer bara åka hem och hälsa på tills jag skulle åka tillbaka till USA.. Men så började det strula med en massa papper, så jag fick vänta.. och jag väntar fortfarande.. Men till hösten, förhoppningsvis i September så kan jag åka tillbaka igen!

Då börjar jag med min fotografering på allvar, ska då börja fotografera olika event och även lära mig att fota människor, så jag kan göra riktiga fotograferingar av modeller, familjer och andra projekt som jag själv har som jag vill göra. Det kommer bli så OTROLIGT bra! Ser verkligen fram emot detta.

Vissta har jag mina dagar när jag mår uselt och ångesten är ett faktum och sovandet verkar jag alltid ha problem med. Men jag har inte gått ner mig i nån depression och hanterar situationer på ett helt annat sätt än förut. Alla med denna sjukdom vet ju att man tenderar att överreagera på saker och får en mycket större reaktion på saker. Men jag ha tagit mig ur mina skov som jag haft förut och nu har jag planer för framtiden. STORA PLANER!

Jag ser fram emot min framtid och känner mig redo för stora världen, jag känner hur självförtroendet har stigit avseendevärt och jag tror verkligen på mig själv, att jag kommer klara det jag tar mig för. Jag ha ju fått bevis på det genom skolan, även hur jobbigt det blev så klarade jag mig.

Jag har en vilja och en styrka utan dess like. Men kanske vore det annorlunda om jag inte ha varit så envis och när jag väl bestämmer mig för nått så gör jag det! Plus att jag hade ALDRIG klarat mig så bra om jag inte haft min UNDERBART fantastiska familj som stöttat mig till 110% genom alla dessa år! Jag är evigst tacksam för dom!

Min mamma som jag alltid kunnat komma hem till och som har hjälpt och stöttat mig på alla sätt tänkbart. Hon är det mest fantastiska person jag vet. Sånt otroligt tålamod och förståelse. Alltid dörren öppen och jag vet jag får komma och ringa henne när jag vill. Jag kan prata med henne om ALLT! Utan henne hade jag ALDRIG överlevt!

Min man som stöttat mig och varit så otroligt förstående och låtit mig åka hem när saker varit jobbigt och jag fått hemlångtan, även om det varit i flera månader åt gången. Han har pushat mig att kämpa för mina drömmar och aldrig krävt nått av mig utan tagit hand om mig på alla sätt och låtit mig ta den tid jag behöver. Jag vet inte hur vi överlevt som gifta genom alla dessa år ifrån varandra. Men vi har en kärlek verkar övervinna allt! Snakca om distans förhållanden, vissa klarar ju knappt nån vecka utan varandra eller några mil.  Han är det bästa som nägonsin hänt mig!

Mina systrar som alltid funnits där för mig! Som jag alltid kunnat komma till och som tagit hand om mig när jag var i Borås. Min mellersta syster som tog hand om mig när jag precis blev sjuk 2004, åkte fram och tillbaka från vilhelmina så fort hon hade en ledig stund. Hon som tog tag i och skjutsade mig till psyk första gången. Hon räddade mitt liv! Vad hon gjort för mig är obetalbart! Det finns inga ord för hur mycket jag uppskattar vad hon gjorde för mig under den tiden.Både hon och min mamma. Hon har alltid haft telefon jour, har kunnat ringa henne dag som natt! Hur hon kom och hälsade på mig på psyk. Hur hon tagit hand om mig vid mina aggressions utbrott och panikångest anfall. Jag fick alltid komma till henne hur jag ville när jag bodde i Borås, även om hon inte visste jag skulle komma så va det aldrig problem. Hon hjälpte mig med många av mina tentor och hjälpte mig att plugga och förstå. Hur hon och mamma vaktade på mig i skift när jag kom hem 2004. Hon har ställt upp till 110% hon med! Är den underbaraste syster man kan få! Jag har tur som har henne!

Min andra syster som ha ringt jämt bara för att kolla hur jag mår, som på sitt vis från Göteborg har stöttat mig. hur hon ha försökt förstå mig och sätta sig in i min situation. Hur hon alltid fanns där för mig i Borås och alltid erbjöd sig att komma och va med mig. Hur hon alltid bjöd dit mig så jag slapp vara ensam. Hur hon hjälpte mig med mina studier. Jag kunde alltid ringa henne när jag mådde dåligt. Hon är en fantastisk stark person och någon man aldrig sätter sig på och jag beundrar henne otroligt mycket för hennes personlighet! Hon är så ärlig och en realist som många gånger satt mina ideer och tankar på plats, fått mig att stå lite stadigare genom hennes ifrågasättande. Jaghar alltid jämfört mig med mina systrar och alltid önskat jag va mer som dom. Så kloka, glada, starka, smarta och driftiga personer. Dom har åstadkommit otroliga saker i livet! Dom har aldrig dämt ut mig för allt jag ställt till med eller fått mig att må dåligt för det. dom har accepterat mig för hur jag är.

Jag har varit lite avunsjuk på dom, för att de alltid enligt mig haft så lätt för allt. Aldrig problem i skolan, inga sjukdomar. Ibland blir jag sur för att jag fick alla dom dåliga generna. Dom kunde ju ha blivit lite mer utspridda.. hahahaha.. men jag tar hellre allt än att de skulle få endast en av de sjukdomar jag fick. Jag skulle aldrig önska det för dom. Lätt att jag tar allt istället för dom! Jag har dom bästa systrar man kan få, på ALLA sätt! jag är lyckligt lottad som har dom!

Min fina kusin som alltid har haft dörren öppen för mig! Som jag bara ha kunnat komma till när jag varit hemma och bara va. Bara spela spel eller prata eller se på tv eller vad fasen som helst. Som aldrig heller ha fått mig att känna mig konstig för att jag är sjuk. Hon är en otroligt stark människa som agerar mamma för mer eller mindre alla runt omkring sig!

Dessa är min verkliga familj. Dom som funnits där för mig i vått och torrt! Som aldrig dömt ut mig! Eller fått mig att känna mig dum eller konstig.

Jag cyklar mer eller mindre varje dag och fotograferar allt jag kan. Det är ju mina stora passioner och får mig att må så otroligt bra.

Allt går upp och ner och kommer att göra det hela mitt liv.. men jag hoppas min berg och dalbana ska gå från Balder till barn banan.. hahahahaha

Hoppas ni kommer fortsätta följa mina framtida äventyr och röd och grön ljus.. Och om jag kan krympa Balder (för er som inte varit på Liseberg så är Balder den största av berg och dalbanorna och även den som jag har på min bloggbild) till barn banan. Inga spökborgar eller kafffekoppar som snurrar i 100km/tim, inget uppskjut. Kanske mera alla barn karuseller..

Jag vill åter igen tacka alla som läser och tycker det är intressant. Alla som uppmuntrar mig och som delar med sig av sina egna liv och erfarenheter. Det är ett otroligt privilegium att ni ger mig det förtroendet!

Uppdaterad: fredag 03 augusti 2012 klockan 14:16