Den dagen som jag skulle bli utskriven kom min dåvarande pojkvän och hämtade mig. jag fick tillbaka alla mina saker och jag hade nu min nya medicin och halva apoteket med mig.

Men så fort jag satte fötterna utanför dörren och den stängdes så kände jag hur ångesten spred sig. Jag va nu ute bland alla måsten igen. Men jag var även på bättringsvägen, hade fått en diagnos och en medicin som skulle göra mig bättre (trodde jag då).

Vi åkte ner på stan för att göra nått kul och fira att jag va ute.. jag gick och klippte en ny frisyr och köpte massor av nya kläder.

Men ångesten kröp ändå in under skinnet o d började brinna inom mig. Tanken på att vara tillbaka i denna tomma och ödsliga lägenhet gjorde så d kändes som jag skulle kvävas och få panik. Jag behövde folk runt omkring mig. Så jag åkte hem till Vilhelmina inte långt efter det. jag klarade helt enkelt inte av att vara där, kändes som att den lägenheten var infekterad av minnen av ångest, depression och allmänt bara dåliga minnen. Jag försökte jul pynta lite men det kändes helt meningslöst.

När jag kom hem va det nästan jul. jag bodde hos min mamma då.hon hade det så mysigt och juligt och hade en värme i sitt hem som gjorde allt bättre.. jag hade telefon kontakt med min kurator då, en gång i veckan då hon checkade läget med mig. Jag kunde le och skratta och såg fram emot saker.

Jag vet många kände sig obekväm att prata med mig och fråga hur jag mådde och hur det hade varit inne på psyk. jag hade nog velat att folk va mer öppen om det eftersom jag själv inte hade några problem att prata om det. Jag hade vid detta tillfälle gått ner hur mycket som helst i vikt, men såg inte mager ut, jag hade ny frisyr, ny kläder, kunde ta hand om mig själv och orkade sminka mig tom. jag fick inte ångest av att borsta tänderna, eller klä mig utan jag orkade med allt som alla inte ens tänker på att de gör. Vilket var ett STORT steg i rätt riktning för mig.

Vi gick tom ut på juldagen,och jag hade jätte roligt.

Jag fick självklar ångest attacker då jag va tvungen att vanka av och an i mammas lgh men det va inte alls i närheten av hur dåligt det varit. inte varje dag hade jag ångest.Och jag kunde aldrig gå en vecka utan att ha det flera gånger. Men de dagar som jag vaknade utan ångest var för mig obetalbara! De var en obeskrivbar lycka att ha dagar då jag kände mig glad. och de dagar jag hade ångest blev jag rädd att jag skulle bli sjuk igen. men för varje gång som jag insåg att jag inte blev det utan det kom dagar då jag kände mig glad så blev oron mindre.

Det var som rena medicinen att få komma hem och vara me min familj, där jag kände mig säker och nån höll mig sällskap och hittade på saker hela tiden. Helt underbart!

Jag och min pojkvän gjorde slut under julen och vi bestämde oss för att göra oss av med lägenheten i Umeå. Vi hade 3 månaders uppsägnings tid så vi bodde ändå tillsammans under den tiden. Vi hade blivit mer bästa kompisar än pojkvän flickvän. jag började även prata med min framtida man under den här tiden ( visste inte då att han skulle bli det) och han var ett stort stöd för mig. han bara fanns där och lyssnade, han var utanför familjen så när jag mådde dåligt kunde jag berätta det för honom utan att vara rädd att bli inlåst igen. Vi började faktiskt prata via mail innan jag åkte in på psyk andra gången. han va rolig och intressant och levde ett liv som för mig va som en saga.

Jag bestämde mig i januari att jag skulle flytta hem till Vilhelmina, pappa och min syster hjälpte mig att flytta ut mina och min pojkväns saker. och den första maj hämtade min syster mig och vi drog hem till Villis. Vi lyssnade på Enrique Iglesias på högsta volym hela vägen och sjöng för allt vi var värd. Det va en fantastisk känsla att få komma hem och börja mitt nya liv, mitt liv som den friska Erika. Hon som nu var frisk och hade medicin som skulle hålla mig frisk och jag skulle aldrig mer få vara sjuk, så som jag varit så länge.

Min kurator hade förklarat för mig vad Bipolär II var, hon sa det var en undersjukdom till Manodepressivitet. Jag tänkte inte mer på det, jag hade ju fått medicin nu som skulle ta bort sjukdomen så den aldrig mer kom tillbaka.

Vad min läkare och min kurator skulle ha gjort, var att mer ingående berätta vad Bipolär betydde och vad min medicin egentligen skulle göra. men de gjorde de aldrig, de skickade hem mig med en otroligt dålig förklaring som egentligen inte sa mig nånting alls. jag och hela min familj trodde ju nu att jag skulle bli frisk, jag va HELAD! 

Men ack så jag bedrog mig!

Hittade den här informationen på en sida, verkar helt ok information.

Vad är bipolär sjukdom?

Bipolär sjukdom, eller manodepressiv sjukdom som den också kallas, är en kronisk sjukdom som har ett periodiskt förlopp. Ofta växlar sjukdomsperioder med symtomfria perioder. Återkommande perioder med mani och depression, ofta i anslutning till varandra, är karaktäristiskt för bipolär sjukdom. I dessa perioder är grundstämningen förändrad: förhöjd vid mani eller sänkt vid depression. Sjukdomsbilden kan se väldigt olika ut, både vid depression och vid mani. Dessutom kan maniska och depressiva symtom förekomma samtidigt.

Det är viktigt att känna till symtomen vid mani och depression. Om behandling påbörjas tidigt vid återinsjuknanden kan besvären ofta lindras och förkortas. Därför är det angeläget att sprida kunskap om sjukdomen till både drabbade och anhöriga.

Kunskapen om symtomen kan bidra till att "legitimera" lidandet: tillståndet är välkänt och övergående. En tröst och hopp, inte minst för den deprimerade. I det maniska tillståndet är sinnesstämningen förhöjd. Manikern är ofta glad och lättsam till sinnes, men det är en missuppfattning att maniska personer alltid är lyckliga, kreativa och glada. Ofta finns även inslag av irritabilitet, som ibland kan stegras till mer aggressivt beteende.

Vid mani är den förhöjda aktivitetsnivån ett centralt symtom, ofta mer framträdande än den euforiska (lyckliga) komponenten. Omgivningen känner sig besvärad, eftersom manikern gärna pratar mer än han lyssnar och ibland blir besvärande med sin distanslöshet. Ofta ses en påfallande idérikedom. Tankarna flyger på i ett enormt tempo. Manikern är ofta oerhört intensiv, engagerad eller upptagen med de aktuella tankarna, men låter sig lätt avledas till något annat.

Manin kan komma smygande men uppträder ibland akut, inom en eller några dagar. Minskat sömnbehov är vanligt, liksom successivt minskad sjukdomsinsikt, samtidigt som upplevelsen av de egna förmågorna snabbt överskattas. Det är inte ovanligt med psykotiska (verklighetsfrånvända) symtom, såsom vanföreställningar, vilka ofta kännetecknas av orimliga uppfattningar av den egna förmågan, s.k. megalomani eller grandiosa vanföreställningar. Den maniske personen känner sig ofta särskilt utsedd, ibland med religiösa förtecken.

Mani kan utvecklas till ett allvarligt sjukdomstillstånd. I takt med minskad sjukdomsinsikt och stegrande symtom ökar risken för varje dag att manikern hamnar i situationer eller fattar beslut vilka kan leda till ödesdigra konsekvenser. Ofta blir vård på sjukhus nödvändigt, men om behandling sätts in tidigt i förloppet kan tillståndet hejdas.

Obehandlad mani kan bli livshotande, då kroppen till slut inte orkar med den enorma belastning som ett förhöjt tempo utan sömn innebär. Det finns olika grader av förhöjt stämningsläge. Vid mani är tillståndet så uttalat att funktionsnivån sänks, vilket påverkar arbetsförmågan och även umgänget med familj och vänner. Sjukhusvård krävs ofta.

I mindre uttalade fall talar man om hypomani. Även här kan flera av symtomen vid mani förekomma, men funktionsnivån blir inte lika sänkt. Den drabbade kan många gånger arbeta som vanligt. Psykotiska symtom förekommer inte.

Situationen vid depression är i många avseenden den helt motsatta. Då är sinnesstämningen sänkt och tillvaron upplevs mörk och hopplös. Många beskriver en smärtsam känslolöshet, en närmast total frånvaro av engagemang. Likaså upplevs ofta en besvärande energilöshet, det är precis som om allt tar emot. Upplevelser från sinnena, framför allt lukt och smak, är avtrubbade. Maten smakar inte, ibland lyser aptiten helt med sin frånvaro, med påföljande viktnedgång. Ångest och oro kan prägla bilden. Oron kan ta sig uttryck av ett ändlöst grubblande, som ofta är uttalat tidigt om morgnar och förmiddagar.

Sömnen är ofta dålig vid depression, med tendens till tidigt uppvaknande och svårigheter att somna om. Koncentrationssvårigheter är vanligt vid depression, vilket kan yttra sig i svårigheter att läsa. Det kan till och med vara svårt att uppfatta handlingen i TV-program eller i vanliga samtal. Många upplever svårigheter att fatta beslut, allt från alldagliga till mer komplicerade sådana. Känslan av lust och tillfredsställelse, även sexuell, minskar.

Precis som vid mani kan graden av verklighetsfrånvändhet bli så stor att den blir av psykotisk karaktär. Den drabbade kan uppleva sig totalt värdelös; att han eller hon rent av inte förtjänar att leva. Ibland ses även kroppsliga vanföreställningar.

Tankar kring döden är vanligt vid depression. Många kan uppleva att det inte spelar någon roll om de lever eller dör. Vid tilltagande depressiva symtom kan dessa tankar stegras till en mer uttalad dödsönskan. Tyvärr är det allt för vanligt att deprimerade människor, i sin negativa föreställningsvärld, gör självmordsförsök. En del dör till följd av dessa, vilket är oerhört tragiskt.

Det är en myt att människor som talar om självmord inte tar livet av sig. Det är viktigt att fråga efter självmordstankar vid depression – i syfte att förhindra självmord. När tillståndet går över upplevs dessa tankar oftast helt främmande. Starka tankar eller planer på självmord är en viktig anledning till behandling på sjukhus under en tid.

Den deprimerade är oftast nedstämd, men precis som att manikern inte alltid är "glad" är den deprimerade personen inte alltid "ledsen". Symtomen kan istället domineras av håglöshet och brist på energi. Det kan till och med vara så att man vid depression både äter och sover mer än vanligt, men utan vare sig tillfredsställelse eller att känna sig utsövd.

Symtom på depression och mani kan förekomma samtidigt eller svänga om varandra flera gånger om dagen. Detta s.k. blandtillstånd är inte ovanligt och är viktigt att känna till, då det är plågsamt och ibland är förenat med självdestruktivt beteende. Inläggning på sjukhus är ofta nödvändigt för snabb behandling.

Tiden mellan depressiva eller maniska perioder (även kallat episoder eller skov) varierar kraftigt. Det kan gå flera år mellan två insjuknanden, framför allt hos yngre personer. Ibland blir de sjukdomsfria intervallen kortare med åren. Möjligen kan tidigt insatt förebyggande behandling förhindra en sådan utveckling.

En mindre grupp personer utvecklar s.k. rapid cykling (snabba växlingar), vilket innebär att man drabbas av fyra eller fler episoder under ett och samma år.

Taget från sidan ; http://www.bipolarsjuk.se/vad_ar_bipolar_sjukdom.htm

Jag blev intagen på psyk den andra gången på en onsdag kväll. Sov mer eller mindre ingenting den kvällen. på Torsdagen vankade jag av och an i korridoren precis som jag gjort varje dag hemma i min lgh. Jag fick en sobril varje dag, men den kunde jag ju lika gärna varit utan. Efter ett tag började andra gå i korridoren med, så jag fick sällskap, men ingen av oss sa nått till varandra, vi bara vankade på.Hon visste att jag inte orkade prata och jag visste samma sak om henne. Jag fick sömntabletter på kvällen vilka inte gjorde nått alls för mig. Det kröp i hela kroppen och det kändes som att jag skulle gå udner av ångest. Dagarna gick, de segade sig fram orecis som jag.

Jag hade sagt till min familj att de inte fick ringa till mig utan att jag ringde när jag orkade, annars fick jag bara mer ångest för att de kanske skulle ringa. Min dåvarande pojkvän kom varje dag med cigg men han stannade aldrig då han visste att jag inte orkade sitta stilla länge nog för att prata. Han var otroligt förstående och mådde aldrig dåligt för att jag inte ville ha han där utan accepterade det. jag rökte 1,5 paket cigg varje dag. De få minuter jag satt med en cigg i handen var det som att ångesten lugnade sig lite.

Jag dushade aldrig elelr borstade tänderna, jag bar samma kläder dag ut och dag in. det dammade om strumpbyxorna när man drog i dom. jag hade inte orken att ta hand om mig själv, allt jag visse var att jag va tvungen att gå. Jag var så slut på i kroppen av all ångest och att aldrig få sova, äta eller sitta stilla. Det kändes som att kroppen skulle ta ihjäl mig från insidan. jag orkade inte ens gråta, inte le,inte vara arg. Jag bara gick.

En dag satte jag mig ner hos sköterskan och bara låg på bordet och böna och bad att hon skulle hjälpa mig! Jag orkade inte leva, jag bara önskade att nån skulle ta bort min ångest. Hon kunde självklart inte hjälpa mig. Alla skötare och sköterskor sa till mig att sätta mig ner ett tag så de fick prata med mig men det va omöjligt.

På  lördagen fick jag träffa en läkare som också var professor i Bipolär sjukdom. han satte sig ner och pratade med mig en stund och frågade om allt möjligt. han insåg rätt snabbt vad som var fel på mig, han sa att jag hade Bipolär sjukdom. Han tog bort min dåvarande medicin och satte mig på Lamictal, vilket är en stämnings stabiliserande medicin och fungerar på Bipolär II ( fungerar inte på Bipolär I, vilka har Lithium). Söndagen var det ingen skillnad utan var precis som vanligt.

På måndagen vände allt! Min ångest va kvar men inte alls i närheten av hur den hade varit. Jag kunde tom sova nån timme på natten och även sitta ner en stund. Jag började tom prata lite. Dagarna efter blev ångesten bara mindre och mindre.

Jag började fråga personalen när jag skulle få åka hem igen eftersom jag nu började må så mycket bättre. Svaret jag fick kommer jag ALDRIG att glömma! De sa: När du börjar dusha ska du få åka hem! 

Den veckan kommer jag ihåg så väl! Det hände sånna stora saker för mig då! detta är ingen stor sak för de som mår bra men för mig var det det. Jag sminkade mig för första gången på månader, jag orkade tvätta mina kläder och jag kommer så väl ihåg känslan av rena kläder, hur gott de luktade och hur stolt jag va att jag hade orkat. Jag kunde nu sitta ner i flera timmar och kolla på TV tillsammans medd de andra som var på avdelningen. Vi började tom skämta om varandra och skratta. Sa att vi hade klippkort på psyk och hur knäppa vi var.När det va natt medicin dags så bad vi ibland att få sitta uppe lite längre för det va nått bra på TV. Vilket vi också fick.

Det hann bli lucia men jag fick ännu inte gå ut, en av mina nyblivna kompisar, som inte heller fick gå ut, beställde lussebullar och julmust av en kompis hon hade på utsidan. Så där satt hon, jag och hennes kompis och smaskade i oss lussekatter och julmust inne på psyk framför TVn. Vi hade det jätte bra och tyckte livet ändå va rätt bra.

Några dagar efter blev jag utskriven!

En sak jag kommer ihåg som hände. En dag när jag klev upp så hade jag två stora blöta fläckar på tröjan, precis där brösten va. Tyckte detta va riktigt märkligt ch trodde jag spillt vatten. Men två perfekta fläckar verkade inte riktigt stämma. jag tog av mig tröjan och klämde lite och det bara sprutade bröstmjölk!! Jag blev både rädd och chockad! Gick direkt till sköterskan och berättade vad som va fel. De trodde jag va gravid. Så jag fick ta ett blodprov. Detta kom självklart tillbaka negativt. Så ingen fattade nånting.

Jag hade mina aningar så jag gick och bad om att få läsa Fass. Slog upp biverkningar på Esucos, och vad stod det!? Jo, biverkningarna om man ätit dom länge och mycket var utsöndring av bröstmjölk!  Det visste varken läkarna eller sjuksköterskorna. Men nu visste dom, så jag slutade med dom.

Så nu var jag påväg ut genom dörrarna för andra gången och på bättringsvägen.

Det enda som hjälpte mig under den här tiden var att vara i ständig rörelse. fastän min krafter började ta slut så fanns det inget annat val än att vanka på.

Min sambo under den här tiden visste inte vad han skulle ta sig till, det va absolut inte lätt för honom att bara se på medans jag bara blev sämre och sämre. Min familj som bodde så pass långt borta blev bara mer och mer orolig eftersom de aldrig fick tag i mig och visste inte alls vad som pågick. De visste bara att det blev värre och blev orolig att jag skulle göra nått.

I umeå finns nått som heter modila teamet, de jobbar inom psykiatrin och åker runt till människor som mår dålig för att kolla upp dom. Man kan ringa till dom om man inte av nån anledning kan komma till psyk eller prata med någon. Jag vet att de kom till mig en gång och tror det va min syster som ringde till dom.

Min familj ställde upp OTROLIGT mycket under den hösten! Va otroligt frustrerande för dem att inte egentligen kunna göra något och jag vet dom va oroliga hela tiden.

En dag när jag skulle gå till min psykolog så hade jag sån fruktansvärd ångest så att sitta stilla på bussen i 20 minuter va världens tortyt! Jag satt och gungade och hoppade med benen. Jag va inte kapabel till att sitta stilla. Jag kunde inte fokusera på vad som pågick runt omkring mig heller. När jag kom upp till min kurator så skulle jag fylla i några papper, nån utvärdering av nåt slag, men av nån anledning så va min syn så suddig att jag inte såg vad det stod, men även om jag hade kunnat se så skulle jag inte ha klarat att sita länge nog att kunna läsa frågan och koncentrera mig på vad som frågades. Jag fick säga till henne att jag inte kunde vara där, att jag hade sån fruktansvärd ångest så jag kunde inte sitta hos henne i en timme. Svaret jag fick var : Ja den här tiden är ju till för dig så vill du inte vara här så behöver du inte.

Om denna människa hade haft nått vett i huvet hade hon aldrig släppt hem mig den dagen. Hon skulle ha fixat en läkare ell tagit med mig upp på avdelningen. Iaf gjort nåntig för att hjälpa mig. Men pga hennes inkompetens så fick jag bara åka hem igen..

Min familj förstod at detta inte skulle hålla, jag kunde inte gå omkring såhär sängre eftersom inget blev bättre, jag blev bara sämre. Min syster ringde en kvöll då och sa bara: Nu ringer jag taxi till er som kommer ta dig till psyk igen, jag har ringt och pratat med dom redan så de vet att du kommer. Hon skulle betala för taxin och allt, bara min sambo och jag åkte dit.

Nu kommer jag inte riktigt ihåg om jag åkte den gången eller om jag kände att jag skulle aldrig orka sita i en taxi så länge. Men jag vet iaf att vi på nått sätt åkte till psyk iaf. De la in mig direkt när de såg i vilket skick jag var. Jag la alltså in mig själv denna gång.Det va så överfullt på psyk den natten när jag kom så jag fick sova i korridoren. De gav mig lugnande och sömntabletter så jag fick sova nån timme iaf.

Men fortfarande vägade de inte ge mig mer än en Sobril per dag eftersom jag ätit dom så länge ( länge menas en månad). Jag kunde lika gärna ha varit utan den för den hade ingen effekt alls. Dagen efter fick jag ett eget rum fast med en människa som nog aldrig sov och bara drack te hela natten. Jag häll på att bli tokig eftersom hon slog med skeden i koppen hela tiden så det va omöjligt att vara i det rummet på kvällen.. Ibland kunde jag faktiskt nästan sova en hel timme. Annars var jag uppe dag och natt och gick fram och tillbaka i korridoren. Jag orkade aldrig prata med någon, kunde överhuvudtagen inte svälja maten ens, kändes som det skulle fasta i halsen, jag dushade aldrig, hade samma kläder på mig dag ut och dag in, eftersom ett byte av dom gav mmig ångest.

Jag kommer ihåg att det satt en klocka i korridoren som jag passerade varje gång när jag släpade mig genom korridoren och jag säger bara det, klockan har ALDRIG gått så sakta!

Och värre blev det!

Nu va jag inne för andra gången..

Life can be rocky sometimes, so dont get lost in the dark

När jag kom upp på avdelningen och dörrarna stängdes och låstes bakom mig så blev det som en lättnads suck. Alla måsten va nu på andra sidan den dörren och jag varken fick eller kunde komma ut till dom.

Eftersom de ansåg mig suicidal så fick jag vak dag och natt, fick inte ens gå på toaletten själv, vilket va aningen jobbigt. På min avdelning fann många både unga och gamla människor som mådde lika dåligt som jag och många mycket sämre.Nått som jag kände var avslappnande var att jag kunde må precis så dåligt som jag ville och behövde inte hålla uppe en fasad. Ingen tyckte jag va konstig här för alla va i samma situation som jag.

Människorna som jag mötte där kommer för alltid att vara med mig i mitt minne, man led med dom och eftersom vi satt i samma båt så var de som ett stöd för mig. Jag fick uppleva saker som andra människor ALDRIG kommer uppleva om de inte varit inlåst på den avdelningen.

De bytte ut min medicin mot en annan antidepressiv, vilket skulle visa sig senare fortfarande inte hade någon effekt. Jag började få lugnande och sömnmedicin vilket hjälpte mig mycket. I början fick jag inte gå ut, frigång som de kallade det, men efter några dagar fick jag gå ut om någon följde med. När en vecka hade gått fick jag åka hem igen, de tyckte nämligen att jag började må mycket bättre. jag fick en psykolog kontakt, eller hon va kurator, som jag skulle gå till varje vecka.

Själv tyckte jag att min kurator va helt värdelös. Som alla andra gånger så började hon rota i mitt förfluta för att hitta anledningen till mitt mående. Tillslut fanns det inget mer att älta om, kändes helt meningslöst. Jag ville ju ha någon som hjälpte mig att hantera min ångest och depressionen, men hon sa bara; ja, så kan det ju vara, eller det vet jag inte hur man ska lösa. En gång sa hon, när jag kände som att jag inte orkade med allt, att självmord kan kännas som en tröst för det är ju iaf en utväg ur allt.Det är nog det sjukaste råd jag någonsin fått.

Jag fortsatte att gå på min nya medicin och gå hos henne. Jag hade så mycket olika mediciner så jag började känna som att jag hade ett helt Apotek hemma. Men jag fortsatte bara att må sämre,min ångest blev bara värre och värre.

Jag började cykla mycket då för det höll ångesten borta ett tag iaf, jag cyklade flera mil om dan. Jag kände mig som en frisläppt fågel när jag cyklade, jag hade fått känna på hur det va att vara inlåst så en obeskrivbar känsla av frihet spred sig genom hela mig när jag cyklade.

Efter några veckor började ångesten ta över och jag kunde tillslut inte ens sitta still en minut, jag vankade omkring i lägenheten dag som natt. Det brände i bröstet och kröp i hela kroppen, det gjorde nästan ont i kroppen av att sitta stilla. jag slutade att sova eftersom inga sömntabletter fungerade, inga lugnande fungerade heller och efter ett tag hade jag ätit så mycket så de slutatde ge mig dem. jag fick andra sömnpiller som gjorde så jag började hallucinera, jag vaknade mitt i nätterna skräckslagen för det kändes som att jag flöt omkring i sängen och gardinerna såg ut som människor, jag slutade med dessa rätt snabbt.

Det enda lugnande jag fick var Attarax oxh Esucos, men dessa var ju med som sockerpiller för mig, hjälpte ingenting. Jag kunde inte koncentrera mig på nått, inte ens lyssna på vad någon sa. Jag fick ångest av bara tanken på att någon kanske skulle ringa och när det gjorde det så fick min dåvarande pojkvän svara och säga att jag inte orkade prata. Jag kunde inte sitta stilla länge nog att prata, inte heller koncentrera mig på vad dom sa. Jag fick panik av allt, orkade inte ducsha och att klä på mig på morgonen va världens projekt och gav mig bara ångest.

Detta var det mest fruktansvärda jag någonsin varit med om, och värre skulle det bli, även om jag inte i min vildaste fantasi kunde tro att det kunde det.

För mig så finns det två typer av ångest, en emotionell och en psykisk. En ger mig bara ångest och gör så jag kan inte sitta stilla, det känns som att någon bränner upp min innifrån och det kryper i hela kroppen, armarna nästan domnar och jag slutar kunan fokusera. Den andra är mer av en depressions ångest, det är då det blir farligt, den är mer livshotande än den andra. Jag gråter hela tiden och allt känns meningslöst, jag blir apatisk och vill inte göra nått alls. Allt känns meningslöst och jag bara önskar bort mig själv. det var denna ångest som bröt ut för mig först i början men som senare utvecklades till den värta av alla känslor, ren helvetisk obeskrivbar ÅNGEST! Den som inte provat denna kan aldrig förtå hur fruktansvärt det är, den går heller inte att förklara i ord. Det bästa botemedlet mot denna ångest har för mig varit att cykla. Man måste försöka hitta knep som hjälper för en själv. Om det så bara tar bort det en minut så är jag glad, spela dataspel va oxå en sak som hjälpte, ta bort fokus på känslan och försöka rikta den mot nått annat. Fast är den riktigt illa så går ingenting.

2004 flyttade jag från Göteborg till Umeå för att plugga idehistoria på universitetet. Pga min grova dyslexi ( ingen hade heller uppsnappat detta problem) hann jag inte med tempot som krävdes för att hinna läsa kursmaterialet. Jag insåg att jag skulle inte klara detta och en fruktansvärd obehagskänsla svepte genom hela kroppen. Jag stannade hemma den dagen, läg i fosterställning i sängen och bara grät. Min framtid, mitt liv, hela jag kändes som ett stort ingenting. vad skulle jag nu göra, vad skulle bli av min framtid!? Utan utbildning skulle jag inte få jobb, jag kände mig bara misslyckad.

Jag gick aldrig tillbaka till skolan efter det, utan började må sämre och sämre. Jag började på svåra panikångest anfall och det kändes som att jag skulle kvävas och dö samtidigt. Jag förstod inte vad som va fel med mig, ibland trodde jag tom att jag inbillade mig. Men när jag började ha mer och mer anfall och ångesten blev starkare och starkare så tog jag kontakt med en läkare.

Han skrev ut antidepressiva, Efexor, till mig och sjukskrev mig i två veckor. Min ångest växte mer och mer ju närmare slutet av sjukskrivnings perioden jag kom och medicinen verkade inte fungera heller. Jag pratade med läkaren och jag fick ytterligare två veckor.

Saken var att under dessa veckor blev jag bara sämre och sämre, mer och mer ångest och blev bara mer och mer deprimerad. Jag ringde och pratade med läkaren igen om berättade att det bara blev värre. Han tyckte att jag skulle fortsätta med dom ändå eftersom det tar ett tag för dom att fungera.

( Antidepressiva mediciner fungerar inte som ensamt läkemedel på Bipolär sjukdom, utan det behövs stämnings stabiliserande oxå, så som Lithium, Lamictal mm.)

Eftersom jag tillslut va så dålig att jag inte klarade ta hand om mig sjäv så ryckte familjen in och hjölpte mig. Min syster åkte från Vilhelmina så fort hon var ledig och hjälpte mig att laga mat, ta hand om lägenheten, se till så jag duschade och bara va ett allmänt stöd. Men som ni förstår så höll ju inte detta i längden och jag var mer eller mindre apatisk vid den här tiden, så jag bestämde mig för att åka till Vilhelmina och bo hos min mamma ett tag. Där kunde de hålla koll på mig och hjälpa mig hela tiden.

Min mamma och syster gick i skift för att vakta över mig så jag inte skulle ta bort mig. Jag såg ut som en zombie och om jag va död eller levade hade ingen betydelse för mig. Min syster och jag kom överens om att vi skulle åka till Umeå och träffa en psykolog som kanske kunde hjälpa mig. (jag visste ju inte då att detta hade mamma och syrran fixat redan innan de föreslog det för mig)

Vi åkte dit dagen efter hon sa det och vi fick träffa en psykolog. Hon frågade både mig och syrran diverse frågor om hur jag mått och vad som hänt. Efter ett tag ställde hon frågan till mig ; Vill du ta livet av dig? . Jag förstod nog inte innebörden av mitt svar, eller så brydde jag mig helt enkelt inte, men jag sa JA det vill jag! I och med det svaret va det väl ganska kört att jag skulle få åka hem igen. De frågade om jag skulel tänka mig att bli inlagd. men jag sa ABSOLUT INTE! I mitt huvud fanns bara bilderna från filmen Gökboet. gallrade fönster, folk som gick omkring i vita lånekläder och fast spända i sängen.. 

Eftersom jag vägrade så blev det tvångsintagning för mig. Jag hade inget att säga till om, det blev LPT. Både jag och min syster grät, tror tom min syster grät mer eftersom hon kände som att hon hade lurat dit mig och så blev det såhär. Men att få komma dit va ett bland det bästa som hade hänt mig. Även om min resa till helvetet va långt ifrån över så va det här ett STORT stegi rätt riktning. Jag insåg även när jag kom till min avdelning att mina ideer om hur psyk såg ut inte alls va som i filmen Gökboet.

Vad jag inte visste då var att just då mådde jag rätt bra i jämförelse med hur det sen blev.

En viktig sak jag lärt mig när man blir så där dålig och hamnar i en djup depression är människor och familjen man har runtomkring sig. Att de rycker in och hjälper när man själv inte orkar längre.Det är viktigt att familjen står på sig och inte litar blint på att läkarna har rätt. oftast känner vi familje medlemmen bättre än dom och vet hur dom ska va och inte va.Det är viktigt att säga ifrån när det inte känns bra och ifrågasätta. Att ha en psykisk sjukdom är inget att skämmas över och vi måste komma ihåg att vi är inte sämre för det och absolut INTE svagare. Att hamna på psyk och få dessa låsta dörrar mella sig själv och verkligheten kan vara väldigt avslappnande. De dörrarna stänger ute alla måsten för du kan själv inte bestämma när du blir utsläppt, ansvaret över dig ha lagts på någon annan.

Här finns bra information om Bipolär sjukdom i alla dess former och tips och råd för hur man ska leva med det och  för anhöriga.

www.sjalvhjalppavagen.se/template01.asp

www.bipolarsjuk.se/index.html

www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Manodepressiv-sjukdom---bipolar-sjukdom/

Hela mitt liv har varit ett enda stort känslosvall. Alla känslor har varit extrema åt alla håll. När jag var ledsen så blev det över dramatiskt, när jag va arg fick jag stora aggressions utbrott, när jag var glad så blev det mer extas än nått annat.

Vid 15 års ålder hamnade jag i min första depression pga diverse tråkiga saker som hände i mitt liv just då. Det va först gången jag fick träffa en psykolog, vilket inte hjälpte mig någonsting alls. Har efter det varit i kontakt med multipla psykologen som envisades med att mitt problem och psykiska ohälsa bottnade i mina tidigare problem. Lösningen var att fortsätta älta allt som hänt om och om igen. Detta ledde ingenstans och jag blev trött på att gång på gång repetera min historia.

Jag har träffat otaliga läkare angående mina aggressioner och fått diverse knäppa diagnoser. Varav en läkare trodde jag hade epelepsi. En annan sa bara att jag hade ett jäkla temprament och tyckte jag skulle söka ett jobb sär jag fick ut dessa, han föreslog Polis! En tredje sa att jag hade panikångest, vilket iofs va en diagnos i rätt riktining. Detta skrämde livet ur mig eftersom jag just då inte förstod vad detta innebar och trodde jag va dum i huvet, en psycho! Efter det gav jag upp med läkarna också.

Mina problem fortsatte i många år efter det och jag mer eller mindre bara accepterade att mitt liv skulle vara såhär.

Jag utvecklade ett självskade beteende som skrämt livet ur en mängd personer i min omgivning inklusive mig själv. Detta var ett desperat försök att döva min svåra ångest som jag inte kunde kontrollera på annat sätt.

Detta är den första delen mot helvetet och ur det!

Att sätta diagnosen Bipolär sjukdom är inte det lättaste och kanske för allmän läkare inte det första de tänker på när man träffar en människa med mina problem.

Jag hade en blogg för några år sen där jag skrev om mitt liv i allmänhet.. bodde utomlands och hade ett liv i militären mm.. Av diverse orsaker la jag ner den bloggen, men nu ska jag dra igång den igen.

Har fått så mycket bra feedback på min gamla och den verkar ha betytt massor för människor runt omkring mig. Varit helt omedveten om detta men det är alltid lika roligt när människor kommer fram till mig och berättar att den ha betytt massor och att de tycker det va tråkigt att jag tog bort den.

Den här bloggen kommer handla lite mindre om mitt privata liv, kanske inte lika djup insyn i den.. men men..

Som många vet så har jag sjukdomen Bipolär sjukdom II eller egentligen har jag Unipolär. Medicineringen är samma så termen för min sjukdom är väl inte så viktig egentligen. Detta är vad jag tänker skriva om i denna blogg. Jag döper den till fast i en berg och dalbana för att det är hur jag upplever min sjukdom. Rätt vad det är så går man rakt upp och mår kanon bra, medans det lika fort kan störta rakt ner..

Jag kommer ge tips och råd på vad som funkat för mig, sidor man kan vända sig till, medicinering, forskning, sjukdomar som följer med Bipolär som kanske aldrig blir diagnostiserad. När jag blev sjuk så fick jag otroligt lite information om vad det var jag hade fått. INGEN förklarade va det va eller hur jag skulle leva med den. INGENTING! jag har fått förklara för åtskilliga psykologer och doktorer själv vad jag har för sjukdom!

Det finns så många människor som lider av Bipolär sjukdom och som kanske inte alls får den hjälp de kan få.

Jag vill att ni som läser ska få se att man KAN leva med detta, det kan vara riktigt jobbigt vissa gånger, men det GÅR!

Kommer ju även att dela med mig om saker som pågår i livet såklart, vilket kan vara mycket stormigt ibland.

Men även om livet kan vara ett rent helvete ibland och förstöra och man krälar sig fram på knäna så skulle jag inte vilja ha det på nått annat vis! Jag skulle aldrig INTE vara sjuk. Jag ha lärt mig så otroligt mycket och uppskattar livet på ett helt annat sätt än jag tror en frisk människa gör. Jag tar inte de små sakerna för givet och är tacksam för att jag orkar klä på mig, att jag kan sova, att jag orkar ta tag i nått, att jag tar mig upp ur sängen och att jag inte får ångest bara för att telefonen KANSKE ska ringa..

Hoppas ni ska tycka om det jag skriver! åsikter och kommentarer mottags gladerligen!

Kram kram