Stabilisering uppifrå eller Nedifrån??

Av , , 2 kommentarer 3

Stabilisering ”uppifrån” och ”nedifrån”

Några forskare vill särskilja två typer av stämningslägesstabiliserande medel,
dels de som verkar ”uppifrån”, som är effektiva vid behandling av manier
och som motverkar uppkomsten av framförallt manier, och dels de som verkar
”nedifrån” genom att vara effektiva vid behandling och förebyggande
av depressioner. De menar att de preparat som verkar ”uppifrån”, bl.a. litium
och valproat, fungerar bäst vid de bipolära tillstånd där manier brukar
föregå depressioner. Vid dessa tillstånd kan perioder följa varandra på ungefär
följande sätt:
Här tycks manierna driva fram depressionerna. Ett preparat som stabiliserar
”uppifrån” kan här förebygga manierna och därmed indirekt också depressionerna.
I många studier har det visat sig att litium har en bättre effekt på
dessa tillstånd än då det är depressioner som tycks driva fram pendlingar
upp i en mani:

När depressionerna som här har den drivande rollen är den bipolära sjukdomen
svårare att behandla, åtminstone med preparat som verkar uppifrån.
I en studie hade 85% av de patienter som hade en bipolär sjukdom typ I det
första av dessa två mönster. Bland patienter med bipolär sjukdom typ II var
det emellertid vanligast (80%) med det andra mönstret.
Kanske de bipolära sjukdomar som drivs av manierna är tacksammast att
behandla med läkemedel som stabiliserar uppifrån, medan de bipolära sjukdomar
som drivs av depressioner är tacksammast att behandlas med medel
som stabiliserar nedifrån.

Man har jämfört den förebyggande effekten av litium med lamotrigin. Litium
tycktes vara effektivast då det gällde att förebygga manier, medan lamotrigin
tycktes vara effektivast då det gällde att förebygga depressioner.
Hur väljer man preparat för en enskild patient?
Nya forskningsresultat publiceras i strid ström och behandlingsrekommendationer
blir därför snabbt förlegade. Den amerikanska psykiatriska föreningen
(APA) gav 1994 ut ett häfte med rekommendationer för behandling
av bipolär sjukdom. I april 2002 publicerades en reviderad upplaga som utgick
från nyare forskningsresultat. En jämförelse mellan texterna illustrerar
den snabba utveckling som skett under dessa åtta år. Och den utvecklingen
fortsätter. Takten i förändringarna och begränsningen i dagens kunskaper
gör att man inte kan ge några handfasta rekommendationer om val av preparat.
Man vet att bipolär sjukdom kan behandlas framgångsrikt med läkemedel,
att sjukdomen troligen inte är något enhetligt fenomen, utan snarare en
grupp av sjukdomar, att det finns ett stort antal effektiva preparat som sannolikt
verkar via flera olika mekanismer och att det ibland krävs att man
kombinerar olika preparat för att påverka denna sammansatta störning i
nervsystemet.
Det är svårt att förutsäga vilket eller vilka preparat som kommer att fungera
bäst för en viss enskild patient, även om man känner till hans eller hennes
specifika symtombild. Det finns heller inte något test som kan ge svar
på den frågan. Man får till stor del pröva sig fram. Ofta fungerar det första
preparatvalet bra, men utprovningen kan också bli en tidskrävande procedur
med många preparatbyten. För att i möjligaste mån undvika det, måste
man följa en genomtänkt strategi som bygger både på kunskaper om aktuella
forskningsrön och på kliniska erfarenheter. Vid eventuella bakslag är
det viktigt att inte börja uppfatta situationen som hopplös.

På en vanlig psykiatrisk mottagning klarar sig en stor andel av patienterna
på ett enda preparat. En del svarar t.o.m. så bra på medicineringen att de
fortsätter att vara helt besvärsfria så länge de medicinerar. Men många blir
inte lika dramatiskt förbättrade. Och för dem som har en svårbehandlad
bipolär sjukdom försöker man ofta kombinera olika stabiliserande preparat.
När det inte räcker med ett enda stabiliserande medel
På specialkliniker i USA, där man nästan bara tar sig an patienter med särskilt
svårbehandlade och ofta snabbpendlande bipolära sjukdomar, lyckas
man sällan få kontroll över sjukdomen med ett enda stabiliserande medel.
I genomsnitt står dessa mycket svårt sjuka patienter på fyra olika preparat.
Patienter som inte fungerar bra trots denna behandling har framför allt
kvarstående depressioner. I genomsnitt kommer de så småningom att stå på
sex preparat. Exempel finns på patienter som inte fungerat bra förrän de
fått en kombination med åtta olika preparat.
Med en sådan behandlingsstrategi, som bygger på försök, utvärderingar
och nya försök, och där läkemedelsbehandlingen blir i hög grad individualiserad,
är det naturligt att man inte kan få tillräckligt stöd i dagens forskningslitteratur
där kombinationer av läkemedel prövats i bara mycket begränsad
utsträckning. Men så är det i många förfinade hantverk.

Stämningslägesstabiliserande medel

De läkemedel som brukar kallas stämningslägesstabiliserande ska, när de används
som långtidsmedicinering, motverka uppkomsten av nya sjukdomsperioder.
Därtill minskar de ofta de onormala svängningar i stämningsläget som
kan förekomma också mellan sjukdomsperioderna. Det klassiska medlet är
litium. Till det har kommit ett antal preparat som också används vid behandling
av epilepsi. Möjligen bör också vissa antipsykotiska preparat räknas hit.
Ytterligare några preparattyper brukar användas som tillägg.
Litium
Litium är ett grundämne som är nära besläktat med natrium, och liksom
natrium finns det i naturen i form av salter. Litium är emellertid sällsynt och
vi får därför nästan inte i oss något litiumsalt genom det vi normalt äter och
dricker. Litium kan utvinnas på några få ställen i världen och man använder
det bl.a. för att tillverka litiumbatterier och läkemedel mot bipolär sjukdom.
Det läkemedel som används i Sverige heter Lithionit®. Tabletten är gjord
som en depå. När den svalts och nått mag-tarmkanalen börjar den långsamt
lämna ifrån sig sitt litium. Kvar blir tablettens skelett, som ibland kan synas
i avföringen. Den långsamma utsöndringen från tabletterna gör att det
räcker med att ta dem två gånger per dag.


Hur effektiv är Litium och när funkar det bäst och sämst?

Av , , Bli först att kommentera 4

Hur effektivt är litium?

Sammantaget visar hittills genomförda studier att långtidsbehandling med
litium verkligen förebygger nya sjukdomsperioder. I en studie följdes patienter
under 5 år. För mer än 85% av de litiumbehandlade patienterna
ökade antalet dagar med normalt stämningsläge högst påtagligt. Men bara
40% förblev helt fria från sjukdomsperioder.
Litiumbehandling är således inte lika effektivt för alla patienter. En del blir
visserligen helt fria från sjukdomsperioder. Men 45% får trots en påtaglig
förbättring ändå nya perioder, och 15% har ingen eller bara liten hjälp av
behandlingen. Det betyder att ett behandlingsutbud måste kunna erbjuda
mer än litium.

För vilken typ av bipolär sjukdom fungerar litium bäst?

Bipolär sjukdom kan yttra sig på flera sätt. Är det så att vissa typer av bipolär
sjukdom svarar sämre på behandling med litium än andra?
För att besvara den frågan, har man jämfört patienter som svarat bra på litium
med dem som svarat dåligt. Litiumbehandling tycks fungera som sämst
när den bipolära sjukdomen präglas av tätt återkommande perioder (rapid
cycling). Bara 20–40% av dem som har en rapid cycling svarar på behandling
med litium. Bäst tycks litium fungera vid behandling av den klassiska
formen av bipolär sjukdom, vilken kännetecknas av manier med påtagligt
förhöjd sinnesstämning.

Rår de stabiliserande medlen på depressionerna?

Utan tvekan finns det patienter som fått betydligt färre depressioner än
tidigare när de behandlats med litium, och patienter som tidigare enbart
haft återkommande depressioner, men som under medicineringen med litium
blivit markant mer stabila. Litium har också visat sig minska självmordsrisken.
Men det finns också patienter som fortsatt att ha samma mönster
av återkommande svåra depressioner trots litiummedicineringen, men för
vilka litium haft en klart förebyggande effekt på manierna. Frågan är i vad
mån stabiliserande medel som litium och valproat verkligen rår på depressionerna.

För de flesta som har en bipolär sjukdom är det depressionerna som är det
största problemet. I genomsnitt är depressionerna både fler och längre än
manierna. Och depressioner är allvarliga. Risken för självmord är betydande.
I arbetet med att utveckla stabiliserande läkemedel har man trots det brukat
utgå från frågan om preparatet haft effekt på manierna under en bipolär
sjukdom.

Så vad vet vi egentligen om effekten på depressionerna? Litiums
effekt på en pågående depression tycks vara relativt svag. I studier där
man jämfört dess effekter med verkningslösa tabletter (placebo), har litium
inte kunnat visa någon mer övertygande effekt på pågående depressioner.
Konventionella antidepressiva medel har verkat fungera bättre. Och hur är
det då med de stabiliserande medlens förmåga att förebygga depressioner?
I studier av patienter som behandlas med stabiliserande medel, som litium
eller valproat, är det vanligare med återfall i depression än med återfall i
mani.

Samtidigt är det inte oproblematiskt att behandla bipolära depressioner
med antidepressiva medel, eftersom de kan utlösa maniska perioder och
åstadkomma en ökad instabilitet med snabbpendlande (rapid cycling) som
följd. Antidepressiva preparat kan också åstadkomma en manisk aktivering
samtidigt som depressionens övriga symtombild kvarstår. Resultatet blir ett
obehagligt blandtillstånd som inte så sällan leder till ökad självmordsrisk.
Man bör därför inte behandla bipolära depressioner med antidepressiva
medel om patienten inte redan medicinerar med ett stabiliserande medel.

Det har också ifrågasatts i vad mån antidepressiva medel är effektiva vid bipolära
depressioner. Till studier av antidepressiva preparat brukar man undvika
att rekrytera patienter som har en bipolär sjukdom. Området är därför
anmärkningsvärt dåligt studerat.

Experter på bipolär sjukdom har fört och för intensiva diskussioner om hur
man ska behandla och förebygga bipolära depressioner. En del menar att
antidepressiva medel används alldeles för ofta vid bipolär sjukdom. Andra
menar att farhågorna är överdrivna. Den meningsmotsättningen kommer
att leda till flera nya vetenskapliga studier på området.

Den kanske mest välgjorda studien på bipolär depression har gjorts med lamotrigin,
som inte är ett traditionellt antidepressivt medel utan ett antiepileptiskt
preparat. Preparatet har visat sig fungera antidepressivt på bipolära
depressioner utan att därmed öka risken för omslag till mani.

Hatar kroppens alarmklocka!!

Av , , 3 kommentarer 3

Varför finns det inte Snooze eller en OFF knapp på kroppens alarm system!?

Den verkar ständigt stå å¨Stand by och går mellan rött eller grönt..

Var med om en otäck sak här om dagen och det tog ca 3 sekunder innan kroppen va i fullt pådrag! PÅ med alarmet!!! Jag känner hur hjärtat slår snabbare och snabbare, adrenalinet pumpas ut i kroppen så jag blir helt skakis och det känns som att det är tätt i halsen.. nästan så man blir yr..  Det känns som att det sticker på kroppen, i armarna och temperaturen i kroppen stiger med 100 grader!

Sen när pådraget minskar så är den hemska ångesten i fullt ös!! Sitter helt skakig och känner mig AS FÖRBANNAD!!

Varför reagerade jag såhär!? Varför måste alarmet slå på sådär.. 

Jag blev både rädd och arg samtidigt när det hände! Men jag tror rädslan tog över, men önskade att ilskan hade varit dominant i denna situation!!

Jag blir bara less på att kroppen aldrig kan ställa sig på orange! Jag vet att dom i min familj har lite accepterat att jag är sån.. Att jag tänder fort och svajar mycket ibland.. Och går absolut INTE att prata med, försöka få ut nått om hur jag känner mig är meningslöst om jag inte vill..  Men det är jobbigt när det sägs, Erika va som bara Erika får vara. Jag är ett undantag..

Jag brukade säga när jag va yngre att, min äldsta syster skulle bli den som framställer pillren, mellersta systern skulle ge dom och jag skulle ta dom.. hahahahahah Kunde inte ha blivit mer rätt! Äldsta syrran forskar, mellersta är sjuksköterska och jag är den som blev sjuk.. Ibland tycker jag det är orättvist att allt skulle bli fel på mig.. Det känns verkligen så ibland.. självklart då så nämner jag ju inte allt annat som jag har problem med som INTE är psykiskt.. Jag är restdelarna som blev kvar på söndagen när Gud skapade människan.. hehehe så känns det..

Jag har aldrig riktigt sörjt att jag blev sjuk, aldrig sett på mig själv som sjuk heller, vilket jag kanske ibland borde tänka på.. ta mer hänsyn till mitt mående.. Men ibland när det blir mycket så kommer det. Då hatar jag att vara sjuk! Jag HATAR att jag blir så påverkad av allt och kraschar ihop! HATA HATA HATA att det är så!! Men dessa känslor visas aldrig.. 

Va på en grej i Villis för ett tag sen, där det va en kvinna som spelade två olika sorters musik för oss som satt i rummet.. En som va super soft och fin och den andra va raka motsatsen.. Sen frågade hon vilken man blev lungnare av.. om det inte va bättre med den lugna fina… Alla instämde UTOM jag.. hahahah Jag klarar sällan av lugn musik, om jag vill deppa ner mig själv så ska jag lyssna på lugn musik. Då hamnar jag i hopplöshetens träsk, men kan skriva de bästa dikter och texter i det stämningsläget. Jag måste ha ett ständigt högt ljud, trance, techno, electro, house, rock.. allt.. ju mer bas och ju snabbare takt desto bättre.. Mamma blir tokig!

Man kan undra varför det är så??

 

Men iaf.. blev bara så arg den dagen på Alarmknappen.. Att jag pga någon annan ska måste må dåligt hela jävla dagen! Bara för att min kropp inte fatta färgen ORANGE!!!! 

Ingen mobbar mig ostraffat!!! Nu övervinner jag Helvetet!! Del 12!!

Av , , Bli först att kommentera 6

Det va på vårkanten nu.. typ februari eller Mars.. killarna hade hållit på sen före jul..

Runt jul så började jag må riktigt dåligt.. Åkte hem på jul men jag va bara deppad.. Så jag tog kontakt då med psyk på våren, det va ett himla mäckel innan jag fick komma dit, eftersom jag behövde min journaler från villis och det tog hur lång tid som helst. Men dom skrev ut min Lmaictal iaf så jag inte skulle vara utan den, men inget annat.. När ångesten va för hemsk en dag så fick jag fara på akuten och be om medicin!  Tillslut fick jag iaf komma till den där avdelning, som tur nog låg bara 5 minuter ifrån min skola..

Jag fick direkt träffa en läkare och min psykolog, eller vad hon nu va.. hon hade jobbat inom psykiatrin i 20 år så hon kunde sin sak. Min läkare frågade så klart vad som hade hänt och att jag skulle berätta lite om mig själv. han förklarade i detalj hur min sjukdom fungerade, berättade ALLT om den och mediciner, och skillnader mellan de olika bipolära sjukdomar och även depressions sjukdomar.. Det va då han sa att han inte trodde jag hade Bipolär II, utan Unipolär.. Han tyckte inte det stämde på mig, eftersom jag ALDRIG har gått upp utan bara haft depressioner och ångest..

Allt blev glasklart runt omkring min sjukdom och varför jag fått den, jag hade helt enkelt fått svar på allt jag funderat över sen 2004…men vadå 6 år är väl inte så lång tid.. hahaha

Jag gick därifrån med ett stort leende på läpparna!!! De höjde min dos av Lamicta och jag fick lugnande, insomnings piller och jag skulle få se min psykolog 1 gång i veckan. Plus att jag alltid fick ringa NÄR JAG VILLE! och hon skulle endera ringa tillbaka samma dag eller så fort hon kom morgonen efter. Jag träffade min läkare varje månad, för att kolla hur det va med mig. Och behövde jag träffa han annars så sa jag bara till så fick jag det. Behövde jag mer medicin så sa jag bara till.

De fanns ALLTID där för mig! Behövde jag dom akut så gick jag bara dit eller ringde avdelningen! Inget va omöjligt. Jag och min psykolog fick en väldigt personlig kontakt, hon kändes som en vän, en super bra vän och jag litade fullständigt på henne.. hon brukade krama om mig när jag gick.. Hon av helt FANTASTISK!!

Även nu, när jag inte bor där nere så vill hon jag ska ringa så hon får höra hur det går för mig och hur jag mår. Jag kan ringa henne när jag vill!

Jag hade sån otrolig tur med dessa människor! Som om man skickat änglar till mig!!!

Jag fick även en dyselxi utrdning på våren.. i april tror jag det va.. så det va lite sent.. jag hade ju redan nu halkat efter så mycket i skolan så det kändes helt omöjligt att kunna ta igen det.. Men jag gav mig tusan på att visa killarna och alla runt omkring mig att jag minsann skulle klara det och de killarna skulle inte få förstöra min utbildning..

I utrdningen kom det fram att jag hade GROV dyslexi.. GROV!! jag fatta ingeting.. och hon som gjorde utredningen fatta itne hur jag klarat mig i skolan så bra som jag gort! Jag måste vara rätt smart för att ha klarat så mycket med Grov dyslexi!!

Jag fick då massor med hjälp från skolan, t.ex, alla böcker på CD gratis, längre tid på tentorna och jag fick sitta själv..  Detta skulle komma hjälpa mig OTROLIGT mycket!!!

Jag pluggade som ett tok HELA sommaren medans jag va i USA hos min man! När han va på jobbet satt jag ute i solen och pluggade!  Jag SKA klara det, tänkte jag! Så när jag kom hem till Sverige igen på hösten så fick jag göra om alla min 5 eller 6 tentor och klarade nästan alla!! fick göra om nån av dom vid ett senare tillfälle, men jag klarade det!!

Skolan va otroligt jobbig och jag kämpade som ett tok! va aldrig ute, umgicks aldrig med någon annan än mina systrar vilket INTE va ofta.. jag va tvungen att plugga 24/7!! Jag låg efter och nya tentor kom! och grupparbeten och labbar.. va inte att ligga på lat sidan där inte!

Jag hade mina nya vänner i klassen, underbara killar som jag trivdes och hade as kul med!! De va en otrolig hjälp i skolan!! Så duktiga allihopa!!  Och killarna ignorerade jag! den ena killen hoppade av så han såg jag aldrig mer och den andra, religösa jäkeln han va nu helt utan kompisar och alla tyckte illa om han!! Han hade tabbat sig med MÅNGA i klassen och ryktet spred sig om han.. hehehehe va tvungen att ha lite Skade glädje! RÄTT ÅT DOM!!! Man ska vara mot andra som man vill dom ska vara mot en själv!

Så nu lekte livet och jag mådde as bra! Jag hade planer för framtiden och jag och min man började bygga upp vårt nya foto och film företag i USA! Jag hade min först utställning i Vilhelmina! HELT SJUKT UNDERBART!!! Allt va bara perfekt! min höjda dos gjorde SUSEN! Jag och mamma spenderade nyår i Prag och det va en av de roligaste resor jag gjort! Vi hade det helt underbart.

Jag och min mamma trivs så himla bra ihop och gillar ungerfär samma saker.. Vi bodde på en båt på ån som går genom prag och vi gick på opera och såg Carmen! Vi lyxade med nyårs middag, som hade 5 rätter och lika många om inte fler drycker.. hahahaha vi träffade massor av olika människor som va helt fantastiska! När vi åkte så sa många att jag gjorde resan, de tackade mig för att jag förgyllt deras kväll! jag fatta inte ens vad jag gjort för att få dom att känna så!!

 

Så blev det vår och skolan va snart slut!!

mer följer om det..

Låt aldrig nån trycka  ner dig! Res dig upp och visa dom att du är bättre än dom! öåter du dom trycka ner dig så vinner dom.. jag visade dom verkligen att man kommer inte ostraffat undan att behandla andra människor sådär!

 

 

Mobbningen på Högskolan!! Drog ner mig igen!! Helvete nr 11!!

Av , , 2 kommentarer 6

Så mobbningen va i full rulle.. det va som sagt två killar i min klass som började hålla på.. Jag är varken rasist eller tar ställning till olika religioner, men för att förstå varför de gjorde vad de gjorde så måste jag säga att de båda va från Iran och en av dom va Livets ordare.

Det började i klassrummen, de vägrade göra nått på lektionerna och tyckte att jag kunde göra det åt dom.. satt bara och kollade på vad jag gjorde. När jag sa ifrån och sa att de fick minsann göra sina egna arbeten, fick jag höra vilken jävla suris jag va och va fan va det för fel på mig.. sen satt dom och tracka mig hela den föreläsningen tills jag inte orkade mer och gick hem.

Vi skulle göra projekt arbeten tillsamman och fick ju absolut INTE kopiera böcker, men den ena av dessa killarna gjorde det hela tiden.. vilket gjorde att jag satt och skrev både mitt och hans arbete. skulle en av oss ha kopierat skulle alla vi i gruppen få skit för det. Jag blev super arg på han! Men så kom kommentaren.. Du är ju från Sverige, du kan ju skriva bättre.. Han har bott i sverige sen han va 6 år, han va nu 26! Han började sno min telefon och gick igenom den, snokade alltid igenom min väska och  totalt överskred alla gränser.. sen blev det bara värre och värre..

Det va den här killen som va Livets ordare.. Han började säga att eftersom jag va blond och svensk så va jag en hora, man skulle bara utnyttja tjejer som mig och vi förtjänade ingen respekt. Jag va en syndare och hade demoner i mig. Han vägrade säga mitt efternamn eftersom han tyckte det va sjukt att jag hette så! jag som syndare kunde inte  heta Lorde! han hackade ner på mig varje dag, i skolan eller genom sms.. ibland genom email. ALLT hackade han på. hur jag klädde mig till vilken musik jag lyssnade på. allt va fel och jag va mer eller mindre satan själv. Jag va alltid en suris och han trackade mig om jag inte lyckade på en tenta.. sa att sånna som jag är för dum i huvet.. Sen började han om min familj, hur han genom sin familj skulle få dom frälsta för dom va så dåliga människor.. Sen blev det om mina ärr.. då började han kalla mig för "Cut- erika". Sa att jag va sjuk i huvet för att jag gjorde så och att jag mådde dåligt för att jag inte trodde på gud! 

Han pratade skit om mig på hans eget språk så jag inte skulle förstå och kallade mig hora och att jag va värdelös. Hans kompis höll med om allt han sa. Han höll på med att jag som norrlänning va så seg och han fattade aldrig va jag sa.. Jag och dessa två killar gjorde ett arbete tillsammans.. vi satt i fyra timmar och gjorde ingenting.. de snackade skit om mig eller va på youtube eller FB.. jag blev sjukt less och eftersom vi skulle lämna in det dagen efter så ville jag få det klart.. Jag sa då till dom att nu får dom fasen ge sig och jobba.. Det skulle jag INTE ha sagt.. Men va faan är det för fel på dig, vilken jävla sur kärring du är.. sen sa dom nått på sitt språk och skrattade åt mig medans de tittade väldigt förnedrande på mig.. De vägrade skriva arbetet utan  tyckte att jag som va Svensk skulle skriva det för dom kunde inte språket.. så än en gång fick jag göra arbetet helt själv medans dom satt och gjorde narr av mig..

tillslut bröt mig ur det här och började ignorera han, men han vägrade sluta, sms på sms på sms med hemska saker. Jag mådde bara SÅ dåligt under den här tiden!  Men efter ett tag fick jag nya kompisar.. och då började smsen om att jag hade sex med dom och alla möjliga påståenden om vad jag egentligen gjorde med dessa killar..

Jag sa aldrig nått till nån eftersom jag inte ville att nån skulle döma ut han efter vad han gjorde mot mig. Men de andra i klassen började inse vilken idiot han va och tillslut va det typ INGEN som gillade han..

Jag orkade inte med någon paj kastning fram och tillbaka, så jag lät han hålla på med hans smsande.. det värsta jag kunde göra vad att ge han min uppmärksamhet.  Efter ett helt år hade han fortfarande inte slutat skicka sms..

Han kom fram till mig en dag och frågade vad han hade gjort och varför jag va så sur.. jag sa bara, jag vill inte prata med dig, jag vill aldrig mer ha med dig å göra, så låt mig va och kom aldrig mer fram till mig.

Jag började fundera på att polis anmäla detta eller prata med skolan, men jag orkade inte ta tag i det.. Men så fort vi hade ett grupp arbete så pratade jag med mina lärare och sa att jag kan inte vara med han. Hamnade ändå i en grupp med han senare, men då va vi tre så jag umgicks bara med den andra killen och total ignorerade han. Min kompis och jag va sjukt less på han. Han kom alltid för sent och gjorde INGENTING. Vi fick göra hans del med..IGEN!!

När han började dra in mina kompisar i han smsande om vad jag gjorde med dom, så tog det hus i helvete. Då blev mina kompisar inte alls glada så då fick jag dom på min sida.. Han började få dåligt med kompisar medans jag fick fler och fler..

Nu när jag rasat ner i min depression så tog jag kontakt med psyk i Borås. Och då fick jag komma till ett ställe där de BARA tog hand om personer med Bipolär sjukdom. Det va det ABSOLUT bästa som har hänt mig på LÄNGE! Dom va helt enkelt min räddning.

Kanske va jag tvungen att gå igenom detta helvete för att komma till dom!

Nu började vägen gå upp igen!

Nästa gång ska jag berätta om dessa underbara människor och vad dom gjorde för mig!

Mobbning och trackassering är helt fruktansvärt! Jag trodde aldrig jag skulle stöta på det på högskolan. Trodde människor där skulle vara mer seriösa och vuxna.. fast medelåldern i min klass va väl 21..