Hade egentligen inte tänkt blogga idag eftersom att jag inte är på något vidare humör men nu sitter jag här och väntar på att nagellacket (HM:s Grey Sky – snyggt och billigt!) ska torka och var hamnar jag då? Här såklart. Jag menar, bara för att jag inte bloggar betyder det inte att jag inte tänker. Och bara för att jag bloggar betyder det inte att jag tänker.

Iallafall har jag mest tjurat och ätit vaniljkex idag. Jag har utökat min filt en aning och fick ännu en tjurattack när det svarta basgarnet tog slut, jag har placerat Audrey Hepburn i sin ram (och tjurade över att hon stack ut ett par millimeter utanför ramen)och jag har tvättat (och blivit mörkrädd på morgonen, fastän jag inte är mörkrädd och särskilt inte på morgonen), har pratat med Mamma i telefon två gånger och tjurat över att jag glömt det där jag skulle fråga om båda gångerna och en massa sådana saker.

Just nu tjurar jag för att jag varit så lat och inte redigerat kort så att jag kan visa en massa saker.

Jag får helt enkelt nöja mig med godisburken.

Jag menar, igår kom min snälla Pappa förbi med just precis en sån där pall som jag önskat mig. Monteringsfreak som jag är kunde jag inte lämna den omonterad till idag. Men var är bilderna på den? I kameran. Har inte ens fört över dem i datorn. Och jag har kommit väldigt långt på min filt, det är bara de två yttersta raderna som saknas nu. Och var har jag bilderna på den? I kameran. Ja och så fortsätter det förståss.

Och nu när det är jättesent på kvällen och Mamma säkert ligger och sover har jag såklart kommit på vad det var jag skulle fråga henne. Fick mitt röstkort idag och hade tänkt fråga om hon ville gå och rösta med mig. Så var det ju! Fast jag tycker att jag är lite smart som skriver det i bloggen. Inte för att hon läser den utan för att då har jag skrivit upp det någonstans. Bara jag sedan kommer ihåg var någonstans jag skrivit upp det så löser det sig säkert!

Nu är nagellacket torrt och jag ska börja dra mig mot sängen. Har ett hjärndödande möte imorgon så lite sömn kan vara en god idé. Ska bara föra över dagens och gårdagens fotografering till datorn!

Eller snarare nymfer. En gräshoppa går från ägg till nymf till gräshoppa om ni undrar vad jag babblar om. Och gräshopporna är såklart en omskrivning för studenter. Det riktigt myllrar av dem idag, de har ju strömmat till de senaste veckorna men idag verkar det ha exploderat. Fick hålla ett föredrag om busstrafiken i Umeå idag för ett par nymfer. Och det gör jag gärna.

Jag kan inte låta bli att känna mig lite grinig när det är studentdags här i stan. Dom påbörjar ett helt nytt liv, en helt ny resa. Ibland känns det som att jag skulle vilja börja ett nytt liv en gång i timmen eller så. En ny plats, nya människor, massor av möjligheter att gå vilse. Ett oskrivet blad fullt av potential.

Men egentligen har jag redan mina egna nya resor och fullt av dem. Och se, nu börjar jag le igen, hela jag är ett oskrivet blad fullt med potential. Jag också.

En kompis frågade mig häromdagen hur jag hade det. Jodå svarade jag Alldeles för mycket killar och alldeles för lite tid.

Som Lucille Ball sa: Once in his life, every man is entitled to fall madly in love with a gorgeous redhead.

Ibland undrar jag om det kanske råder brist på oss rödhåriga…

Men i vilket fall tenderar jag till att vara tveksam över löften om paradiset på jorden och om att få stjärnorna på himlafästet i min hand. Kanske har jag blivit gammal och bitter men att lova saker är lätt, att hålla dem är svårare. Och när någon hävdar att det är lätt att älska mig så fnyser jag åt dem. Försök göra det när min blodsockernivå är låg så ska du se att det knappast är lätt.

Jag kan liksom inte låta bli  att undra om de vet vem jag är eller om det är en fantasibild som de fäst sig vid. Det är ju i och för sig sant att jag är rätt fantastisk men lite realism om jag får be!

Svartpaddan var väl inte jättenöjd över allt folk som kom och gick igår, hon kröp ned i sängen istället.

Och kom inte fram förrän jag ropat på henne i fem minuter. Tydligen var det ganska mysigt där under täcket. Eller tydligen, det var himla mysigt där under täcket kan jag intyga. Uppskattade min säng extra mycket efter en lång dag.

Fast det är ju så att alla tre katterna tycker att min säng är himla mysig.

Faktiskt så mysig att det är nästan ingen plats för mig att ligga någonstans. Eller så skulle det vara om det inte var så att jag är den som lägger mig först på kvällarna. Sedan kommer de intassande en efter en. Äldsta katten ligger helst på mig men annars kan hon gå med på att ligga till vänster om mina fötter. Svartpaddan lägger sig där hon får plats men gärna till vänster om mina fötter och med huvudet på mina ben. Yngsta katten ligger till höger om mina fötter. Eller under täcket och sparkar mig i magen. Det är mysigt att vakna på kalla mornar och sticka in fötterna i i varma pälsar på sovande katter.

Idag är en sådan där dag som livet är mest. Upp och ned och sedan lite sidledes. Imorgon fyller jag år.

Vanligtvis brukar jag vara hur stressad som helst och nära vansinnets brant men i år har jag allting under kontroll och känner mig hur cool somhelst. Idag har jag bakat (Jag hittade ingen inspiration igår och satte mig i soffan och mös istället) bullar, kladdkakemuffins med polly och kokostoppar. Jag har städat och jag har tvättat. Imorgon ska jag bara tackla disken och det lär gå på ett huj!

Okej, jag ska väl erkänna att jag haft en hel del emotionella toppar och dalgångar idag men inte på grund av min födelsedag.

Det här är precis ett sånt tillfälle då jag önskar att jag kunde skriva ned precis vad som hänt och få ett par vettiga kommentarer på saken. Mitt liv blir mer och mer som en komplicerad tonårsroman. Antar att det enda jag kan göra är att ta ett par djupa andetag, ta sats och hoppas på att jag inte springer in med huvudet före in i en vägg. Precis som vanligt alltså.

Äsch, vad melodramatiskt det låter. Ett par mentala örfilar och påminna mig själv om att allting ordnar sig. Det är vad jag ordinerar mig själv.

Trots allt så har jag knasiga bekymmer i jämförelse med vad jag borde ha. Egentligen antar jag att jag borde ha världens ålderskris, imorgon har jag trots allt bara två år kvar till trettio. Och jag är en total katastrof både vad gäller familj, karriär och utbildning. Har försökt känna efter om det ligger en ålderskris i antågande men nix, nada, niet.

Nåja, nu har jag iallfall gjort mig välförkänt av att lägga mig i soffan och vifta med tårna tills läggdags. Bekymmer och sånt kan vänta tills en annan dag. När jag har tid med dem. Ska nog ta och kika lite i nagellackslådan och låta mig distraheras av alla färger och den överväldigande nagellacksdoften. Sånt gör mig alltid på bra humör. Tror att det är nagellacksångorna…