Dean

Det har varit väldigt tyst här på min blogg här ett tag och det beror på att vi tyvärr blev tvungna att avliva en av våra katter.

Dean kom till oss med sin bror Sam den 19/10 2012, det var två skrangliga 15-17-veckors kattungar som hade blivit födda utomhus och infångade vid 5-7 veckors ålder.

Dom kom, dom såg och dom vände hela lägenheten upp och ned. Ganska snart insåg vi att de båda bröderna, trots att de tyckte väldigt mycket om varandra även hindrade varandra i utvecklingen. Jag hittade ett jättebra hem till Sam hos en av mina bästa kompisar och Dean, ja Dean hade totalt stulit mitt hjärta.

Min sambo hade inga bra motargument till mitt; Ja, men du vet väl att vi inte kan låta Dean flytta vidare? Han är ju så himla jobbig och pestråttig att han skulle komma i retur innan vi hade hunnit blinka.

Så Dean fick stanna. Och ja, jag blev skogstokig på honom flera gånger i veckan och jag vet inte hur många människor jag avskräckt till att skaffa katt genom att posta hans hyss på facebook. Det har varit nedrivna gardinstänger, det har varit kraschade blomkrukor med jord utspritt över hela lägenheten, jag minns särskilt en prydnadsfågel som jag blev särskilt upprörd över. Dean hade totalt slaktat den och det låg fjädrar och frigolit över hela brottsplatsen. Han har demolerat täckglas till akvarierna, han har bitit hål i mina gummistövlar, alla snodda prylar som hamnade i sängen och nej, det gick inte att vara arg på honom särskilt länge. Ungefär en halv minut sådär. För sedan struttade han fram med sin hyperlånga svans svajandes och såg totalt oförstående på mig med sina gula, klotrunda ögon.

 

Här har han stulit ett lock till en glassförpackning som han släpat upp i sängen.

Så jag älskade den katten!

Han hade det mest fantastiska temperament, mina systerdöttrar fick rycka honom i svansen, Rakel fick tugga på honom hur mycket hon ville, han var alltid med på att hitta på ett äventyr, bara jag råkade peta i hans sele som kom han rusande och började jamtjattra upphetsat. Han var alltid mitt uppe i allt jag höll på med, sprang iväg med mina garnnystan, hjälpte till att sprida frigolit i lägenheten. Och kattsand. Det är helt otroligt hur mycket kattsand han lyckades skyffla utanför lådorna.

 

Dean stjälper till att virka en kattbädd.

Han älskade alla människor, han hjälpte gärna hantverkare, eller stjälpte som vi döpte om det till när det kom till Dean. Han älskade när paketutköraren kom, då låg han precis innanför tröskeln så att paketutköraren fick kliva över honom med paketen. Alla människor var hans bästa vän, oavsett om dom visste det eller inte.

Fast bäst var ändå matte och husse.

 

Vi fick bängla runt med honom ungefär hur mycket vi ville. Han älskade att bli kramad och bli pussad på nosen och att bli ordentligt kliad på kinderna.

 

Dean var överhuvudtaget en väldigt okomplicerad katt, det enda han brukade protestera över var att få klorna klippta men det slutade ändå oftast med att jag blev ordentligt genomtvättad av honom medan jag klippte. Jag kommer att sakna att bli alldeles neddrägglad från fingertopparna ända upp till armbågarna, det var oftast så det slutade om Dean blev för gosig. Och medan han gjorde det spann han med munnen öppen på att alldeles speciellt sätt.

Han utstrålade hälsa, kraft, lycka, styrka och vänlighet. Han var svart med en tydlig dragning åt brunt med vita hårstrån under hakan och i en vit fläck i ena ljumsken. Stor, kraftig och muskulös, han vägde bly när man lyfte upp honom. Och så den där galet långa svansen som ständigt svajade, vippade och uttryckte vad han kände.

 

Han var jobbigt smart också, han klurade ut saker som jag inte ens tänkt på att en katt kan klura ut.

 

Som när han listade ut hur man drog ut lådorna i en av byråerna och sedan krånglade sig in bakom lådan och lade sig där och sov. Jag fattade verkligen inte varför jag inte kunde stänga den där lådan förrän Dean tittade ut!

Vi brukade ofta säga att problemet med Dean var att han var alldeles för smart och hade alldeles för lång räckvidd. Ingenting stod säkert, för Dean ställde sig upp på bakbenen och svepte ned det han ville ha med tassen. Oftast fiskmaten. Algtabletterna var tydligen särskilt goda.

Både jag och min sambo har förvånat uttryckt hur tyst det blivit sedan Dean dog. Han hade alltid något ljud för sig. Vilket var bra. När det blev tyst alldeles för länge visste man att tystnaden snart skulle avbrytas med ett stort brak. Tyst katt var lika med katt som hittar på hyss.

Tills han blev sjuk.

Vi märkte att han blev hängig och att han blev lite svullen runt buken men eftersom att han i sitt tidigare hem dels togs för tidigt från sin mamma och dels fick väldigt dålig kost har han alltid haft problem med sin mage så vi avvaktade för att se om det skulle bli bättre.

Det blev det inte och måndagen den 9/9 2013 åkte vi in till veterinären med honom.

Mina värsta farhågor blev besannade. Dean hade fått FIP. Feline Infectious Peritonitis. FIP delas in i två olika sjukdomsformer, torr FIP och våt FIP. Dean drabbades av våt FIP där vätska läcker ut i buk- och/eller brösthåla. Sjukdomen går inte att bota.

Dean somnade in med huvudet i min hand.

Jag hade så många planer och drömmar om vår framtid. Vi skulle hitta på fler äventyr, vi skulle haft minst femton år tillsammans. Han skulle inte dö mindre än ett år efter att han kom hit.

Det är så mycket mer jag vill skriva om honom, om hans absolut intagande personlighet, roliga minnen och påhitt. Men orden kommer aldrig att räcka till.

 

Jag ångrar inte den tid vi fick ihop, jag önskar bara att den hade blivit längre.