Det var precis likadant förr…

 Man brukar ju säga att det var bättre förr, men en del saker är som de varit. Denna tanke slog mig inte det minsta oförhappandes när jag var på LRF avdelningens årsmöte. Precis som för 27 år sen. Jajamensen, massa gubbar, massa prat, väldigt trevligt, omval och nyval, alla känner alla, jag och Sybil med våra +50 år sänkte medelåldern rejält. Nä måste vi ta krafttag och få bättre lönsamhet och möta marknaden, hur ska vi göra. 

Arbetsförmedlingen är också precis lika, kanske lite ineffektivare och okunnigare. Men så är det också ett fantastiskt myller av regler som gäller olika personer olika tider, omstart, nystart, stöd, bidrag, jobbgaranti, utvecklingsgaranti, aktivitetsstöd och flyttkrav.

Begravningar är sig lika, lika sorgliga, men dödsannonserna har blommat upp från de vanliga korsen. Först kom liljorna och rosorna tassande, och innan vi visste ordet av svämmade familjesidan över av de märkligaste och fantasifullaste symboler- rullande bowlingklot, jägare och jakthundar i full fart, sovande och lekande katter, lastbilar, hundar, travhästar i full karreta, målarpenslar och murarslevar. En gång hittade jag en räv som kikade fram bakom ett träd i en dödsannons. Vad menas? 

Dagisfröknar, lapplisor, korvgubbar och mattanter är sig lika.

Sen finns det saker som varit borta och kommit tillbaka (dock inte de fasanfulla hemvirkade runda plastmattorna i hysteriska färger- inte än): Palestinaschalar, tvågreppskranar i badrummet, badkar- men nu med bubbel, tights, 60-talsmöbler m.m.

Kommer vi att hinna få se t.ex. ett LRF årsmöte med 80% ungdomar? Att dödsannonserna blir tråkiga igen- eller ännu vildare? Att arbetsförmedlingen säger: Bidrag? Utbildning? Det vet vi inget om- vi fixar bara jobb här- vad trodde du? Att du skulle få en svetskurs? Hahaha