Eftersom Thåströms spelning på Made i går onsdags har reducerats till en liten notis i dagen lokala tidningar tänkte jag faktiskt ge mig på en liten recension. Ok jag är ett galet fan, Thåström hade kunnat stått och mumla in i micken och jag hade varit lyrisk, jag ska absolut inte skriva recensioner. Detta är således ingen recension utan bara reflektioner av mig. Vi säger så.

 

Gårdagens konsert var den andra för mig i år. Annexet i februari var den första. Thåström var bättre i går än i februari. Han var Kulturtantscharmig och det satt onekligen några kulturtanter där i publiken och lyssnade. Det går egentligen inte att jämföra en spelning på Annexet med 1000 fanatiska anhängare som kan vartenda ord med en spelning på Norrlandsoperans teaterscen en onsdag.  En onsdagskväll i Umeå lockar ju en liten annan publik än en lördagskväll på hemmaplan. Min teori är att de som gick till teatern i går antingen var: ovan nämnda kulturtanter, folk som sett Skavlan och tänkte att ” han är ju lite lugnare nu”, emo kids som kan relatera till den nattsvarta musiken och så jag. Jag som kan vartenda ord i varenda text . Jag som ångrar att jag inte stod med kidsen längst fram. Ett äldre par reste sig och gick efter några låtar. Thåström som stod hos Skavlan och sjöng skiljer sig lite från den som vrålar " älskad av alla som jag sög av" i miss Huddinge-72. Det kanske blev lite för mycket?

Spelningen var bra. Den var bättre än den på Annexet. Thåström var på bra humör och tro det eller ej, han bjöd på sig själv. Musiken ska jag inte säga som mycket om, jag är ett galet fan, jag tycker att sidoprojektet Sällskapet’s musik är fantastiskt. Rösten ska jag heller inte säga någonting om. Thåström är en av Sveriges bästa sångare och jag tror ingen som satt där i går kan säga emot. Thåström är inte punk längre. Går man på en Thåströmspelning och tror att man ska få höra 800 grader så tror man fel. Thåström är tung, mörk, sentimental och briljant. De där små håren i nacken reser sig när han sjunger Axel Landqvist park och Främling överallt.  Sedan har vi en annan sak som gör Thåström, bandet. Ingen spelar gitarr som Pelle Ossler. Till skillnad från Evelina Burström så tycker inte jag att urladdningen kom för sent. Urladdningen börjar när Thåström kliver in på scen och när du går därifrån är du slut. Men vad vet jag, jag är bara ett galet fan.

Bäst: Axel Landquist Park och Stå Aldrig Still

Sämst: De som gick efter de första extranumren och missade Brevet till 10e våningen.