Det är tydliga åsiktsskillnader i flyktingfrågan i Sverige idag, där ena lägret hävdar att det är bättre och billigare att hjälpa människor i nöd på plats i sitt närområde, och där andra lägret hävdar att vi behöver hantera situationen för de som faktiskt kommer hit till oss i Sverige.

Det finns en flora av argumentation och ofta skall det gå så fort i medier att man aldrig hinner borra mer i frågan än att bara redogöra för vad man själv kommit fram till som slutsats.

Jag tror att vi alla mår bra av att visa vad vi tar avstamp i när vi bildar oss vår uppfattning. Både för att inför sig själv förstå sitt ställningstagande och kunna argumentera för det, men även för av avdemonisera sin politiska motståndare för att hyfsa debatten.

Själv baserar jag mina ställningstaganden på den filosofiska frågan kring välfärden. Välfärden har byggts upp sakteliga av flera generationer i detta land, men bara för det är så finner jag inte att vi som redan bor här idag har en större rätt att åtnjuta dess skydd i svåra tider, än människor som fötts i ett annat land och befinner sig på flykt i någon form. Jag väljer medvetet att inte explicit tala om asylflyktingar här eftersom det inte gör någon skillnad i det filosofiska resonemanget.

Jag kan inte se att jag, mina barn, eller mina vänner eller deras barn har en större rätt till de omfördelade medel som den svenska välfärden kan erbjuda, än andra människor som kommer hit. Det är mitt ställningstagande. Givet detta, kan jag inte se något idémässigt problem med att vi efter bästa förmåga försöker hjälpa de personer på flykt som kommer hit. Det är en fråga om medmänsklighet, då de människor som är på flykt är i stor nöd.

Praktiska problem kan jag givetvis se, jag hävdar alltså inte att det är lätt att hjälpa alla de som kommer. Men jag kan inte komma fram till annat än att jag tycker att vi bör försöka, efter bästa förmåga.

Men hjälpa i närområdet då, säger någon, är inte det bättre? Blir det inte billigare? Blir det inte mer hjälp för pengarna då? Till viss grad, är min bedömning. Men när tältläger blir gigantiska börjar andra risker dyka upp. Sanitära problem, vattenförsörjning, andra typer av problem som kan följa av enorma ansamlingar av folk i nöd. Givetvis bör vi som nation försöka hjälpa till där flyktingarna är i närområdet, men jag tycker inte att det utesluter att vi försöker hjälpa dem som kommer hit till Sverige också. Jag tror vi behöver göra både och.

Jag tycker att det är en självklarhet att vi försöker ta hand om de som kommer hit, och att vi tar ett stort ansvar. Vi bor i ett ett land som trots allt är väl fungerande och har ganska stora resurser i olika former och en hel del plats rent geografiskt.

Givetvis kommer det att kosta oss en hel del, men så länge vi har råd att dela ut ej behovsprövade barnbidrag eller ränteavdrag för lån till stora fina hus mfl exempel, så kan vi rimligen inte hävda att vi inte har resurser. Vi har stora resurser som vi förfogar över och kan anslå till det vi finner lämpligt. Hur mycket vi klarar av att anslå måste vara en diskussion baserad på vårt grundläggande ställningstagande.

Praktiska frågor dyker självfallet upp här också, då det handlar om att hysa in människor, integrera människor i samhället, men där tycker jag rimligen målbilden bör vara att försöka göra det så bra som möjligt. Då bör vi snarare undersöka hur vi på bästa sätt kan förenkla processerna för att agera, så att vi snabbt kommer till skott.

Därför står jag bakom centerpartiets ställningstaganden, och tycker också det är bra att den breda överenskommelsen kommit till stånd trots att den inte i alla stycken är optimal med centerögon sett. Men i korthet tycker jag Johanna Jönsson gjort ett mycket bra förhandlingsjobb, och det är bra att man kommer till handling i alla fall.